Från fattighus till servicehus

Något slag av gemensamt boende för äldre katoliker planeras på flera håll i Sverige. Ett sådant hem finns redan i Stockholm – och det sedan mer än hundra år tillbaka. Josephinahemmet i en stor fyravåningsbyggnad i Bromma firade i höstas 125-årsjubileum. Det drivs av en stiftelse som i anledning av jubileet givit ut en vacker bok Josephinahemmet 1873–1998 med den betecknande undertiteln Fattighus – Ålderdomshem – Servicehem.

Som namnet antyder hade den katolska drottning Josefina (1807–1876) med hemmets tillkomst att göra. Initiativet togs emellertid inte av henne utan av de första Elisabethsystrarna i Sverige. De fann snart efter sin ankomst till Stockholm 1866 att det behövdes ett hem för den katolska församlingens fattiga gamla kvinnor. Mot prästernas planer – de ville att systrarna skulle ägna sig åt annat – skaffade de sig 1870 en bostad där fyra ålderstigna kvinnor fick bo. Redan från första stund stödde änkedrottning Josefina dem. Hon lämnade dem allt större ekonomisk hjälp och köpte det hus där bl a det av systrarna drivna ”Katholska sjuk- och fattighemmet” var inrymt. Sedan vissa reparationer var färdiga i början av 1875 fick hela huset namnet ”Josephinahemmet” och drottningen träffade med Elisabethsystrarnas generalföreståndarinna ett avtal, varav framgår att ”den av Hennes Majestät stiftade Försörjningsanstalten Josephinahemmet” åtog sig att svara för fyra systrars och 20 inneboendes underhåll samt husets drift. En särskild styrelse skulle ha ledningen över anstalten. Drottningen avled innan stiftelsens stadgar hann skrivas, de färdigställdes 1877.

Den av drottningen inrättade stiftelsen övertog alltså Elisabethsystrarnas lilla fattighem och utvidgade det. När exakt detta skedde kan diskuteras. Själv tycks drottning Josefina ha ansett att hon grundade Josephinahemmet år 1875. Det skulle betyda att hemmet år 2000 på nytt kan fira 125-årsjubileum!

Arbetstyngd styrelse

Den nu utgivna boken har ett värde som kommer att bestå lång tid efter jubileet, när detta än kan anses rätteligen infalla. Den är inte en jubileumsbok av det vanliga slaget som främst visar upp slutliga goda resultat och en glättad bild av verksamheten. Efter en upplysande inledning av Annika Lokrantz Bernitz, styrelseledamot i stiftelsen, följer 80 sidor som utförligt skildrar det ursprungliga fattighusets omdaning till ett i våra dagar väl fungerande servicehus.

Skildringen bygger på ett av förre intendenten vid Nordiska museet Ernst-Folke Lindberg författat manuskript, återgett i förkortad form. Lindberg, själv boende i Josephinahemmet, har forskat i olika arkiv, där han spårat uppgifter och hittat ritningar och fotografier. Hans huvudkälla har varit stiftelsens styrelseprotokoll i Josephinahemmets arkiv. Han har följt styrelsens ärenden – vissa av dem har sträckt sig över många år – och därav skickligt gjort en sammanhängande, begriplig, lättflytande och ibland riktigt rolig skildring av hemmets förändring och styrelsens mödor.

Det är med stor beundran man tar del av styrelsens arbete genom åren. Styrelseledamöterna – Eugeniaförsamlingens kyrkoherde och fyra (fram till 1975 endast manliga) lekmän – har inte bara haft att tolka vad som kan ha varit grundarinnans intentioner angående vem som skulle få bo på hemmet. De har i hög grad måst ta ställning till byggnadsfrågor.

Josephinahemmets byggnad – ett tvåvåningshus i hörnet av Björngårdsgatan och Högbergsgatan på Söder – var gammal redan vid förvärvet och behövde snart ersättas med en annan. Turerna blev många, med granntvister och hetsiga diskussioner, besök på tilltänkta tomtplatser, mängder av arkitektförslag, uppvaktningar hos myndigheter. Och inte minst besök hos den katolske biskopen, som i slutändan ofta inlade sitt veto, varpå hela utredningsarbetet måste börja om på nytt. Dessutom skedde ju under 1900-talet stora förändringar i samhällets åldringsvård. De inneboende är inte längre viljelösa fattighjon utan pensionärer som kan ställa krav. Allt detta har fordrat både kunskaper och framsynthet av styrelsen samtidigt som den haft att kämpa med en knapp ekonomi.

Resultatet blev först nybyggnad 1952 på den dittillsvarande tomten och därefter, 1988, flyttning till den inköpta, nuvarande byggnaden i Bromma, där verksamheten bedrivs som ett servicehus med hyreslägenheter.

Det är inte ofta som man i katolska kyrkan framhäver lekmännens insatser. Därför är det glädjande att det i denna bok så tydligt kommer fram hur mycket tid och hur stort intresse som styrelseledamöterna lagt ner på att sörja för Josephinahemmets bästa.

Ett katolskt hem

Av Josephinahemmets inneboende ägnas författaren Waldemar Hammenhög ett särskilt kapitel. Det skulle varit roligt att få höra hur även andra personer upplevt sin tid i Josephinahemmet. Bland de inhysta fattiga på 1800-talet fanns bl a några av de kvinnor som landsförvisats för sin konversions skull och på 1950-talet surrade många utländska språk i luften.

Allra helst skulle man önskat att de som genom alla år stått för omvårdnaden av de gamla och skapat den fina atmosfären i hemmet – Elisabethsystrarna – kunnat berätta. De har, 4–5 åt gången, burit dagens tunga och hetta. Men de har verkat tämligen anonymt och omnämns sällan i styrelseprotokollen.

Då Josephinahemmet kom till skulle där kostnadsfritt få bo fattiga och orkeslösa, företrädesvis kvinnliga, katolska trosbekännare. Efter folkpensionens införande betalar pensionärerna en viss avgift för sitt boende. Stadgarna har efter permutation ändrats och nu anges helt kort Josephinahemmets ändamål vara att utan vinstsyfte verka som barmhärtighetsinrättning för katoliker, företrädesvis från Stockholmsområdet.

Numera tar hemmet emot kommunala bidrag och Stockholms socialförvaltning övar tillsyn och har ett ord med i laget då det gäller intagning av hyresgäster i servicehuset, för närvarande 37 stycken. Men verksamheten kommer även i fortsättningen att bedrivas i enlighet med änkedrottning Josephinas intentioner och Elisabethsystrar ingår fortfarande i personalen.

Många och väl återgivna fotografier finns i boken. I bildtexten på sid 17 har gatorna fått fel läge. En till liten anmärkning är att hemmets stränge kamrer Joseph Müller var Dr phil. och inte Dr jur., sitt paragrafrytteri till trots.

Boken speglar ett intressant stycke svensk katolsk historia. Den ger samtidigt en lärorik överblick av förändringarna i samhällets fattig- och socialvård och kan vara en nyttig läsning för planerare av nya katolska servicehem.

BARBRO LINDQVIST

Josephinahemmet 1873–1998. Fattighus – Ålderdomshem – Servicehem. Carlsson Law Network, Stockholm 1998