Rom brinner

Giacomo Oreglia är sedan 1949 bosatt i Sverige. Han har gjort svensk litteratur och kultur kända i sitt hemland Italien och introducerat italienska författare i Sverige. Han har fått Svenska Akademiens översättarpris och flera italienska utmärkelser. Han är ansvarig för det tvåspråkiga förlaget Italica. För en bredare svensk läsekrets har han blivit känd genom sitt verk Dante – Liv, verk och samtid (Carlssons 1991), (jfr Signum 1992 nr 4). Man kan gott påstå att Dante är Oreglias livsprojekt.

I sitt nya verk Roma brucia! – Rom brinner! framträder Oreglia som poet. Det är en lidelsefull diktsvit med italiensk och svensk parallelltext. Författarens förtrogenhet med Dante har onekligen underlättat vägen från prosa till poesi. Det är emellertid inte någon lyrisk eller hymnisk utan en dramatisk poesi där Rom både är scen och framträder som aktör. Rom framstår som civilisationens sinnebild och den kommande andliga tidsålderns förebild, men en bild som mänsklig förmätenhet och historiens skickelse har skändat och profanerat.

Den till synes oförenliga och oförsonliga motsättningen mellan historiens brinnande Rom och fulländningens lysande Rom hålls samman av civis romanus ”vid namn Jesus sedan kallad Kristus det inkarnerade logos”. I tidens och förgänglighetens Rom hålls han fortfarande fjättrad i katakomberna. Hans budskap är än så länge inlåst i ett dogmatiskt skal, hans befriande förkunnelse är fasthållen i fängsligt förvar av mänskligt övermod och maktbegär. Men fängelsemurarna håller redan på att rämna, Kristus världsmedborgaren stiger upp från katakomberna och länkar samman alla världsdelarna, ”med den heliga Duvan ovanför sig som tindrande håller i näbben en olivkvist”. Det förnedrade och förnedrande Rom som en spegelbild av fångenskapens Babylon förvandlas till det efterlängtade eviga Rom, det nya Jerusalem.

Rom är alltså både vanhelgat och heligt. Den brinnande och bräckligt ändliga staden invaderas av de blodtörstiga varginnorna, girighetens symbol hos Dante, men också av vinthundar som bär bud om Andens tidsålder där Dante går i spetsen för den nya eran Tertio Millenio Adveniente. Det är det nya Rom där Danterevolutionen måste genomföras, så att ”lagens lågor förvandlas till kärlekens lågor”. En uppmärksam lyssnare hör redan ”kvittrandet från tusen blixtrande franciskanska fåglar iklädda fattigdomens kåpa – genom ett förunderligt takfönster som lyser till på den besudlade himlen”.

Det är en bitande kritik som Oreglia riktar mot sitt älskade Rom, kyrkans Rom. Men kritiken är inte hatfylld, och den är inte isolerad, Rom faller inte offer för historiens förintande lopp. Rom håller redan i vårt tidevarv på att återuppstå, redan idag skymtar glimtar av det kommande segrande ljuset. Författaren binder sin dom till en storslagen vision om Roms fulländning där han liknar kyrkan vid Beatrices befriande leende. Oreglia älskar sin kyrka, och det är denna kärlek som legitimerar honom att blåsa till strid mot allt svek och alla maktmissbruk som förekommer i alla mänskliga sammanhang. Dock finner en uppmärksam läsare denna kärlek till kyrkan snarare mellan än på raderna.