Att lägga näsan i blöt – om privatlivets helgd

”Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. […] Vart skulle jag fly för din blick?’, lovsjöng psalmisten en gång Guds vakande öga. Så skulle kanske vårt moderna samhälle kunna besjungas, fastän väl för många med lovets fröjd förbytt i klagosångens dystra klang.

Snart sagt allt vi gör registreras, sparas, lagras för framtiden. Våra förehavanden på nätet kartläggs för att framtida träffar bättre ska motsvara våra önskemål; inkomster deklareras och blir offentlig handling; kortköp registreras; och den kameraskygge torde inte ha på offentlig plats att göra. Inte minst kan staten numera, genom FRA-lagen, övervaka så gott som all vår elektroniska kommunikation. Storebror ser dig. Bara han vill. Men är det så dåligt?

I boken Privatliv tacklar professor Torbjörn Tännsjö, vida känd som konsekvens­etikens store svenske apologet, övervakningssamhällets eventuella problem, men påtalar framför allt dess möjligheter. Rätten till ett privatliv, ett liv befriat från främmande människors nyfikna blickar, granskas utifrån fyra skilda moralteorier. Slutsatserna torde stå i skarp kontrast till vad människor i allmänhet anser om privatlivets helgd. Kanske är de inte heller alltför övertygande?

Boken börjar med en bekännelse. Tännsjö har tidigare gjort sig känd som motståndare till övervakningssamhället, i synnerhet genom sin debatt med dåvarande justitieminister Thomas Bodström. Dessvärre hade Tännsjö ”aldrig tänkt systematiskt över detta tema”, men sedan han väl gjort detta har han tappert tagit konsekvenserna och ”kommit att radikalt ändra uppfattning”.

Bokens upplägg är enkelt. Den moraliska problematiken kring privatlivet i allmänhet granskas utifrån fyra skilda moralteorier. Tännsjö behandlar sedan mer specifika problem, som just övervakningssamhället, vår genetiska integritet och vård av kriminella. Allting avrundas med ett sammanfattande kapitel, där bokens mångfald av tankar reducerats till själva kärnan.

Upplägget är som sagt enkelt och väldigt tydligt; endast en virrpanna till läsare torde kunna tappa tråden och förlora sig i resonemangen. Språket är likaledes enkelt, och har en trevligt personlig ton. Det är befriat från de tillkruxade formuleringar, som väl så ofta annars av filosofer används som dimridåer för att mörka inte alltför övertygande delar av argumentationen. Den personliga tonen avdramatiserar bokens annars tunga tema och gör boken tillgänglig även för den som inte till vardags brottas med filosofiska problem. Visst kan man tycka att boken ibland blir väl personlig, nämligen när Tännsjö vädrar sina i sammanhanget ovidkommande åsikter. Särskilt tänker jag på då han påpekar det felaktiga i att uppvigla till våld genom att hävda att muslimer är fångna i dåraktiga och vidskepliga föreställningar, och sedan onödigt tillägger: ”Det är de förstås, i samma grad som kristna och judar är det […]”. Men överlag är det inget som tynger boken; tvärtom!

Rätten till privatliv granskas alltså utifrån fyra skilda moralteorier, varav en torde vara värd ett särskilt omnämnande, nämligen hedersmoralen. Sällan, om inte aldrig, annars har man väl i filosofiska spörsmål mött ett uppriktigt intresse av vad denna moral skulle leda till för slutsatser. Tännsjö själv tar upp den, inte för att han finner den rimlig – han har verkligen inte mycket till övers för den – utan för att den, mer eller mindre omedvetet, omfattas av många av oss än i dag.

Hedersmoralen kretsar kring begrepp som skam, respekt och, givetvis, just heder. Den bryr sig inte ett jota om tillstånd som moralisk skuld, men känslan av skam skyr den som pesten. Att inte leva upp till hedern medför förlust av respekt, och genast kommer skammen som ett brev på posten. Men vad som ska anses hederligt beror på sammanhanget; det beror på vilka ideal som omfattas av omgivningen, ideal som i sin tur fastställts av någon form av auktoritet.

Viktigt blir därför att kunna kontrollera den offentliga bilden av sig själv, ty om vår ohederliga vandel kom till andras kännedom skulle vi genast förlora oss i ett förödmjukande träsk av skam. Behovet av att upprätthålla en hederlig mask mot allmänheten är alltså hedersmoralens försvar för privatlivets helgd.

Enligt Tännsjö får hedersmoralen till följd att all övervakning är av ondo, så länge den inte sker i hemlighet och fynden sekretessbeläggs; hemlig avlyssning skadar ju inte vårt anseende. Liknande gäller den genetiska integriteten; så länge materialet är anonymt har den inget att invända mot biobanker och dylikt; kanske kan materialet rentav få användas i brottsutredningar för att förhindra att oskyldiga döms och därmed oförtjänt tappar sin heder. Men i synen på fångvård är läran generös: straffets mål måste alltid vara upprättelse av fången, inte veder­gällning eller reformering.

Utöver att Tännsjö förhåller sig skeptisk till hedersmoralen som sådan, som moralteori betraktad, anser han den orimlig eftersom vi helt enkelt aldrig kommer att kunna kontrollera vad andra tror och tycker om oss. Dessutom är det ofta till men för sanningen att genom makt framtvinga vissa uppfattningar och påståenden; den omhuldade uppfattningen kan ju vara falsk, och även om den vore sann skulle tvånget underminera dess trovärdighet, som J.?S. Mill för länge sedan sade.

Rättighetsetiken å sin sida har förvandlat juridikens tanke om äganderätt till moralisk princip; vi kan på olika sätt komma att äga saker och ting, och vi gör rätt så länge vi använder dem som vi känner för. Så länge vi inte inkräktar på andras motsvarande rätt, vill säga. Men privatlivet är inte något man kan äga, så om vi enligt rättighetsetiken har rätt till detsamma måste denna rätt härledas ur vår äganderätt till alla andra saker; den kommer så att säga på köpet.

En del rättighetsetiker har nämligen menat, att om vi inte får skada varandras egendom utan tillåtelse, så får vi inte heller betrakta den utan tillåtelse. Tillåtelsen är inte nödvändigtvis uttrycklig utan kan ligga underförstådd genom sociala överenskommelser; den som bär sitt finaste halsband på allmän plats får helt enkelt räkna med att andra ser det.

På så vis kan rättighetsetiken värna privatlivets helgd, genom att den förbjuder oss att betrakta varandra och varandras föremål. Sådant som inte är föremål däremot, nämligen information om det ena och det andra, kan den inte kritisera övervakningen och spridningen av; ingen kan ju äga tankestoff! Och eftersom rättighetsetiken är så pass känslig för sociala överenskommelser stöter den på patrull vid kritiserandet av elektronisk övervakning; den tekniska övervakningen har helt enkelt förskjutit konventionerna för när vi underförstått uppgett vår äganderätt, och att göra något så banalt som att surfa på nätet har blivit som att gräla inför öppet fönster; man får skylla sig själv. Angående den genetiska integriteten är rättighetsetiken däremot sträng: ingen får lagra vårt genetiska material i en biobank utan ett uttryckligt samtycke, ett samtycke som också krävs för polisiära utredningar. Däremot skulle rättighetsetiken inte invända mot att någon upplockade kvarlämnat genetiskt material, som någons hårstrån och hudflagor, diagnosticerade och spred information om dem och därmed denne någon; den som kvarlämnat sina hudflagor har uppgivit sin äganderätt och har därför sig själv att skylla!

Men enligt Tännsjö är rättighetsetiken förenad med flera problem. Ty dels är det svårt att avgöra när man uppgivit sin äganderätt, dels är det svårt att avgöra vem som ens ska kunna äga ting (kan även spädbarn och mentalt handikappade göra detta?). Även de som inte kan äga saker, äger inte desto mindre rättigheter, anser vi dessutom.

Upplysningstidens klara arvtagare är autonomiteorin, teorin att alla människor bör och bör ges rätten att handla autonomt. Autonomt? Ett konstigt ord för en enkel sak, nämligen att göra det man gör därför att man fritt har valt det, helt enkelt därför att det är ens starkaste önskan att göra så. Vi ska alltså inte bara vara en produkt av den omgivande världens regelbundenhet, inte bara gå med, utan vi ska bryta oss loss och själva förändra den, och så leva i frihet. För att ens kunna göra så måste vi reflektera och planera; annars kastas vi vind för våg av världens nycker, och mister friheten.

Privatlivet skulle då kunna tänkas ge oss det utrymme vi behöver, för att kunna tänka fritt och ostört över hur vi framöver ska handla. Reflektionen skulle ju riskera komma av sig, om vi visste oss vara iakttagna. Men hur mycket privatliv behöver vi för att tänka fritt? Inte mycket, enligt Tännsjö. Det räcker med ett ”inre citadell”, där tankarna får fara hur de vill; något de kan göra även i ett övervakningssamhälle. Men det är svårt att ta ställning i genetiska frågor med utgångspunkt i autonomin. Lyckligt nog har lärans klassiska företrädare traditionellt hävdat att människor aldrig uteslutande får användas som medel, vilket kan utgöra en kritik av registrering och polisiärt användande av människors genetiska information utan deras samtycke.

Men autonomiteorins ständiga problem är dess otydlighet; det är svårt att mäta hur autonomin påverkas i takt med en krympande privat sfär. Det är dessutom svårt att se hur autonomin skulle vara viktig som sådan, jämfört med andra värden; kanske är den bara viktig som medel för något annat. Och varför skulle man vara mindre sann mot sig själv, om man lät sig påverkas av andras blickar och omdömen?

Tännsjö är utilitarist, och det märks tydligt i Privatliv. Ingen moralteori kommer i närheten av det utrymme som utilitarismen upptar; här är han uppenbarligen i sitt esse. Utilitarismens obevekliga imperativ lyder som bekant: maximera nyttan! En nytta som i Privatliv förstås som lycka, njutning. Alla vägar är framkomliga, inga medel förbjudna. Privatlivets helgd och omfång beror därför på just detta. Inga rättigheter är huggna i sten, de är och förblir medel.

Tännsjö nämner främst tre utilitaristiska skäl för en begränsad övervakning. Ett viktigt smörjmedel i det sociala samspelet är nämligen förtigandet av åsikter; att hålla inne och hålla hemliga tycken och tankar om människor i ens närhet undviker konflikter och underlättar samarbete. Och en viktig del i människors liv är mångfalden av olikartade relationer, relationer som i mångt och mycket särskiljs av hur intima uppgifter om oss själva vi delger. Såväl smörjmedlet som mångfalden skulle kunna ta skada, om människor tilläts övervaka varandra. Och sist men inte minst skulle ett övervakningssamhälle kunna spåra ur, genom myndigheters och bolags missbruk.

Invändningarna till trots är Tännsjös mening att utilitarismen i grund och botten ställer sig positiv till övervakning. På ett villkor. Övervakningen mellan myndigheter och bolag kontra privatpersoner måste nämligen vara ömsesidig; den får inte gå i bara en riktning. Därigenom undviks nämligen den största faran, alltså att övervakningen spårar ur. Det privata rummet är annars mycket litet; övervakningen bör vara gränslös, och den genetiska integriteten skarpt beskuren. Kanske bör man ges rätten att utträda ur så kallade biobanker, bara för att värna sjukvårdens förtroendekapital. Men några begränsningar i övrigt är det inte tal om.

Den totala, gränslösa övervakningen är inte endast tillåten enligt utilitarismen, utan rentav påbjuden. Övervakningen skulle ju underlätta brottsbekämpning och minska antalet oskyldigt dömda. Givetvis kan myndigheterna då även lättare gripa oss för gärningar som inte borde vara olagliga, som exempelvis stöd till legitima motståndsrörelser, men då ligger lösningen snarast i att ändra lagstiftningen, inte i att minska övervakningen. Och visst är det så att demokratier ibland kullkastas, och kanske skulle övervakningens ömsesidighet i ett sådant läge överges, varmed en utbyggd övervakning skulle kunna bli skadlig. Men, menar Tännsjö, det finns redan tillräckligt med förtryckarmedel för en sådan regim att tillämpa, och lite mer i form av övervakning gör då varken till eller från. Och det blir förvisso svårare för myndigheter att övervaka om vi känner till deras metoder, men det blir helt enkelt ett pris värt att betala, menar Tännsjö. Och apropå vårt behov av relationer, skulle vi därigenom veta vilka som var våra riktiga vänner.

Att Tännsjö varmt omfamnar idén om det snokande samhället råder inga tvivel om. Men bör läsaren hålla med? Tännsjös arsenal av argument är förvisso intressant och kan vid första anblicken te sig överväldigande – det går inte att läsa boken utan att utmanas – men för egen del måste jag förhålla mig tveksam; främst av två skäl:

Filosofin löser inte praktiska problem. Den är bara en metod att tänka kring problem, på ett mer kritiskt sätt än man gör i vardagen. Men hur världen är, rent konkret, kan vi inte avgöra med filosofin; för det krävs gammal hederlig empirisk vetenskap. Första problemet kan alltså sammanfattas som så, att Tännsjös bok är filosofisk, nästan uteslutande, och inte empirisk.

Filosofin bidrar alltså med en tankereda, som blir meningsfull först om man också har rimliga uppfattningar om världen redan från början. Men dessa uppfattningar om världen behandlas föga, eller inte alls, i Privatliv. Det vore därför rent farligt att stöpa om samhället utifrån en bok av detta slag; den svävar liksom i abstraktionernas värld och har inte fötterna på jorden. Ty vad vet vi, psykologiskt sett, om människans behov av ett privatliv, där hon kan tro sig vara bara för sig själv? Dessutom: är det rimligt att anta att en sådan total och ömsesidig övervakning kan föreligga, att myndigheter och andra grupper helt enkelt inte kan undfly andras blick? Kan vi upprätthålla ett sådant samhälle? Sådana empiriska frågor är såklart av största vikt, men svaren står dessvärre inte att finna i här anmälda bok.

Denna brist på hårda fakta spiller givetvis också över i att Tännsjös slutsatser kring vad utilitarismen skulle leda till ofta inte uttrycker annat än Tännsjös egna oprofessionella åsikter.

Det andra problemet gäller bristen på moralteorier. Tännsjö förtjänar utan tvivel allt beröm för att ta upp och behandla frågor utifrån en så ofta förbisedd teori som hedersmoralen. Men att begränsa sig till fyra skilda moralteorier, och därmed utelämna så stora traditioner som den aristotelisk-thomistiska, som dessutom omfattas av världens största religiösa samfund, den katolska kyrkan, är inget annat än märkligt. I synnerhet då Tännsjö inte redogör för sitt urval på annat sätt än att säga att de teorier han inte tar upp helt enkelt inte är ”värda att beakta”. Punkt, slut. Men därmed kan knappast heller frågan om privatlivets helgd anses färdigdiskuterad. Fast det har kanske heller inte varit Tännsjös anspråk?

Privatliv är en välskriven och tankeväckande bok. Inte minst är den relevant i en tid när våra liv är som öppna böcker, och vi formligen läcker information även vid banalt vardagliga sysslor. Boken är därför även demokratiskt viktig; vi kan alla påverka övervakningen genom politiska val, och måste göra så välgrundat. Tännsjö har här varit till stor hjälp. Men ändå räcker inte boken ända fram. Det krävs mer av hårda fakta, och det krävs en vidare diskussion där även andra moraliska traditioner gör sig hörda. Det åvilar oss att ta ställning, för Storebror ser oss, bara han vill.

Christoffer Wedebrand är fil. och teol. stud. vid Uppsala universitet.

Torbjörn Tännsjö: Privatliv. Fri Tanke Förlag 2010, 206 s.