Tillväxt som besvärjelse

Hur ska alla fattiga få det bättre? Hur ska de globala miljöproblemen lösas? Hur ska finanskrisen som drabbade ”världen” 2008 övervinnas? Jo, får vi höra – genom ”tillväxt”! Både i maktens boningar och i alldagligt medvetande är detta en dominerande besvärjelse, ständigt upprepad i medierna, i samhällsdebatt och i etablerad ekonomisk teori.

Utan tillväxt – inga jobb och ingen välfärd. Med tillväxt – framtidshopp och stabilitet. Men vad är ”tillväxt”? Vad tänks den innehålla? Vilket begrepp syftar termen på?

Nationalekonomin ger oss den formella definitionen: ”tillväxt” är, när BNP växer. BNP är förkortning av bruttonationalprodukten. Denna i sin tur är det samlade marknadsvärdet av alla varor och tjänster som under en viss period (oftast ett givet år) produceras inom ett land (eller grupp av länder).

Enkelt, eller hur? Ju mer tjänster och varor som säljs och köps, desto större BNP och därmed mer tillväxt. Helt oberoende alltså av vad som säljs och köps – om det så gäller splittergranater eller dagligt bröd, och oberoende också av bieffekter, till exempel skadlig ökning av koldioxid i atmosfären.

Ännu kortare sagt: tillväxt = mer och mer av vad som helst, bara det går att sälja och köpa.

Det är begripligt att vi måste jobba för att försörja oss, producera för att konsumera, och tjäna pengar för att finansiera olika insatser och åtgärder. Men vad som helst, bara det går att sälja och köpa? Är det vettigt? Kan det vara livets och samhällets mening? Särskilt när vi vet att mycket av det åsyftade görs och produceras på sådant sätt att livsmöjligheterna på jorden undergrävs – så småningom, men också allt snabbare. Konflikter och klyftor växer, grogrund skapas för våld och även terror.

En paradox

I själva verket står vi inför en svår paradox. Jordens ekologiska gränser är tänjda till bristningsgränsen. Den tillväxt vårt ekonomiska system bygger på – det vill säga vårt sätt att producera och konsumera – undergräver sig själv och rubbar klimatbalansen. För att hindra fortsatt global uppvärmning med både torka och översvämningar som oundvikliga följder måste utsläppen av framför allt koldioxid först begränsas och sedan minskas. I stället fortsätter den samlade mängden utsläpp att öka.

Det är sant att produktion effektiviseras och därmed blir mindre miljöfarlig, med bibehållen mängd. Men i stället säljs fler varor. Därför fortsätter bland annat koldioxidutsläppen att öka totalt, trots att utsläppen minskar per producerad enhet. När bilarna drar mindre bensin, kör de flesta bilförare mera. Dessutom förbättras utsläppsstatistiken för höglöneländer som Sverige av att utsläppen för importerade varor från låglöneländer med sämre kontroll inte redovisas där varorna används.

Effektivisering leder också till färre anställda per producerad enhet. Men i stället krävs just därför mer och mer produktion för att hålla arbetslösheten i schack. Ekvationen går inte ihop. Många vet det. Det finns ett krismedvetande i världen om tillväxtens gränser och villkor. Ändå rullar det hela vidare.

Dessutom fungerar den globala ekonomin så att den rikaste femtedelen av världens befolkning får omkring tre fjärdedelar av alla penninginkomster, medan den fattigaste femtedelen bara får två procent och ändå drabbas hårdast av miljöförstörelse och tillväxtens övriga baksidor.

Paradoxen och de dilemman som den ställer oss inför kan verka olösliga. Accelererande överflödskonsumtion i USA och EU ställs mot hot om global depression med massarbetslöshet och finansiellt och politiskt kaos.

Logiskt sett är ett systemskifte nödvändigt. Men ”systemskifte” är för det första en abstraktion och för det andra ingen enkel sak. Det gäller ju hela världen och alla enskilda länder på en och samma gång. På kort och medelkort/medellång sikt blir det därför enklare att fortsätta som förut, särskilt för ekonomiska makthavare och invånare i världens rikare länder som tills vidare tjänar på systemet eller tycker sig tjäna på det.

Två nyutkomna böcker

Två nyutkomna böcker gör det möjligt för den svenskläsande allmänheten att gå på djupet i paradoxen. Den ena är Välfärd utan tillväxt: så skapar vi ett hållbart samhälle (Ordfront förlag 2011)2 av den brittiske ekonomen Tim Jackson. Den andra är Den stora förnekelsen (Medströms bokförlag 2011, se rec. i Signum nr 3/2011), gemensamt skriven av Anders Wijkman och Johan Rockström.

Tim Jackson är en etablerad nationalekonom som skarpt ifrågasätter tillväxtteorin. Bland mycket annat har han skrivit en viktig rapport för den brittiska regeringens kommission för hållbar utveckling. Hans bok bygger på den rapporten. Anders Wijkman har bland annat varit generalsekreterare i svenska Röda Korset och representerat Kristdemokraterna i Europaparlamentet men framför allt gjort sig känd som förespråkare för radikal miljöpolitik. Johan Rockström är professor i naturresurshushållning och bland annat chef för Stockholm Environment Institute (SEI).

De två böckerna följer likartade spår. Här följer två belysande citat. Jackson (s. 34, detta och följande citat är tagna från svenska versionen):

”Välstånd för några få, byggt på ekologisk förstörelse och bevarande av sociala orättvisor, är inte någon grund för ett civiliserat samhälle.”

Wijkman och Rockström (s. 230):

”Vi inser att dessa problem är svåra att lösa, inte minst då hela samhällets organisation är uppbyggd på förutsättningen av ökad expansion. Men det måste vara möjligt att anpassa utvecklingen på ett sådant sätt att viktiga ekonomiska, sociala och miljömässiga målsättningar balanseras mot varandra – istället för att låta ekonomin erodera det naturkapital som samhället ytterst vilar på.”

Framställningarna kompletterar varandra fruktbart. De ger inga enkla lösningar men nödvändig kunskap. Jackson har fokus på ekonomisk teori och analys. Wijkman och Rockström går djupare i naturvetenskapligt grundad beskrivning av de faktiska gränser som själva vår planet sätter för resursutvinning och resursutnyttjande.

Tillgång till energi

Den åtkomliga oljan håller på att ta slut och det blir svårt att ersätta den. Båda böckerna övertygar om detta. Kärnkraften är en återvändsgränd. Wijkman och Rockström diskuterar de alternativa energislagens potential (s. 116–121) mer utförligt än Jackson. Hur långt kan sol, vind, vågkraft och biomassa räcka? Tillgängliga studier ”visar att en energiomställning till förnybar energi är fullt möjlig att genomföra”. Den skulle dessutom ge ”stora bonuseffekter i form av nya arbetstillfällen” (s. 121). Men omställningen dröjer. Marknadsaktörerna är inte tillräckligt intresserade. ”Obegripligt” menar Rockström och Wijkman (s. 116), eftersom de undviker maktanalys.

Meningsfull tillväxt?

Utöver effektivisering, finns det två huvudspår i diskussionen om hur miljöförstörande tillväxt ska kunna hejdas. Antingen minska tillväxten eller omdefiniera den så att den inte innefattar mål och behov som är skadliga och ohållbara.

Jackson är inne på båda spåren. Människor måste ha fritid och produktionen måste frikopplas från marknadens krav på ständig expansion. Men så länge miljarder människors elementära behov är otillfredsställda, kan inte huvudpoängen för den generella tillväxtkritiken vara minskad produktion. Behov, möjligheter och demokratisk styrning måste få avgöra både inriktning och omfattning. Varken minskning eller ständig ökning bör vara ett övergripande mål.

Makten över utvecklingen

I vårt nuvarande marknadssystem, både globalt och till exempel i Sverige, sätts ramarna för samhällsekonomin ytterst av ett litet antal ekonomiska makthavares förväntningar på lönsamhet.2 Därför blir det svårt att prioritera sådant som förnybar energi före olja och kol, lämplig lärartäthet i skolorna före nya köpcentra, bostäder och grönområden före flygfält i tätorter, eller aids- och malariabekämpning före kosmetikaindustri. Men dessa ”realiteter” är inga naturlagar. Det inskärper såväl Jackson som Rockström och Wijkman. Vilka slutsatser drar de?

Dels ger de förslag på förnuftiga reformer inom systemets ramar: till exempel skärpta skatter på miljöskadlig och resursslukande verksamhet, stora investeringar i miljövänlig infrastruktur, mångdubblade satsningar på förnybar energi både offentligt och privat, regler som ska förhindra ansvarslös spekulation, och mycket annat. Men till slut närmar sig våra författare systemets brytpunkter. Då blir det begripligt nog svårare att vara konkret.

Det hjälper inte att dagdrömma, menar Jackson (s. 98):

”Resurseffektivitet, förnybar energi och reducerad resursförbrukning spelar alla en viktig roll för att säkra den ekonomiska verksamhetens hållbarhet. Men … det är rena fantasier att anta att ”djupa” ingrepp i utsläpp och resursförbrukning kan åstadkommas utan att ifrågasätta marknadsekonomins strukturer.”

Vi har redan sett hur Rockström och Wijkman suckar, att ”det måste vara möjligt” att göra något (s. 230). Även om de tror på marknadsekonomin för utbyte av varor och tjänster och stimulans till innovation, ”ifrågasätter” de ”starkt … det nuvarande regelverkets brister i förhållande till naturkapitalet och därmed välfärdsutvecklingen på sikt” (s. 212). De använder till och med ordet revolution men undviker precisering i politiska termer (s. 238):

”Vad som behövs är ingenting mindre än en revolution, både i attityder och samhällets och ekonomins organisation.”

Jackson går längre i sina försök att urskilja villkoren för ”en annan sorts ekonomisk struktur” (s. 113). Han ställer till och med frågan om den nödvändiga omställningen kommer att innebära ”slutet för kapitalismen”, dock utan entydigt svar (s. 203–207). I varje fall krävs en ny syn på ägande och kontroll av produktionsmedel och fördelning av överskott. Ekonomin måste bli ”grön” och oberoende av ständigt växande överflödskonsumtion. Som individer och medborgare måste vi verka i denna riktning på alla nivåer, både personligt och samhälleligt (s. 208–209).

I båda böckerna försöker författarna ligga lågt med politiska och ideologiska ställningstaganden. Men om makt över stora samhällsfrågor ska flyttas från marknaden till medborgarna och till de politiska institutionerna, då handlar det om demokratisering, inklusive fördjupning av existerande demokrati. Oundvikligt aktualiseras intressekonflikter och motsättningar. Historiskt har demokratisering aldrig skett utan att medborgare pressat makthavare på olika sätt. Den riktigt stora frågan är därför om trycket tillräckligt snabbt kan bli tillräckligt starkt. Är vi själva beredda att pressa på? Kan makten besinna sig?

Lars Rudebeck är professor emeritus i statsvetenskap och verksam vid Uppsala centrum för hållbar utveckling vid Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet.

Noter

1. Det engelska originalets titel är Prosperity Without Growth. Economics for a Finite Planet (Earthscan, London och Washington, 2009, paperback 2011). I den svenska versionen översätts prosperity alltså med ”välfärd” i bokens titel. Inne i texten står det för det mesta ”välstånd”, vilket är mera korrekt. Normalt motsvaras ”välfärd” av welfare.

2. Se hur den ”nervösa marknaden” jagar Tysklands förbundskansler och Frankrikes och USA:s presidenter framför sig i början av augusti 2011.