Att leva i en splittrad kristenhet – mänskliga och pastorala dilemman

I år har vi levt i ett mycket konkret mänskligt dilemma och pastoralt problem för kyrkorna i vårt land: många av oss var mitt i påsktiden medan våra ortodoxa vän-ner befann sig i stora fastan.

Det händer att påsken infaller samtidigt i östlig och västlig tradition

och dess-utom hos judarna. Vid ett sådant tillfälle för många år sedan samlades på skärtors-dagen företrädare för synagogan och några kyrkotraditioner på Göteborgs parad-gata, där vi mitt i folkvimlet var och en i ord och handling bidrog med något ka-rakteristiskt inslag i påskfirandet, en gemensam manifestation som blev ett starkt vittnesbörd för många.

Åratal av ekumeniska förhandlingar om ett gemensamt kristet påskdatum har gått i baklås. Hur har kyrkorna råd med detta i en värld med krympande avstånd och ökad frustration för människor som måste leva bland många kyrkor?

Att kyrkan är till för människorna och inte människorna för kyrkan, det är själv-klart. Just därför är det lätt att försumma den reflektion som särskilt det självklara kräver.

I Matteusevangeliet står omedelbart före sista veckans händelser kapitlen om kommande förvirring och prövningar och om tjänarnas vaksamhet och ansvariga handlande med hjälp av anförtrodda gåvor. För, säger Jesus, ”budskapet om riket skall förkunnas i hela världen (grundtextordet är oikoméne) och bli till ett vittnes-börd för alla folk. Sedan skall slutet komma.” (Matt 24:14).

Utförligare återkommer detta i uppståndelsekapitlet. Det börjar med Mariorna på väg i gryningen, till graven, sedan från den på väg med påskbudet, då de känner igen och tillber Jesus, som mötte dem och sände dem vidare till lärjungarna. Kapit-let och hela boken slutar så med de elva på väg till berget i Galiléen, där de får se Jesus och faller ner och tillber honom, ”men”, står det, ”några tvivlade”. Alla, ingen enda undantagen, sänds på vägen ut till alla folk, och de bär på löftet: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Samma väldiga perspektiv rullas upp redan i början av Johannesevangeliet i Jesu ord till Nikodemus: ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Män-niskosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så äls-kade Gud världen (grundtexten: kósmos) att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:14 f.).

De orden står omedelbart efter en berättelse med bäring på kyrkans liv i värl-den, en som på grund av sin vikt ovanligt nog finns med i alla de fyra evangelierna: hur templet renas då Jesus vredgad driver bort månglarna för att göra Guds hus till ett bönens hus för alla folk. Hos synoptikerna hör detta till stilla veckans händelser, men Johannes tar in den redan i början av sin bok. Där berättas hur Jesus som det första av sina tecken räddade bröllopsfesten i Kana genom att – på tredje dagen – förvandla vatten till vin, drycken som är restlöst beroende av vinstockens och gre-narnas samliv. Direkt efter det tecknet skildras tempelreningen och förvirringen som framkallas av Jesu ord: ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.” Johannes tillägger: ”Det tempel han talade om var hans kropp. När han se-dan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta.”

Nog är det meditationen över den traditionen som får aposteln Paulus att be-skriva kyrkan som en gemenskap i Kristi försonings- och uppståndelsekropp med en mångfald olika lemmar som är till för skilda funktioner för att kroppen alls skall kunna fungera. I den är alla, inte trots utan med hjälp av sina olikheter, till för var-andra och till för andra, mättade av livets bröd och välsignelsens kalk och det ”för att världen (kósmos) skall leva” (Joh 6:51).

I skildringen av tempelreningen finns en liten men viktig detalj att meditera över. Synoptikerna skriver att Jesus vid reningen citerade profeten Jesaja, efter ut-tryckssättet hos Markus något självklart som dock bara han återger oavkortat – ”Står det inte skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk’?” (Mark 11:17). ”För alla folk” – varför tappade Matteus och Lukas det oerhörda framtids-perspektivet hos Deuterojesaja (56:7)? Och hur kom det sig att ett så tydligt inklu-derande uttryck ändå inte förmådde förhindra tempelplatsens starkt exkluderande inskription på hednaspråken latin och grekiska, där alla icke-judar vid livets förlust varnades för att tränga sig in till de inre förgårdarna och själva templet? Pilatus, urty-pen för en som vet det rätta och handlar tvärs emot det, fullföljer enligt Johannes avskärmningen från andra folk med sin Golgota-inskription på hebreiska, latin och grekiska: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung” (Joh 19:19 f.).

Det nu anförda visar hur lätt och oförmärkt perspektivförskjutningar sker, också om ingen vill det. Det är alls inte fel att templet är ett bönens hus, men det blir fel om blicken förloras för bedjarna. Det synfelet har i århundraden präglat en hel del teo-logi om kyrkan i olika traditioner, mer i västliga, tror jag. Tendenserna förstärktes under konfessionalismens epok. Kyrkan kom att framstå som en i sig själv vilande storhet, en sluten, statisk frälsningsanstalt. Situationen beskrevs spetsigt av den franske teologen Yves Congar som förklarade att ecklesiologi efterhand blev likty-digt med ”hierarkologi”, där kyrkans folk reducerats till objekt för hierarkins verk-samhet.

Mycket av detta som byggts upp under århundraden har brutits ner på så över-raskande kort tid – jag skulle säga sedan 1950-talet. Säkert har en mängd faktorer samverkat till detta, däribland också icke-teologiska. Framväxten av nutidens rör-liga och röriga samhällsliv med folkvandringar av olika slag på både mikro- och makronivå av ekonomiska och inte minst politiska skäl – allt sådant som numera går in under etiketten globalisering. Allt det har, Gud vare tack, tvingat fram upp-brott från en statisk kyrkosyn till dynamiska perspektiv.

Allra tydligast är uppbrottet i romersk-katolska kyrkan, mycket påtagligt under 1960-talets Andra Vatikankoncilium. Tongivande blev de två första dokumenten: liturgikonstitutionen 1963 och 1964 den första romersk-katolska konstitutionen någonsin om kyrkan. Eftertryckligt anges hon vara Kristi kyrka och ingen annans, Guds gåva i Kristus genom den helige Ande. I beskrivningen av hennes väsen och sändning kallas hon därför ”ett slags sakrament, det vill säga tecken och redskap, både för den innerligaste för-eningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet”. Återigen ”för alla folk”-motivet, och i båda konstitutionerna är gudsfolkstanken konstitutiv. Karakteris-tiskt för beskrivningen av kyrkans liv är att den görs med hjälp av en rad plastiska bibliska bilder, inte bara en utan en rad komplementära metaforer. Kyrkans liv, under-stryks det med otvetydig skärpa, möter fulltonigt lika mycket lokalt som regionalt och universellt.

Till allt det nya på konciliet hörde att företrädare för andra kyrkor var inbjudna och fungerade inte bara som observatörer utan som medarbetare. Därmed uppstod en informell växelverkan för förnyelsearbete också i andra kyrkor. Flera deltagare var också engagerade i det Faith & Orderstudium om kyrkans liv som hade satt ny fart efter andra världskriget och som 1975 ledde fram till tre separat utarbetade men då sam-manfogade dokument om dop, nattvard och ämbete. Under dialog mellan kommis-sionen och kyrkorna om texterna formades sedan det sällsynt väl förankrade så kallade BEM- eller Limadokumentet 1982, antaget av Kyrkornas världsråd år 1983.

BEM-texterna inte bara betonar att dop, nattvard och ämbete är konstitutiva för kyrkan. För att kunna tala om dem måste man också tala om kyrkan, också här med bibliska bilder och därtill med ett centralt begrepp i NT och fornkyrkan: kyrkan som gemenskap, koinonia. Bokstavligen betyder uttrycket att ’ha del i det som är gemen-samt’. De som tillhör kyrkan har och skall göra allvar av sin plats i en gränsöverskri-dande samhörighet, skall se och gå in i sin roll inom kyrkan och hennes uppdrag och sändning – för att världen skall leva.

För att fånga in olika dimensioner i talet om kyrkan och om kyrkan som Kristi kyrka med gudomliga gåvor i mänskliga former har det blivit allt vanligare att nyttja sakramentsterminologin. Kyrkan med de sakramentala handlingar hon bär ansvar för kan då kallas grundsakramentet vars stora gåva och hemlighet, ursakramentet, är Je-sus Kristus, världens frälsare.

Vad jag nu försökt teckna är uppbrotten ur ecklesiologisk avskärmning till kyrkornas gemensamma arbete på att bättre förstå och tydligare gestalta kyrkan som Guds kär-leksgåva för att världen skall leva. Vi har i vår livstid fått vara med om en kyrkosy-nens snabba och genomgripande utveckling av ett slag som saknar motstycke alltse-dan kyrkan var ung. Mycket som var helt otänkbart har blivit realiteter intill självklarheter, annat är på väg att växa fram.

I det ljuset finner jag det stötande otacksamt att denna outsägliga nåd föder så svaga uttryck av lovsägelse. Tyngdpunkten brukar också i ekumeniska dokument ligga på allt som återstår på vägen till försonat och försonande kyrkoliv. Inte skall det förtigas, men det får inte heller förta glädjen över och inspirationen från raden av genombrott i sätt att tänka och handla.

Har inte lågmäldheten medfört det konkreta pastorala problemet att så litet av alla dessa ekumeniska landvinningar tycks ha blivit kända bland människor som lever och verkar i vårt samhälle? Inledningsvis tog jag ett litet exempel på vilket intryck som skapades av ett tillfälligt gemensamt vittnesbörd i handling – behövs inte mer sådant och mer kontinuerligt? Och är det inte ett konkret pastoralt problem att en del kristna tror att man skall tro att andra kyrkor inte är kyrkor? Och är det inte ett konkret pastoralt problem att människor tröttnar på oss och alla våra oenighe-ter, som för många tycks vara det enda vi har gemensamt. Är det inte ett pastoralt problem att inte så få, tycks det, väljer att försöka vara kristna på egen hand? Tänk: leva kyrka privat!

I ljuset av sådana frågor förefaller många ekumeniska debattämnen ha klart lägre dignitet än ett gemensamt vittnesbörd i ord och framför allt handling.

Ett helt annat pastoralt problem är det givetvis att skiljelinjer i synsätt nu ofta tycks gå snarare inom kyrkor än mellan dem. Inte kan det vara kristligt att skynda iväg så att får går förlorade, om så bara ett enda. Men lösningen måste väl nu som förr vara att i omsorg söka upp dem som kommit på efterkälken. Som biskop förvå-nade det mig inte sällan att präster var så hänsynsfulla att de inte talade med dem som inte hann med. Det kan vara taktlöst att vara taktfull!

En viktig pastoral konsekvens av att vi som kyrkor kommit varandra mycket närmare är att vi i mötet med människor respekterar och rent av tar på oss rollen att värna om deras kyrkotillhörighet, om de själva inte gör det. I ett brev från Svenska kyrkans biskopar 1992 angav vi därför att våra prästers primära uppgift i möte med kristna invandrare var att hjälpa dem att komma i förbindelse med den egna kyrkans präster och på andra sätt underlätta sådana kontakter. För min del trodde jag att råden skulle framkalla en del invändningar, men till min glädje hade jag fel.

Pastorala råd av likartad karaktär kom i en rapport 1995 från lärosamtalen mellan Stockholms katolska stift och Svenska kyrkan om äktenskap mellan kontra-henter från våra kyrkor. Grundprinci-pen är att vigsel och fortsatt gudstjänstgemen-skap bör ske i den kyrka som är den för paret mest förtrogna. Samtidigt underströks att det var kyrkornas ansvar att undanröja sådant som gjorde det svårt att leva med två kyrkor i familjen. Problem mellan kyrkor skall inte få drabba enskilda männi-skor.

Det finns nog anledning att i fler sammanhang tillämpa samma grundregel: problem mellan kyrkor skall inte få drabba enskilda människor. Blir inte en sådan pastoral hållning utöver annat också ett vittnesbörd i handling?

I biskopsbrevet 1992 angavs som en sista punkt att begäran om att bli uppta-gen i Svenska kyrkan kunde bejakas, om det efter klargörande samtal stod klart att önskan var grundad. Jag var med om brevets utformning och fann formuleringen riktig. Jag har sedan dess blivit mer tveksam till rådet, särskilt om det rör invand-rare som önskar tillhöra just Svenska kyrkan för att bli ”riktiga svenskar”. I kyrko-tillhörigheten ingår många kända men kanske fler omedvetna band som man skall vara rädd om, hellre spinna vidare på än skära av. Och i ingen av våra kyrkor finns den fulltoniga koinonia som vi alla längtar efter. Men självfallet kan jag instämma i ett yttrande av kardinal Edward Cassidy för några år sedan att envar skall respekte-ras i sin rätt att välja tillhörighet: ”… [D]et är när allt kommer omkring mycket viktigare att en person finner frälsning i Kristus än att han eller hon utan övertygelse är ansluten till någon viss gemenskap.”

År 1995 sammankallade biskop Hubertus Brandenburg det svenska katolska stiftets första synod. Den hölls i Vadstena och som på Vatikankonciliet fick jag och andra inbjudna gäster både säte och stämma där. En rad ämnen avhandlades och hela ti-den var ledmotivet Emmausvandringen. Sedan dess följer mig den gåva alla fick: en liten i glas stiliserad transparent bild av måltiden, då de två lärjungarna känner igen den Uppståndne när han bryter brödet.

På senare tid har Emmausvandringen blivit ett motiv i olika ekumeniska do-kument, och om Emmaus inte nämns explicit möter i alla fall vandringen på ”den vägen”, Lukas’ älsklingsuttryck. Det finns med som undertitel i det Faith & Order-dokument 2005 som sammanfattar ett mångårigt ecklesiologistudium, The Nature and Mission of the Church. A Stage on the Way to a Common Statement. Här fångas kyrkans hela historia in med uttrycket ”The Church in via (på väg)” och titelns sent tillkomna uttryck ”mission” framhäver vägen ut till alla. Texten ställde sig Kyrkor-nas världsråd bakom i Porte Alegre 2006, med en fin kondenserad sammanfattning, Called to be the One Church, med inbjudan till kyrkorna till fördjupad dialog. I slutorden står: ”Våra kyrkor färdas tillsammans i samtal och gemensamt handlande, förvissade om att den uppståndne Kristus vill fortsätta att röja sig själv (disclose) så som han gjorde det genom brödsbrytelsen i Emmaus och att han vill avtäcka (unveil) den djupare innebörden i vänskap och delaktighet (Luk 24:13–35).”

Just gemensam vandring ”på väg mot synlig gemenskap” är ett ledmotiv i Charta Oecumenica 2001, och markerat framhävs: ”det finns inget alternativ till dialog”. Vid uppföljningen i Sibiu 2007 används beteckningen ”vallfärd” och delta-garna kallas ”kristna pilgrimer från hela Europa och bortom dess gränser”.

Detta kan räcka för att peka på tendensen numera att knyta an till Lukasevan-geliets slutkapitel som ekumenisk arbetsmodell.

”Det finns inget alternativ till dialog.” Betonas detta, finner jag det märkligt att arten av dialog inte preciseras och får spänst med hjälp av de verb som Lukas an-vänder. De två vännerna 1–2) ’talade med varandra’, ’samtalade’, och 3) de ’disku-terade’ när Jesus hann upp dem, står det. De grekiska glosorna är: 1–2) homiléõ, som vi har i lånordet ’homilia’; verbet betyder ’att umgås’, ’sällskapa’ och därför ’att tala med varandra’; 3) sytsetéõ, ett sammansatt verb, där tsetéõ betyder att ’leta’, ’söka utröna’, ’forska’, prefixet syn ’tillsammans’, alltså: ’att tillsammans försöka utröna’ något, ’diskutera’.

De två höll alltså inte på med löst prat utan ett gemensamt energiskt sökande efter mening och sammanhang. Och Jesus undrade vad de 4) ’talar om’, på grekiska antibállõ, också en sammansättning, där grundordet betyder ’kasta’, ’slunga’, och prefixet ’emot’, alltså: ’kasta mot varandra’, ’bolla mellan varandra’. Och på vän-nernas intensiva forskande svarar Jesus lika intensivt. Det står att han 5) ’förkla-rade’ Skriften, diermeneúõ, det tredje sammansatta begreppet. Det enkla verbet in-går i lånordet ’hermeneutik’, ’utlägga’, tyda’. Prefixet di (dia) har förstärkande roll: att ’grundligt utlägga’, ’noggrant tyda’.

Dialogen, som det inte heller då fanns alternativ till, ökade insikter samtidigt som den fördjupade vänskapen och vidgade vänkretsen; de två vännerna blev tre. Den okände nyvunne bjöds in för att dela måltiden, där det rent av blev den okände som bröt brödet.

Ur vänskapens sakrament kan sakramental gemenskap växa fram. Det skulle jag tro att vi alla, rotade i olika traditioner, har egna erfarenheter av. Tänk om också andra som lever bland många kyrkor kan få erfara att detta inte måste vara en be-lastning utan kan bli en berikande tillgång. En pastoral uppgift för kyrkorna!

Måltiden i Emmaus slutade med uppbrott och återupptagen vandring, och efter måltiden i en större krets vänner i Jerusalem och efter ännu en genomgång av Skriftens mening följde ännu ett uppbrott med sändningen. Den Uppståndne säger att evan-geliet skall, står det, ”förkunnas i hans namn för alla folk … Ni skall vittna om detta.” De, vi – trögfattade, varav några tvivlar … Och det allra sista: han tog vännerna ”med sig ut ur staden bort mot Betania (byn med några vänner!), och han lyfte sina händer och välsignade dem”.

Finns det alls något alternativ till att dela vänskapens sakrament? Ett delande mellan alla dem som lever bland många kyrkor.