Att möta Gud i Jerusalem

Det var kanske tusen människor som hade samlats på den trånga gatan utanför den höga stenmuren som omgav det armeniska kvarteret. En gång om året brukade de samlas i massor, men tyst och utan att sjunga eller vinka med händerna. Själva det faktum att man demonstrerade var så ovanligt för den här gruppen som brukade hålla sig för sig själv att varje känslouttryck var överflödigt.

Den armeniska förintelsens dag

Många höll ljus i händerna. En äldre kvinna, utan tvekan rörd av det faktum att en jude hade anslutit sig till dem, ville ge mig ett ljus. Jag försökte förklara att det var judisk sabbat, och att det var förbjudet för mig att använda eld, en grundläggande drivkraft i själva skapelsen. Hon log mot mig som om hon ville säga: Jag begriper inte varför du inte vill ta emot ett ljus, men det enda som verkligen betyder något för mig är att du vill vara tillsammans med oss.

På staketet runt det armeniska seminariet, tvärs över gatan från entrén till kvarteret, hängde förstoringar av svart-vita fotografier, suddiga och bleknade av ålder. Ett dödat barn, högar av skelettrester, blott alltför välkända bilder från vårt århundrade. Den nya armeniska tragedin var att folkmordet på armenierna hade fått ge plats för andra vedervärdigheter, framför allt Förintelsen, redan innan den hade blivit erkänd och blivit en del av historien. Men det var ett foto som mer än de andra chockerade: en död kvinna, med vidöppna ögon, och med ett kors inskuret i hennes bröst.

Bredvid fotografierna hade man satt upp affischer med text på engelska, hebreiska och arabiska, texter som vädjade, som krävde och som anklagade. ”Skam!” utbrast en hebreisk affisch: ”Israel uppmuntrar förnekandet av den armeniska förintelsen.” Det fanns sanning i detta: Israeliska regeringar, både de till vänster och de till höger, hade månat om Israels militärallians med Turkiet och därför gett vika för de turkiska kraven att deras förintelse skulle strykas ur våra skolors kursplaner. Detta var kränkande och skamligt, men det var fullt begripligt. Med tanke på vårt utsatta geografiska läge hade vi inte kunnat riskera vår militärallians med en mäktig muslimsk stat. Alliansen med Turkiet, till och med på bekostnad av ett annat offer, var en del av priset för vår överlevnad.

Men trots detta kunde min förståelse för den israeliska situationen inte minska mina skamkänslor. Jag hade blivit medskyldig till förnekelsen av ett folkmord. Här fanns en kristen gemenskap som anklagade judarna för att se likgiltigt på deras lidande, just den synd som vi själva anklagat de kristna för gentemot oss. Jag hade vuxit upp med förakt för den värld som inte frågade efter om vi fick leva eller måste dö. Men nu var det, i armeniernas ögon, jag som var ”världen”.

En ung kvinna stod vid ett stånd och fäste minnestecken på männi-skors rockslag. Märket sade helt enkelt ”24 april, Armeniens Förintelsedag” och var skrivet bara på armeniska. Man var van vid att bli negligerad av andra och bli hörd bara av den egna kretsen. Mitt på märket fanns ett svart kors, inte den armeniska uppståndelsekorset utan ett osmyckat kors. Det var uppenbart att jag inte kunde sätta på mig märket. Att bära korsets tecken när jag gick genom Gamla staden med min kippa, när jag passerade andra judar på väg mot Västra muren? Otänkbart. Kanske om det hade varit det armeniska korset, maskerat med blommor, egentligen knappast alls ett kors …

Jag gick närmare hennes stånd och bad den unga kvinnan att fästa ett märke på min skjorta. Det hela skedde så plötsligt att jag inte visste varför jag hade ändrat mig. Kanske var det på grund av upplevelsen av omkastade roller som hade trängt sig på mig när jag blev medveten om min delaktighet i förnekelsen av folkmord. Det kanske förhöll sig så att det här korset när allt kom omkring var ”ofarligt”, att det inte representerade korsfästelsen av Jesus utan av det armeniska folket. Kanske tänkte jag på korset som skurits i den döda kvinnans bröst och såg det som en kristen motsvarighet till den gula judestjärnan.

Den unga kvinnan log mot mig, hon kändes vid min goda vilja, men när hon fäste märket i höjd med mitt hjärta var hon omedveten om att hon krossade ett avvisande och en rädsla, nedärvda sedan århundraden tillbaka. Till min stora förvåning kände jag mig befriad. Jag ville bära märket, inte trots korset utan på grund av korset.

Marschen började långsamt och under tystnad, likt en begravningsprocession. Den gick längs en trång gata mellan höga murar av sten, den ledde från det armeniska kvarteret till Sionberget strax intill. Gamla människor och tonåringar och mödrar med barnvagnar, alla vandrade de tillsammans. Scouter med orangefärgade halsdukar och khakishorts spelade på trumma. Den gamle patriarken bar ett krucifix av guld, och han åtföljdes på var sida av Karen och Vrej, i svarta rockar och med purpurskärp, inte olika medeltida pager. Trots all sin rastlöshet och alla sina förhoppningar om förändringar i kyrkan, hörde de denna dag helt och fullt till det förflutna, där de flankerade patriarken likt blommorna på ett armeniskt kors.

Unga människor som bar t-tröjor som designats av Fader Enza – med årtalet 1915 ritat så att det formade en blixt som splittrade ett träd – delade ut flygblad till det förbipasserande. Ett sådant flygblad citerade med gillande den förre brittiske premiärministern Lloyd George, ”som beskrev turkarna så träffande som ’denna mänskliga cancersvulst – det enda folk som inte på något sätt har bidragit till upplysning och utveckling’”. I motsats till dem, noterade flygbladet på bruten engelska, var det en armenisk vetenskapsman som hade bidragit till upptäckten av en ny medicinsk behandling av aids: ”Detta är alls inte förvånande för armeniska forskare som jorden runt har gett sina bidrag till världscivilisationen.”

Vi kom fram till den armeniska kyrkogården på Sionberget. Vi gick in där under en baldakin av vinstockar som just skulle börja blomma. Vallmo växte mellan de tätt sammanpackade gravstenarna. En del av dem, flera hundra år gamla, hade blivit sönderslagna och därefter kärleksfullt fogats ihop igen, som mosaiker. Ett möte tog sin början omkring ett minnesmärke i form av en obelisk, till minne av armeniska soldater som dödats i första världskriget. Men de flesta ignorerade talen och samlades i stället kring familjernas gravar. Man täckte stenarna med blombuketter, fortfarande inslagna i plast. Officiell och privat sorg förenades. För ett folk som hade dött i massgravar var kyrkogårdar dyrbara och varje grav en seger över den anonyma döden.

Solskenet var intensivt, och armenierna med sitt sinne för realism förlängde inte i onödan sin pliktskyldiga vistelse där. I stället återvände vi till seminariet tvärs över gatan från det av murar kringgärdade kvarteret. Familjer satt på gräset, pojkar sprang runt ett träd och skrek ”Cowabunga!”, seminariets studenter gick omkring med brickor med arabiska bakverk och små koppar med sött svart kaffe. Det var svårt att tänka sig att detta bara några få minuter tidigare hade varit en sörjande folkmassa.

Jag stötte ihop med Karen, och vi satte oss tillsammans på gräsmattan och lyssnade till unga män som sjöng patriotiska sånger. Karen översatte för mig: ”Hallå, vilka är vi? Det starka armeniska folket!”

”Detta känns som ett firande” sade jag.

”Jag vaknade i morse och kände mig underligt lycklig”, medgav han. ”Det bekymrade mig. Att vara lycklig just denna dag. Men sedan insåg jag: Jag är lycklig eftersom vi fortfarande är kvar här. Det är inte bara en sorgens dag. Det är också det armeniska uppståndelsekorsets dag. Det år långfredag och påsksöndag på en och samma gång.”

Karen ursäktade sig. En armenisk präst har alltid som uppgift att blanda sig med folket. Jag stötte ihop med George Hintlian som stod och talade med en journalist, bra att möta vid ett tillfälle som detta. Han lade märke till korset på mitt bröst, lyfte på ögonbrynen men var för taktfull för att ställa några frågor.

”Så vad ber du för idag, George?” frågade jag.

”Att Gud skall ge armenierna en passande begravning. De ligger utan gravar ute i öknen; i varje fall måste historien ge dem en gravsten. Förnekelsen har blivit vår stora tragedi. Den plågar oss. Inget annat folk har upplevt detta. Vi måste gå vidare, men förnekandet håller oss kvar i folkmordet. Vi är fortfarande kvar i det primitiva stadium när vi försöker framställa fakta för världen. Jag är kulturhistoriker, men jag tvingas ägna mycket av min tid åt folkmordet. Det har berövat mig många år av mitt arbete. Du kanske blir förvånad att höra detta, men jag vill möta turkar, civiliserade turkar. Jag vet att de finns. Läkare, professorer. Jag förutsätter att en bildad människa kan handskas med sin egen historia. Varje rike har sina mörka sidor. De borde ha modet att konfrontera dessa. Jag håller dem inte längre för personligen ansvariga. Du förstår, jag vill gå vidare: Om de är beredda att se dessa mörka sidor, är jag beredd att ta emot dem som mina medmänniskor. Men de vill inte se dem. Alla har sina svaga sidor. Jag skall försöka att förlåta dem också detta. Denna turkiska besatthet dödar mig.”

Jag berättade för honom hur tveksam jag hade varit till att låta fästa märket på mitt bröst och hur armenierna hade hjälpt mig att besegra min fruktan för korset. ”Du har tagit ett stort steg”, sade han, och jag förnam ett spår av avund i hans röst.

Epilog

Sedan kom dårskapen. Gaza och Västbanken förvandlades till slagfält. Resor i de områden som kontrollerades av palestinierna blev frågor om liv och död för israeler, och mina framstötar gentemot islam tog en ände. Bortsett från helt korta och tafatta telefonsamtal tappade jag kontakten med de palestinier som jag hade firat gudstjänst och bett tillsammans med. Inte heller kunde jag längre besöka många av de kristna församlingar och grupper som jag hade lärt känna – grupper som ”Saligprisningarna” i Betlehem. Det var ofrånkomligt att känslan av att korsa de gränser som det fragmenterade samhället upprättat efter hand försvann. Jag hade stått vid ingången, fått en glimt av lustgården, men det var allt.

Våldet trängde sig på i mitt liv. Israeliska bilar blev beskjutna i utkanten av mitt bostadsområde, French Hill. Sonen till en av mina grannar dödades i ett bakhåll på en väg på Västbanken. Två pojkar från Tekoa – den välkände Rabbi Menachem Fromans bosättning, han som var far till de båda barn som schejk Ibrahim hade välsignat – hade strövat omkring i ökengrottorna nedanför det egna hemmet, blivit stenade till döds och blivit så misshandlade att man inte längre kände igen deras ansikten. Min äldste son, Gabriel, kände den ene från ett baseboll-läger. En självmordsbombare sprängde sig i luften i French Hill, just när en buss passerade förbi den lekskola där min yngste son Shahar gick. Trots att åtskilliga av passagerarna skadades, var det bara terroristen som dödades.

Tack vare mina upptäcktsfärder in i mina grannars religioner, kunde min sorg inte begränsas till ena sidan av gränsen. Schejk Abdul Rahims sonson – en av pojkarna som jag hade mött i moskén i Nuseirat och som hade gjort narr av mig genom att gång efter annan ropa ”Shalom” och sedan fnittrande springa därifrån – blev skjuten i huvudet under en konfrontation mellan palestinska upprorsmakare och israeliska soldater i Gaza. Han vaknade omsider upp ur sin koma och är nu på väg att bli återställd. Inte ens Galiléen, där en anständig samlevnad mellan araber och judar verkade möjlig, är längre immunt mot våldet. Israeliska araber tog del i intifadans upplopp i början av oktober 2000, och israelisk polis sköt ihjäl tretton arabiska medborgare. Upploppen nådde nästan fram till Lavra Natofa, fader Jakob Willebrands lilla tillflyktsort uppe på ett berg. Hararit, den lilla byn där man levde i meditation strax intill Lavra Natofa, var en tid belägrad. I en annan by inte långt ifrån, Arrabe, där jag tillsammans med våra muslimska vänner Joulainis hade köpt olivolja för sabbatsmåltiden, blev en sjuttonårig pojke vid namn Asel Asleh, en aktivist för arabisk-judisk samlevnad, dödad av polisen, uppenbarligen medan han försökte att lugna ner de upprörda känslorna. Sedan dess har främlingsskapet mellan Israels araber och judar fördjupats. Bland araberna ser man polisens dödsskjutningar som bevis för att den judiska staten betraktar dem som fiender snarare än som medborgare. Och på judisk sida betraktar man de israeliska arabernas beredvillighet att ta del i palestinska våldshandlingar som bevis för att de inte utgör en lojal minoritet utan i själva verket sympatiserar med hela re-gionens fientliga majoritet.

Trots den växande känslan av vanmakt har Elijahu McLean fortsatt med sin modiga strävan att öppna människors hjärtan. Varje fredag samlas han och ett halvdussin vänner, både muslimer och judar, vid en utsiktspunkt i Jerusalems Gamla stad, mitt emot Al Aqsa moskén och ber för freden. Men också han måste kalkylera med den fara som det innebär att resa genom de palestinska territorierna, och hans kontakter med muslimer har alltmer kommit att begränsas till israeliska araber.

Schejk Ibraham tvingades tillbaka in i anonymiteten av den palestins-ka myndigheten. Han blev uppkallad till högkvarteret för en av Yasser Arafats säkerhetsorganisationer, där man varnade honom för att hans liv hotades av ”Hamas extremister”. En officer rådde honom att med tanke på sin egen säkerhet upphöra att fraternisera med judar. Ibrahim förstod innebörden i detta och försvann från det interreligiösa umgänget.

Jag ringde upp honom kvällen efter självmordsbombningen i French Hill, i desperat behov av att bli påmind om den islam som vill vårt gemensamma bästa. Rösten som hälsade mig var svag och verkade avlägsen. Han lät som om han låg på sin dödsbädd. För Ibrahim var fångenskapen i den egna byn en sorts dödsdom.

”Välkommen, min broder”, sade han på engelska i stället för på hebreiska, kanske av fruktan. ”Jag saknar dig, min broder. Är du i trygghet? Jag ber till Gud varje natt att han skall göra slut på våldet och hjälpa oss att förlåta varandra.”

Det fanns ingen glädje i hans röst; inte heller upprepade han sina ord för att betona dem, som han tidigare gjort i glädje över sitt eget översvallande språk.

”Nu är det fanatikernas tid”, fortsatte han. ”Jag gråter hela natten, men i veckan som gick lovade Guds änglar mig, ’Bekymra dig inte, freden kommer.’ Änglarna säger mig att framtiden är vår, deras som skapar fred.”

”Inshallah”, svarade jag.

”Tack, min broder. Välkommen åter.”

Men jag kan inte föreställa mig när det skall kunna bli.

I svåra ögonblick – när jag överväldigas av fruktan för mina barns säkerhet, av raseri mot det palestinska ledarskapet för dess vägran att acceptera en kompromiss och för misströstan över Mellanöstern som förvandlar det judiska återvändandet hem till en ny sorts exil – försöker jag påminna mig om allt det jag har lärt mig av mina lärare, av klosterfolk och schejker i det Heliga landet. Jag erinrar mig hur syster Johanna varnade för att bygga barriärer i hjärtat och att därigenom utesluta någon enda människa från vår kärlek. Och hur fader Jakob Willebrand insisterade på att man skulle betrakta alla människor som själar under tillväxt, avsedda för perfektion. Och jag påminner mig om hur schejk Abdul-Rahim föraktade döden och hur schejk Ishak Idriss Sakoutas fasthet frammanade den Gudomliga Närvaron.

När jag blev alltför upptagen av en journalists politiska arbete, kunde jag ibland höra schejk Ibrahims förmaning: ”Det finns tillräckligt med politiker i profeternas land. Men var finns profeterna i profeternas land?” Jag brukar säga mig att det är just i tider som dessa som religionernas sköna tankar antingen förverkligas eller förvandlas till sentimentalitet. Mer än någonsin måste målet för det andliga livet i det Heliga landet vara att leva med öppet hjärta mitt i den outhärdliga spänningen. Ändå tvingas jag gång efter annan besviket konstatera att det bara är för korta undantag som jag lyckas förvisa fruktans och vredens onda andar ur mitt hjärta. Det mest positiva som jag kan säga är att jag gör mitt bästa, och att det är det faktum att jag är smärtsamt medveten om det svalg som finns mellan vad jag har blivit lärd och min oförmåga att förkroppsliga denna undervisning som definierar mitt andliga liv.

Den enda bestående djupa lärdom som jag bär med mig från min resa är att jag har lärt mig att vörda – ja att älska – kristendomen och islam. Jag har lärt mig att känna mig hemma i en kyrka, till och med på långfredagen, och i en moské, också i en by som Nuseirat [i Gazaremsan]. Korset och minareten har för mig förvandlats till uppskattade tecken på Guds närvaro, tecken som påminner om att Han talar till oss på en mångfald av språk – och att Han över huvud taget talar till oss. Även om mycket av arabisk islam idag har sjunkit ner i den sorts judehat som kristendomen nu försöker göra bot för, håller jag fast vid att vörda islam och dess orädda hjärta. Fanatikerna skall inte få beröva mig den segern.

I år, kort före påsken, tog jag mina två äldsta barn, Moria och Gabriel, med mig till Gravkyrkan. De hade aldrig varit där, men jag ville att de som medborgare i Jerusalem skulle känna denna heliga plats som en del av sitt arvegods. Den massiva byggnaden var nästan tom; endast få turister eller pilgrimer kom till Israel. Vi steg in i den lilla stenbyggnaden mitt i det kupolförsedda kyrkorummet som kristna tror är platsen för Jesu gravläggning och uppståndelse. När vi stod framför marmorskivan som var täckt av ljus, ikoner och blommor, sade jag till mina barn att vi visserligen inte accepterar den kristna tron men att vi ändå skall hålla den plats i vördnad som helgats av pilgrimers böner och förväntningar. Jag ville att de skulle förstå att vi kan finna inspiration från andra traditioners erfarenheter av Guds närvaro också i den tid då vårt land visar sig från sin hårdaste sida.

Det är sent på morgonen. Jag sitter vid mitt skrivbord och tittar ut mot den vida öknen utanför fönstret. Någonstans i diset långt borta ligger Nebi Musa, den muslimska helgedomen helgad åt profeten Mose, där schejk Ibrahim och jag brukat be tillsammans. Plötsligt blir jag medveten om böneutroparen som kallar mig från kullen intill. Jag faller ner på knä med pannan mot golvet, orörlig i underkastelse.

Jerusalem, Shavuot, pingst, Profetens födelsedag, juni 2000

Översättning och inledning: Tord Fornberg