Ekumen och brodermördare?

Johan III får sägas höra till de mera anonyma svenska regenterna. Litet märkligt, med tanke på att han regerade i hela 24 år (och dessförinnan flera år i ett i åtskilliga hänseenden helt självständigt Finland). Han har ohjälpligt kommit i skymundan för sin fader och för brodern Erik XIV – i äldre tider kan väl missnöje med hans ”katolicerande” tendenser ha spelat in.

Denne kung har nu den finländske militärhistorikern Lars Ericson ägnat en bok. Det är en utmärkt kungabiografi, detaljerad utan att vara närsynt, lättläst och instruktiv för alla som har det minsta intresse för historia. Illustrationerna är många och välvalda. Författarens förtrogenhet med sitt ämne är imponerande.

Vi får följa den unge prinsens uppväxt. Det spelade sannolik en viss roll att både hans moder, Margareta Leijonhufvud, och hans mormor, Ebba Eriksdotter Vasa, var hängivna katoliker. Johan var den av vasarna som hade de största intellektuella gåvorna och förvärvade med åren en omfattande boklig bildning. Inte alltid fick han dock behålla sina böcker. Då broder Erik satte honom och Katarina i fängelse på Stockholms slott fick han behålla ett trettiotal av sina böcker, dock inte en hebreisk ordbok, om vilken det är noterat: ”Haver Jöran Persson anammat till sitt behov.” Fängelseåren var en prövning för båda makarna, som under den tiden kom varandra nära. Johans relationer till Erik hade inte alltid varit dåliga. Nöjsamt är att läsa om hur Johan ledde friardelegationen för Eriks räkning hos Elisabeth. Under den långa vistelsen i England lärde han sig inte bara att spela tennis utan sannolikt även att tala och förstå engelska.

Så småningom kom Johans maktövertagande, då Eriks sinnessjukdom hade slagit ut i full blomning. De följande åren kom att i hög grad präglas av oro för att Erik skulle återta makten. Alltsedan arsenik återfunnits i Eriks kropp har teorier om ett brodermord lagts fram. Ericson är försiktig men i sak klar: ”Alla rimliga tolkningar talar dock för att Erik XIV förgiftades med arsenik på order av brodern Johan III” (s 110).

Ett tungt arv att bära, inte minst för en from monark. Ty from och intresserad av kyrkliga frågor var Johan. Kapitlet ”Kyrkofursten” handlar om detta, och det hör till bokens styrka att den grundligt tar upp detta. Här visar det sig dock att författaren i sin egenskap av historiker inte helt behärskar den teologiska terminologin och därför inte kan framställa kontroverserna i den tidens Sverige tillräckligt klart. I sak har han helt rätt och ansluter sig också till Åke Andréns balanserade framställning i Sveriges kyrkohistoria, del tre (1999). Johan III var besatt av en för sin tid mycket ovanlig ekumenisk ambition och omfattade en på fornkyrkan baserad teologi. Skada att han i Sverige inte fann några anhängare av denna vision. Samtiden var helt behärskad av kontrovers och polemik. Och kungens temperament gjorde att han inte var att leka med. Det hetsiga vasablodet förnekade sig inte.

Samtliga aspekter av Johans regering belyses på ett sakkunnigt sätt. Särskilt uppmärksammas den utrikespolitiska ambitionen med en expansion österut, där Johans mångåriga förtrogenhet med Finland säkert spelade in. Rikets usla finanser under hela hans regering – delvis förvärrade av stora byggnadsprojekt – gjorde dock att målen inte kunde förverkligas. För gemene man upplevdes regeringstiden som fylld av långa och kostsamma krig. Till arvfienden Danmark vinnlade Johan sig dock om ett gott förhållande.

På en viktig punkt kan författaren i sin egenskap av militärhistoriker rehabilitera Johan III: denne månade mer om både armé och flotta än som vanligen har antagits. En numerär tillbakagång nödvändiggjordes redan av statsekonomin och var kanske även annars önskvärd (så var den svenska flottan under Erik XIV:s tid sannolikt världens största), men åtskilliga förändringar pekade framåt.

Detta är så nära en idealisk kungabiografi som det går att komma. Författaren är att lyckönska och bör gå vidare. Kanske om en ännu mera okänd svensk kung, Sigismund?
>