Att möta verkligheten

Ibland har den helige Ignatius kallats för den första moderna människan. Som hos många moderna människor är hans livshistoria märkt av kriser. Krisen börjar så fort som man har nått åldern där man kan ställa sig frågan: vad skall jag göra med mitt liv? När det inte längre finns en självklar väg som tidigare generationer har gått, måste man välja själv. Ignatius blev överväldigad av möjligheternas mångfald, av oförmågan att värdera kriterierna inför ett val, av den skrämmande insikten att man själv måste ta itu med sitt liv. Vilken av alla stjärnor skall man följa? Vilket av alla fundament skall man stå på? Ignatius förstår att hans samtid inte erbjuder mycket hjälp. Allt förblir tvetydigt. När han bestämmer sig för att ändra sitt liv kallar somliga honom för galen andra för helgon. Utifrån får han ingen vägledning. Den rätta vägen måste han hitta inom sig själv. Han liknar oss i sitt bristande förtroende till samhällets motsägelsefulla värderingar och i sin övertygelse att han måste gå till djupet inom sig själv för att där hitta sitt livs källa och mening.

Ignatius andliga väg går till en början bara neråt: från förvirring till förtvivlan och från förtvivlan till öppen desperation med självmordstankar. Gudskelov stannar det inte där. Så småningom bildar den förvirrande verkligheten ett mönster och inom detta mönster ser Ignatius så småningom en röd tråd. Denna röda tråd är mycket personlig: först som en aning och sedan som en visshet känner han att Gud är där och att Gud bryr sig om honom. Ignatius känner att det ligger en enorm kraft och ett stort hopp i denna insikt och visshet att Gud är där och han anar att det alltid kommer att vara så. Gud kommer att leda honom. Så blir erfarenheten av tröst (som han kallar den) till en kallelse. Gud undervisar och leder honom som en lärare i skolan gör med barnen, för att använda ett av hans uttryck. Gud blir verklig för Ignatius och den gudomliga verkligheten tilltalar honom personligt.

Ignatius upptäcker nu att dessa två karaktärsdrag hos Gud inte utesluter varandra. Att Gud är personlig betyder inte att han är subjektiv, att han bara finns inom mig. I sin personliga bön upptäcker Ignatius en verklighet som är så mycket mer än han själv. Gud är objektiv, den enda som är verklig, mer verklig än himmel och jord vars skapare han är. Den Gud som Ignatius upplever på riktigt för första gången är påträngande verklig. Han har till och med blivit människa, kött och blod, i Jesus Kristus. Genom kyrkan och Anden som besjälar kyrkan ligger Guds hemlighet även idag öppen för alla. Ignatius gudserfarenhet är inte någon hemlighet som Gud viskade i hans öra och som ingen annan fick höra. I den personliga andliga erfarenheten förkunnas aldrig något annat än det som är uppenbart för alla. Det står i bibeln, finns i katekesen och förkunnas genom kyrkan. Det är inpräntat i skapelsen, den naturliga lagen och i människans samvete. Ignatius upptäcker tron genom en personlig erfarenhet. Men den personliga erfarenheten är bara dörren för att träda in i den verklighet som är det mest objektiva som finns. Tron öppnar ögonen för det verkliga – inte för det som känns bra. Den verklighet som trons erfarenhet avslöjar och kyrkan förkunnar upptäcks av Ignatius. Hans mystik var en vision om hur saker och ting egentligen förhåller sig. Därför blev den orden som han grundade från början känd för att dess intresse var lika stort för naturvetenskap som för teologi. Främjandet av den personliga andliga erfarenheten och trofasthet mot kyrkans lära var inga motsatser utan olika aspekter av samma sak: ett försök att förstå hur saker och ting verkligen förhåller sig.

Ignatius hade kanske alltid varit en mycket nykter, eller som han skulle säga själv: en mycket diskret person. Men efter sitt andliga genombrott blev han det ännu mer. Mötet med verkligheten kräver realistiska svar, inte svärmeri, det kräver handlingar snarare än ord. Generöst men nyktert börjar han tänka på hur han med sitt liv kan bidra till en bättre värld.

Så inbjuder Ignatius oss också idag inte till en religiös illusion utan till ett möte med verkligheten och dess grund. I sina Andliga övningar inbjuder Ignatius oss fortfarande idag att se det mest verkliga och att erkänna den mest fundamentala av alla sanningar: att Gud älskar oss, att han har blivit människa av kärlek till världen och att han inbjuder oss till gemenskap med sig.