Att berätta sanningen

”Men när jag tänker på det nu är det verkligen konstigt att ingen, ingen över huvud taget någonsin pratade med mig på ett sätt som kunde ha fått det jag gjort att bli verkligt för mig.”

Mary Bell i Gitta Serenys bok Ohörda rop

För Gitta Sereny blir det tvingande: hon måste förstå. Kontrasterna i uppväxten är skärande. En reträtt in i det privata är inte möjlig. Europa blir hennes hemtrakt. Hon bor i Wien i mars 1938, upplever det nazistiska intåget. En febrig förväntan i luften. Något stort är på gång. Hon har svårt att värja sig mot upphetsningen, denna livshungriga, äventyrslystna överklassflicka, 15 år gammal. Fastän ungersk medborgare älskar hon sitt Wien, dess teatrar och baler. Men några av hennes mest omtyckta lärare på teaterskolan är judar. Några av hennes kurskamrater börjar bära den nazistiska partinålen.

Under de första krigsåren befinner sig Gitta Sereny i Frankrike. Nu älskar hon passionerat allt franskt. Med sitt ungersk pass är hon fredad och kan röra sig obehindrat, också efter den tyska ockupationen. Hon arbetar på ett hem för föräldralösa barn och deltar i motståndsrörelsen. När säkerhetspolisen är henne på spåren lyckas hon ta sig över gränsen till det neutrala Spanien och sedan vidare till USA. Äventyrslystnad driver henne och starka känslor.

Vid den tyska kapitulationen 1945 är hon tillbaka i Europa. Hon arbetar för FN med ett hjälpprogram för flyktingbarn. Det är nu de nazistiska brotten avslöjas. Rättegångar presenterar ett detaljerat och övertygande bevismaterial. Den ödeläggelse hon ser i Tyskland och de nazistiska förbrytelser som avslöjas tvingar henne till en fördjupning. Under kriget hade uppgiften varit enkel. Hon kunde gå på känsla, var stabilt tyskfientlig, hatade allt som hade med nazism att göra. Det fanns onda och det fanns goda och gränsen mellan dem var klar. Men den ödeläggelse hon nu möter ställer svårare frågor. De kan inte besvaras enbart med spontana reaktioner. Det är nödvändigt med reflexion för att förstå hur det som skett kunnat ske. Inte i abstrakt socioekonomiska teorier. Sådana kan visserligen behövas men mest som bakgrund. Det måste också gå att förstå det som skett i elementärt mänskliga begrepp.

För Gitta Sereny blir det tvingande nödvändigt att förstå hur en människa kan komma dithän att hon deltar i brotten. Hurdana var hennes beslut? Vad tänkte hon? Vad såg hon? Vägen fram till avgrunden – är den begriplig? Är den kantad med igenkännbara tecken?

Med stigande leda lyssnar hon till skrivbordsmördarnas försvar. De har inget sett, inget hört och inget förstått. De har inget blod på sina välstrukna manschetter. Men de andra då, de som verkställt mördandet? Lägerpersonal, befäl, kommendanter, alla de direkt inblandade – skall de avföras som monster, onåbara för samtal? Möjligen, troligen har de flesta av dem gått över kanten så att all kontakt brutits. Men det måste väl ändå finnas någon, menar Sereny, någon som ännu bär en svagt skälvande undran hur han kommit dithän att han deltagit i brotten. En äkta undran och nyfikenhet. Det räcker för att samtal skall vara möjligt.

Sedan slutet av 1940-talet har Gitta Sereny varit verksam som journalist och författare. Hennes arbete är helt präglat av uppdraget att försöka förstå ondska. Hon söker sig därför till de skyldiga och plågade för att fråga efter deras berättelser och för att lyssna.

Undersökande samtal

Bör man försöka förstå ondska? Det är inte självklart. Att förstå innebär ett visst mått av samstämmighet. Ondska blir så ett begripligt inslag i vår gemensamma verklighet, något som kan göra den till ett acceptabelt och begripligt handlingsalternativ. Då gäller varsamhet. Men att vägra förstå är värre. Ondska blir då något främmande som drabbar oss utifrån. För Sereny är det ett omöjligt alternativ. Hennes uppgift är därför tydlig. Hon måste kunna förstå utan att acceptera. Hon letar sig fram till den rätta balansen mellan ett nödvändigt avstånd, för att inte själv ta skada, och en nödvändig närhet, för att kunna förstå inifrån. Arbetet utförs i strängt strukturerade samtal. Hon provar det första gången med Franz Stangel, en tidigare kommendant vid förintelselägret Treblinka, där cirka en miljon judar mördades under åren 1942–43.

Vid krigsslutet hade Stangel flytt från Europa och tagit sig till Brasilien. Han grips 1967 och utlämnas till Västtyskland, där han ställs inför rätta och döms till livstids fängelse. Med fängelseledningens godkännande tar Gitta Sereny kontakt med Stangel och föreslår en intervjuserie. Samtalen är avsedda som underlag till en omfattande tidskriftsartikel om Stangels liv. Det första mötet mellan dem är på väg att sluta illa. Stangel öppnar med en flera timmar lång monolog. Han har ingen skuld. Han har bara gjort sin plikt. Han hade inget annat val, osv. osv. Fraser som Sereny ofta hört vid de rättegångar hon bevittnat. Strax innan tiden för det första samtalet är slut bryter hon in i hans ordflöde och lägger korten på bordet. Om Stangel tänker fortsätta på den inslagna vägen ”Jag gjorde bara min plikt, jag hade inget val”, då finns det ingen anledning för dem att träffas fler gånger. Personligen avskyr hon allt som har med nazism att göra men det ligger utanför hennes kompetens att avgöra skuldfrågan i juridisk bemärkelse. Det är domstolens sak. Hennes avsikt med dessa samtal är att förstå hur en människa kan komma dithän att han deltar i massmord. Hon vill att han berättar om sin uppväxt, om människor och händelser, som format hans liv. Att de noggrant och steg för steg tillsammans går igenom det som varit för att hitta den sanna berättelsen om honom och försöka förstå hur han blev den han blev. Hon kommer att anteckna, ställa följdfrågor, kontrollera faktauppgifter och resultatet, hans livsberättelse, kommer att publiceras. Är han beredd att ställa upp på det, är hon beredd att avsätta kommande veckor för fortsatta samtal. Är han inte beredd, finner hon ingen anledning att slösa bort sin tid med att lyssna på sådant som hon redan hört till leda. Han får en timme på sig för att tänka efter.

Hon förbereder sig på att lägga ned hela projektet. Då är det i så fall hans beslut. På utsatt tid återvänder Stangel till samtalsrummet. Märkbart skakad accepterar han hennes förslag. Samtalen kommer igång. De utgör grunden för Serenys bok om Stangels liv Into that Darkness 1974 (på svenska med titeln Vid avgrunden 2000).

Nerv och centrum i Serenys arbete är det undersökande samtalet. Hon använder det som underlag för ytterligare två personskildringar, Albert Speer: His Battle with Truth 1995 (Albert Speer och sanningen 2000) och Cries unheard. The Story of Mary Bell 1998 (Ohörda rop. Historien om Mary Bell 1999). Dessa människor – Stangel, Speer och Mary Bell – är sinsemellan helt olika, var och en präglad av sitt öde. Att jämföra dem vore meningslöst. Det de har gemensamt är att de är plågade av oförsonad skuld och dömda till långa fängelsestraff. Det är människor som vill berätta sanningen om sina liv. Naturligtvis reagerar Sereny starkt emotionellt på var och en av dem, men för att inte känslor skall ta överhand och bli styrande håller hon sig hårt inom en ram av saklighet. Hon är professionell. Det undersökande samtalet, som är hennes egentliga arbetsmetod, är stramt strukturerat. Det följer alltid några givna hållpunkter.

För det första måste samtalssituation vara helt klar i själva anslaget. Inga tvetydigheter, ingen låtsaslek. Det gäller inte personlig terapi eller bikt. För sådant saknar Sereny både kompetens och mandat. Det är inte heller förtroliga samtal vänner emellan. De har ett arbete att göra tillsammans. Det skall resultera i en text, en berättelse om en människas liv. Den som berättar, berättar inte bara för Sereny utan för hela världen. Det skall inte förekomma några privata förtroligheter vid sidan om. Dörrarna skall stå öppna för alla dem som vill lyssna.

För det andra följer samtalen en fast yttre struktur. I god tid kommer man överens om en samtalsperiod på några veckor. Under den perioden träffas man som regel dagligen enligt uppgjort schema. Varje dag kan innehålla flera samtalspass med en sammanlagd tid på upp till 10 timmar. Också gången i samtalen är strikt strukturerad. Sereny frågar och antecknar, den andre berättar. Sereny återberättar sammanfattande det hon hört och den andre bekräftar eller korrigerar.

För det tredje avser samtalen alltid en sann berättelse. Sereny är här mycket noggrann. Efter en första samtalsomgång följer ett längre uppehåll, kanske ett halvår. Den tiden använder hon till uppföljande undersökningar, kontrollerar uppgifter, går igenom arkiv etc. Hon lägger ner stor möda på att allt så långt som möjligt skall vara korrekt när det gäller kontrollerbara detaljer. Att nå sanningen om faktiska yttre tilldragelser tjänar som stöd för att nå sanningen om mer undflyende inre tilldragelser: vad tänkte jag egentligen? Vad kände jag då? Varför valde jag det jag valde? Efter dessa kompletterande undersökningar möts man åter för en sammanfattande omgång samtal, som om möjligt skall reda ut kvarstående oklarheter.

Det finns inget särskilt originellt med dessa tre punkter. Jag antar att de ingår i grundkursen i intervjuteknik för alla blivande journalister. Det särskiljande med Sereny är inte metoden utan hennes känslighet för sanningens alla olika nyanser. Hur handha oklarheter och uppenbara motsägelser? Det måste ske med stor varsamhet. Å ena sidan är det ju inga polisförhör. Det gäller inte att snärja en åtalad. Serenys grundantagande är alltid att den andre i eget intresse vill se sanningen så klart som möjligt men kanske för närvarande är förhindrad att nå dit. Å andra sidan kan hon inte lämna uppenbara undanflykter opåtalade. Alltså: å ena sidan inte pressa fram och å andra sidan inte ge efter. Hennes uppgift blir att hitta de vägar som kan vara framkomliga för den andre.

Samtalens strukturerade form och sakliga inriktning hjälper den berättande att steg för steg nalkas de allra svåraste och mest plågsamma minnena, de händelser som aldrig har bekänts och som därför har kommit att underminera livet. Nu kan det sägas. Nu måste det sägas. När det sägs händer något märkligt som kanske inte alls är märkligt utan konstitutivt för varje äkta samtal. Berättelsen blir till först i berättandet. Den var inte uttänkt i förväg. Det redan uttänkta är hinder på vägen, något som måste passeras för att orden skall bli sanna och för att de skall hålla inför den som lyssnar. Den som berättar måste själv lyssna uppmärksamt till det han nu säger, därför att han säger det för första gången. Det är dit samtalen syftar. Att berätta sanningen är det avgörande, eftersom berättaren själv blir till genom berättelsen.

Var och en av de tre – Stangel, Speer och Mary Bell – följer sin egen svåra och plågsamma väg till sanning.

I slutet på 1960-talet dödade Mary Bell två små pojkar. Hon var då 11 år gammal och dömdes till livstids fängelse. Villkorligt frigiven vid början av 80-talet försöker hon leva obemärkt med skyddad identitet. Men en lysten press är henne ständigt i hälarna. Hon är lovligt villebråd. Hon blir erbjuden miljonbelopp för exklusiva rättigheter till sin livshistoria. Allmänheten har inte glömt morden på de två små pojkarna. Gång på gång måste hon byta namn och vistelseort. Mot slutet av 90-talet vänder hon sig till Gitta Sereny. Nu vill hon berätta, vill bekänna så att det hon gjort kan bli verkligt för henne. I berättelsen måste hon åter bli den som utförde dåden. Samtalen mynnar ut i en mörk familjehistoria där obekända övergrepp går i arv över generationer. Mary berättar för att hon inte skall föra arvet vidare till sin egen dotter.

Och Speer – han var minister, en av de mäktigast i Nazityskland vid slutet av kriget. En i den inre kretsen kring Ledaren. Vid Nürnbergrättegången 1946 döms han till 20 års fängelse. De andra i den kretsen blev hängda. Speer var den ende som erkände sig skyldig. Som hög minister borde han känt till de brott som begicks av regimen. Han borde känt till dem men gjorde det inte. Därför, av principiella skäl, tar han på sig sin skuld: han borde ha vetat. Det var hans ansvar och plikt att veta. Men är det verkligen sant att han inte visste om massmorden på judar? Inte visste hur de ryska krigsfångarna behandlades? Här finns den smärtpunkt hans liv handlar om. Har han ljugit för sig själv? Har han konstruerat sig en berättelse för att överleva? Är hans bekännelse egentligen en undanmanöver? Genom samtalen mellan Speer och Sereny förs vi ner i ett medvetandets halvdunkel. Där handlar det inte om att veta eller inte veta utan om att veta tillräckligt mycket för att inte vilja veta.

Det är ogörligt att här på några få sidor beskriva dessa tre livsöden. Men för att antyda den kraft samtalen utlöste, och för att ge ett konkret exempel på sanningens sprängverkan är det nödvändigt att mer utförligt återberätta ett av dem. Jag väljer då Franz Stangel. Hans öde visar hur ett banalt småbluffande kan leda mot avgrunden.

Att berätta sanningen

Vid början av 1930-talet hade Stangel varit anställd inom den österrikiska polisen. Han var då drygt tjugo år gammal, ambitiös med siktet på en befordran till kriminalare. Genom nitiska insatser kan han spåra illegala vapengömmor, som tillhörde det då förbjudna österrikiska nazistpartiet. Han får medalj och kan se fram mot ytterligare befordran. Efter den tyska inmarschen i mars 1938 börjar emellertid den utmärkelsen att brännas. Andra som fått den råkar nu illa ut. Men Stangel finner på råd. Han har skaffat kontakter i många riktningar för säkerhets skull. Han lyckas bli uppsatt i ett nazistiskt medlemsregister. Medlemskapet antedateras två år och blir därmed en inte oviktig merit under det nya styret. Han får räkna sig som en av de gamla kämparna och blir åter befordrad. Detta trixande var hans första ödesdigra val. Det får icke avsedda följdverkningar.

Sedan några år är Franz Stangel gift med Theresa, som han älskar och som älskar honom. Den dagen i mars 1938 när han överlycklig berättar för henne att han tagit sig in i ett nazistiskt medlemsregister och att det inte är någon fara längre, då inträffar den första djupa krisen mellan dem. Hon tror honom inte. Hon tror att han verkligen varit medlem sedan 1936 och dolt det för henne, inte vågat berätta, därför att han mycket väl visste vad hon tyckte om de nazister som förrått Österrike. Det blir en period av lång tystnad mellan dem. När Stangel mer än 30 år senare berättar detta minne för Sereny är han fortfarande förkrossad. Han gråter. Han lyckades aldrig övertyga Theresa. Hon fortsatte att tro att han ljugit för henne. De väljer att tiga om det och det förblir ouppklarat mellan dem.

En annan följdverkan är att han får svårigheter med sina chefer. Visst blir han befordrad. Men någon av de högsta cheferna låter honom förstå att det där medlemskapet i Partiet var lite hastigt påkommet … och vad gjorde egentligen Stangel före återföreningen med Riket … och den där medaljen han fått, borde man inte undersöka …!?! Stangel känner sig trängd och ytterligare befordran är spärrad. För honom är det en lättnad när han i november 1940 blir kallad till Berlin och erbjuden ett nytt uppdrag. Det gäller en befattning inom det pågående dödshjälpsprogrammet, kallat T4.

Man låter honom förstå att det är ett viktigt uppdrag i Rikets tjänst. Vem som helst skulle inte klara det. Man har vänt sig just till honom, som nog har de rätta kvalifikationerna. Men Stangel skall inte känna sig tvungen. Tror han inte att han klarar det kan han tacka nej och får då återvända till sina tidigare uppgifter och till sina förra chefer. Men om han accepterar skall man stoppa de undersökningar som visst redan påbörjats mot honom om medaljen. Och han skall inte deltaga i själva behandlingen av patienterna. Det sköts av särskilt utbildad personal. Hans uppgifter är rent administrativa. Han skall se till att alla formaliteter följs noga. Naturligtvis är det hela strängt hemligt.

Stangel gör nu sitt andra ödesdigra val. Han tackar ja och blir stationerad vid slottet Hartheim, en av T4:s anläggningar i Österrike. Under de första veckorna känner han djup olust inför verksamheten. Han funderar på att begära förflyttning men kommer sig inte för. Tjänsten är också förknippad med vissa fördelar. Permissionerna är generösa. Han kan tillbringa dem tillsammans med Theresa och deras två döttrar. Ingenting blir sagt mellan honom och Theresa om det han arbetar med. Och inget kan sägas. Han vet mycket väl hur Theresa skulle reagera, om hon visste vad han gjorde. Hon måste få förbli ovetande.

Dödshjälpsprogrammet avvecklas under hösten 1941. De flesta som deltagit handplockas till nya uppdrag i Polen. De kan ju hanteringen. En av dem är Franz Stangel. Steg för steg blir han insatt i sin nya uppgift. Efter några dagar, kanske en vecka kan han inte undgå att se att det handlar om organiserat massmord på judar. Här kommer Stangels tredje val. Det som blir avgörande för hans liv.

Franz Stangel är inte ideologisk nazist. Han har ingen historisk-biologisk nödvändighet att stödja sig på. Det som sker är en förbrytelse, det vet han och han söker vägar att ta sig ur det hela. Men det går inte att göra obemärkt. Att rakt av vägra skulle innebära en risk han inte vill ta. Alltså klyver han sig och accepterar uppgiften som lägerkommendant. Han kunde överleva och klara sina uppgifter, berättar han, genom att dela upp sitt sätt att tänka i avskilda fack. Efter några månader har han vant sig. De som kommer till lägren för att dödas är för honom inte längre människor. De är kollin.

I juni 1942 får Theresa och deras döttrar tillstånd att besöka honom. Han ordnar inkvartering på lämpligt avstånd från lägret, och de får några lyckliga veckor tillsammans. På hennes frågor vad det är för läger han arbetar vid, svarar han undvikande. Efter någon vecka får Theresa av misstag reda på vad som pågår i lägret. Hon blir chockad och djupt upprörd. Franz försäkrar henne att han inte har något med det att göra, bara med byggnationerna och att han begärt förflyttning. Att han snart skall vara därifrån. Nu när hon vet var han hamnat vill han att hon far tillbaka. De skiljs i förvirring. Franz Stangel blir kvar i Polen tills lägren avvecklas på hösten 1943.

Efter kriget återförenas familjen Stangel. De bor nästan 20 år i Brasilien. De vill börja ett nytt liv som om det som hänt aldrig hade hänt. De gömmer sig inte utan bor under eget namn, registrerade på det österrikiska konsulatet i São Paulo. I februari 1967 grips han.

De sista samtalen mellan Sereny och Stangel äger rum i juni 1971. Under de föregående dagarna har de ofta snuddat vid frågan om skuld. Det har varit Stangel som närmat sig ämnet, försiktigt rört vid det, sedan förskräckt tagit många steg tillbaka. Sereny sitter då tyst. Insisterar inte genom följdfrågor. Det är sådant som inte kan pressas fram. Den allra sista dagen kommer han tillbaka till ämnet. Manövrerar försiktigt i utkanten. Han frågar Sereny vad en människa skall göra för nå det man kallar Gud. Hon svarar:

”Det skiljer sig väl från människa till människa? Kan det i ert fall vara att söka sanningen?

Sanningen?

Att stå för vad ni gjort? Det som vi hållit på med de senaste veckorna kan kanske betraktas som ett första steg i processen.”

Under en lång tystnad kämpar han med det han hittills undvikit. Det svåraste. Så tar han slutligen steget:

”Min skuld är att jag fortfarande är här. Det är det som är min skuld.

Fortfarande här?

Jag borde ha dött. Det var det som var min skuld.”

I deras sista samtal bekänner Stangel sin skuld. Han borde haft modet att vägra, borde haft modet att dö hellre än att överleva till ett sådant pris. Han bekänner och Sereny ser en förvandling ske. En krampaktig spänning släpper och ger plats åt en djup lättnad, som om han nu äntligen vore framme. När de skiljs åt denna sista gång är han nästan munter.

Ytterligare ett möte mellan dem är inbokat till dagen därpå. Men några timmar efter deras samtal dör Stangel i hjärtsvikt. Det är inte självmord. Sereny menar att han dog därför att han ”under ett kort ögonblick hade erkänt sin skuld och sagt sanningen. Det hade krävt en monumental ansträngning att nå fram till det snabbt förbiilande ögonblick då han blev den människa han borde ha varit.”

Under de 20 år de levde i Brasilien var det en enda omständighet som höll Franz Stangel vid liv. Det var kärleken mellan honom och Theresa och kärleken till hans flickor. Utan den fanns inget kvar att leva för. De hade alltid trott på honom, litat på honom. Men nu, efter det som kommit fram vid rättegången, efter det han berättat för Sereny, nu hade de sett det han gjort och den han varit. Nu kunde de aldrig mer tro på honom. Också de måste ta avstånd. Då var livet inte värt att leva. Och ändå dras han oemotståndligt till sanningen. Och när det svåra blivit sagt: den djupa lättnaden. Det är över nu.

Men Sereny har ännu en fråga hon vill ha svar på. Hon söker upp Theresa i Brasilien. Theresa visste ju, eller anade åtminstone, vad slags verksamhet hennes man hade blivit indragen i. Men antag att hon, Theresa, under kriget medan det pågick hade ställt honom inför ett ultimatum: välj mellan mig och det där arbetet! Väljer du att fortsätta här, väljer du bort mig och våra flickor. Om Theresa hade ställt honom inför de alternativen, hur skulle han då ha valt?

Efter svår vånda upptäcker Theresa svaret. Om hon inte hade gått med på att tiga, om hon hade ställt honom inför det valet hade han valt henne.

Gemensam verklighet

Berätta sanningen? De orden skaver mot varandra. Gitta Sereny kan tyckas naiv som menar att man kan berätta sanningen. Och att en sann livsberättelse har en förvandlande kraft. Har hon aldrig hört talas om postmodernism och sanningens relativitet? En berättelse är alltid tolkning och perspektiv. Något väljs ut och sätts i förgrunden, annat väljs bort och hamnar utanför. Allt kan inte sägas. Allt behöver inte sägas. Och ett annat perspektiv skulle ha gett en annan berättelse. Sanningens ansikte är rikt på skiftningar.

Den tankegången kan föras ytterligare några steg. Om sanning är perspektivisk och skiftar med tolkningen, blir då inte konsekvensen till sist ett otyglat godtycke? Kan då inte var och en välja sin egen sanning? Vem har då rätt att säga att min sanning är sämre än din? En sådan total godtycklighet visar sig emellertid i längden vara blott en mondän gest. Ingen tar den på allvar när det kommer till kritan. Sereny ger sig heller inte till tåls med sådana blaserade gester. Hon vet det uppenbara: att vi inte klarar vårt vardagsliv utan gemensamma och någorlunda pålitliga sanningsmarkörer. Likväl kan det finnas anledning att reflektera litet mera grundligt kring sanningsbegreppet.

Hotet mot sanningens beständighet har lett till tanken att dess värde måste säkras till varje pris. En devalvering vore otillständig. Den strategi man följt för att säkerställa detta har emellertid inte sällan varit obetänksam. Fakta är helt enkelt fakta, har man sagt, objektivt avläsbara för var och en. Sanning är en relation mellan ett påstående och den verklighet som påståendet handlar om; ett korrekt återgivande av alla relevanta fakta i ett väldefinierat skeende där även de korrekta orsakssambanden mellan enskilda fakta framträder klart och entydigt. På så sätt når vi kunskap om verkligheten. Sanningen, om det är något bevänt med den, får inte ge plats för tyckanden hit eller dit. Och alla tolkningar är på något sätt redan avklarade på vägen. Genom sanningen visar sig verkligheten i klartext, objektivt entydigt som en matematisk relation.

Avsikten med denna definition är att återge sanningen dess förpliktande karaktär. Det som är sant skall vara oföränderligt sant, alltid, för alla och överallt. Så, menar man, kan vi få en tillförlitlig bedömningsgrund för att förstå verkligheten. Ironiskt nog blir resultatet ofta det rakt motsatta. Med den givna definitionen blir sanning ett oanvändbart kriterium i så gott som alla vardagliga situationer. De enda undantagen är ett fåtal starkt idealiserade och förenklade experimentella system, sådana som naturvetare sätter upp för att härleda naturlagar. Resten av vår tillvaro är så rörig och osäker att den inte gör sig förtjänt av ett så högt begrepp som sanning. Därför mynnar den förmenta räddningsaktionen ut i rent godtycke: våra faktiska liv, de som vi lever i samhället utanför laboratoriet, saknar pålitliga markörer för sanning. Den verkligheten kan beskrivas hur som helst. Där står ingen sanning att finna.

Dessa filosofiska krumbukter får mig att undra över vad sanning är. Står det verkligen så illa till med sanningsbegreppet? Är sanning något hotfullt? Det tycks som om vi vädrar en fara här. I en tid när individens personliga frihet är högsta norm verkar sanningsbegreppet begränsa vår frihet att välja vilken verklighet vi är beredda att acceptera. En inskränkning av vår individuella frihet som känns hotande.

Men tankegången ovan lider av ett avgörande fel. Sanningsbegreppet betraktas alltför isolerat. Vad som glöms bort är att sanningar alltid hör hemma i ett sammanhang och att de har med oss människor att göra. Sanning är inte enbart en relation mellan påstående och verklighet, byggd utifrån ett iakttagande subjekt och en objektiv verklighet utanför subjektet. Sanna påståenden görs av oss människor, det är vi som upptäcker och formulerar sanningar. Och vi formulerar ogärna sanningar som vi inte är beredda att leva med. Därför finns det en koppling mellan autenticitet och sanning, mellan att våga vara ärlig både gentemot sig själv och gentemot andra och vilka sanningar som går upp för en. Vilka sanningar som faktiskt blir formulerade beror på en kvalitet hos det som sker mellan oss människor. Det handlar om beredskapen att vara ärlig.

En berättelse är alltid i varierande grad formad av en avsikt att få den andre att tro att … Ja, tro på vad då? Om berättaren menar sig vara tvungen att hålla sina avsikter dolda för den andre, börjar pendeln att vika av mot lögn. Om hans avsikter tillåts förbli öppna för granskning närmar vi oss sanningen. Förstått så är sanningen beroende av båda parters villighet att fullt ut vara synliga för varandra. Där finns en symmetri i beredskapen att inte undanhålla den andre något av mitt eget, som i sin tur kan bidra till att vi kan upptäcka verkligheten tillsammans. I lögnen finns en asymmetri: ömsesidiga försök att överlista varandra genom att inte låta sig bli genomskådad. Logikens entydiga, kategoriska uppdelning i sant eller falskt gäller emellertid inte längre här. Det finns ett spektrum av nyanser mellan sanning och lögn, mellan ärlighet och bedrägeri.

Men om sanning på detta sätt placeras in i det interpersonella och blir graderbar, mister den då inte sin objektiva, förpliktande karaktär? Är vi då inte tillbaka i det godtycke där vi började? Nej, trots allt ändå inte.

Ett ohämmat godtycke förutsätter att vi saknar möjligheter att avgöra, när någon ljuger eller talar sanning. Men så är det inte. Genom vår biologiska tillblivelsehistoria har vi blivit känsliga för sanningens olika markörer. Är den andre att lita på eller inte? Vi kan känna tydligt att här finns något som inte stämmer även om det är omöjligt att exakt ange vad det är som väcker vår olust. Eller öppnar för tilltro. Tonfall, ögonrörelser, ansiktsmuskler, gester, koordination. Vi är vid födelsen avsedda att läras till finstämda instrument för sanningens och lögnens alla nyanser. Något ohämmat godtycke finns det inte plats för.

Men om sanning på detta sätt är kopplad till det interpersonella, riskerar vi då inte att hamna i en postmodern uppfattning om verkligheten som enbart en social konstruktion? Det individuella godtycket har då bara ersatts av ett samhälleligt. Varningen måste tas på allvar, men risken är nog i praktiken inte särskilt överhängande. Sanningsbegreppet har nämligen en objektiv sida som inte nödvändigtvis undermineras av att sanningar upptäcks och formuleras i mellanmänskliga sammanhang. Annars skulle det heller inte finnas några objektiva vetenskapliga sanningar, eftersom också dessa formuleras av människor i vissa bestämda sammanhang.

Saken kan förtydligas om vi tänker på de kvaliteter som är involverade när sanningar upptäcks i samspelet mellan berättaren, lyssnaren och innehållet i berättelsen. Lyssnaren läser av berättaren: är han att lita på? Och berättaren läser av lyssnaren: tror han mig? Om han vädrar misstro, berättigad eller inte, börjar kanske hans berättelse att leta upp sådant han hoppas den andre vill höra. Så att misstron lindras. I varje samtal pågår en känslig rundgång, en avstämning utåt, hur blir det jag säger mottaget? Och inåt, var det verkligen så det var? Mot vidgad tilltro eller mot tilltagande misstro. Mot en enkel frimodighet eller mot allt krångligare undanflykter. Och hela tiden prövas allt gentemot de erfarenheter som utgör innehållet i berättelsen.

Sanning som interpersonell kvalitet medför inte något ohämmat godtycke. Grupptryck är visserligen en realitet och har högst märkbara effekter. Vår biologiska historia har försett oss med känsliga sensorer att pejla andras misstro, andras gillande. Kroppens alarmsystem gör oss villiga att justera vår livsberättelse för att den skall få godkänt av den grupp vi tillhör. Men det finns likväl en gräns för vår anpasslighet. Vi är också försedda med en elementär strävan att nå hållbara samband mellan inre bilder och yttre händelser. Samband som gör vår verklighet tillförlitlig. Ett ohämmat gruppstyrt godtycke skulle förutsätta att vi saknar förutsättningar att avgöra, när vi själva börja slira med sanningen. Men så är det inte. Bryts sambanden mellan inre och yttre är det i människan hotat som gör henne till människa. Samvetet är inte en valbar extra finess utan en elementärt mänsklig kapacitet.

Vi har nu kommit ett gott stycke bortom gruppsykologi och postmodernism. Det är dit vi måste nå för att förstå tyngden i det sanningsbegrepp som Gitta Serenys arbetar sig fram till. När Franz Stangel, Albert Speer och Mary Bell nalkas det området i sina liv då vet de att de handskas med farligt gods. Ändå dras de dit. De vill, de måste få berätta sanningen. Risken ligger inte i att konfronteras med en socialt oacceptabel självbild. Inte i ett självförakt härlett ur det sociala trycket. De områdena är redan passerade. Skräcken gäller något mer elementärt: att brytas ner som människa. Insikten att den verklighet de konstruerat var falsk och nu är på väg att krackelera.

I våra dagar har man på sina håll åter börjat efterlysa Den Stora Berättelsen, den fullständiga vetenskapliga förklaringen till allt. Många hoppas på dess snara tillkomst. Den behövs, säger man, för att vi skall kunna placera in våra egna små berättelser i det större sammanhang som ger dem mening. Först så blir det möjligt att forma en gemensam verklighet.

Serenys perspektiv är ett annat. Den tid hon skildrar var full av kraftfulla och storslagna berättelser. Alltför många människor var bara alltför angelägna att placera sig själva i dessa berättelsers tjänst. Det gjorde dem emellertid inte sanna och det är därför vi heller inte är beredda att acceptera dem. För i slutändan är det bara när vi berättar sanningen som en gemensam verklighet kan uppstå.