Dialogen Rom– Canterbury vid skiljevägen

Jag vill tacka ärkebiskopen av Canterbury för hans inbjudan till mig att tala till Church of Englands biskopsmöte i en fråga som angår er och därför också den katolska kyrkan och mig personligen som ordförande i Påvliga rådet för kristen enhet. Som jag redan haft tillfälle att säga till ärkebiskop Rowan Williams: våra vänners problem är också våra problem. I denna anda av ekumenisk solidaritet skulle jag vilja delge er några reflektioner i frågan om vigning av kvinnor till biskopsämbetet. Naturligtvis gör jag dessa reflektioner utifrån ett katolskt perspektiv. Jag är övertygad om att det beslut som nu ligger framför er omfattar oss tillsammans med er, eftersom det kommer att vara av fundamental betydelse för våra relationer i framtiden.

Det är i dag inte första gången som vi har diskuterat frågan om vigning av kvinnor. Därför vill jag börja med en kort översikt över våra tidigare diskussioner. Införandet av prästvigning av kvinnor i vissa provinser inom den anglikanska kyrkogemenskapen, bland dem Church of England, föregicks av en livlig brevväxling mellan Rom och Canterbury. Påven Paulus VI riktade ett brev i detta ärende till ärkebiskop Donald Coggan den 30 november 1975 och återigen den 23 mars 1976, och detta följdes av ett brev från påven Johannes Paulus II till ärkebiskop Robert Runcie den 20 december 1984. Min företrädare i detta ämbete, kardinal Jan Willebrands, besvarade ärkebiskop Runcies genmäle den 18 december 1985.

Beträffande vigningen av kvinnor till biskopsämbetet skrev påven Johannes Paulus II ett mycket allvarligt brev till ärkebiskop Robert Runcie den 8 december 1988. Påven talade öppet om ”nya hinder som står i vägen för försoningen mellan katoliker och anglikaner” och om ”faran i att blockera vägen till det ömsesidiga erkännandet av ämbeten”. Han hänvisade till frågans ekumeniska och ecklesiologiska dimensioner. I den gemensamma deklarationen tillsammans med ärkebiskop Robert Runcie den 2 oktober 1989 och tillsammans med ärkebiskop George Carey den 5 december 1996 tog han ännu en gång upp denna fråga.

Jag vill också nämna deklarationerna från ARCIC och det detaljerade svaret på Rochester-rapporten Kvinnliga biskopar i Church of England? från den katolska biskopskonferensen i England och Wales, genom dess nämnd för dialog och enhet, den 3 oktober 2005.

Den katolska kyrkans officiella syn på vigning av kvinnor återfinns i Troskongregationens deklaration ”Om kvinnors tillträde till prästämbetet”, Inter insigniores (1977) och i påven Johannes Paulus II:s apostoliska brev ”Om att prästvigningen är förbehållen endast män”, Ordinatio sacerdotalis (1994). Där förklarade påven att den katolska kyrkan är övertygad om att den saknar auktoritet för sådana vigningar, och den betraktar därför sådana vigningar som ogiltiga (Codex iuris canonici, canon 1024).

Detta ställningstagande har ofta misstolkats som ett uttryck för kvinnofientlighet och förnekande av kvinnors lika värdighet. Men i det apostoliska brevet ”Om kvinnors värdighet och kallelse” Mulieris dignitatem (1988) och i sitt ”Brev till kvinnor” (29 juni 1995) gjorde påven Johannes Paulus II klart att den katolska kyrkans ställningstagande inte på något vis härrör från något förnekande av mäns och kvinnors lika värdighet eller från någon brist på uppskattning av kvinnor, utan att det endast är grundat på troheten mot det apostoliska vittnesbördet så som det har överlämnats till kyrkan under århundradenas lopp. Den katolska kyrkan skiljer mellan å ena sidan mäns och kvinnors lika värde och värdighet och å andra sidan åtskillnaden mellan de båda könen som har ett komplementärt förhållande till varandra. Liknande uttalanden återfinns i Troskongregationens dokument ”Om samverkan mellan män och kvinnor i kyrkan och i världen” (2004). Påven Benedictus XVI återupprepade och konkretiserade denna syn i sitt tal till prästerskapet

i Rom den 2 mars 2006.

Jag är medveten om att denna fråga innefattar många komplicerade problem – hermeneutiska, antropologiska och teologiska – som jag inte kan ta upp i detta sammanhang. Den katolska kyrkans uppfattning kan enbart förstås och utvärderas om man inser att resonemanget har en biblisk grund, och att kyrkan inte läser bibeln som ett isolerat historiskt dokument. I stället ser den bibeln i ljuset av hela den tvåtusenåriga traditionen inom alla de gamla kyrkorna, den katolska kyrkan lika väl som de gamla östliga och ortodoxa kyrkorna. Utan tvivel har historiskt betingade synsätt ibland haft ett visst inflytande över denna tradition. Det finns vissa argument från det förflutna som vi inte upprepar i dag. Vi bör naturligtvis vara medvetna om att våra samtida synsätt också har historiska samband i många avseenden, och att det förmodligen bara är kommande århundraden som kan avgöra hur mycket vi har blivit påverkade av vår egen tid. De kommer förmodligen att småle åt mycket som vi i dag tar för givet, på samma sätt som vi gör inför många idéer i den antika eller medeltida världen.

Å andra sidan kan det vetenskapligt bevisas att förkastandet av vigningen av kvinnor inom traditionen inte har grundat sig enbart på tidsbundna föreställningar utan helt och hållet på teologiska överväganden. Därför bör man inte ta för givet att den katolska kyrkan en dag kommer att revidera sin nuvarande inställning. Den katolska kyrkan är övertygad om att hon inte har rätt att göra detta.

Efter denna korta översikt över diskussionen om prästvigning av kvinnor vill jag nu vända mig till den aktuella frågan om vigning av kvinnor till biskopsämbetet. Vid första anblicken tycks det vara en så gott som oundviklig konsekvens av det första steget som är vigning av kvinnor till prästämbetet. Vigningssakramentet är ett enda sakrament, och tillträde till ett steg öppnar i princip också vägen för nästa steg. Den motsatta slutsatsen är att om kvinnor inte kan få tillträde till prästämbetet kan de uppenbarligen inte heller få tillträde till biskopsämbetet.

I en ekumenisk kontext ställer oss ändå vigningen av kvinnor till biskopsämbetet inför en ny situation som är relaterad till prästvigningen och som representerar en betydande eskalering av problemet. Varför? Svaret på den frågan kommer av biskopsämbetets natur som är ett enhetens ämbete, både enligt den tidiga kyrkan och enligt den katolska kyrkans uppfattning i nutiden. Av den anledningen är det särskilt relevant för ekumeniska intressen och syften.

Jag kan här bara ytligt beröra grunderna för denna uppfattning. Min utgångspunkt är att enhet och enhällighet är fundamentala begrepp i Nya testamentet: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader” (Ef 4:5). Enligt Apostlagärningarnas vittnesbörd var enhälligheten ett av den första kyrkans kännetecken (1:14, 2:46, 4:24 o.a.). Enhetens betydelse i kyrkan och bland apostlarna härrör från kyrkans sätt att hantera konflikten kring den judiska lagens fortsatta giltighet, något som berörde kristendomens grundval. Efter utdragna diskussioner bilades kontroversen vid denna tid med ett handslag som tecken på gemenskap (koinonia) (Apg 15, Gal 2). Koinonia/communio är alltså ett grundläggande begrepp som fick en fundamental betydelse för den tidiga kyrkan, och som i mångas ögon ännu en gång intar en framträdande plats när man definierar kyrkans väsen i dag. Kyrkan är en gemensam delaktighet i Guds liv, och är därför en gemenskap med Gud och med varandra (1 Joh 1:3).

Från första början var alltså biskopsämbetet ”koinonellt” eller kollegialt inbäddat i gemenskapen mellan alla biskopar; ämbetet uppfattades aldrig som om det skulle kunna förstås eller utövas enbart individuellt. I sin kyrkohistoria beskriver Eusebios i detalj de ansträngningar som gjordes för att bevara freden, enheten och gemenskapen under det andra århundradets våldsamma konflikter om rätta fastebruk och dateringen av påsken (Kyrkohistoria 5.23 f, jfr 7.5). Biskopsämbetets kollegiala natur fick sitt mest slående uttryck vid vigningen av biskopar. Så tidigt som vid konciliet i Nicaea (325) beslöts det att en biskop skulle vigas av alla provinsens biskopar eller åtminstone av tre biskopar med de övrigas samtycke (canon 4). En synod i Antiochia (341) fordrade att åtminstone majoriteten av provinsens biskopar skulle vara närvarande. ”De apostoliska konstitutionerna” är ännu mer krävande. Var och en som hade blivit vigd av enbart en biskop skulle avsättas (canon 27). Installationen i biskopsämbetet motsvarades i den tidiga kyrkan av den kollegiala utövningen av ämbetet genom utväxling av brev, ömsesidiga besök och framför allt gemensam rådplägning och gemensamt beslutsfattande vid synoder och koncilier.

För en grundlig teologi om biskopsämbetet står vi framför allt i skuld till martyrbiskopen Cyprianus av Karthago. Hans sentens episcopatus unus et indivisus är välkänd. Den står i en angelägen uppmaning av Cyprianus till hans medbiskopar: ”Quam unitatem tenere firmiter et vindicare debemus maxime episcopi, qui in ecclesia praesidimus, ut episcopatum quoque ipsum unum atque indivisum probemus.” [Denna enhet bör vi med kraft hålla fast vid och bejaka, särskilt de bland oss som är biskopar och presiderar i kyrkan, så att vi också visar att episkopatet är ett och odelat.]

Denna angelägna uppmaning åtföljs av en preciserande tolkning av satsen ”episcopatus unus et indivisus: Episcopatus unus est cuius a singulis in solidum pars tenetur” [Episkopatet är ett enda, och varje del av det ses av var och en som ett helt] (Om kyrkans enhet 1.5).

Sådana uttalanden och förmaningar återkommer gång på gång i Cyprianus brev (Epist. 55.21, 59.14 o a). Mest känd är uttalandet att kyrkan är folket förenat med biskopen och hjorden förenad med sin herde. ”Biskopen är i kyrkan och kyrkan är i biskopen, och om någon inte är med biskopen är han inte med kyrkan.” Men Cyprianus går ännu ett steg längre: han betonar inte bara gudsfolkets enhet med dess egen individuelle biskop; han tillägger också att ingen skall tro sig stå i gemenskap med bara några få, för ”den katolska kyrkan är inte splittrad eller delad” utan är ”förenad och sammanhållen av det lim som består i det gemensamma fasthållandet vid biskopen” (Epist. 66.8).

Cyprianus uppfattning har blivit normen. Första Vatikankonciliet tog upp Cyprianus formulering episcopatus unus et indivisus och gav det en framträdande ställning (Denzinger 3951). Detta upprepades senare av Andra Vatikankonciliet (Lumen gentium 18), som fördjupade biskopsämbetets teologi i den tidiga kyrkliga traditionen genom begrep-pet biskoplig kollegialitet (särskilt Lumen gentium 22 f.). Kollegialitet förstods inte som en kollegial anda utan konkreta förpliktelser. I stället är kollegialiteten en ontologisk verklighet som är grundad i biskopsvigningens sakrament, i det gemensamma deltagandet i det enda biskopsämbetet som finner sitt konkreta uttryck i collegialitas affectiva och i collegialitas effectiva. Denna kollegialitet är naturligtvis inte begränsad till den horisontella och synkroniska relationen mellan samtida biskopliga kolleger. Eftersom kyrkan är en och densamma i alla århundraden måste den nuvarande kyrkan också bibehålla en diakronisk konsensus med episkopatet i tidigare århundraden och framför allt med apostlarnas vittnesbörd. Detta är den djupare innebörden av biskopsämbetets apostoliska succession.

Biskopsämbetet är ett enhetens ämbete i dubbel mening. Biskopar är tecken och redskap för enheten inom den enskilda lokala kyrkan, men samtidigt också mellan de samtida lokala kyrkorna och i alla tider inom den universella kyrkan.

En av de uppmuntrande erfarenheterna av den ekumeniska dialogen är att vi har kunnat fastställa att denna förståelse av kyrkan som koinonia och därmed också dess ”koinonella” förståelse av biskopsämbetet inte bara är en katolsk särtradition utan en uppfattning som vi delar med den anglikanska kyrkogemenskapen. Den återfinns i samtalen inom ARCIC från dess första början. Man kan också finna den i biskopsmötets dokument ”Biskopar i gemenskap: kollegialitet i tjänst hos kyrkans koinonia” (2000), och den har blivit fundamental i Windsor-rapporten (2004). Vi kan alltså med tacksamhet notera att vi har en bred och gemensam teologisk och ecklesiologisk grund i denna fråga.

Är vi därför inte i en situation där vi tillsammans kan säga: beslutet om vigning av kvinnor till biskopsämbetet kan endast göras med en överväldigande konsensus, och får inte på något sätt medföra en konflikt mellan majoriteten och minoriteten? Det skulle vara önskvärt att beslutet kunde fattas i samförstånd mellan de gamla kyrkorna i öst och väst. Om biskopsvigningen i stället blir en orsak till schism eller blockerar vägen till full enhet, då sker något som är motsägelsefullt i sig självt. Det bör inte äga rum eller bör uppskjutas till dess att en bredare konsensus kan bli uppnådd.

Biskopsämbetet enhetens ämbete

När jag har formulerat denna sista slutsats har jag redan förflyttat mig från en presentation av de teologiska grunderna för de praktiska frågor och slutsatser som jag vill framföra i den följande diskussionen. Jag gör detta med inre tveksamhet och samtidigt med smärta och sorg. Men jag tror att jag bäst tjänar ekumenikens sak med öppna och ärliga uttalanden.

Om jag ser saken rätt leder de principer som jag har lagt fram till två praktiska konsekvenser, en för den anglikanska kyrkogemenskapen och för Church of England själv, och en för den mellankyrkliga ekumeniska sfä-ren och konkret uttryckt för den framtida relationen mellan Church of England och den katolska kyrkan.

Om det är sant vad jag har sagt om episkopatets enhet och den gemensamma kollegiala delaktigheten i det enda episkopatet, då är det ömsesidiga erkännandet av biskopar och särskilt erkännandet av deras vigningars giltighet och laglighet något som är konstitutivt för kyrkans enhet. Vad det här gäller är inte en rent kanonisk eller disciplinär fråga som kunde lösas eller överbryggas genom mer eller mindre organisatoriska arrangemang som ”flygande biskopar” eller skapandet av en tredje kyrklig provins eller dylikt. Där ett ömsesidigt erkännande och en gemenskap mellan biskopar inte existerar eller inte längre existerar, och där man därför inte kan koncelebrera eukaristin, där kan ingen fullständig kyrklig gemenskap och därför ingen eukaristisk gemenskap existera.

Arrangemang som de jag nämnde kan bara ytligt dölja brytningen. De kan tapetsera över sprickan, men de kan inte hela söndringen, Man kan till och med gå ett steg längre och från ett katolskt perspektiv säga att de utgör den outtalade institutionaliseringen, manifestationen och den reella legitimeringen av en existerande schism.

Nedkylda relationer

När en sådan situation blir verklighet är det inte en rent inom-anglikansk angelägenhet; den har också konsekvenser för den ekumeniska relationen mellan den anglikanska kyrkogemenskapen och den katolska kyrkan. Vi hade satt stort hopp och haft stora förväntningar på den katolsk-anglikanska dialogen. Efter det historiska mötet mellan påven Paulus VI och ärkebiskop Michael Ramsey den 24 mars 1966 – för fyrtio år sedan – var ARCIC tillsammans med de luthersk-katolska och metodistisk-katolska dialogerna bland de främsta som vi initierade efter Andra Vatikankonciliet. Sedan dess har det på många vis lett till stor framgång, och för detta tackar vi Gud och alla som har deltagit. Så till exempel var mötet mellan katolska och anglikanska biskopar i Toronto-Mississauga (2000) fyllt av stora förväntningar.

Framgången hängde inte minst samman med frågan om en gemensam förståelse av ämbetena. Redan under dialogens första fas uppnåddes positiva resultat om denna fundamentala fråga, och senare kunde vi gå vidare utifrån dessa framsteg. Vid sidan av den officiella dialogen fanns också en grundlig historisk och teologisk diskussion av påven Leo XIII:s bulla Apostolicae curae (1890) (Denzinger 3315–3319). Alla dessa diskussioner har inte lett till ett slutgiltigt uttalande eller till en fullständig konsensus, men de uppnådde ett sympatiskt närmande som med rätta väckte löftesrika förhoppningar.

Men det tilltagande bruket att prästviga kvinnor medförde en märkbar avkylning. Ett beslut om vigning av kvinnor till biskopsämbetet i Church of England skulle helt säkert sänka temperaturen ännu mer. I frågan om ett möjligt erkännande av de anglikanska vigningarna skulle det inte enbart leda till en kortvarig kyla utan till en allvarlig och långvarig nedfrysning.

Tre provinser inom den anglikanska kyrkogemenskapen har redan vigt kvinnor till biskopsämbetet. Flera andra provinser har auktoriserat sådana vigningar, även om inga sådana än så länge har ägt rum. Denna utveckling är redan ett stort hinder i de anglikansk-katolska relationerna. Men den katolska kyrkan har alltid ansett att Church of England spelar en unik roll. Det är den kyrka från vilken anglikanismen hämtar sin historiska kontinuitet, och den kyrka som 1500-talets splittring på ett särskilt sätt gällde. Den leds av ärkebiskopen av Canterbury, som med Windsor-rapportens ord är ”enhetens främsta redskap och fokus” inom den anglikanska kyrkogemenskapen. Andra provinser uppfattar det så att gemenskapen med honom är ”prövostenen på vad det är att vara anglikan” (§ 99). Slutligen är det den kyrka som vi i det kontinentala Europa direkt associerar med anglikanismen, delvis på grund av Church of Englands många utlandskyrkor som finns spridda över hela kontinenten. För oss är Church of England inte en provins bland andra. Dess beslut har en särskild betydelse för vår dialog och ger en stark fingervisning om den riktning som kyrkogemenskapen i sin helhet är på väg mot.

Eftersom biskopsämbetet är enhetens ämbete skulle det beslut ni står inför få ett omedelbart inflytande över frågan om kyrkans enhet och därmed den ekumeniska dialogens mål. Det skulle vara ett beslut i strid med det gemensamma mål som vi hittills har eftersträvat i vår dialog: fullständig kyrklig gemenskap, som inte kan existera utan fullständig gemenskap i biskopsämbetet. Om ett sådant beslut kom till stånd inom den anglikanska kyrkogemenskapen i vidare mening skulle det innebära att man vänder sig bort från den gemensamma uppfattningen hos alla kyrkor från det första årtusendet, inte bara den katolska kyrkan utan också de gamla österländska och ortodoxa kyrkorna. Det skulle enligt vår mening ifrågasätta vad som erkändes av Andra Vatikankonciliet (Unitatis redintegratio 13), att den anglikanska kyrkogemenskapen intar ”en särskild plats” bland kyrkorna och de kyrkliga gemenskaperna i västerlandet. Vi skulle se hur den anglikanska kyrkogemenskapen närmade sig 1500-talets protestantiska kyrkor ett avsevärt stycke. Den skulle förvisso fortsätta med att ha biskopar enligt Lambeth Quadrilateral (1888), men liksom när det gäller biskopar i vissa protestantiska kyrkor skulle de äldre kyrkorna i öst och väst uppfatta att de ägde mycket mindre av biskopens karaktär och ämbete så som den förstods av den tidiga kyrkan och så har fortsatt att förstås genom tiderna.

Mitt i allt detta uppstår frågan som också engagerade John Henry Newman: är den så kallade via media en möjlig väg? Var och på vilken sida står den anglikanska kyrkogemenskapen, var kommer den att stå i framtiden? Vilken inriktning kallar den sin egen: den latinska, grekiska, protestantiska, liberala eller evangelikala? Den kan återgå till den anglikanska principen om comprehensiveness och säga: vi är litet av varje. En sådan mångsidighet är utan tvivel en god princip upp till en viss punkt, men den får inte drivas för långt, som min företrädare, kardinal Edward Cassidy, en gång sade till er: man når en gräns där man måste välja väg. För utan identitet kan inget samhälle, minst av allt en kyrka överleva. Det beslut ni står inför är därför ett historiskt beslut.

Vad följer då av dessa slutsatser och frågor? Vad är framtiden för vår ekumeniska dialog? En sak är säker: den katolska kyrkan kommer inte att upphöra med dialogen, inte ens om det fattas ett sådant beslut. Framför allt kommer den inte att bryta de personliga relationer och vänskapsförhållanden som har utvecklats under de gångna åren och årtiondena. Men det finns en skillnad mellan olika slag av dialog. Kvaliteten hos en dialog förändras genom ett sådant beslut. En ekumenisk dialog i ordets sanna mening har till mål att återställa en fullständig kyrklig gemenskap. Det har varit förutsättningen för vår dialog ända till nu. Realistiskt sett skulle den förutsättningen inte mer existera om kvinnor började vigas till biskopsämbetet.

Efter en sådan händelse skulle vi fortfarande komma tillsammans för information och konsultation. Vi skulle fortsätta att diskutera och försöka klargöra teologiska problem, samarbeta inom många praktiska områden och ge ett gemensamt vittnesbörd. Framför allt skulle vi kunna förena oss i gemensam bön och be för varandra. Gud vet att allt detta inte är något oviktigt. Men förlusten av det gemensamma målet skulle med nödvändighet påverka sådana möten och beröva dem det mesta av deras vitalitet och interna dynamik. Framför allt – och detta är den smärtsammaste aspekten – det gemensamma deltagandet i den ende Herrens måltid, som vi så allvarligt längtar efter, skulle försvinna i ett till slut oåtkomligt fjärran. I stället för att närma oss varandra skulle vi i fortsättningen existera vid sidan av varandra.

För många kan detta tyckas vara en mer realistisk väg än vad vi tidigare har försökt, men det är helt visst en annan fråga om det överensstämmer med Jesu bindande och sista vilja ”att de alla skall vara ett” (Joh 17:21). Svaret måste bli negativt. Jag frågar er: Är detta vad vi önskar? Har vi rätt att göra det? Borde vi inte tänka över vad Cyprianus säger oss, att ”Jesu Kristi sömlösa klädnad inte kan övertas av dem som sliter sönder och splittrar Kristi kyrka” (Om den katolska kyrkans enhet 1.6).

Den obrytbara enheten

Detta för mig än en gång tillbaka till att avslutningsvis reflektera över fundamentala principer. Jag har citerat vår gemensamme kyrkofader Cyprianus. Till slut vill jag hänvisa till en annan kyrkofader som vi har gemensamt, nämligen Augustinus, och till ännu en som måste stå er särskilt nära, Beda Venerabilis. Båda dessa tog upp Cyprianus tankar.

Cyprianus hade illustrerat sin tes om episcopatus unus et indivisus genom en rad metaforer: metaforen om solen som har många strålar men bara ett ljus; trädet som har många grenar men en enda stam som är fast rotad i marken; många strömmar som springer fram ur en enda källa. Sedan förklarar han: ”Skär av en av solens strålar – ljusets enhet tillåter ingen delning; bryt av en kvist från trädet och den kan inte mer få knoppar; däm upp ett flöde från dess källa, och det torkar ut där den har blivit avskuren” (Om den katolska kyrkans enhet 1.5).

Augustinus tog upp dessa metaforer mer än en gång i sin text Contra Cresconium. Jag skall bara citera ett ställe: ”Avelle radium solis a corpore, divisionem lucis unitas non capit: ab arbore frange ramum, fructus germinare non poterit: a fonte praecide rivum, praecisus arescit” (lib. II 33.42). [Skilj en solstråle från dess kropp – dess enhet tillåter inte att ljuset delas; bryt en kvist från trädet – när det är brutet kan det inte mer knoppas: Skär av en ström från dess källa, och det som är avskuret torkar ut] På samma sätt säger Beda i en homilia: ”Pastores sunt omnes, sed grex unus ostenditur qui ab apostolis omnibus tunc unianima consensione pascebatur.” [Alla är herdar, men en enda hjord är synlig. Den förs i bet av alla apostlarna i enhälligt samtycke.]

Grex unus, qui unianima consensione pascebatur – det är syftet med den ekumeniska dialogen. Den kan bara få framgång om unianima consensio hos var och en av de åtskilda kyrkorna bevaras och sedan kan ta form steg för steg mellan de åtskilda kyrkliga gemenskaperna. Måtte detta genom Guds nåd förunnas oss en dag trots alla svårigheter och allt motstånd!

Översättning: Per Beskow

Förklaringar:

ARCIC (Anglican-Roman Catholic International Commission) är den kommission som handhar den officiella dialogen mellan anglikanska kyrkan och katolska kyrkan.

Denzinger betecknar Enchiridion symbolorum, den brukliga sammanställningen av den katolska kyrkans gällande dokument.

”Flygande biskopar” (flying bishops) är ett arrangemang under senare år med särskilda biskopar för de präster och församlingar som motsätter sig prästvigning av kvinnor.

Windsor-rapporten från 2004 är ett dokument från Lambethkommissionen för att undvika splittring inom den anglikanska kyrkogemenskapen.

Lambeth Quadrilateral (från 1888) anger de fyra grunder som anses konstituera den anglikanska kyrkogemenskapen: Bibeln, den apostoliska trosbekännelsen, dopet och nattvarden samt det historiska episkopatet.