Att nyöversätta liturgiska texter

Religiöst liv är beroende av upprepning, kontinuiet, fasta formler. Något mera distraherande och förödande än att ständigt ändra lydelsen i viktiga texter, formler och böner kan knappast tänkas. Den indiske fromme måste få upprepa sina mantras oförändrade, annars har de föga verkan. Den trogne muslimen måste få be de böner som hör samman med de fem dagliga bönetiderna som de är.

Kristendomen – i autentisk form – tror visserligen inte att fasta böneformler och kulttexter har magisk eller automatisk effekt. Men ändå gäller ungefär samma lag för kristet liv som för annat andligt liv: den som använder sig av ord i sin gudsdyrkan är beroende av beständighet i formuleringen av dessa ord. Upprepningen är nödvändig för att orden ska kunna tränga ner i djupare skikt av personen. I svåra tider är det inlärda och ständigt upprepade till oförliknelig hjälp.

Under de gångna årtiondena har västvärldens kristna fått vänja sig vid omfattande förändringar i fråga om bibeltexter, liturgiska texter och annat. Mycket berör inte sådant som är särskilt djupt förankrat eller närgånget. Men ibland bränner det till.

Ett enhälligt beslut

I maj 1996 beslöt Sveriges kristna råd (SKR), efter nästan tjugo års förarbeten, vid sitt årsmöte enhälligt att rikta en rekommendation till alla kyrkor och samfund i Sverige. Man rekomm-enderade alla att för regelbundet bruk i gudstjänst, undervisning och andra sammanhang ta upp dels Herrens bön i den version som finns i NT 81 (bibelkommissionens översättning av Nya testamentet 1981), men med ändring av brödbönen till ”Ge oss i dag det bröd vi behöver”, dels de nyöversättningar av den apostoliska och den nicenskkonstantinopolitanska trosbekännelsen som utarbetats inom SKR. (Texter återfinns på s. 96 i detta nr.)

Det är orimligt – och i onödan förvirrande – att kyrkor och samfund i vårt lilla land använder olika versioner av dessa centrala texter i gudstjänst och undervisning. Samtidigt är de gamla versionerna språkligt sett hopplöst föråldrade. Så kan man formulera den övertygelse som låg till grund för SKR:s rekommendation.

Centrala religiösa texter kan inte ändras alltför ofta utan destruktiva verkningar. Men – jag tänker nu på ”Fader vår”, Herrens bön – att byta formulering vart fyrahundrafemtionde år borde kanske inte vara otänkbart. Den svenska vi talar och den som talades av Olavus Petri, Gustav Vasa och deras samtida är så olika att det är dags för en reform.

Samtidigt: att byta formulering av Herrens bön och trosbekännelsen är inte riktigt detsamma som till exempel att byta bibelöversättning – något som snart sagt alla inom kyrkor och samfund i Sverige inser att det är dags för. (Allmänt inom kyrkor och samfund har man börjar genomföra det bytet, i och med att man tagit upp NT 81.) Kristet liv och kristen fromhet är vida mer beroende av beständighet i sådana texter som Herrens bön och trosbekännelsen. Men om man låter de hävdvunna versionerna av dem leva kvar för länge, löper man risken art texterna inte längre uttrycker vad de ska. De hotar att bli tomma formler.

När det gäller Herrens bön är det extra olämpligt om det blir så. Den som gav oss bönen gjorde det enligt evangelisten Matteus i ett sammanhang där han varnade för att bön skulle bli detsamma som att ”rabbla tomma ord”. Herrens bön är inte en mystisk kulttext utan en till innehåll, ordval och stil klar och enkel bön. I ett språk med det enklas lyskraft tar den sikte på det allra väsentligaste som en kristen har anledning att be om. Och därigenom kan den också utgöra ett compendium evangelii, en sammanfattning av budskapet – såsom många, bland annat Tertullianus och Martin Luther, har betonat. Fortsatt användning av ”Fader vår” med sina många arkaiserande drag fördunklar allt detta, hur bra man än kan tycka att den ligger på tungan.

Trosbekännelserna

Trosbekännelserna är förstås i en ännu mera bestämd mening än Herrens bön sammanfattningar av den kristna tron. De kan inte uppfattas som dikter eller ordkonstverk som bara på ett ungefär eller i omskrivande, symbolisk form ger uttryck åt kristna livsattityder. De pekar ut ett antal försanthållanden som hör till kristen tro. Det är fullständigt normalt att enskilda kristna åtminstone periodvis kan ha problem med olika satser i trosbekännelsen. Men trosbekännelserna ger uttryck, inte bara åt enskilda kristnas övertygelser, utan åt vad kyrkan som trosgemenskap håller för sant.

En grundförutsättning för arbetet med nyöversättning av trosbekännelserna har varit att det har gällt att göra trogna översättningar, och samtidigt försöka ge texterna en god och hållbar svensk språkform. Översättningsmetoden har skilt sig något från den som används exempelvis när bibeln nyöversätts. Arbetet har i högre grad utgått från de översättningar som redan finns (något skiftande mellan de olika samfunden). Det kan kanske karakteriseras som något mitt emellan revision av de gamla översättningarna och nyöversättning. När det gäller trosbekännelserna kan det vara rimligt att göra så, dvs. att låta översättningstraditionen spela en större roll.

Den apostoliska och den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen har båda sina rötter i den tidiga kristendomen. Den stora trosbekännelsen är en text på grekiska från det ekumeniska konciliet (kyrkomötet) i Konstantinopel 381, med vissa formuleringar hämtade från vad konciliet i Nicaea 325 hade sagt mot de s.k. arianerna (en gruppering som förnekade att Kristus är Gud i full mening). Den kortare, ”apostoliska”, bekännelsen är ursprungligen från Rom och fick sin slutgiltiga, latinska form mellan 500- och 700-talet.

Att den nya örersättningen är ekumenisk innebär bland annat art den utsår från grundrester som alla kyrkor och samfund kan enas kring. Apostolicum har översatts från den latinska standardtext som förelåg senast på 700-talet. Det är också den som har legat till grund för de versioner som funnits tidigare på svenska. Men även den nicensk-konstantinopolitanska bekännelsen har nu översatts från grundtexten, dvs. från den fornkristna grekiska texten utan senare tillägg och ändringar. Det innebär bland annat att det omstridda tillägget Filioque (”och Sonen”) i utsagan om Andens utgående från Fadern inte finns med – det är ett senare tillägg som inte alla kyrkor kan enas kring. De ortodoxa kyrkorna har tiderna igenom – med i sak mycket goda skäl – kritiserat de västliga kyrkorna för detta tillägg. De ortodoxa menar att det fördunklar en väsentlig trossanning: att det endast är Fadern, inte Fadern tillsammans med Sonen. som är urkällan i den gudomliga Treenigheten. (Utsagan om Andens utgående handlar om förhållandena mellan ”personerna” i Gud själv, inte om hur Anden kommer människor till del.)

Filioque

Att en Credo-text utan Filioque är fullt legitim i romersk-katolska sammanhang visas bland annat av att påvarna gång efter annan – redan från 1925 – har reciterat den oförändrade grekiska Credo-texten högtidligt i officiella sammanhang, bland annat vid 1600-årsjubileet av Konstantinopelkonciliet år 1981. I det romerska enhetsrådets yttrande om Filioque (1995) heter det till och med att på grekiska skulle det vara heresi att lägga till ”och Sonen”. Och man betonar mycket starkt den romersk-katolska kyrkans tro på Faderns ”monarki” i den gudomliga Treenigheten, detta som man från östlig sida har menat att Filioque negerar eller fördunklar.

Till och med i Katolska kyrkans katekes heter det (n. 247–248) att skillnaden mellan öst och väst här inte ska tolkas som en reell skillnad i tron. Av det kan man givetvis dra slutsatsen att det måste vara legitimt att västkyrkorna fortsätter att tillfoga Filioque i bekännelsen. Men en annan, lika möjlig slutsats är att inget i sak hindrar att även västliga kyrkor återgår till den ursprungliga formen. Just detta har förresten Faith and Order, den teologiska avdelningen inom Kyrkornas världsråd (där även den romersk-katolska kyrkan ingår), sett som den enda möjliga och framgångsrika lösningen, i uttalande efter uttalande.

Frågan när det gäller Filioque är alltså när allt kommer omkring ur den romersk-katolska kyrkans perspektiv inte en sanningsfråga utan en lämplighetsfråga. Världen över (utom i vissa orientaliska riter och i Grekland) ingår Filioque i trosbekännelsen så som den reciteras i katolska gudstjänster. Detta måste givetvis den romersk-katolska kyrkan i Sverige ta hänsyn till. Och det är möjligt att de kyrkliga myndigheter i Rom som har att bekräfta den lokale biskopens godkännande av den nya texten kräver att Filioque finns med. Ä andra sidan nya vi som lokal katolsk kyrka i ett nationellt ekumeniskt sammanhang. Inom vårt lilla språkområde måste kyrkor och samfund undvika att ha olika lydelser i trosbekännelsen så länge inte olikheten av sakskäl är absolut nödvändig. Olikheten förtar något av kraften i det gemensamma bekännandet av tron. Dessa olika hänsyn måste balanseras mot varandra.

Problematiska ställen

På ett antal punkter i trosbekännelserna har man diskuterat särskilt ingående vad som är den bästa återgivningen.

En del av dessa frågor gäller båda trosbekännelserna: 1. Hur man bör återge grundtexternas tal om Gud Fadern som pantokrator respektive omnipotens: med ”allsmäktig” eller med ”allhärskare” som i NT 81. 2. Hur man bör hantera den språkliga utformningen av andra trosartikeln. om Jesus Kristus: som en enda lång mening eller uppbruten i olika meningar. 3. Hur Anden bör benämnas: som ”den heliga Anden” (så NT 81) eller som den helige Ande”. 4. Hur man bör återge adjektivet katholik/catholica om kyrkan: med ”katolsk”, med ”världsvid” eller med ”universell”.

På de båda första punkterna har troheten mot grundtexten till sist fått fälla utslag. Det är ofrånkomligt att det som menas när Fadern kallas pantokrator/omnipotens är att han är ”allsmäktig”, dvs. inte bara att han råder över allt utan också att han är mäktig till allt (som står i överensstämmelse med hans väsen och vilja). Detta tal om Gud som ”den allsmäktige Fadern” måste givetvis balanseras av andra analogier och metaforer, för att inte den kristna gudsbilden ska bli vanställd.

När det gäller språkformen i andra artikeln kan det ur svenskans synpunkt förefalla naturligast att uttrycka sig i form av korta, åtskilda meningar. Men en sådan återgivning ger texten en annan karaktär än originalet; texten får ett slags berättande karaktär, medan grundtexten är en lista i stenstil över de väsentliga sanningarna om Kristus. Därför har valet fallit på att göra andra artikeln till en enda lång mening.

Både ”den heliga Anden” och ”den helige Ande” gör det möjligt att tala om Anden som person och uppfatta uttrycket som ett slags egennamn. Till sist har valet fallit på realgenus, ”den heliga Anden”. Den maskulina formen har den nackdelen att den kan väcka föreställningen att Anden är en person av manligt kön, vilket naturligtvis inte är tanken. På den här punkten måste man dock räkna med att båda formerna kommer att leva länge sida vid sida i kristet böne- och lärospråk.

De mest problematiska och omdiskuterade ställena i den nicensk-konstantinopolitanska bekännelsen har varit: 1. Hur Kristi människoblivande, inkarnationen, bör uttryckas på svenska; grundtexten har ordagrant ”blev kött och blev människa”. 2. Några tempusfrågor: huruvida man bör säga att Sonen ”steg ner” från himlen eller ”stigit ner” osv. 3. Utsagan om dopet i tredje trosartikeln: bör det heta ”Vi bekänner” eller, mera avgränsande, ”Vi erkänner” ett enda dop?

När det gäller utsagan om inkarnationen har det förefallit självklart att man på nutida svenska inte kan säga att Sonen ”blev kött”. Det väcker alltför ensidigt animaliska associationer. Vidare är de båda uttrycken ”blev kött” och ”blev människa” synonyma: de refererar i grund och botten till ett och detsamma. Därför har man – liksom i t.ex. den norska kyrkans nya översättning – valt att återge de båda uttrycken i form av ett samlat svenskt uttryck, ”blev människa av kött och blod” och utnyttjat det svenska idiomet ”kött och blod” som en bra motsvarighet till grundtextens sarx, ”kött”. Allt som sägs i grundtexten sägs också när man översätter så.

Tempusfrågorna har genomgående lösts på ett sätt som är troget mot grundtexten. Grekiskans aorist motsvaras bäst av svensk imperfekt (inte perfekt): Sonen ”steg ner” från himlen, Anden ”talade” genom profeterna osv. Likaså är det avgränsande i formuleringen ”Vi erkänner ett enda dop” en spegling av en nyans som ofrånkomligen finns i grundtexten.

I den apostoliska trosbekännelsen är det särskilt två punkter som har måst dryftas ingående: 1. hur konceptionen i Marias moderliv ska uttryckas, det som förr hette ”avlad av den helige Ande”; 2. om det bör heta ”kroppens uppståndelse” (så grundtexten) eller ”de dödas uppståndelse” (så i Svenska kyrkan sedan 1811).

Avgörandet på den andra punkten har inte varit svårt. Visserligen kan man säga att den kristna uppståndelsetron uttrycks maximalt massivt när man säger ”köttets uppståndelse” eller ”kroppens uppståndelse”. Det var i front mot gnostikerna som kyrkofäderna val

de att uttrycka uppståndelsetron så. Vad som ligger i det måste preciseras och förklaras: vi tror inte utan vidare på likens återupplivning. Men troheten mot grundtexten fordrar att man inte skriver ”de dödas uppståndelse”.

Svårigheterna att finna en bra formulering av satsen om konceptionen i Marias moderliv har varit betydligt större. Tanken i originaltexten är inte att Anden på något sätt skulle vara Jesu far. Vad som menas är att fostret Jesus blev till genom ett övernaturligt, skapande ingripande av Guds Ande. Den till sist valda formuleringen, ”blev till som människa genom den heliga Anden”, är lite klumpig. Men andra återgivningar har bedömts vara teologiskt riskabla (t.ex. ”blev till”) eller språkligt ännu sämre (t.ex. ”avlad”).

Herrens bön

För de flesta kristna ännu mera närgången än frågan om trosbekännelsens lydelse är formuleringen av Herrens bön. Den tidigare texten, ”Fader vår”, är en på 1500-talet gjord översättning av det latinska Pater poster – alltså inte av den grekiska grundtexten. Fram till år 1981 rådde samstämmighet i praxis: inom alla kyrkor och samfund i Sverige bad man den gamla versionen. Detta även om redan 1917 års bibelöversättare hade ansett att den språkligt sett var helt ur tiden. De lämnade en ny översättning i ”Ordförklaringar” längst bak i bibeln, men den kom aldrig i bruk.

Sedan NT 81 utkom har samstämmigheten i praxis brutits upp. Vissa delar av Svenska kyrkan – men bara en minoritet av församlingarna – och en mycket stor del av frikyrkligheten – bland annat minst 90 procent av Svenska Missionsförbundets församlingar – har tagit upp NT 81:s version. Och även inom Svenska kyrkan har det varit en utbredd uppfattning att den gamla versionen är alltför föråldrad och riskerar att bli bara en tom formel.

Samtidigt har invändningar rests mot NT 81:s version. Svenska kyrkans kyrkomöte 1986 lät trycka upp den gamla versionen och NT 81:s parallellt i den nya kyrkohandboken. En sådan situation kan man förstås inte ha i all framtid. Och från ledande håll inom Svenska kyrkan har det gång på gång betonats att det är bråttom att komma fram till en samlande ny version, bland annat med tanke på skolans religionsundervisning och församlingarnas barnundervisning. Förvirringen leder till att man inte riktigt vet vilken version man ska lära ut – och så blir det ingen alls.

De långvariga ekumeniska överläggningarna i den här frågan har till sist lett fram till ett gemensamt förordande av NT 81:s version, men med en reviderad brödbön. I stället för NT 81:s ”Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer” föreslås ”Ge oss i dag det bröd vi behöver”, en formulering som stämmer överens med bl.a. tyska Einheitsübersetzung och den franska Traduction Oecumenique de la Bible och som också får betydande stöd i tolkningstraditionen till Herrens bön genom tiderna.

NT 81:s återgivning av det svårtolkade grekiska adjektivet epiousios har, språkvetenskapligt och exegetiskt sett, starka skäl för sig. Men samtidigt omöjliggör den många sätt att förstå brödbönen som har stark förankring i kristen tradition. ”Vårt dagliga bröd” är en sakligt osannolik återgivning. Däremot rör sig ”det bröd vi behöver” inom det språkligt och bibelvetenskapligt sett möjligas ram. Och den gör att brödbönen kan tolkas både presentiskt och futuralt, både materiellt och andligt. Just vagheten i denna återgivning talar för den.

Två andra enskildheter, förutom en del rent språkliga ting, som särskilt har diskuterats bör nämnas. Den ena är ”liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. Den traditionella versionen har, som latinet, presens ”såsom ock vi förlåta […]” (jfr Lukas version). Men troheten mot den grekiska grundtexten kräver – även om den framkallar en del reaktioner – återgivningen ”liksom vi har förlåtit”. Aoristformen i Matteus text kan inte återges med presens.

Den andra särskilt omdiskuterade punkten är den sista, sjätte bönen: ”Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.” Tänker man efter i lugn och ro, måste man nog säga sig att man kan rikta invändningar både mot det traditionella ”Inled oss icke i frestelse” och mot ”Utsätt oss inte för prövning”.

”Frestelse” betyder i modern svenska praktiskt enbart ”lockelse”. Annorlunda var det på 1500-talet, då ”frestelse” också kunde betyda ”prövning”. Varför skulle Gud vilja ”inleda oss i frestelse”, dvs. locka oss till synd? Den översättningen är alltså problematisk. Men även mot den nya formuleringen kan man känna sig reserverad: Är inte prövningar något som är en nödvändig förutsättning för vår inre mognad? Varför skulle vi be Gud att bespara oss det som, även om det är obehagligt för stunden, är av godo för oss?

Nu är det dock så att singularis ”prövning” på svenska har en annorlunda klang än pluralis ”prövningar”. Singularformen inbjuder oss att tänka på en särskilt stor och svår prövning – en prövning av den art som Jesus avser i Getsemane när han uppmanar lärjungarna, som somnat under hans plågas stund, att ”vaka och be att ni inte utsätts för prövning”. Prövning, peirasmos, betyder både här och i Herrens bön övermäktiga svårigheter och övermäktigt lidande, prövning av den art som får lärjungen att avfalla från tilliten till Gud och hans omsorg.

Att den nya översättningen talar direkt om prövningen som något som Gud kan tänkas utsätta oss för är inte heller så egendomligt. I bibeln görs inte den klara skillnad mellan att ”göra” och ”tillåta” något som vi kanske är vana vid. Herrens böns upphovsman är inte en semantiskt slipad filosof. Även om tanken kanske snarare är att det är Satan som tänks kunna åstad

komma prövningen, så skulle det aldrig kunna ske om inte Gud medgav det. Och bibeltexten talar därför – här som på många andra ställen – så att säga filosofisktteologiskt obekymrat om att Gud kan tänkas ”utsätta oss” för prövning.

Kyrkornas ställningstagande

Kyrkorna och samfunden i landet står nu inför frågan om de vill anta eller förkasta SKR:s förslag. Det är ett avgörande som framkallar åtskillig beslutsvånda.

Införandet av nya texter av det här slaget är alltid problematiskt. Det gäller kanske alldeles särskilt Herrens bön. Men språkutvecklingen sedan 1500-talet har varit så djupgående att det är omöjligt att tänka sig annat än att ett bibehållande i framtiden av den gamla texten innebär att den med accelererad hastighet kommer art förvandlas till en tom och innehållslös formel. Jesus uppmanar oss i evangeliet att be en bön vars språk och innehåll i det stora hela inte alls är svårtillgängligt eller meningslöst. Den enda möjligheten, om vi vill att kristna i framtiden någorlunda ska förstå vad man ber. är att införa en ny text. Hänsynen till det uppväxande släkter måste väga tyngre än vad vi gamlingar spontant känner för.

Det skulle dessutom vara utomordentligt allvarligt om kyrkorna inte lyckades komma fram till ett enigt beslut i denna fråga. Om man inte kan enas ens om gemensamma formuleringar av dessa kristna kärntexter, vilken trovärdighet har då det ekumeniska arbetet?

För den romersk-katolska kyrkan tillkommer de hänsyn som beror på att majoriteten av kyrkomedlemmarna inte har svenska som ursprungligt modersmål. Samtidigt kan vi på längre sikt, just ur denna synpunkt, bara tjäna på att våra texter inte är onödigt svårförståeliga och tillkrånglade. Inom den katolska kyrkan, där man är van vid att sjunga Herrens bön och trosbekännelsen, kan vi dessutom ta musiken och sången till hjälp för inlärningen. De nya texterna är sångbara, och det är ingen svårighet – det vet jag av egen erfarenhet – att få fram lättsjungna melodier till dem.

Referenser

Bekänna en och samma tro. En ekumenisk utläggning av den apostoliska tron sådan den bekänns i den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Ett studiedokument från Faith and Order (sv. övers. Verbum, Stockholm 1993)

Herrens bön och trosbekännelsen. Ekumenisk textversion (1996). Melodier utgivna av Anders Ekenberg (Wessmans, Slite 1997)

Katolska kyrkans katekes (sv. övers. Catholica, Vejbystrand 1996)

Låt oss be och bekänna. Ekumenisk översättning [av trosbekännelserna och Herrens bön] med kommentarer av Anders Skenberg (Libris, Orebro 1996)

[Rådet för de kristnas enhet], ”Les traditions grecque et latine concernant la procession du Saint-Esprit”, L’Osservatore Romano 13 september. 1995