Den ryska idén

Ett halvsekel efter ursprunglig publicering utkommer nu i svensk översättning den ryske tänkaren Nikolaj Berdjajevs idehistoriska verk Den ryska iden. Det är en berömvärd gärning av förlaget att lyfta fram denna engagerande översikt, i vilken en bred kategori av diktare och filosofer sätts in i ett fascinerande kulturhistoriskt perspektiv. Trots vissa brister ger texten en god nyckel till förståelsen av det religiösa, filosofiska och kulturella klimatet i detta väldiga rike. Nämnas bör, att Artos 1992 utgav Berdjajevs tillika uppmärksammade bok om Dostojevskij – en författare som figurerar på flera håll också i den aktuella volymen.

Framställningssättet känns väl igen. Berdjajev (1874–1948) är en lidelsefull och särpräglad observatör. Oavsett ämnesområde hemfaller han gärna åt tätt upprepade generaliseringar, tillspetsade värdeomdömen och slagkraftiga formuleringar. Prosan präglas av närmast repetitiva förskjutningar och ideliga förtydliganden. Indignationen är ställvis djup när han häftigt polemiserar mot många av de förgrundsgestalter som här tas upp.

Berdjajev tillhör sålunda inte dem som nogsamt väger uppgifter och tolkningar mot varandra eller med mikroskopisk skärpa granskar led i varje tänkbar argumentation. Hellre uttrycker han sig i svepande ordalag, vagt och utan att alltid precisera sina termer och begrepp. Belysningen av idehistoriska riktningar blir därför ibland en smula luddig liksom försöken att korrigera ”felaktigheter” och ”missförstånd” hos filosofer och andra.

I gengäld möter läsaren en engagerad och som regel mycket träffsäker bedömare, som med säker hand spårar paralleller i framför allt religiöst och politiskt hänseende. Han är utrustad med väderkorn och visar sig tämligen förtrogen med den tidsperiod om vilken den kronologiskt upplagda studien handlar, nämligen I S00-talet och 1900-talets början.

Efter att i bokens inledning ha diskuterat den messianska iden om Moskva som det tredje Rom och föreställningen om tsaren som Guds ställföreträdare på jorden blåser han raskt liv i förra seklets ideologiska stormar. En återkommande fråga gäller då beröringspunkter och skillnader mellan slavofiler och västorienterade. Ständigt anknyts till dessa huvudgrupperingar, av vilka de förra förespråkade en kultur vilande på ortodoxins grundvalar – fjärran den västerländska rationalismen och den katolska skolastiken – medan de sistnämnda välkomnade och fullt godtog Peter den stores reformer och strävan att öppna fönster mot Europa.

Talrika enskilda tänkare och intellektuellt betydelsefulla småfalanger utkristaliserar sig så småningom under diskussionen kring dessa båda riktningar. Så löper också som en röd tråd genom framställningen just förhållandet mellan Ryssland och Europa, om än alltid med utgångspunkt i det ryska tänkandet. Med förkärlek fokuseras ryska särdrag, däribland polariteten, dragningen till totalitära läror, religionsfilosofins starka ställning, avsaknaden av borgerliga dygder, det måttliga framåtskridandet och långa perioder av maktmissbruk och tyranni. ”Vi tillhör de nationer som liksom inte ingår i mänskligheten utan existerar bara för att lära världen en viktig läxa”, skrev historiefilosofen Tjaadajev.

För egen del summerar Berdjajev: ”Ryssarna är maximalister, och just det som verkar utopiskt är i Ryssland det mest realistiska.” Han talar även om en ”eskatologisk spänning”. Beträffande det religiösa livet görs en annan kärnfull iakttagelse: ”Självförbränningen som religiös bragd är en rysk nationell företeelse som är nästan okänd för andra folk. Det som man hos oss kallat dubbeltron, dvs. en förening av ortodox tro med hednisk mytologi och folkdiktning, förklarar många motsatser hos det ryska folket.”

Naturligt nog ägnas inflytandet från den tyska idealismen – Kant, Hegel, Schelling – betydande utrymme. Samtidigt avlyssnas ryska röster. Bland dem märks exempelvis Herzen och den Tjernysjevskij vars arbeten i politisk ekonomi fick Marx att börja studera ryska språket. På plats under 1800-talets dispyter finns givetvis också den passionerade litteraturkritikern Belinskij, som inför ett förslag om kort paus skall ha utropat: ”Vi har ännu inte löst frågan om Guds existens och ni vill äta!”

Stor uppmärksamhet tilldrar sig likaså Solovjov, som anses vara Rysslands främste 1800-talsfrlosof, därtill en av de få som hyste sympati för katolicismen. Tänkare från ett otal läger har genom åren kommit att luta sig emot verk av denne mystiker och rationalist, vilken för övrigt sägs ha haft ett ovanligt gott hjärta. Han delade ut sina kläder till de fattiga och nödgades vid ett tillfälle visa sig i en filt.

Bland karakteristiska ryska företeelser märks inte minst nihilismen, som, menar Berdjajev, är född ur ”ortodoxins jordmån” och i själva verket utgör en vital del av den ortodoxa askesen. Nihilisterna, fortsätter han, protesterade mot moralen ”i det godas namn”, och ”av kärlek till den nakna sanningen”. Nära besläktad var den ryska anarkismen, vars främsta representanter – Bakunin och Kropotkin – emellertid förespråkade skilda medel och mål. I längre avsnitt redogörs för dessa herrars ideologiska program – liksom för idealen hos de likaledes revolutionära narodnikerna. Slutligen berörs den marxistiska rörelse som började göra sig gällande i 90-talets splittrade tsarvälde.

Berdjajevs politiska analys är endast intressant i somliga stycken. Lika ofta tenderar den att bli mager och sval, någon gång trivial. Han väljer emellanåt att släppa greppet i tidigaste laget, utan att göra full rättvisa åt ideer hos de revolutionsteoretiker som aktualiseras.

Avsevärt mer smittande är de litterärt orienterade översikterna – från Pusjkin och fram till det tidiga 1900-talets symbolister (Blok, Belyj, Ivanov). Utöver stark känsla för sin samtid visar författaren härvid en lysande porträtteringsförmåga – också om det huvudsakligen är klassikerna som frestar till omdöme. Med få rader förmår han fånga livshållningen hos en Pusjkin eller en Tolstoj – för att nämna ett par exempel. Till de största förtjänsterna hör även att han på ett övertygande sätt tränger bakom den gängse och ytliga bild, enligt vilken Dostojevskij – den forne revolutionären – efter sin strafftid skulle ha blivit ”reaktionär”. För Berdjajev förblev författaren till Onda andar i många avseenden just revolutionär.

Nära till hands ligger i sammanhanget frihetsbegreppet; Dostojevskij svarade ju för de skarpaste och mest renodlade formuleringarna av frihetsproblematiken, alltmedan han i sina romaner lät avspegla det ryska folkets insatser. Värd att upprepa är den ståndpunkt som många ryska och sovjetiska konstnärer sedermera kommit att uttrycka. Berdjajev skriver: ”I det ryska folkets djup finns en större andlig frihet nedlagd än hos de friaste och mest upplysta folken i väst.” På ungefär motsvarande sätt, menar han, rymmer ortodoxin en större frihet än katolicismen.

Mindre lyhörd är Berdjajev inför Gogol. Med hastiga penseldrag stryker han över välgrundade föreställningar om dennes verk – utan att frånkänna författaren till Döda själar litterär betydelse men också utan att formulera klargörande kritik. Den politiska domen är hård: ”Gogols utopi är en låg slavutopi.”

Desto mer påfallande är lyhördheten inför enkla sökande människor. I ett vackert, skönlitterärt hållet kapitel skildrar författaren mot slutet av boken sina erfarenheter i folkliga religiösa samtal på ett värdshus i Moskva och, om sommaren, på ett avlägset gods. Året var 1910. Under dessa andliga sammankomster mötte han både ödmjuka enslingar och talföra representanter för olika sekter. Alla inpräntade sig för alltid i hans minne: ”Deras andliga hunger var enorm, och denna hungers närvaro hos det ryska folket var mycket karakteristisk Detta var de ryska vandrarna.”

Avsnittet om dessa kringvandrande är kortfattat men gripande. Här bjuds ett konkret exempel, en gestaltning utifrån det ämne som Nikolaj Berdjajev har valt. Texten blir för ett ögonblick mycket personlig. En varm puls stiger ur dessa passionerade rader. Det är ryskt! Man hade gärna sett fler sådana nedslag från det verkliga livet.