Det otänkbara: om experiment på levande foster

För tretton år sedan, vid en hearing inför slutbetänkandet av den statliga utredningen Genetisk integritet (SOU 1984:88) ställdes frågan om det kunde bli aktuellt med experiment på levande foster. Det framhölls då att sådana försök skulle kräva tillstånd av en etisk kommitte. Ingen kommitte skulle ge sitt tillstånd. Tröttande sammanfattade man: ”Försök eller prov av detta slag är med andra ord otänkbara i Sverige.” (s. 243)

I början av mars fick allmänheten veta att det otänkbara redan hade inträffat. Nyheten uppdagades i samband med en ansökan om tillstånd från ett forskarlag vid Huddinge sjukhus att bedriva sådana experiment. Enligt forskarna syftar testerna till att ge en bättre förståelse av hur foster reagerar på transplantat av stamceller från andra aborterade foster. Med hjälp av dessa undersökningar hoppas de kunna utveckla ett mer effektivt behandlingsalternativ i fosterstadiet för barn som lider av immunbrist, blodsjukdomar och ämnesomsättningssjukdomar.

I ansökan står det i klartext hur experimenten går till. Transplantat utförs på foster som är 12 till 15 veckor gamla, i samband med beslutad abort och efter att ha erhållit moderns (parets) informerade samtycke. Cirka en till två timmar etter att man satt in stift i livmoderhalsen för art inducera aborten görs en noggrann ultraljudsundersökning. Sedan injiceras 0.5 ml av radioaktivt märkta stamceller inhämtade från ett antal aborterade fosters lever) i försökfostrets bukhåla med en 0,7 mm nål. Aborten sker inom 48–72 timmar. Fostret dissekeras och vissa organ som levern, mjälten och tymus sparas för undersökning. Från dessa organ tas sedan vävnadsprover för att värdera transplantatets påverkan på försökfostrets organism.

Det som förvånade allmänheten och gav upphov till den starka reaktionen var alltså ”avslöjandet” att samma typ av experiment redan ägt rum i Sverige. Ansökan hänvisar nämligen till tidigare försök på sammanlagt tio foster mellan 1993 och 1994. Frågan om vem som godkände dessa prover har ställts och måste klargöras. Men dessa transplantat ställer också den mycket allvarligare frågan om varför det som tidigare benämndes ”otänkbart” – och som nu inte är det – förblir moraliskt oacceptabelt.

Vem beslutade och vem bör besluta?

De tidigare testernas metod och resultat finns att tillgå i en doktorsavhandling från 1995 framlagd av en av forskarlagets medlemmar (jfr Sverker Ek, Fetal Hematopoietic Cells in Early Gestation, Karolinska Institutet, 1995). Varje kapitel i avhandlingen innehåller en rubrik med titeln ”Etik” där svaret ges i en enda mening: ”Studierna godkändes av den etiska kommitten vid Huddinge sjukhus.” I kapitel tre påstår dock författaren att hans experiment också fick klartecken från Medicinska forskningsrådet (MFR) och Statens medicinsk-etiska råd. De två nämnda råden har kategoriskt dementerat påståendet. Alltså tyder allt på att den första serien undersökningar på levande foster godkändes endast av den lokala etiska kommitten vid sjukhuset. Men handlingar från MFR:s etiska nämnd visar att den nyligen har behandlat den omdebatterade ansökan. Enligt protokollet från mötet den 14 januari beslöt nämnden efter lång diskussion”att låta den lokala etiska kommitten vid Huddinge sjukhus hantera ärendet i enlighet med sitt goda omdöme”. Om medierna inte uppmärksammat fallet skulle den andra serien av tester med all sannolikhet genomförts med MFR:s goda minne.

Vad detta fall egentligen ”avslöjar” är den mycket bristfälliga bedömningen av diskutabla medicinska experiment i vårt land. Bristerna kan sammanfattas i tre punkter: 1) den uppenbara avsaknaden av etisk kunskap och medvetenhet hos forskarlaget (man avfärdar inte ett etiskt problem i en enda mening!), 2) den bristfälliga kunskapen eller det otillräckliga intresset hos den bildade allmänheten om pågående forskning (dessa forskningsresultat föreligger faktiskt sedan två års och 3) den oroväckande oviljan hos landets högsta beslutande organ för forskningsetiska frågor att yttra sig över en ansökan av denna dignitet.

Experiment som inte har ett direkt kliniskt syfte (dvs. som inte ingår i en medicinsk behandling avsedd att lindra smärta eller återställa patientens hälsa) och som nyttjar särskilt utsatta individer (som foster, gravt mentalt handikappade eller djupt medvetslösa patienter) bör rimligen inte kunna godkännas av endast en lokal etisk kommitte. De bör beslutas av högsta möjliga instans efter mångsidig belysning av alla intresserade parter. Men eftersom det otänkbara har inträffat finns det nu också skäl att se över sammansättningen av de lokala etiska kommittéerna. Jämfört med andra länder är andelen läkare i förhållande till förtroendevalda eller lekmannarepresentanter avsevärt högre här i Sverige. Med tanke på att den humanistiska traditionen nästan helt har försvunnit ur den medicinska utbildningen finns det all anledning för dessa kommittéer att vara mera representativa för allmänhetens intressen.

Fostrets människovärde

Men kärnfrågan i debatten är ändå följande: eftersom abort tillåts idag, varför är det så omoraliskt att göra försök på foster som ändå kommer att aborteras? Utredningen Genetisk integritet svarade genom att hävda att det aborterade foster har ett människovärde: ”det aborterade, levande fostret, har människovärde, även om detta underordnats värdet av moderns självbestämmanderätt” (s. 144). Abort accepteras eftersom det uppstår i ett ”tvångsläge” där graviditeten är ett faktum och upplevs som ett hot mot kvinnans intressen. Med experiment på foster förhåller det sig helt annorlunda. Här föreligger det inget ”tvångsläge” som skulle motivera att det aborterade fostrets människovärde åsidosätts. Allt är ju planerat och beräknat i förväg. Alltså bör lagen om forskning på levande foster vara mycket mer restriktiv än abortlagen.

Det kan tyckas att utredningens resonemang var ett tappert försök att mot alla odds och utan att ifrågasätta den nuvarande lagstiftningen ändå hävda fostrets människovärde. Men tyvärr har fostrets situation och ”värde” sedan dess bara försämrats. Tal om ”det aborterade fostrets människovärde” ter sig i dag som helt absurt. ”Tvångsläget” som ensamt kan motivera att fostrets egenvärde åsidosätts har man sedan länge glömt. I dag har vi en helt kluven syn på fostret där det å ena sidan betraktas och utnyttjas som ”humanbiologiskt material” för medicinska behandlingar och experiment och det å andra sidan uppmärksammas som en behövande patient med alla rättigheter att tillgå dyrbar medicinsk behandling. Var fostret hamnar i dessa ytterligheter avgörs idag endast av kvinnan själv.

Torbjörn Tännsjö har nyligen argumenterat för experiment på levande foster (DN den 3 mars) genom att hänvisa till kvinnans rätt att ensam bestämma fostrets öde. Att ifrågasätta denna självbestämmanderätt är att ”idiotförklara gravida kvinnor. De är fullt beslutskapabla”, anser han. Många är säkert det, men det som Tännsjö inte inser är att kvinnors självbestämmanderätt, precis som männens, utövas i en kontext och präglas av omgivningens värderingar.

Om samhället främjar människovärdet och fostrar medborgare att visa aktning för det ofödda barnets värdighet är det mer sannolikt att gravida kvinnor kommer att utöva sitt själv-bestämmande i denna riktning. Det motsatta har tyvärr också visat sig vara fallet. Men förhoppningsvis kan debatten om dessa experiment och den upprördhet som kom till uttryck väcka mångas samvete och tvinga oss att inta en mer konsekvent syn på det ofödda barnet. Som Marie Söderqvist mycket riktigt skriver (SvD den 13 mars): ”Men upprörs man över att det experimenteras med levande foster borde man rimligen också finna det upprörande att över 30 000 foster berövas livet varje år.”

Den 14 april kommer MFR:s etiska nämnd att på nytt behandla ärendet. Vi hoppas innerligt att den sätter stopp för dessa hänsynslösa experiment och tar sitt ansvar att främja fostrets människovärde så att vi inte halkar ännu längre ner på det sluttande planet.