Enhetens sakrament?

Jesu bön kort före sin död om att de som tror på honom skall vara ett (jfr Joh 17:21) har hittills inte besvarats av den himmelske Fadern. Men på samma sätt förhåller det sig ju med många andra missförhållanden i världen: man kan inte bara skylla människors fel och brister på gudomlig likgiltighet, tröghet eller ovilja. Som Katolska kyrkans katekes uttrycker det har meningsskiljaktigheter om den kristna tron uppstått ”inte alltid utan att människor har felat på båda sidor” i 81-1. Den faktiska bristen på enhet mellan kyrkorna tar sig uttryck på många sätt, men den känns kyrkorna i oförmågan att fira eukaristi tillsammans. Den enkla måltiden skulle enligt Jesu egna ord förena både den enskilde troende med Kristus och de troende med varandra. Men under tidens lopp har den också förvandlats till utgångspunkt för ett komplicerad teologiskt och närmast politiskt system som får uttrycka i vilken mån den ena kyrkan erkänner den andra eller inte. Det stora antalet officiella dokument som försöker få ordning i förvirringen om vem som tror vad i frågan om det eukaristiska brödet och vinet är visserligen ett hoppfullt tecken på en positiv förändring mot en ny ekumenisk samstämmighet men också en ironisk påminnelse om hur omfattande splittringen i själva verket är. Hur plågsamt det än må vara att de kristna inte är ense om sitt mest fundamentala enhetstecken är det ändå nödvändigt att åtminstone börja tala om det som skiljer. Den ekumeniska dialogens grundregel påminner om äktenskapsrådgivningens: utan samtal och försök till ömsesidig förståelse händer ingenting.

Antologin Nattvardens teologi som utkom förra året på Verbums bokförlag (Rene Kieffer, Ezra Gebremedhin m.fl.), med en rad bidrag från olika författare, är nog tänkt som ett sådant dokument som skall främja ömsesidig förståelse. Även om bokens yttre snarare väcker associationer till en enklare kokbok, erbjuder dess innehåll ändå något nyttigt och mättande. Likheten mellan ekumeniskt och terapeutiskt samtal speglar sig också i bokens uppläggning. Den börjar med minnet av den gemensamma lyckliga tiden och reflekterar över kyrkornas gemensamma grund i Nya testamentets och fornkyrkans nattvardssyn (med bidrag av Rene Kieffer och Ezra Gebremedhin). Den närmar sig den första stora västerländska krisen för det gemensamma nattvardsbordet som ägde rum under reformationen (Sven-Erik Brodd) och fördjupar sig historiskt och teologiskt i de många mindre strider som präglade det teologiska och kyrkopolitiska ställningskriget mellan Svenska kyrkan och frikyrkorna (Ulla Marie Gunner och Lars Lindberg). Boken ger plats för grundläggande systematiska reflektioner (Krister Stendahl), vågar sig på en jordnära och ändå modig utblick mot framtiden (artikeln av Per Erik Persson) och tillåter till och med uppbygglig teologisk poesi kring ämnet (Åke Jonsson och Inger Johnsson) Vad kan man önska sig mer?

Det skulle i så fall vara att också ekumenikens största bråkstake vad gäller nattvardssynen hade varit med: katolska kyrkan. Fastän boken enligt omslagstexten speglar den rikedom av motiv och tolkningar som finns inom olika kyrkor och samfund i Sverige men också internationellt” har katolska kyrkan inte fått en iegen sammanhängande presentation i boken. En skriftlig förfrågan av undertecknad till en av författarna har tyvärr inte besvarats. Så man kan bara spekulera om skälen till katolikernas frånvaro. Säkert gäller detsamma om den ekumeniska dialogen som så ofta annars: det är betydligt enklare att tala om andra än med andra. Kanske är det också så att Verbums teologiska litteraturråd (som är initiativtagare till boken) inte betraktar katolska kyrkan som en del av ”svensk kristenhet” (jfr bokens omslagstext). Ett mer positivt tolkningsförsök kunde vara att Nattvardens teologi ville komma fram till ett resultat, en någorlunda tillfredsställande beskrivning av den växande enigheten i synen på det ”öppna nattvardsbordet”. Katolska kyrkans återhållsamma inställning i den frågan skulle med tanke på bokens ändamål ha ställt till ett nytt och komplicerande problem. Det är begripligt att man ville slippa det.

Väg eller mål?

I Nattvardens teologi finns det trots denna brist allvarliga ansatser till en ekumenisk dialog också med katolska kyrkan. Per Erik Persson sammanfattar den katolska uppfattningen i fråga om det öppna nattvardsbordet kort och gott: ”Utifrån det för de första kristna århundradena självklara förhållandet att nattvardsgemenskap är kyrkogemenskap hävdar en grupp av kyrkor, i första hand den romersk-katolska kyrkan […] att det gemensamma nattvardsfirandet är ett mål som kan uppnås först när alla andra kyrkoskiljande konflikter och differenser är övervunna” (s. 135). En tillspetsad

formulering av den tolkningen låter: för katoliker är eukaristigemenskap målet och inte vägen.

I den här lätthanterliga distinktion mellan eukaristi som mål eller väg ligger en viss sanning men den rymmer samtidigt möjligheten till en ödesdiger feltolkning. Eukaristigemenskap mellan samfunden kan nämligen misstolkas som ett slags ”godis” som någon gång kommer att delas ut som belöning till alla dem som har arbetat hårt för kyrkornas enhet. En sådan uppfattning är långt ifrån vad katolska kyrkan anser. I Första Korinthierbrevet som brukar citeras i samband med nattvardsteologi heter det: ”Eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla far vi vår del av ett och samma bröd” (1 Kor 10:17). Paulus belyser i denna text relationen mellan Kristus i brödet gestalt och kyrkan: den synliga kyrkliga enheten hör ihop med det eukaristiska brödets rätta mottagande. Kyrkans (Kristi kropps) enhet är inte bara ett önskvärt mål som eftersträvas genom nattvards-gemenskapen: dess skall vara den eukaristiska måltidens naturliga frukt. På konciliet i Trient fastslogs därför att mottagandet av det eukaristiska brödet åstadkommer en trefaldig verkan: det ger den enskilde gemenskap med Kristus, ger själen styrka och bygger upp de kristnas gemenskap (jfr Denzinger-Schönmetzer Nr. 1635 och 1743).

Det som är viktigt i sammanhanget är att uppbyggandet av kyrkan som Kristi synliga kropp är en följd av nattvarden. Denna synliga kropp måste – redan enligt Paulus’ ord – nödvändigtvis vara en eftersom Kristi kropp är en. Det som åsyftas i dokumentet från Trient är – som den ungerske teologen Alexandre Ganoczy sammanfattar – ”att varje gång en gudstjänstdeltagare med personligt trosengagemang tar emot det eukaristiska brödet konstitueras Kristi kropp”. Denna synliga kropp är själv ett tecken på nåden, en frukt av Kristi förenande och förvandlande handling. Eukaristin är för katoliker sacramentum unitatis (enhetens sakrament) inte därför att man vill tvinga in andra samfund i en katolsk definierad enhet. Problemet ligger djupare. Den teologiska frågan är allvarligare än så och kan formuleras: vad är det då för fel med de kristnas förening med sin Herre i tron och nattvarden när de inte förmår synliggöra denna enhet som Kristi enda kropp? Om Kristus bygger en synlig enhet genom det eukaristiska brödet, varför finns det då splittring just i den synliga kyrkan? Katolska kyrkan har därför i denna fråga hävdat att den rätta inställningen till ekumeniken inte ligger i en ”sakramental generositet” eftersom den bara kan leda till dåliga kompromisser. Vad som krävs är de kristnas och kyrkornas fördjupande reflexion över sin tro. Om man på allvar menar att det är Kristus som bygger kyrkans enhet och inte människor, då kan man också med fog hoppas och tro att kyrkornas teologiska och andliga förnyelse inom respektive tradition till slut leder till den eftersträvade enheten.