Att presentera islams syn på tro och förnuft

Påven Benedictus XVI:s föreläsning vid universitetet i Regensburg har väckt starka reaktioner. Kritiken från muslimskt håll har riktat sig mot att påven återgivit ett uttalande hämtat från den bysantinske kejsaren Manuel II Palailogos, som år 1391 anklagade islams profet Muhammed för att ha fört med sig ”sådant som är ont och omänskligt” och att han ville utbreda tron ”med hjälp av svärdets makt”. Ett flertal ledare i muslimska länder har krävt en personlig ursäkt från påven, och i gatans parlament har det hållits demonstrationer runt om i muslimska länder som på sina håll gått till överdrift där dockor föreställande påven bränts eller där man försökt sätta eld på kyrkor.

I Europa har några högt uppsatta ledare försvarat påven. Den tyska förbundskanslern Merkel har avfärdat kritikerna med att de inte förstått påvens budskap. EU-kommissionens ordförande Barosso anser att de kristna har rätt att försvara sina värderingar medan Spaniens förre premiärminister Aznar försvarar påvens rätt att uttrycka sin åsikt, och han anser inte att påven har någonting att be om ursäkt för.

Extremister som utropat sig till representanter för muslimer har mullrat med sitt tyngsta verbala artilleri. al-Qaidaanknutna grupper har hotat påven och de kristna med krig och våldshandlingar, en reaktion som här i väst använts som ytterligare bevis på muslimernas våldsbenägenhet. Men bland muslimerna finns en överväldigande majoritet som tar avstånd från våldshandlingarna men som är djupt oroad över de konsekvenser som sådana uttalanden kan få i ett globalt sammanhang för förtroendet mellan muslimer och kristna.

Påven har beklagat reaktionerna och understrukit att orden inte var hans, att det enbart rörde sig om ett citat och att det inte var hans mening att såra muslimerna. Påvens beklagande har godtagits av vissa muslimska ledare medan andra har krävt ännu tydligare ursäkt. Han har bjudit in diplomatiska sändebud från muslimska länder och en rad muslimska ledare till dialog som ett led i en förtroendeskapande åtgärd.

Med konflikten om Muhammedteckningarna i färskt minne är det viktigt att inte tillåta extremister från vardera lägret att ta kommandot i den här debatten. Påven har som vilken annan människa rätt att ge uttryck för sina åsikter. Samtidigt som påvens yttrandefrihet ska försvaras måste man vara medveten om att hans uttalanden får konsekvenser för relationerna mellan muslimer och kristna långt utanför Vatikanen. Detta får emellertid inte överskugga det faktum att påvens föredrag handlar om en ytterst angelägen fråga, nämligen förhållandet mellan tro och förnuft.

Med hänvisning till den muslimske teologen Ibn Hazn, som säger att Guds allsmäktighet innebär att Han kan handla i strid mot förnuftet, slår påven fast att det råder en grundläggande skillnad mellan kristendom och islam i synen på förhållandet mellan tro och förnuft. Detta är en korrekt iakttagelse när det gäller Ibn Hazns uppfattning, men problemet är att denne Ibn Hazns föreställningar representerar enbart den ena parten i den polemik som pågick mellan muslimska teologer. I den ash’aritiska skolan ansåg man att Guds allsmäktighet skulle förstås som att Han kunde handla på ett sådant sätt att det kunde strida mot det mänskliga förnuftet. De utgick från devisen: ”Vad än denne Konung (Gud) gör är rätt!” Ett illustrativt exempel är diskussionen kring fri vilja eller predestination. Enligt den ash’aritiska uppfattningen är det förenligt med Guds allsmäktighet att bestraffa den som har åtlytt Gud i sitt jordeliv och belöna den som har begått allvarliga brott. Gud framställs som den överordnade regissören av allt som händer och blotta tanken på att sätta gränser för Guds vilja och handlingar står i strid med Hans allsmäktighet. Människan kan således inte vara fri, hennes öde är förutbestämt.

Mot denna uppfattning stod den mu’tazilitiska skolan som vidhöll att förnuftet, logos, var det viktigaste rättesnöret i tolkningen av Guds handlingar. Enligt dessa kan människan med hjälp av sitt förnuft skilja mellan gott och ont, sant och falskt. De nöjde sig emellertid inte med det utan framhöll att det måste finnas en förnuftig ordning bakom Guds handlingar, som är lika för alla platser och alla tider samt att Koranens föreskrifter bygger på en förnuftig ordning. De avfärdade tanken på predestination genom att hävda att själva tanken på att människans öde skulle vara förutbestämt innebär att Gud belönar eller bestraffar sig själv, ty människan förutsätts handla utifrån en förutbestämd plan utan att kunna ingripa i den på något sätt.

De mu’tazilitiska teologerna ansåg att Koranens återkommande uppmaningar att ta förnuftet till hjälp för att begrunda naturliga fenomen för att därigenom komma till insikt om Gud skulle tolkas som att det skulle strida mot Guds väsen att bryta mot logos. Gud som uppmanar människan att använda logos kan själv inte handla i strid mot en förnuftig ordning. Detta var samtidigt en uppmaning till de troende att skapa harmoni mellan tron och förnuftet. Ännu ett bevis som förs fram av de mu’tazilitiska teologerna är logos ställning i Koranen. De hänvisar bl.a. till den allra första uppenbarelsen som förmedlades till profeten Muhammed och som börjar med att Gud påminner honom om att Han har lärt människan pennans bruk och lärt henne vad hon inte visste (97:4–5). Samt att ett kapitel i Koranen inleds med att Gud talar om pennan och det skrivna ordet (68:1–2). Såväl pennan som det skrivna ordet är de i särklass viktigaste symbolerna för logos och de viktigaste medlen för förnuftsbaserad kunskapshantering.

Diskussionen om förhållandet mellan förnuftet och tron fördes vidare av de muslimska filosoferna som inkorporerade och vidareutvecklade den grekiska vishetsläran i den islamiska läran. Framstående muslimska filosofer som exempelvis Ibn Sina/Avicenna (980–1037) och Ibn Rushd/Averroës (1126–1198) såg som sin främsta uppgift att på ett rationellt och förnuftigt sätt förklara den islamiska trons principer. I sitt verk Om harmonin mellan religionen och filosofin understryker Averroës att både religion och filosofi leder till vishet. Han framhåller att sanningen är en och odelbar och kan nås på olika vägar, men han understryker att detta inte är enbart förunnat islam utan detsamma gäller judendom och kristendom som grundar sig på både uppenbarelse och förnuft.

Man kan inte blunda för det ash’aritiska inslaget om förhållandet mellan tro och förnuft i den muslimska debatten. Men att lyfta fram deras föreställningar som representativa för den teologiska diskussionen i islam är lika missvisande som att framhålla den kristne teologen Duns Scotus idéer om voluntarism, vilken stod i skarp kontrast med exempelvis thomismens grundläggande idéer, som representativa för debatten kring denna fråga inom kristendomen.