”Gudomlige Kraus” i våra hjärtan?

Att Carl Jonas Love Almqvist i Drottningens juvelsmycke tog till så starka ord om Joseph Martin Kraus som att han var ”gudomlig” vittnar vältaligt om att Kraus ännu en god bit in på 1800-talet uppfattades och uppskattades som en verkligt storslagen tonsättare. Efterhand inträdde en tilltagande tystnad, det sena 1800-talet började försiktigt att bekanta sig med honom, men det är först en bra bit in på 1900-talet som musiklivet, också musikvetenskapen, på allvar börjar beakta Kraus. Det kan finnas många förklaringar till denna senfärdighet, men det får här bli en annan historia. Nu kring 250-årsjubileet sjuder musiklivet av Kraus-framföranden och firanden – åtminstone i Tyskland och i mindre mån i Sverige. Och då ges många anledningar att fundera kring vem och vad denne gudomlige Kraus är.

Ett raskt curriculum vitae kan ge några yttre igenkänningstecken. Den 20 juni 1756 födde Anna Dorothea Schmitt, gift med Joseph Bernhard Kraus, sitt andra barn, Joseph, enligt trogen tradition i föräldrahemmet i Miltenberg och inte hemma i närbelägna Amorbach. (Det senare tillägget Martin fick Joseph efter morfadern.) Fadern, stadsskrivare, avancerade 1759 till ”Keller”-befattningen (en form av ekonomiansvarig) i kurmainzisk tjänst, först i Osterburken och från 1761 i Buchen (här betitlad ”Amtskeller”), där Joseph alltså tillbragte sina barnaår – denna sköna Odenwald har uppenbarligen lämnat bestående spår i Kraus’ minnesbankar.

Eftersom redan fadern kunnat ”studera”, var det naturligt att också Joseph fick en gedigen skolgång. Från fem års ålder gick han i den lilla stadens skola, där lärostoffet omfattade även latin, och där han genast visade sin musikaliska begåvning. Den för sin grovhet ökände rektor Pfister betygar detta:

”Knappt 7- till 8-årig var han redan i latinska uppsatser så välgrundad att han kunde flyttas upp till en högre klass. Hans anlag för musik var lika utomordentliga och förunderliga, så att han som diskantist redan första kvartalet överträffade den kvinnliga sopranisten i höjd och färdighet, så också på sin lilla fiol: för en stor kunde han ännu inte nå upp till: i en trio spelade han första, jag hans lärare den andra violinen till allas förundran på orgel[läktare]n i kyrkan, och så tillväxte han på naturligaste sätt till sitt 10de år av sin ålder till den grad, att han nästan överbegåvad upptogs i Mannheim på därvarande musik siminarium [sic] och i skolan.1 ”

Kraus sändes alltså för vidare utbildning till Mannheims jesuitgymnasium och fick genom sina musikaliska talanger plats som stipendiat i dess ”Seminarium Aloysianum”, med uppgift att medverka vid alla mässor, vesprar och musikandakter. Pater Keck erinrade sig i ett brev till brodern Alois (1800) vilka talanger Kraus visade:

”Han kom till mig i seminariet som nybörjare i musik, jag anställde honom som sopranist, i vilken stämma han behjärtat och oförskräckt sjöng solo och recitativ. Riktigt snart fick han börja spela fiol, där han gjorde vällovliga framsteg. Han började under tiden att komponera bra efter gehör, och när den världsberömde Vogler kom till honom, tävlade han i hemlighet med honom, komponerade när denne rest sin väg en konsert för två violiner, som han spelade tillsammans med en annan elev, vid namn Fuchs, med stor approbation i kyrkan. Under femte året av hans skolgång överlät jag hälften av musikspelandet, eftersom min tid inte räckte till, med komponerande, som han lyckades utföra med stor framgång. Därutöver underlät han inte att lägga stort allvar på de latinska vetenskaperna, och fick i alla fem skolorna [klasserna] de bästa priserna, och eftersom då redan den tyska litteraturen rönte aktning, började han nattetid att förfärdiga en herdedikt, som han följande år gav ut i tryck i Mainz, dit han begav sig för att studera filosofi, och skickade mig den.”

Man skall minnas att Mannheim då ännu hade ett hovkapell som med fog kunde kallas ”världens bästa” – just då, innan det exporterades till München. Kraus fick alltså där både en förstklassig skolutbildning och musikundervisning i en miljö av bästa märke. I Kraus-litteraturen erinras om att den av jesuiterna präglade undervisningen inte bara gav en hållfast grund i skolämnena utan också en livsinställning präglad av religiösa grundprinciper. De fortsatta studierna har dock säkerligen bestämts av faderns önskan om en ämbetsmannakarriär och bedrevs vid tre olika universitet. Den 12 januari 1773 immatrikulerades Kraus vid universitetet i Mainz för studier i filosofi – här var musikklimatet uppenbarligen torftigare än i Mannheim – och från den 18 november samma år i juridik vid universitetet i Erfurt – där musiken däremot var betydligt rikhaltigare (kantor Weimar och ”den siste Bach-eleven” Kittel hörde till de ledande musikerna) – men inga dokument förmedlar upplysningar om vad Kraus erfor och inhämtade, bara ett senare brevmeddelande ”att han först i Erfurt egentligen hade lärt sig vad sann satskonst [tonsättning] betydde”. Efter två år här tvingades Kraus avbryta studierna på grund av att fadern hade anklagats för oegentligheter och avsatts från sin tjänst (först tre år senare återinsattes han). Han for hem till Buchen, skrev en del kyrkomusik och ägnade sig åt hunddressyr.

Likväl kunde Kraus efter ett år återupptaga studierna, nu vid det ledande universitetet för juridikstudium, Göttingen (inskriven i november 1775). Här avgjordes efterhand hans fortsatta väg. Dragkampen mellan akademiska studier och lockelsen från Fru Musica avspeglas i den korrespondens till föräldrarna som nu finns bevarad, det första brevet är daterat ”Göttingen den 3. des Christmonats [= december] 76” och följt av ytterligare ett hundratal, en fängslande läsning om en ung mans märkliga levnadslopp. De dråpliga skildringarna av professor Pütters ”privatkonserter” varje måndag och torsdag, där bl.a. två symfonier av Kraus ”rådbråkades” respektive ”brändes upp”, dokumenterar en växande musikproduktion. En annan lockelse bort från juridiken blev kontakterna med det utdöende litterära förbundet, Göttinger Hainbund, vars Sturm-und-Drang-präglade diktvärld säkert också avsatt påtagliga spår i Kraus’ musikaliska inriktning.

Genombrott i Gustaf III:s närvaro

Efter ett par år fattar Kraus så ett avgörande beslut, att bli musiker, inte jurist. Eftersom han inte ser några möjligheter i hemlandet, ja inte heller vill stanna där, nappar han på ett erbjudande från en studentkamrat, teologen Carl Stridsberg från Sverige, som lovar att Kraus kan ”välja och få en fast anställning antingen i Stockholm eller Uppsala” (vilket visar antingen att Stridsberg inte var välorienterad i musiklivets organisation eller att Kraus missförstod honom). Alltnog, i april 1778 lämnar Kraus Göttingen och anländer den 3 juni till Stockholm.

Att en 22-årig juris studiosus (”der Rechte Kandidat Krause” enligt tullen i Lübeck) med ringa musikmeriter inte genast ”slog igenom” i det gustavianska musiklivet förvånar knappast. Kraus slet ont i tre år uppe på Götgatsbacken, tiggde oavbrutet pengar av föräldrarna innan det lika överraskande som påtagliga genombrottet kom, enaktsoperan Proserpin till Kellgrens första librettförsök. Vid en uppspelning på Confidencen i kung Gustafs närvaro väckte Kraus’ musik sådan uppskattning att han på stående fot blev utnämnd till kapellmästare (först långt senare hovkapellmästare, eftersom sittande hovkapellmästare Uttini ju inte avgick med pension utan med döden, som inträffade efter Kraus’ alltför tidiga bortgång!), fick beställning på invigningsoperan till det snart färdiga nya operahuset på Gustaf Adolfs torg och löfte om en ”kort studieresa” genom Europa.

Den ”korta” resan blev en sann Grand Tour i drygt fyra år genom Tyskland, Italien, Frankrike och en kort visit i London. Kraus träffade en rad betydande tonsättare – Haydn, Gluck och andra under sju månader i Wien, pater Martini vid dennes akademi i Bologna, där Kraus som andra berömdheter fick sitt porträtt avmålat, säkert alla verksamma storheter i Paris, där han vistades under två år – och alla berömmer Kraus som en fängslande människa och betydande tonsättare. Gluck sade till sin elev Salieri att ”den mannen har en stor stil, vars like jag aldrig har funnit hos någon annan”, Haydn betygade flera gånger sin beundran: ”Hvilken förlust är icke denne mans död! Jag äger af honom en simfonie, den jag förvarar till hugkomst af ett bland de största snillen, jag någonsin känt” (citerat efter den förste och främste Kraus-kännaren Fredrik Samuel Silverstolpe). Det är stora ord, kanske delvis präglade av artighet mot den svenske diplomaten Silverstolpe, men båda dessa storslagna tonsättare visste ju ändå vad de talade om …

Här skall inte redogöras för alla turer kring ”kabalerna” runt Kraus inför hans återkomst vid jultid 1786 till Stockholm (med abbé Vogler som delvis oskyldigt spelkort). Han avväpnade alla och fick ett nytt kontrakt 1787 som ”Ordinarie Capellmästare” för ”Hof-Orchestern” och direktör för ”underwisnings-wärket” (motsvarande del i Kungl. Musikaliska akademiens verksamhet), med en fyrdubblad lön om ”Ett Tusende Två Hundrade Riks[daler] Specie”. Och han fortsatte det allt mästerligare komponerande som också präglat utlandsresan, i alla dåtida genrer. Brevet den 31 mars 1788 hem vittnar vältaligt om hetsen: ”Frånräknat middag och kvällsmat, när jag kan stjäla mig till det – är min övriga dag rena tukthusarbetet – det är ett sjungande och pipande och taktslageri och orgelumdudelidej från morgon till kväll och från kväll till morgon i ett kör, så att svetten stinker av noter för mig.”

Kraus opus

I den omfattande opuslistan (Bertil van Boers grundläggande katalog bokför ungefär 200 VB-nummer, till liten del förkomna) finns ett tiotal symfonier och några andra orkesterverk, ett dussin stråkkvartetter och några andra kammarmusikverk, två stora pianosonater och andra pianoverk, ett sextiotal sånger delvis av progressiv förromantisk karaktär (liksom så mycket av den andra musiken), drygt tjugo ofta utomordentligt betydande konsertarior, ett dussin kyrkomusikaliska verk, tjoget fullt av musikdramatiska inlagor av skiftande omfång som ”teatermusik” eller i kollektiva föreställningar – och så de två operorna, som kom att bli ett slags sorgebarn, eftersom de aldrig såg scenens ljus.

Proserpin spelades alltså upp för kungen och hovet, men ”eftersom det i poesins indelning ännu skall ändras något kan operan visserligen inte ges före hösten” – det blev aldrig så. Det var säkert kungen själv, sin tids absolut främste svenske teaterexpert, som ville ändra litet i libretten, det kom annat emellan, så operan fick vänta till – 1980, då Arnold Östman uruppförde den med sådan framgång på Drottningholms unika slottsteater. Kungen satsade nog på nästa stora operaprojekt, invigningen av det nya operahuset, så Kraus fick i all hast börja skriva en ny opera till Kellgren-libretto, Æneas i Carthago – som heller aldrig framfördes under Kraus’ livstid; hans likaså tyskfödde kollega Hæffner bearbetade, förkortade verket till ett framförande 1799, och först i år kom ”uruppförandet”, men inte här utan vid Stuttgart-operan (också i en starkt förkortad version). Man kan förstå om man tvekar inför denna mammutopera om kanske drygt sex timmars speltid, men vi har all anledning att se operan som en grand opéra flera decennier innan fransmännen lanserade denna genre eller innan en Wagner, eller en Berlioz, förledde oss till sådana musikaliska utsvävningar.

Om man utpekar de två operorna som mästerverk, skall ännu ett sådant anföras: begravningsmusiken till Gustaf III:s begravning i Riddarholmskyrkan den 14 maj 1792. Kantaten, med Leopolds äreminnestext, helt utan sakrala inslag, är som ett stort uppslaget drama, av Anna Johnson Ivarsdotter karakteriserat som ”en opera om den tredje Gustaf”, av (förre presidenten i det internationella Kraus-sällskapet) Friedrich W. Riedel snarast jämställt med Mozarts Requiem, genom att ”de traditionella elementen i en gedigen, ’genomarbetad’ kyrkostil sammansmälter med en mogen, upphöjd, tragisk operastils uttrycksmedel efter Glucks förebild till en syntes. […] Den förre ’Sturm-und-Drang-entusiasten’ är uppenbarligen störst när han beger sig ut i det heroisk-tragiska elementet”.

Människan Kraus

Man får inte glömma att Kraus, invandraren, på ett märkligt sätt integrerades i det gustavianska kulturlivet, och inte bara som den framstående tonsättaren och dirigenten utan också som människa. Silverstolpe berättar att han vann aktning inte bara i musiken utan också genom sin påtagliga allmänbildning, sin spiritualitet och sitt angenäma och säkra umgängessätt. Kellgren skriver liknande karakteristiker i förordet till libretten Æneas i Carthago: ”Han ägde dessutom [utöver ”en på verkliga insikter grundad talang för teaterkompositionen”] mycken världskännedom, ett städat väsende, fritt från vanlige musikaliske nycker, en stadgad och jämn karaktär.”

Till bilden hör också dokumenten från de ”musikaliska frukostarna” hos herrskapet Palmstedt på Svartmangatan: vackra fru Gustafva samlade eliten av kulturpersonligheterna, en Sergel, en Elias Martin, Pehr Hilleström och andra, alldeles särskilt vännen Bellman. Redan i juli 1787 hade Bellman skrivit sin ”Elegie öfver ett barns död”, Farväl, mitt kära barn, vid sonen Elis’ död, och Kraus har tonsatt den, ”ett av de innerligaste, ömmaste lyriska verk som lämnats oss av tonsättaren” (Richard Engländer). I maj 1790 installerades Magnus Lehnberg som kyrkoherde i Kungsholmens kyrka och Bellman skrev en allt annat än sakral hyllningsdikt, som Kraus tonsatte för solister och stor praktfull orkester.

Kring nyåret 1792 träffades man tydligen flitigt, och Bellman skaldade entusiastiskt: Stancer till Herr Elias Martin sedan Fru Hedv: Gust: Palmstedt af hans mästerliga pensel blifvit bibehållen sitt tycke, sitt behag. Musiquen af Kongl. Capellmäst. Kraus, componerad morgonen d: 29 Dec: 1791, lika mästerligt komponerad, strax kommer Fiskarstugan. Pastoral på fru Palmstedts födelse-dag den 18 januarii 1792, följd av Måltiden i Fiskarstugan och Återfarten från Fiskarstugan, livfulla skildringrar av behaglig samvaro vid den palmstedtska sommarstugan nere vid Drefvikens strand; en fjärde ”kantat” skildrar Mjölk-kammarn på Hagen, Pastoral ded. till Fru Palmstedt och C: Kraus på min 52:ra födelsedag d. 4 Febr: 92, med det sorgesamma slutkvädet:

”Tirsis, Josef och Lovisa[= Palmstedt, Kraus och fru Bellman]

och Camilla, trösten mig![fru Gustafva]

Kommen att enhvar för sig

Med en suck mitt bröst beprisa!

Damons pligter äro dyra[Bellman]

Herden åldrig blir och svag:

Unnen honom vid sin lyra

Gråta på sin födslodag!”

Bland de hvita tjäll och tak var en hyllningskantat till Gustaf III i januari 1792 inför riksdagen i Gefle. Bellman var beställd dit men saknade respengar, så han skrev, till kungen, rapporten Posten riktigt öppnad blef, men Jag, jag visst till Gefle for, Om jag hade mynt i pungen … Allt detta har Kraus omgående satt i en charmfull musik, som man framfört direkt – detta är alltså genuina ”krausiader”, flera decennier innan de berömdare schubertiaderna, och med den viktiga skillnaden att vi har musiken bevarad! Och det finaste, man kanske vågar hävda musikaliskt allra konstfullaste samspelet mellan diktare och tonsättare blev hyllningen till Mozart: Kraus måste ha läst notisen i Stockholms Posten den 5 januari 1792 om den stora minneshögtiden i Prag och uppfordrat vännen Bellman att skriva ännu en elegi, Öfver Mozarts död, som Kraus tonsatte, och inte i klagande moll utan i frimurartonarten Ess-dur.

Om man nu under ett 250-årsjubileum – som snarast domineras av det jämnåriga geniet Mozart – frågar sig var Kraus skall placeras i ett samtidsperspektiv, kan det hävdas att hans musik ännu är alldeles otillräckligt analyserad och – inte minst – ”utprovad”, inte tillnärmelsevis lika ”prövad” som kollegans. Klichéer som Sturm-und-Drang, i mycket berättigad, även om det finns musikforskare som bestrider etikettens berättigande, eller gluckian, avgjort mera träffande i många avseenden och med uppenbar skiljelinje gentemot t.ex. Mozart, träffar man kanske lika ofta rätt som fel. Framför allt är den tidigt framkastade beteckningen ”den svenske Mozart” lika ohövlig som oberättigad. Det finns tydliga belägg för att Kraus kände väl till Mozarts musik. Han talar om Enleveringen ur seraljen, han nämner tidigare än någon annan, i brev från Paris till favoritsystern Marianne, ryktet om att Mozart nu ”arbetar på sin Figaro, en Operette i 4 acter, öfver hvilken jag gläder mig hjerteligen” (Silverstolpes översättning) och han var den förste som dirigerade en Mozart-symfoni i Sverige. Men han skrev inte musik som Mozart, denna s.k. wienklassicistiska idealbild som helt präglar vår tidsuppfattning, utan, som Riedel säger: ”Vi ser i dag i Kraus den centrala musikaliska representanten för den ’gustavianska klassicismen’” – och den gör Kraus just till ett sådant ”originalgeni”, som man då gärna sade. Den svenska samtiden kunde tycka att Kraus var ”något för mörk i sitt maner”, inriktad på ”det dunkla och melankoliska”, något som kan ha varit bristande förståelse för det stora allvar, djupsinne och den påtagliga ”Energie” som ofta präglar Kraus.

Här skall lämpligen något beskrivas Kraus’ inställning till religionen. Han var naturligtvis katolik, föräldrahemmet liksom jesuitskolan har säkert i många avseenden djupt präglat ynglingen, och föräldrarna, särskilt modern, har av brevsvaren att döma ofta förmanat sonen och oroat sig över hur han ställde sig till trosfrågor. Redan i brev från Göttingen 1777, när han börjat tvivla på den juridiska kallelsen, utvecklar han sina tankar:

”Religion? – Käraste föräldrar, religion är inte bara en fråga om uppfostran, den är känsla – inre känsla om tingens sannhet, som framställs där. ”Tron, heter det, är en Gudagåva och ljus” inget i systematiska tabeller framställt lärosystem. Jag tackar religionen för ett stöd, som jag inte kan undvara och som den har gett mig, vad har Ni att frukta för? Om jag inte är en sann katolik i hjärtat, vad spelar det för roll, om jag också kommer tillbaka till mitt fädernesland? – Men eftersom Ni kan vara helt övertygade om, att jag är lika tillgiven min från barnsben invanda religion som Ni, vad gör det, om jag reste till Kalifornien?”

Man har befarat att Kraus i detta ärkeprotestantiska Sverige inte kunde gå i kyrkan, men han lugnar föräldrarna (16 november 1782):

”Ni frågar mig vidare om mitt inre tillstånd. Jag är förvissad om att Ni frågar om det bara för att Ni är så angelägna om mitt eget välbefinnande; och av just denna orsak gläder det mig, att jag kan svara Er så lätt på det. Vi har här 3 bönehus för vår religion, som vi kan begagna så mycket som varje religionsiver kan kräva. Det ena är i det spanska, det andra i det franska sändebudets palats, och det 3e slutligen i södra förstaden. Det franska ligger närmast för mig, men det är omöjligt för mig att besöka det mer än en gång i veckan, nämligen om söndagar eller helgdagar, på grund av min tjänst. Det är svårare på landet, där det, såvida inte ett ovannämnt sändebud är närvarande, alls inte finns tillgång till utövande av vår gudstjänst. Båda dessa olägenheter är legationsämbetsmännen, den andre kapellmästaren, som är italienare, och 4 tonkonstnärer i kapellet, som är böhmare, utsatta för; och den franske ambassadpredikanten ger oss alltid tillåtelse till det. Vid påsk går vi till bikt och nattvard och för det måste vi var och en ge prästen, som redan har mycket låg lön, 2 riksdaler. Nu har Ni min religionsutövning för hela året.”

Även om under lång tid katolsk trosutövning varit helt förbjuden i Sverige, blev denna tursamt nog 1781 officiellt tillåten, genom kung Gustaf III:s religionsedikt. Man har beräknat att det under denna tid fanns inte så få katoliker i Sverige, och Kraus har själv inte haft anledning att beklaga sig utan kunnat lugna föräldrarna. Han skriver så ofta med tillförsikt om detta, tydligen oftast med modern som motpart, att man kan vara viss om att han trots stundom uttalade tvivel varit en övertygad och trygg kristen.

Och när så dödsstunden obönhörligen nalkas, år 1792, kommer detta till tals på det lika ödesdigra som ofrånkomliga sätt som ett testamente föreskriver.

”Då en swår och långsam sjukdom gjordt mig förwissad derom, att min lefnad snart slutas, har jag härigenom welat förordna och göra tillkänna 1mo det i anledning af Herr kammarjunkaren & Högvälborne Grefven Nils Barks mig gifna löfte, min yttersta åstundan er att blifwa begrafwen på Bergshammars ägor, å det ställe Herr Grefven sjelf dertill utser.”

Som förhoppningsvis är bekant, blev gravplatsen, en av de skönaste i Stockholm, Tivoliudden i Brunnsviken, med ett gravmonument som nu inför jubileet har nogsamt restaurerats av Solna stad. Man kan fråga sig hur Kraus kom till detta beslut. Uppenbarligen var greve Bark och han goda vänner, förenade i musiken (Bark var ledamot av akademien, rentav 1788–89 dess preses) men också i ett av mycket att döma varmt intresse för jakt (Kraus berättar hem hur han skjutit sig sin egen vargpäls, kanske här ute i Bergshammar), men ett annat sannolikt skäl kan vara att han som katolik inte självklart kunde begravas på en protestantisk kyrkogård.

Man kunde också fråga sig varför testamentet, formulerat av skrivaren, ”Notarien i Kongl Swea Hof Rätt Herr Henric Engmark”, som ”alltid wist mig uppriktig wänskap”, genomgående är hållet i en saklig, juridiskt oklanderlig text, utan varje anspelning på ”religiösa” formuleringar. I brev som Engmark och Hallardt skrev till föräldrarna betonas däremot den starka förtröstan Kraus hade om en ”salig hädanfärd”. Engmark skriver (på god men inte ”felfri” tyska) så sent som den 29 augusti 1794 till modern och förklarar skälet till förseningen (Hallardt hade skrivit genast efter dödsfallet) med den utdragna bouppteckningsrutinen, som lett till att han först nu kunde skicka det värdefulla gulduret (som ofta vandrat till stampen under Kraus’ tidiga år på Götgatsbacken), hovklädseln (utan värjan som han på grund av skulderna i dödsboet måst auktionera bort), Kraus’ silhuett (av ca tvåtusen andra) och en del musikalier. Och så om sjukdomen och livsinställningen:

”Uppgiften som Ni nådiga fru önskar av mig om Er älskade sons sjukdom och död måste jag om än med blödande hjärta meddela: i början av år 1791 fick han av förkylning en hosta med heshet, som när våren kom avtog något; men då han hela sommaren måste bo med hovet på det en mil från staden belägna lustslottet Drottningholm, som är anlagt på en fuktig och av vatten omgiven plats, försvagades han dels av luften, dels av nattvakandet, som vid hovlivet är oundvikligt, till den grad, att hesheten tilltog. – Följande år eller 1792 tillstötte hemorojdernas plåga, och eftersom han vid samma tid åter måste vara på Drottningholm, upphörde visserligen den senare åkomman; i dess ställe inträdde emellertid en fullkomlig utmärgling, som tilltog med utomordentlig häftighet, i synnerhet då den alltid beledsagades av en feber. Så ofta mina affärer tillät det, var jag hos honom, ofta om natten, och de sista åtta dagarna i hans liv oskiljaktlig från hans bädd. Som mycket tröstande måste jag tillstå: att religion o. hans filosofi i alla hans plågor förskaffade honom ett tålamod och lugn i själen; som återigen hade den verkan att han mötte döden med hjältemod, välsignade sin älskade moder och syster, och dog så kraftlös i mina armar. Gud! vilket ögonblick!” –

Silverstolpe har tecknat den trösterika och poetiskt fulländade nekrologen på Tivoliuddens gravsten:

”Här det jordiska af Kraus

Det himmelska lefver i hans toner.”

Fotnot

1. Helmut Brosch, ”Quellen zur Biographie von Joseph Martin Kraus” i Mitteilungen der Internationalen Joseph Martin Kraus-Gesellschaft Heft 4 1985 s. 21 (min översättning).

Artikelförfattaren är förutvarande ständig sekreterare i Kungl. Musikaliska akademien.

Solna stad har under året genomfört ett omfattande Krausjubileum. Se www.solna.se/kraus.