Tre herdabrev

En gammal tradition bjuder att en nyvald biskop i Svenska kyrkan sänder ut ett herdabrev till sitt stift. Antalet sådana har med åren blivit betydande, och de är en värdefull källa för att förstå hur synen på denna kyrkas ledning har förändrats under tiden. Någon omfattande undersökning av dessa brev har inte gjorts, men det är lätt att se en utveckling av formen från 1800-talets korta, ämbetsmannamässiga memorial över det tidiga 1900-talets teologiska utredningar och fram till dagens lågmälda diskussionsinlägg, som ibland förefaller sprungna direkt ur intervjufåtöljen. Viktigare har förstås varit innehållet: i vilken mån har synen på kristendomens huvudfrågor förändrats? Vilken bild ges av det svenska samhället och dess problem?

Helt nyligen har det kommit en bok utgiven av Stiftshistoriska sällskapet i Lund med titeln Lundabiskopar och deras omvärld. I denna volym har Jan-Olof Aggedal en värdefull genomgång av herdabreven från biskopar i Lunds stift under 1900-talet. Han definierar ett herdabrev på följande sätt: ”ett offentligt brev, adresserat till stiftets präster och/eller stiftets församlingar och dess invånare, skrivet av stiftets herde antingen som en programförklaring i samband med vigningen till biskop i stiftet eller med pastorala råd och anvisningar under ämbetstiden.” Med denna definition kan det konstateras, att katolska biskopar årligen – i varje fall i Sverige – ger ut herdabrev i den andra meningen men inte i den första. Det är beklagligt, eftersom de årliga fasteherdabreven (och andra brev) med nödvändighet får en mera efemär prägel. De ges inte heller ut i bokform.

I denna artikel skall analyseras tre av de nyare herdabreven i Svenska kyrkan: Erik Aurelius, Evangelium för gudlösa (till Skara stift), Tony Guldbrandzén, Att gestalta tro (till Härnösands stift), och Lennart Koskinen, Reformationen går vidare (till Visby stift och Svenska kyrkans utlandsförsamlingar). De är valda för att representera olika delar av Svenska kyrkan, men också för att författarna har olika teologisk och yrkesmässig bakgrund. Aurelius (vars kusin Carl Axel Aurelius är biskop i Göteborg) har varit professor i bibelvetenskap i Göttingen, Guldbrandzén har bakgrund i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och var vid valet till biskop domprost i Stockholm, Koskinen är teol. dr i Uppsala på en avhandling om Kierkegaard men var under flera år chef för Kyrkans Arbetslivsinstitut innan också han blev domprost i Stockholm.

Erik Aurelius

Erik Aurelius herdabrev är lättast att referera. Det är en bibelteologi centrerad kring en analys av hur evangeliet presenteras på något olika sätt i Nya testamentet: enligt Paulus (som i tiden kommer först), enligt Markus, enligt Lukas, enligt Matteus och enligt Johannes. Det märks på snart sagt varje rad att det är en erfaren exeget som skriver, van vid att göra en syntetisk framställning av en text men ännu mera van vid (och fascinerad av) att se olikheter. Mycket känns igen från hans prästmötesavhandling i Linköpings stift Du är den mannen! (1997) och man har intryck av att brevet skrivits under en viss tidspress. Jag kan tänka mig att denna bok skulle fungera väl som en repetition av den nytestamentliga teologi som inhämtats vid universitetet. Här och där kommer små språkliga notiser in. När författaren beskriver det bibliska kärnbudskapet blir hans lutherska bakgrund (nog förstärkt under åren i Tyskland) märkbar, men inte på ett övertydligt sätt. Av konkreta kyrkliga och sociala problem märks inte mycket, inte heller adresseringen till just Skara stift. Aurelius är dock den ende av de tre biskoparna som nämner dem av sina företrädare han har träffat. Om Guldbrandzén och Koskinen har man intrycket att de kommer till nyupprättade stift och inte har några företrädare.

Till en del beror nog detta på att själva presentationssidan av herdabrevet numera inte är så viktig. Brevet skrivs ofta inte förrän några år har gått, och biskopen har på sina resor i stiftet hunnit presentera sig både för präster och andra kyrkliga medarbetare. Ur kyrkohistorisk synpunkt kan man dock beklaga att den självbiografiska biten numera är näst intill obefintlig. Också det egna stiftets särprägel är svagt företrädd i dessa herdabrev. Till stor del beror väl detta på att den nye biskopen endast i undantagsfall tidigare har tjänstgjort i sitt nya stift och därför väljer att tills vidare inte uttala sig om detta.

Tony Guldbrandzén

Tony Guldbrandzéns herdabrev har den starkaste pastorala prägeln. Det är intressant genom att det i själva utgångspunkten söker kombinera två traditioner som kan tyckas vitt skilda: den svenska själavårdstraditionen med nådens ordning och den ignatianska spiritualiteten. Författaren berättar i förordet om hur han som präst i början på 1990-talet i Stockholm fick utbildning i ignatiansk spiritualitet av några anglikanska präster. Till herdabrevet finns fogade sjutton ”övningar” som anknyter till olika kapitel. Hur mycket av det ignatianska som finns kvar här får andra bedöma, men det är ändå ett tidens tecken att en nyvald biskop i Svenska kyrkan med självklarhet kan tala om denna spiritualitet som något positivt. Här är vi mycket långt från pater Hieronymus i Topelius Fältskärns berättelser.

Tonvikten i detta herdabrev ligger helt på den andliga vägledningen och hur tron kan levas ut i vardagens många situationer. Dopet spelar en stor roll i detta tänkande. Meningarna är korta och enkla – detta brev är det utan all jämförelse mest lättlästa. Därmed är inte sagt att det är ytligt. Den teologiska analysen går kanske inte på djupet och framställningen är för löst associerande för att ge ett starkare intryck, men det pastorala patos som möter läsaren är övertygande. Källorna till detta är många, men märkligt nog citeras bibeln och psalmboken nästan inte alls. Desto mer tycks Dag Hammarskjöld ha betytt för författaren – citat från Vägmärken möter på nästan varje sida.

Samhället är inte mycket närvarande i detta brev. Guldbrandzéns pietistiska arv visar sig kanske tydligast här. I det kyrkliga perspektivet har han kunnat integrera åtskilligt som från början är främmande för hans tradition, men fortfarande är det ”Gud och själen” som är den självklara utgångspunkten. Däremot är han den ende av de tre som berör litteraturen. Han nämner särskilt Vilhelm Mobergs utvandrarepos, men också Hammarskjöld kommer in här. Hammarskjöld har blivit en vän, en mystiker och en ledarförebild.

Lennart Koskinen

Lennart Koskinens herdabrev är det som är svårast att karakterisera. Till en början kan sägas vad som mest skiljer det från de båda föregående. Koskinen ägnar en stor del av herdabrevet åt en mångsidig analys av olika samhällsproblem. Författarens erfarenheter från Kyrkans Arbetslivsinstitut kommer här till sin rätt. Under rubriken ”Templet, tornet och torget” ges något för denna genre så ovanligt som en världshistorisk exposé över hur balansen mellan templet (religionen), tornet (den offentliga maktapparaten) och torget (marknaden) har fungerat. Perspektivet är intressant och flera goda iakttagelser görs. När det gäller antikens samhällsliv har dock Koskinens kunskaper passerat sitt bäst före-datum, och det är naturligtvis förenat med stora svårigheter att på några sidor teckna en utveckling under ett par tusen år. Intressant är att författaren tycks mena att reformationen handlade mindre om religion än om makt.

Men givetvis har Koskinen en hel del att säga om kristendomen och kyrkan också. Han kan rent av sägas vara den av de tre som presenterar en hel ecklesiologi. Han gör detta i anslutning till Luthers skrift Om koncilierna och kyrkan, ur vilken han hämtar sju kännetecken på kyrkan som blivit klassiska i luthersk tradition. Det sjunde och sista kännetecknet hos Luther är ”ett liv präglat av korset och Kristi lidande”, och av hävd har en korsets teologi, theologia crucis, haft en stark ställning i lutherdomen. Av detta märks dock inte mycket när Koskinen utlägger detta kännetecken, och det kommer mest att handla om goda gärningar som utflöde av tron och att tron inte är försanthållande utan förtröstan (något som även kollegan i Härnösand betonar).

I en kyrkosyn som präglas av en kravlös folkkyrkotanke – Koskinen är den som flitigast använder ordet folkkyrka – har korset och lidandet svårt att göra sig gällande. I folkkyrkotanken ligger en tendens till optimism, ja, ibland triumfalism inbyggd. Därmed är inte sagt att Koskinen förfaller till en ytlig folkkyrkotanke. Han ger många tänkvärda iakttagelser om kyrkan som lever i världen men inte av världen (hans valspråk) och hela framställningen bärs av ett äkta pastoralt engagemang.

Luther vill Koskinen gärna vända tillbaka till. Nu kan Luther tolkas på många olika sätt, och vilken Luthertolkning han föredrar får vi inte veta. Om reformationen får vi däremot veta att den innebar ”ett radikalt skifte från en exklusiv till en inklusiv kyrka” och därefter avlossas denna bredsida: ”Från en situation där prästerna läste eller rabblade mässan på latin, som för de flesta var ett obegripligt hokus pokus (hoc est corpus) och förbehöll nattvardens vin för sig själva, ville Luther göra det osynliga synligt och det obegripliga begripligt, utan att för den skull upphäva det gudomliga mysteriet” (s. 118). Det var länge sedan vi läste något sådant. (Det kan, inom parentes, noteras att många församlingar i Svenska kyrkan numera undanhåller samtliga i mässan nattvardens vin, eftersom så kallat alkoholfritt vin används.) I ärlighetens namn skall det tilläggas, att Koskinen finner mycket obegripligt ”kyrkolatin” även i dagens Svenska kyrka, där man i förkunnelsen rör sig med termer som många inte förstår. Men som beskrivning av medeltidens fromhet – inte minst i hans eget stift – är detta i torftigaste laget.

Vad tas upp och vad saknas?

De kontroversiella frågorna i dagens kyrkoliv berör de tre biskoparna med lätt hand. Välsignelse av samkönade parrelationer hade inte ännu blivit brännande aktuellt när dessa brev skrevs, men också i övrigt tycks man undvika att kommentera det som skiljer. Ett undantag är Koskinen som ett par gånger tar upp kvinnliga präster. Den exeges som ges av det paulinska talförbudet är dock så häpnadsväckande ytlig att man undrar hur det står till med de exegetiska kunskaperna i episkopatet. De som på denna punkt vågar ha en annan uppfattning än Svenska kyrkans officiella åsikt präglas av ”halsstarrig fanatism”, och vi förväntas vara tacksamma för att ljuset över kristenheten gått upp genom 1958 års beslut. Bara några sidor längre fram säger dock författaren att företrädare för båda tolkningstraditionerna i den infekterade ämbetsfrågan, ”även jag själv”, har all anledning att besinna sig.

Det finns naturligtvis åtskilligt som inte tas upp i dessa herdabrev. Ingen väntar sig väl heller att få en helhetsbild av den kristna tron på cirka 100 sidor. Jag vill peka på några ämnen som inte berörs. I äldre herdabrev brukade det alltid finnas några sidor om de teologiska studierna vid universiteten. Det saknas helt hos dessa biskopar, vilket kanske beror på att ingen av dem har varit engagerad som universitetslärare i Sverige någon längre tid. Det är ändå förvånande, eftersom Svenska kyrkan som största enskild avnämare har goda möjligheter att påverka utbildningens innehåll – och också allt mera gör det.

Däremot har Koskinen ett helt kapitel om skolan. När den behandlades i äldre tiders herdabrev gällde det alltid kristendomsämnets ställning. Religionskunskapen tycks dock inte så mycket bekymra Koskinen. Nej, dessa sidor är en ganska onyanserad lovsång över den svenska skolan, och de synpunkter som framförs består mest i schablonartad kritik av den gamla skolan. Den kännetecknades av att man skedmatade eleverna med färdigtuggad kunskap, hade ett encyklopediskt kunskapsideal (naturligtvis föråldrat i vår tid), den omyndigförklarade eleven och gjorde läraren till en pratmaskin. I stället skall skolan svara på elevens nyfikenhet och sökande. Att det kan vara en uppgift för skolan att visa på frågor som eleven inte ens visste fanns, är tydligen inget som föresvävar författaren. Bakom det myckna talet om skolans ”värdegrund” kan åtskilligt rymmas, men om detta är typiskt för biskoparnas syn på den svenska skolan lär nog mer än en bli betänksam. ”IT-samhället” kan dock lösa många problem – detta ord återkommer med en frekvens som väl svarar mot Hammarskjöld hos Guldbrandzén.

Svenska kyrkans historiska arv är inte heller något som engagerar biskoparna, inte ens i mycket traditionsrika stift som Skara och Visby. När Guldbrandzén talar om helgonen som våra förebilder och nämner både Birgitta, S:t Olof (aktuell i Härnösands stift) och Teresa av Calcutta kan man märka, att varken han eller hans båda kolleger nämner Maria, Guds moder. Den återkomst av Maria i svenskt kyrkoliv som bland annat fått till följd att Fjärde söndagen i advent blivit en Mariadag, den märks på inget sätt i dessa brev. Inte heller kommenterar de med ett ord den storartade utgivningen av översättningar från fornkyrkan som har gjort att svenskan har blivit ett av de större språkområdena inom patristiken.

Inte heller ekumenik och religionsdialog står högt uppe på den episkopala prioriteringslistan. När Koskinen vänder sig direkt till utlandsförsamlingarna (där det inledande kapitlet har den välfunna rubriken ”Kanelbulleteologi”) kommer det in några relevanta synpunkter. Men om ekumenik och religionsdialog inom Sverige sägs det nästan inget alls.

Den mest påfallande luckan gäller dock predikan. Den innehade alltid en central plats i en äldre tids herdabrev. Till en del beror frånvaron på själva uppläggningen: Aurelius låter bibeln tala för sig själv och Guldbrandzéns fokusering på andlig vägledning lämnar inte mycket utrymme åt offentlig predikan. Koskinen är dock åter avvikande och har ett kapitel med rubriken ”Predikan”. Där får vi veta att en god predikan skall vara aktuell, textanknuten och existentiell. Goda synpunkter, som hade behövt utvecklas ännu mera.

Nej, det är inga himlastormande radikaler som befolkar biskopskollegiet i dagens Svenska kyrka. Bakom de lugna och återhållsamma orden kan det vara svårt att läsa ut en bestämd teologi. Biskoparna förefaller att ha abdikerat från lärouppdraget. Tystnaden om predikan är betecknande. Allt kan tolkas och den ena tolkningen är lika god som den andra – dock med vissa undantag som nästan alla verkar vara grundade på beslut av kyrkomötet. (Koskinen finner det dock ”obegripligt” att biskoparna där tills vidare saknar rösträtt, vilket man kan förstå.) I 1937 års psalmbok fanns en psalm av Wallin att användas vid biskopsvigningar, ”Väktare på Sions murar” (nr 226), som har utgått ur gällande psalmbok. Bäst kanske så, eftersom den tycks förutsätta att det finns något som kan kallas för rätt lära. Den som vill inkludera allt och alla har svårt att alls sätta några gränser.

Av en händelse fick jag i min hand en samling av den nytillträdde påvens första tal, översatta till svenska, samtidigt med att jag skrev denna artikel. Boken heter Upptakt och innehåller predikningar och tal under april och maj 2005 inklusive Världsungdomsdagen i Köln. Det är något orättvist att jämföra de tre herdabreven med dessa predikningar och tal – förutsättningarna är för olika. Det går ändå att göra en intressant iakttagelse. Benedictus XVI drar sig inte för att undervisa. Hans tal är späckade med citat från bibel och kyrkofäder. Och detta inte främst för att göra en exegetisk analys (som hos Aurelius – även om han också har annat att säga) utan för att ”trösta, lära, förmana och varna” (bön efter predikan i Svenska kyrkans handbok från 1942). Visst gör de nu anmälda herdabreven det också. Men lite mer tydlighet och frimodighet hade inte skadat.

Jan-Olof Aggedal och Bertil Nilsson: Lundabiskopar och deras omvärld. Studier av 1100-talet och 1900-talet. Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift – årsbok 2006. Arcus 2006.

Erik Aurelius: Evangelium för gudlösa. Verbum 2005.

Tony Guldbrandzén: Att gestalta tro. Herdabrev till församlingarna i Härnösands stift. Verbum 2005.

Lennart Koskinen: Reformationen går vidare. Verbum 2005.

Joseph Ratzinger, Benedikt XVI: Upptakt. Början av Petrustjänsten. Predikningar och tal april–augusti 2005 och under Världsungdomsdagen i Köln. Catholica 2006.