Libanons sammanhållning hårt prövad

De libanesiska religionssamfundens samexistens står inför nya utmaningar. De flesta libaneser var säkert inte införstådda med de lidanden som de på grund av Hizbollah tillfogades under det senaste kriget. Själva kriget medförde dock att nationen slöt sig samman i stark solidaritet. Trots de religiösa och etniska skillnaderna har det libanesiska samhället bevisat att det är i stånd till en anmärkningsvärt stark sammanhållning.

Nio av tio av världens stater har samhällen som består av olika folkgrupper, språk eller religioner. De som tror på den etniska nationalismens idé är övertygade om att det inte är möjligt att skapa varaktigt demokratiska stater under sådana förhållanden. Inte minst finner man i Israel, vars etnisk-religiösa statsidé uppstod till följd av allt man upplevt under hundratals år av diskriminering och förföljelse i Europa, den utbredda uppfattningen att Libanon med sina arton religiösa samfund är en konstlad statsbildning och att den som sådan i det långa loppet inte har en chans att överleva.

I Syrien, Libanons andra grannland, tänker man på liknande sätt. Libanon hör egentligen till Syrien, anser man, och delar språk, historia och majoritetsreligion med detta land. Men Libanons historia visar faktiskt att de libanesiska religionssamfundens samexistens alltid hotats mer utifrån än inifrån och detta är något som gäller än i dag.

Religionssamfunden i Libanon räknar alla med hjälp från grannstaterna

Under de libanesiska krigen mellan 1975 och 1990 förekom regelrätta inbördeskrig – dvs. krig mellan libaneser. Men detta var ett fenomen som i stor utsträckning hängde samman med att det var rena ”krig genom ombud” (war by proxy) som utkämpades i landet. Det var för Palestinas skull man stred, men striderna fördes på libanesisk mark. Alla de stora libanesiska religionssamfunden föll för frestelsen att försöka stärka sin inomstatliga position med hjälp av grannstaterna. Sunnimuslimerna såg palestinierna som sina bundsförvanter, de kristna å sin sida först Syrien och sedan Israel. Alla fick de dock göra den bittra erfarenheten att var och en av bundsförvanterna främst sökte sina egna fördelar och alltså inte handlade i den libanesiska ”klientens” intressen. Shiiterna var ett undantag. Dessa fann sina utomstående ”partner” först sent men deras allianser, när de lierade sig först med Syrien och därefter med det efterrevolutionära Iran, blev desto varaktigare.

De libanesiska religionssamfundens samexistens har en lång och komplicerad historia. I över tusen år har den etniska karaktären alltmer förstärkts hos grupper som till att börja med skilde sig åt genom religionen och sedan genom ”ingifte” inom den egna gruppen. I stor utsträckning har dessa fått en egen etnisk prägel och blivit till folkgrupper som definieras utifrån respektive religion. Ända in i vår tid har blandäktenskap varit ytterst sällsynta, även inom kristendomens respektive islams olika schatteringar.

De libanesiska trossamfunden präglas av mycket växlande politiska och sociala erfarenheter och politiserades under olika tider till följd av olika omständigheter. Grupper som liksom maroniterna och druserna drog upp i Libanonbergets mitt (”tillflyktsorten för alla tiders och religioners nonkorformister” – Habib Kurani) njöt under flera århundraden fördelarna av en relativ självständighet inom det osmanska rikets gränser.

Under 1800-talet fick Mount Libanon med delar av kusten sin autonomi internationellt erkänd. Ett självständigt bondesamhälle uppstod och en modern infrastruktur kom till. Det blev en rättsstat med eget politiskt system och ett parlament valt enligt ett proportionellt fördelningssystem där den religiösa tillhörigheten var det avgörande. Regeringen skulle vara ansvarig inför parlamentet. Främre Orientens första demokrati såg därmed ljuset! Invånarna i kuststäderna Beirut, Tripoli och Saida, som framför allt var sunnimuslimer och grekisk-ortodoxa, var direkt underställda det osmanska väldet. Befolkningen på Bekaaslätten i öster utgjordes främst av lantarbetare som var beroende av storgodsägare. Så länge de stod under osmanskt styre var shiamuslimerna inte en erkänd religiös grupp.

År 1920 slogs detta mindre Libanon samman med kuststäderna, det sydliga området och Bekaadalen till ”Stor-Libanon”. I den nya staten – som lydde under franskt mandat – rådde det stora skillnader mellan centrum och periferi vad gäller infrastruktur, bildningsnivå och ekonomisk utvecklingsgrad. Dessa skillnader var samtidigt skillnader mellan de religiösa samfunden. Sunniterna i de stora städerna, framför allt i Tripolis, som levde av handeln med det arabiska inlandet, förlikade sig med tanken på det nya Libanon först tio till tjugo år efter det att staten bildats, medan maroniterna var välvilligt inställda från allra första stund.

När så under andra världskriget tillfället kom att skaka av sig den franska överhögheten slöt genom den s.k. nationella pakten maroniter och sunnimuslimer en ”historisk kompromiss”. Makten delades upp mellan religionssamfunden i proportion till respektive grupps medlemsantal enligt resultatet av folkräkningen år 1932. Maroniter och sunniter fick lejonparten – de förstnämnda presidentposten och de senare premiärministerposten. När det gällde ledamotsposterna i parlamentet så delades dessa upp mellan kristna och muslimer i förhållandet 6:5.

Komplicerat nätverk av sociala grupper och religiösa samfund

På det ekonomiska uppsvinget följde förändringar inom de religiösa samfundens sociala struktur. Runt omkring Beirut och i landets norra delar växte det upp industrier. Det traditionella lantbruket stagnerade däremot eller blev till kapitalintensiv handel med jordbruksprodukter. Många bönder övergav sina småföretag och ännu flera lantarbetare blev arbetslösa. Redan på 1950-talet drog många maroniter in i de nya östliga och nordliga förstäderna som uppstod runt Beirut och från och med 1960-talet följde shiamuslimerna efter in i de sydliga förstäderna. De kristna maronitiska immigranterna var överlag välutbildade och blev yrkeskunniga arbetare, medan shiamuslimerna övervägande tog plats som diversearbetare inom industrin och servicesektorn.

Det uppstod ett komplicerat nät av olika sociala grupper och religionssamfund. De övre samhällsskikten bestod till största delen av sunnimuslimer och grekisk-ortodoxa kristna som sedan gammalt tillhörde stadsbefolkningen och vars jordegendomar till följd av boomen inom byggbranschen hade ökat i värde flera gånger om. Inom medelklassen dominerade maroniterna som ägde småegendomar i de allt starkare urbaniserade byarna i den mellersta bergskedjan. De hade en så pass hög bildningsnivå att de kunde bli konkurrensmässiga i det moderna näringslivet. I de lägre klasserna var shiamuslimerna, som inte i lika hög grad hängt med i moderniseringen, starkt överrepresenterade.

De av tradition shiamuslimska storgodsägarna förlorade härmed sitt hittillsvarande politiska klientel, lantarbetarna. Det shiamuslimska proletariatet i städerna vände sig till de socialistiska partierna som krävde djupgående förändringar i det libanesiska systemet. Under förkrigsåren uppstod också en ny, på samma gång religiös och politisk, rörelse bland shiamuslimerna, vilken snart skulle komma att konkurrera med vänsterpartierna. Det lyckades nämligen Imam Mussa Sadr, en karismatisk religiös personlighet, att ge sitt först år 1926 erkända samfund en struktur som liknade de andra samfundens, det Högsta shiitiska rådet. Oberoende av detta grundade han ”de rättslösas rörelse”, som opponerade sig på en och samma gång mot både sociala orättvisor, storgodsägarna och vänstern.

Sadr var emellertid realist. I motsats till vänsterpartisanerna ifrågasatte han inte det libanesiska proportionalitetssystemet utan strävade istället efter att shiamuslimerna skulle få en allt större del av såväl makten som av maktens frukter. År 1978 blev han under en mellanlandning i Tripolis kidnappad och förmodligen mördad. För anhängarna är han en gestalt av näst intill mytiska dimensioner och hans försvinnande ägde rum under en för shiamuslimerna särskilt dramatisk tid.

Från och med slutet av 1960-talet förde den palestinska rörelsen med utgångspunkt i Libanon ett krig i liten skala mot Israel. Det var shiamuslimska byar i gränstrakterna som drabbades av huvudparten av de israeliska repressalierna. När så år 1975 kriget mellan palestinier och kristna miliser flammade upp kom fronten att hamna mellan de östliga och de sydliga förstäderna i Beirut, sedan gammalt boplats för de fattiga maronitiska och shiamuslimska befolkningarna. När det sedan kom till krigshandlingar vid Libanons sydgräns, särskilt under de israeliska invasionerna år 1978 och 1982, tvingades hundratusentals shiamuslimer på flykt in i de sydliga förstäderna.

Shiamuslimernas inställning till såväl palestinier som israeler var kluven. De var positiva till palestiniernas krav att vända tillbaka till sin hembygd. Shiamuslimer av socialistiskt snitt såg vapenbröder i dem. Å andra sidan hade ingen annan folkgrupp i Libanon lidit så mycket under följderna av de palestinska skärmytslingarna som shiamuslimerna. Deras hembygd ödelades gång på gång och ingen grupp måste fly så ofta som de. Och i de sydliga förorterna stod de under kontroll av de palestinska organisationerna. När så israeliska trupper år 1982 besatte hela södra Libanon, ryckte fram ända till Beirut och drev bort palestinierna därifrån, hälsades de först med lättnad av många shiamuslimer. Deras inställning blev emellertid en annan när den israeliska armén slog sig ner och började förbereda en långvarig belägring. De blev tvungna att inse att det är omöjligt att i det långa loppet ha sympati för en ockupationsmakt. Det lilla kriget mot dem började.

Vid denna tidpunkt vann de libanesiska shiamuslimerna för första gången i historien utomstående bundsförvanter: Iran som år 1979 segrat under Khomeini och Syrien. För det nya Iran fanns nu tillfälle att exportera sin ideologi om den islamska revolutionen till Libanon och att låta den mot USA och Israel proklamerade kampen bli till konkret verklighet. Syrien å sin sida såg ett välkommet tillfälle att finna en fungerande ersättning för de palestinska organisationerna som fördrivits ur Libanon, låta landet bli till ställföreträdare för dessa och utöva ett liknande slags militäriskt tryck på Israel som tidigare, med Libanon som bas och utan fara för staten Syrien själv.

Den israeliska invasionen som ägde rum år 1982 påskyndade den politiska mobiliseringen bland shiamuslimerna. Den shiitiska vänstern hade i och med förlusten av de palestinska organisationerna förlorat sitt viktigaste stöd. Amal-milisen som vuxit fram ur ”de rättslösas rörelse” fick ta emot syriska vapen i sin kamp mot den libanesiska regeringen, som höll på att förhandla om ett fredsfördrag med Israel. För många tycktes Amal naturligtvis vara alltför sekulärt.

Under iranskt inflytande uppstod så Hizbollah (Guds parti). Iranska revolutionsgardister utgjorde denna organisations miliser. De första programmatiska uttalandena handlade om att föra ett heligt krig mot Israel ända till dess att Jerusalem skulle bli befriat. Som långsiktigt mål angav man en islamsk republik i Libanon. Hizbollah genomförde sina första spektakulära sammandrabbningar med de amerikanska och franska trupper som kommit in i landet år 1982 med uppgift att övervaka PLO:s uttåg ur Beirut och att understödja den libanesiska regeringen. Detta ledde till att Reagan-administrationen år 1984 bröt de tidigare löftena och att de amerikanska enheterna hastigt och flyktartat drog sig tillbaka. Det var Hizbollahs första framgång. Snart skulle flera följa.

I delar av södra Libanon hävdade sig visserligen Amal i striderna mellan de rivaliserande shiitiska miliserna, men i Beiruts sydliga förstäder segrade Hizbollah. Endast inmarschen av syriska trupper bevarade Amal från ett fullständigt nederlag. Från och med 1986 konkurrerade de båda rörelserna med varandra i det som återstod av den israeliska ”säkerhetszonen”, och båda rörelserna berömde sig av framgångar i gerillakriget mot ockupationstrupperna.

En ny pakt mellan religionssamfunden

1984 var det år då konflikterna tydligt antog karaktären av ett inbördeskrig. I kampen mot det libanesisk-israeliska fredsfördraget motsatte sig Amal den av USA understödda regeringen. De shiitiska delarna av den libanesiska armén gick över till Amal. Slutligen rev parlamentet upp fredsfördraget. Under flera månader bekämpade Amal i lägren Sabra och Shatila de palestinska miliserna som på nytt fått luft under vingarna. Hizbollah var däremot aldrig ett parti som stödde inbördeskriget. Man kämpade aldrig emot regeringstrupper, kristna miliser och inte heller mot palestinierna, utan uteslutande mot den israeliska armén och de libaneser som hjälpte denna.

Inbördeskriget tog slut år 1989. Alla krigförande parter var utmattade, ekonomin stod inför ett sammanbrott. I staden Taif i Saudiarabien beslöt det libanesiska parlamentet att sluta en ny pakt mellan religionssamfunden. ”Samexistens” blev honnörsordet och förklarat för högsta lag. Den tidigare fördelningen av de högsta statliga befattningarna – maronitisk president, sunnitisk premiärminister och shiitisk talman för parlamentet – bibehölls, men maktförhållandet dem emellan blev ett annat.

Den verkställande makten ligger inte längre hos presidenten utan hos det paritetiskt sammansatta kabinettet. Även parlamentsposterna fördelas numera paritetiskt mellan muslimer och kristna. I Taif-avtalet fastställdes emellertid även att de syriska trupperna tills vidare skulle fortsätta att stationeras i Libanon – och därmed befästes i praktiken Syriens överhöghet över Libanon.

Under femton år styrdes landet de jure enligt Taif-avtalet, men de facto av den syriska och den pro-syriska libanesiska underrättelsetjänsten. De kristna innehade även i fortsättningen presidentposten och hälften av ministerposterna men ägde i praktiken inget inflytande. Deras viktigaste representanter befann sig i landsflykt eller var i fängelse. Den maronitiske patriarken blev i praktiken den ende talesmannen för alla dem som inte ville finna sig i den syriska dominansen. Sunniterna fick med stöd av Saudiarabien allt större ekonomisk makt.

Hizbollah stärker sin militära makt

Framför allt shiamuslimerna upplevde under åren med syriskt herravälde ett anmärkningsvärt ekonomiskt och socialt uppsving. Amal blev under parlamentets talman Berri en mäktig beskyddare av muslimerna. Andelen shiamuslimer i offentlig tjänst ökade dramatiskt. Berri förvaltade också den ”statskassa för södra Libanon” som var till för utbyggnad av infrastrukturen. I början av det nya årtusendet var skillnaderna i de olika religionssamfundens socialgrupper inte längre särskilt tydliga. Endast tio procent av shiamuslimerna ansåg sig själva tillhöra den lägsta socialgruppen.

Den andra sidan av det shiitiska uppsvinget var emellertid att Hizbollah stärkte sin militära makt. År 1990 hade alla miliser blivit avväpnade och upplösta – med undantag av Hizbollah. Den klassificerades inte som milis utan som ”nationell motståndsrörelse” och fick ta emot iranska och syriska vapen. Genom iranska subventioner, men också genom gåvor av shiitiska utvandrare till Afrika, blev det möjligt att bygga upp ett omfattande socialt nät med sjukhus och skolor. Hizbollah fick snabbt rykte om sig – och som det visade sig ett rättvist rykte – att vara en organisation fri från korruption. År 1992 deltog man för första gången i parlamensvalen. Syrien såg till att Amal och Hizbollah ingick valallianser, vilket tillförsäkrade dem starka block inom parlamentet.

Hizbollahs ideologiska position mildrades. En islamsk stat är visserligen även i fortsättningen det principiella målet, men bara om alla andra libanesiska samfund går med på detta – vilket väl knappast är något att räkna med. Hizbollahs antagonism mot Israel förblev emellertid oförändrad. Under 1990-talet steg den israeliska ockupationsarméns förluster ständigt. År 2000 beslöt sig slutligen Barak-regeringen för att dra sig tillbaka. Detta betydde inte bara för Hizbollah utan för alla libaneser en seger för motståndsrörelsen – och den första militära framgång som araberna vunnit mot israelerna.

Trots detta såg Hizbollah ingen anledning att avrusta. I mer än två årtionden hade södra Libanon varit utsatt för israeliska invasioner. Flera gånger måste hundratusentals människor gripa till flykten. Ängslan för att detta skulle kunna upprepas var och är alltjämt en viktig drivkraft bakom beslutet att förbli beväpnade, eftersom ingen tror den reguljära libanesiska armén om att kunna försvara gränserna. Sedan år 2000 har Hizbollah byggt upp det som de anser vara ett avskräckningsmedel, nämligen kort- och medeldistansraketer som hotar Israel. Dessa har levererats av Iran och Syrien och för båda dessa stater är detta ett medel att utan fara för sig själva placera Israel under tryck.

Polarisering av religionssamfunden

”Beirut-våren” år 2005 kom oväntat både för Hizbollah och Amal. Syrien hade tvingat det libanesiska parlamentet att förlänga tjänstetiden för den prosyriska presidenten Emile Lahoud. I protest mot detta trädde tre drusiska ministrar tillbaka och en av dessa utsattes för attentat. Nu började den drusiske ledaren Walid Jumblat att tala på ett sätt som hittills bara patriarken hade vågat göra. Mordet på Rafiq Hariri ledde till en massmobilisering av sunniter som man inte sett maken till alltsedan Gamal Abdel Nassers död. Maroniter, druser och sunniter demonstrerade för de syriska truppernas avmarsch. Huvudsakligen shiiterna gick ut på gatorna för att demonstrera för att Syrien skulle stanna kvar, om än med tydligt minskad hänförelse för saken.

De första fria valen sommaren 2005 efter den syriska utmarschen resulterade i en stark politisering mellan religionssamfunden. I Beirut, på Libanonbergets sydsluttning och i norr segrade den ur Beirut-våren uppkomna alliansen, Hariris sunnitiska anhängare, Jumblats druser och de med dem allierade maroniterna. I söder och i Bekaadalen fick Amals och Hizbollahs gemensamma listor alla parlamentsplatserna. I det kristna kärnområdet vann den fria patriotiska rörelsen, grundad av general Aoun som kommit tillbaka från landsflykt, på hela fronten.

På våren 2006 startade så den ”nationella dialogen” mellan de viktigaste politiska grupperna. I två frågor kunde man ej enas. Den ena gällde om president Lahoud skulle ersättas av någon annan och den andra gällde Hizbollahs militära särställning. Den första frågan blockerades av Aoun som sade sig bara vara beredd att rösta för den ifall han själv skulle bli vald – och det är inte Hariri-alliansen beredd att acceptera. Den senare frågan stoppades av Hizbollahs veto, som stöder sig på författningsprincipen att viktiga frågor endast kan avgöras genom samstämmigt tagna beslut. På detta svarade majoriteten med att påpeka att Hizbollah därmed skulle ta sig rätten att även utan konsensus utlösa en konflikt med Israel.

Och det var just vad som hände i juli 2006. Antagligen räknade Hizbollah fel när man lät föra bort israeliska soldater för att sedan utbyta dem mot egna fångar. Som bekant reagerade Israel med för libaneserna helt oväntad hårdhet. Skälet man angav var att den libanesiska regeringen hade underlåtit att avväpna Hizbollah och nu angreps inte bara detta partis ställningar utan Libanons hela civila infrastruktur och landets industri slogs sönder, men det Israel inte, ens under ett mer än månadslångt krig, lyckades med var att avväpna Hizbollah.

Utan tvivel var de flesta libaneser inte glada över att Hizbollah utsatte landet för detta krig. Å andra sidan har det sätt på vilket Israel förde kriget faktiskt lett till framväxandet av en stark nationell solidaritetskänsla. Under patriarkernas ordförandeskap församlades alla samfundens religiösa ledare och fördömde de israeliska bombningarna. Hundratusentals shiamuslimer som hade fördrivits ur södra Libanon och ur Beiruts sydliga förorter välkomnades att slå sig ner i kristna, sunnitiska och drusiska områden.

Missräkningarna som Israels regering gjorde under kriget har säkert varit ännu större än Hizbollahs. Inget av de proklamerade målen för kriget har uppnåtts. Den tidigare ”säkerhetszonen” kunde inte helt ockuperas. I korridoren mellan de av Israel anlagda 2 000 minfälten förskansade sig Hizbollah och tillfogade därifrån de israeliska trupperna svåra förluster. De bortförda soldaterna har inte kunnat befrias. Hizbollahs raketarsenal har inte uttömts och Israels norra del står även i fortsättningen under hot.

Antagandet att krigets bombningar skulle vända libaneserna mot Hizbollah slog helt fel. Istället hände det rakt motsatta. Fram till nu är de flesta libaneser stolta över de militära framgångar detta parti har haft och ser sig för andra gången sedan år 2000 som segrare. Det kan hända att många libaneser eller shiiterna, som är de som i första hand har lidit förluster, efter några veckor eller månader kommer att fråga sig om segern var värd alla förluster. Men som läget är nu betraktas Hassan Nasrallah inte bara som en arabisk och muslimsk hjälte utan också som en libanesisk sådan.

Det gick inte att få sunniter, kristna och druser att vända sig mot shiamuslimerna. Hizbollah har förstått hur svårt det kan vara för flyktingar och den lokala befolkningen att leva tillsammans. Redan samma dag som vapenstilleståndet utropades började flyktingar att återvända till sina ödelagda byar och stadskvarter. Varje person som lidit skada garanterades ekonomisk ersättning och hittills har Hizbollah alltid hållit sina löften. De som hade fruktat att ett helt skolår skulle gå till spillo – något som med hänsyn till libanesernas kunskapshunger vore ett hotfullt scenario – har insett att de tog miste. I september kommer skolor och universitet att på nytt öppnas för eleverna.

Trots de religiösa och etniska olikheterna har det libanesiska samhället visat sig äga en anmärkningsvärd hög grad av sammanhållning. Men samexistensen mellan religionssamfunden står inför en ny utmaning. Det centrala problemet för den ”nationella dialogen” förblir inte bara olöst utan har ytterligare skärpts. Får en folkgrupp ta på sig risker som berör hela nationen? Kommer Hizbollah att i framtiden låta sig bli till instrument för syriska eller iranska intressen? Kommer Libanon att i framtiden förbli det enda slagfältet för arabiska eller muslimska krig mot Israel eller kommer Hizbollah att ge företräde åt de libanesiska intressena?

Kriget som nyligen avslutades kommer säkert inte att bli det sista. Det har emellertid lärt parterna att krigsteknologisk överlägsenhet inte är en garanti för seger. Kommer Israel – och ännu viktigare, kommer USA – att av detta dra slutsatsen att ett ”nytt Mellanöstern” inte kan skapas med våld? Ända till dess att denna insikt slår igenom måste man frukta att man kommer att fortsätta att lasta på Libanon – som återigen visat att man är i stånd att leva i fredlig samexistens mellan olika religioner och folkgrupper – nya bördor, och detta kommer att vara till skada för hela regionens demokratiska utveckling.

Översättning: Natasja Hovén

Artikelförfattaren studerar statsvetenskap i Freiburg i Tyskland och vid American University i Beirut. Han har författat Ko-Existenz im Krieg. Staatszerfall und Entstehen einer Nation im Libanon, Baden-Baden 1990 och tillsammans med Nawaf Salam utgivit Lebanon in Limbo, Baden-Baden 2003.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 9/2006.