Ateismen på barrikaderna

Sverige har blivit ett mångkulturellt land där människor med olika religiös bakgrund lever sida vid sida. Vår tids ökande intresse för andliga frågor och den växande närvaron av religiösa traditioner från jordens alla hörn bidrar till att aktualisera frågan om religionens plats i det öppna, demokratiska samhället. Nya aspekter på frågan kommer upp hela tiden och gör det nödvändigt att på nytt tänka igenom förhållandet mellan religion och samhälle.

Somliga vill begränsa religionen till det strikt privata. Men religion har aldrig varit en ren privatsak, annat än i tider av förföljelse. Tron präglar människors hela sätt att tänka och leva och den tar sig uttryck i konst, litteratur och musik. Samtidigt finns hotet från en växande fundamentalism, odlad i religiösa subkulturer som underblåser både vidskepelse och våld. Vad religionsfrihet konkret innebär är inte givet en gång för alla. Idag, när brytningen mellan sekulära och religiösa tänkesätt tycks växa sig skarpare, prövas religionsfrihetens gränser på nytt.

Religionen och dess plats i samhället diskuteras utförligt i två nyutkomna böcker av Christer Sturmark och Michel Onfray. Bägge är kritiska mot religionen, men i det ena fallet visar författaren viljan till dialog med sina meningsmotståndare på jämbördiga villkor. I det andra fallet förespråkas uttryckligen ett samhälle där troende diskrimineras.

Christer Sturmark, samhällsdebattör och ordförande i förbundet Humanisterna, utkom i somras med sin bok Tro och vetande 2.0 på förlaget Nya Doxa. Titeln alluderar på Ingemar Hedenius berömda bok Tro och vetande från 1949. Hedenius bok väckte ett våldsamt rabalder på sin tid och teologerna hade fullt sjå att möta utmaningen som Hedenius levererade med dåtidens nyaste analytiska filosofi. Men den här gången kan teologerna vara lugna. Frågorna om tro och vetande diskuteras här långt från akademins intellektuella finlir. Precis som Hedenius skriver Sturmark rappt och provocerande, men argumenten är förenklade på gränsen till det triviala. Det beror väl delvis på bokens genre; det rör sig snarare om ett manifest än om en analys.

Syftet med Sturmarks bok är att presentera en sund och förnuftig livsåskådning som förmår att stå emot religion och andra konstigheter som folk tror på. Tesen är att vår tids stora konflikt står mellan en sekulär livsåskådning präglad av vetenskapen å ena sidan och en religiös livsåskådning präglad av oförnuft och dogmatism å andra sidan. De stora bovarna i dramat är den religiösa fundamentalismen och den postmoderna filosofins sanningsrelativism. Som motvärn mot dessa krafter sätter författaren sitt hopp till humanismen, som är ”en livsåskådning byggd på förnuftets förståelse av en naturlig värld utan övernaturliga väsen i form av religioner, mystik eller andra former av vidskepelse”.

Humanismen formuleras i sex grundläggande principer. Bland dessa ingår att man inte tror att Gud existerar, att moralen inte ska byggas på religiös grund, att man hyllar vetenskapliga metoder i sökandet efter kunskap och att religion är en privatsak som ska hållas borta från offentligheten. Humanistiska principer sägs komma till uttryck i bland annat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. (Sturmark glömmer dock i hastigheten bort att den katolske filosofen Jacques Maritain spelade en avgörande roll när deklarationen formulerades.)

Kapitlen om sanning, tro och kunskap innehåller en hel del nyttigt. I Hedenius anda uppmanas läsaren att endast tro på sådant som det finns förnuftiga skäl att hålla för sant. Det kan många hålla med om. Och att skilja mellan sakfrågor och smakfrågor är heller ingen dum idé. Avsnittet om de problematiska följderna av ett relativistiskt sanningsbegrepp hör till bokens mest angelägna och kunde gärna ha varit utförligare.

Lite mer problematiskt blir det när Sturmark närmar sig gudsfrågan och säger att den som hävdar att någonting existerar alltid har bevisbördan på sin sida. Innebär det att offret först måste bevisa att han upplever smärta innan hans plågoande får tro att smärtupplevelser faktiskt finns? Problematiskt är också påståendet ”att det i ren kunskapsteoretisk mening inte går att bevisa ickeexistens”. Men det går lätt att bevisa att fyrkantiga cirklar inte finns, likaså att det inte finns någon elefant i mitt tandborstglas. Begreppsanalys och empiriska observationer räcker ofta långt. Själva frågan om Guds existens ägnas bara sex sidor. Författaren vandrar här på lövtunn is och argumenten han nämner har tröskats igenom av andra mycket grundligare många gånger förr. Avsnittet slutar abrupt med påståendet att det saknas goda skäl att tro att en gud existerar. De anförda argumenten räcker inte på långa vägar för att dra den slutsatsen.

Tro och vetande 2.0 avrundas med två aktuella frågor: intelligent design och religiösa friskolor. Sturmark beskriver bibelfundamentalisternas motstånd mot Darwins evolutionsteori, inklusive den nya form av kreationism som kallas intelligent design. Han redogör för den uppmärksammade rättegången i Pennsylvania, USA, i slutet av förra året där det fastslogs att intelligent design inte är en vetenskaplig teori och därför inte får läras ut i skolorna. Som synes, ett riktigt skolexempel på religiöst motstånd mot vetenskapen. Sturmark har förstås rätt i allt detta. Ännu mer rättvisande hade framställningen dock blivit om Sturmark också berättat för sina läsare att biologiprofessorn som vederlade intelligent design vid rättegången, Kenneth Miller, själv är troende kristen. Fast då hade bilden av en given motsättning mellan vetenskap och religion förstås inte blivit lika entydig.

Att Sturmark inte tilltror religiösa friskolor förmågan att ge en vetenskapligt korrekt undervisning behöver knappast sägas. Han avvisar dem eftersom barnen där hotas med helvetet och undervisas i astrologi och kreationism. Hans behandling av friskolefrågan säger en hel del om hur han ser på religion. Religiös tro finns av många slag, men vad Sturmark har i tankarna är knappast en tro som skänker glädje och livsmod och visar vägen till en djupare mening med livet. Religion är primärt förtryck och gör folk inskränkta. Följdriktigt handlar religionsfrihet för honom snarare om frihet från religion än om rätten till fri religionsutövning. Föräldrarnas rätt att uppfostra barnen efter sina egna övertygelser väger lätt. I Sturmarks värld har judiska, muslimska och kristna barn rätten att gå i en skola där de får hjälp med att inse att de tillhör udda minoriteter som tror på konstiga saker.

På ett ställe citerar Sturmark Voltaire: ”Bedöm en människa efter hennes frågor, snarare än efter hennes svar.” Läst i ljuset av den sympatiska tanken kan Sturmarks bok ses som en uppmaning att själv tänka igenom de viktiga frågor som han reflekterar över i sin bok. Däri ligger dess förtjänst. Sturmark inbjuder sina läsare att läsa med kritiska ögon och han önskar samtala med sina meningsmotståndare på jämbördiga villkor. Det är en lovvärd hållning som man kunde önska sig i alla sammanhang där människor av skilda övertygelser möts. Att den inte är en självklarhet visar Michels Onfrays Handbok för ateister.

Fastän han är rätt ung har den franske filosofen Michel Onfray, född 1959, redan publicerat ett trettiotal böcker, varav flera översatts till olika språk. Handbok för ateister, även den utgiven i somras av Nya Doxa, är hans första bok på svenska. Jim Jakobssons översättning har bra flyt och gör Onfrays litterärt hållna framställning lättläst och bitvis briljant. Onfray har sin filosofiska hemvist hos Nietzsche och radikala franska upplysninsgsfilosofer som Paul d’Holbach. Frihetlig socialism, hedonism, utilitarism och materialism är honnörsorden i hans begreppsarsenal. Dessutom betraktar han Freuds psykoanalys som ett oumbärligt komplement till den filosofiska reflexionen. Han förespråkar en militant ateism och betraktar religionen som mänsklighetens svurna fiende.

Onfray går i sin bok till storms mot de tre stora monoteistiska religionerna; judendom, kristendom och islam. Han kan visserligen känna medlidande med de stackars enkla, obildade troende som låter sig luras av religiösa ledare och deras vanföreställningar. Men i grunden kan inte heller de enkla troende ursäktas, eftersom de låter sig användas som instrument för religionens innersta drivkraft, dödsdriften.

Analysen av monoteismen genomförs på två plan; dels ett psykologiskt, dels ett historiskt. Psykologiskt sett är religion en patologi; neuroser och psykoser som drabbar individer som lever i en infantil värld bortom förnuft och självständigt tänkande. För att återfå sin mentala hälsa måste de bryta sig ur trons tvångströja. Religion föds ur människans ångest inför döden. Den får henne att hoppas på ett liv bortom döden, men tar samtidigt död på livet före döden. Tron korsfäster livet genom att fördöma tankefrihet, böcker och vetenskap, livets njutningar, den mänskliga kroppen och kvinnors frigörelse.

Då och då lämnar Onfray generaliseringarnas värld för att använda sina psykoanalytiska redskap på konkreta individer. Efter en analys på tio sidor står det klart att aposteln Paulus är ursprunget till kristendomens antihedonism. Det är förvånande att se med vilken precision författaren lyckas diagnostisera exakt vilken psykisk sjukdom Paulus led av (en hysterisk neuros av masochistiskt slag). Detta utan att någonsin ha träffat sin klient. Han kan till och med berätta för oss hur han såg ut: liten, mager, skallig och hårig.

När det gäller den historiska aspekten av analysen presenterar författaren ett rikt material som sveper ända från föreställningen om heliga krig i Gamla testamentet fram till folkmorden i Rwanda och terrorattackerna i USA den 11 september 2001. Utrotningen av sex miljoner judar under andra världskriget sägs exempelvis ha genomförts i samarbete mellan nazisterna och Vatikanen. De tolv åren av nationalsocialism i Tyskland beskrivs som en enda lång kärlekshistoria mellan katolska kyrkan och nazismen. Allt detta har dock sin psykologiska förklaring: religion är till sin kärna en dödsdrift, en okuvlig böjelse till folkmord och massförintelse. Den kritiske läsaren reagerar förstås på dessa extremt svepande generaliseringar och undrar hur Onfray förklarar Kreisauer Kreis och andra kristna motståndsrörelser mot nazismen under andra världskriget. Eller, för den delen, Golda Meirs varma tack till påven Pius XII för kyrkans hjälpinsatser för judar under kriget.

Särskild uppmärksamhet ägnar Onfray förhållandet mellan religion och vetenskap. Redan Paulus sägs ha hatat vetenskapen och i vår tid får Galilei och Darwin sällskap av biologer som hindras i sin forskning av religiösa moralregler. Särskilt obegripligt för författaren är att det finns framstående intellektuella som är religiöst troende även inom hans eget skrå – filosofin. Tron underminerar all intellektuell verksamhet, medan filosofer måste tänka självständigt och klart. Så huka er, Elizabeth Anscombe, Martin Buber, Kurt Gödel, Emmanuel Levinas, Alisdair MacIntyre, Robert Spaemann, Edith Stein, Eleonore Stump, Charles Taylor och allt vad ni heter!

Men ligger det då inget i Onfrays framställning? Har religiös tro inte ofta använts för att motivera våld och förtryck? Jo, förvisso. Historiens faktiska illgärningar är fullt tillräckliga för att bygga ett mycket kritiskt case mot religiös tro. Men Onfrays kritik är ensidig intill det absurda och förlorar därför i trovärdighet. Han undergräver kampen mot den religiösa dödsdriften genom att själv ägna sig åt argumentativ overkill. Han har färdiga svar på allt eftersom allt kan förklaras utifrån hans eget psykologisk-filosofiska paradigm. Det historiska materialet yxas till för att passa det önskade resultatet. Det som inte passar in är inte värt att nämnas.

Onfrays bok är ett ursinnigt angrepp på judendom, kristendom och islam. I religionens värld finns inga fria människor, bara förövare och offer. Det gäller därför för ateisterna att samla sina krafter till vår tids stora kamp, den mellan religion och sekularism. Trots upplysning och sekularisering präglas Europa ännu av spåren från religiösa värderingar. Men befrielsens stund närmar sig och det militant ateistiska samhället kan redan skönjas vid historiens horisont. Beskrivningen av det kommande riket blir nästan religiös.

Vid denna punkt går Onfray och Sturmark skilda vägar. Bägge menar att vår tids stora kamp står mellan sekularism och religion. Men till skillnad från Onfray vill Sturmark fortsätta samtalet med de troende på jämlika villkor, anständigt och humant. På bokens sista sidor förklarar Onfray varthän han för sin del syftar. Ett militant ateistiskt samhälle där troende människor inte har samma rättigheter som andra medborgare. ”Ska vi ha jämlikhet mellan den troende juden och filosofen?” frågar han retoriskt och förklarar sen: ”Jag tror inte det …”. Man undrar vad Buber och Einstein skulle ha svarat. Precis vilka mänskliga rättigheter som ska förvägras de troende avslöjar Onfray inte. Kanske kommer det i nästa bok?

Michel Onfray: Handbok för ateister. En ateologisk betraktelse. Nya Doxa 2006. 287 s.

Christer Sturmark: Tro och vetande 2.0. Om förnuft, humanism och varför människor tror på konstiga saker. Nya Doxa 2006. 262 s.