Kris i äktenskapsfrågan

Under den senaste tiden har diskussionen kring den kristna synen på äktenskapet väckt en rad frågor som berör både kyrkornas tro, kyrkornas inbördes relationer och kyrkornas relationer till staten. Utgångspunkten för diskussionen är både ett förslag till ändring av äktenskapsbalken som syftar till att införa könsneutralt äktenskap och, i visst beroende av detta, Svenska kyrkans pågående reformarbete vad gäller välsignelse av samkönade par som har ingått registrerat partnerskap. Under trycket av en stark lobby arbetar nu en arbetsgrupp med att utforma en liturgi för samkönade vigslar/vigselliknande akter med civilrättsligt erkännande som undanröjer det som i den nuvarande ordningen uppfattas som diskriminerande. Den teologiska frågan om synen på äktenskapet i kyrkorna tänker vi återkomma till, i synnerhet som Svenska kyrkans ärkebiskop har framfört åsikter som bryter med den kristna traditionen.

Eftersom den katolska kyrkan tillsammans med en rad andra kyrkor här och i hela västvärlden möts av krav från samhället på en förändring av sin syn på äktenskapet så att ett likaberättigande mellan samkönade äktenskap och äktenskapet mellan kvinna och man kan åstadkommas, har vi från katolskt håll anledning att kommentera denna utveckling utifrån tre frågor: 1. Varför är den katolska kyrkan så principiellt bunden vid sin syn på äktenskapet? 2. Vad får det för följder för ekumeniken? 3. Vad innebär det för religionsfriheten?

1. Äktenskapet är inte en gemenskap mellan man och kvinna som kan förändras efter tidens förhärskande tendenser. Enligt kristen tro skapades människan till Guds avbild som man och kvinna. Som personer är kvinnan och mannen jämställda med varandra och kompletterar varandra just som man och kvinna. Sexualiteten hör å ena sidan till den biologiska sfären, men är å andra sidan en del av människan som person. I denna livsgemenskap hör sexualiteten hemma som en integrerande del.

Äktenskapet är enligt den katolska kyrkan ett sakrament – en gåva att förvalta som vi inte godtyckligt kan förfoga över. Mannens och kvinnans ömsesidiga löfte om ett livslångt äktenskap är ett förbund som – i all sin bräcklighet – är ett tecken på och symboliserar Guds förbund med hela skapelsen. Gud älskar oåterkalleligt människan och världen som han har skapat. Äktenskapet kan således till sina väsentliga aspekter inte enbart ses som en tidsbetingad form av samlevnad som kan ändras, utan äktenskapet som livsform är förankrat i Guds handlande med människan.

2. Men i detta sammanhang måste man också medge att den katolska kyrkans inställning till homosexualitet har bidragit till en marginalisering och diskriminering av en minoritet – en skuld som hon delar med samhället i stort. Det mänskliga lidande som de homosexuella fått utstå och fortfarande utstår får inte förringas. Den katolska kyrkans ledning har vid upprepade tillfällen också understrukit att det inte är moraliskt acceptabelt att diskriminera homosexuella människor. De förtjänar den respekt som tillkommer varje människa i kraft av att hon är människa. Likaledes har kyrkan betonat sin pastorala omsorg om alla människor som ber om det, oavsett deras sexuella läggning. Problemet uppstår först när möjligheten att utöva själavård förbyts till krav att godkänna livsformer som kyrkan inte kan acceptera.

För närvarande finns det inom Svenska kyrkan (och andra samfund) möjlighet till välsignelse över och förbön för människor som ingått registrerat partnerskap. Detta uppfattas emellertid som diskriminerande av den homosexuella lobbyn, eftersom man stannar halvvägs. För att undvika kyrkliga akter som kan uppfattas som diskriminerande – och därmed ”kärlekslösa” – utreder man i Svenska kyrkan för närvarande möjligheten att skapa sådana kyrkliga riter som kan anses ge alla par en likaberättigande ställning i kyrkan. I praktiken betyder det att man söker införa könsneutrala vigselakter med civilrättslig status som accepteras av samhället.

För den katolska kyrkans ekumeniska relationer med Svenska kyrkan skulle detta innebära att Svenska kyrkan ytterligare försvagar den gemensamma trosgrund som är en förutsättning för våra relationer till varandra. Att Svenska kyrkan i detta fall väljer att gå sin egen väg – andra kyrkor har inte någon ”vetorätt” gentemot Svenska kyrkan påpekar ärkebiskop KG Hammar – innebär att man bortser från det faktum att kyrkornas ekumeniska dialog under de senaste åren har berikat alla. Man behöver bara läsa igenom t.ex. den katolska kyrkans dokument under de senaste 40 åren för att konstatera att den ekumeniska dialogen har inneburit ett stort berikande för den katolska kyrkan. I en tid där nästan allting präglas av otålighet och ses i korta perspektiv förfaller man lätt till pessimism och glömmer ofta bort att den ekumeniska dialogen har betydelse för kyrkornas egen utveckling och för deras gemensamma ansvar. Steget som man nu överväger att ta kommer att på lång sikt få konsekvenser för ekumeniken.

Det andra problemet i den ekumeniska dialogen är frågan vilka faktorer som styr utvecklingen i Svenska kyrkan. Genom avskaffandet av de konfessionella teologiska fakulteterna blev det svårare att bedriva kvalificerad teologisk forskning inom Svenska kyrkan. Till teologins sekularisering kommer också en allt snabbare tilltagande okunnighet om den kristna traditionen oavsett vilken bildningsgrad människor har i övrigt. Därmed ökar faran för Svenska kyrkan att inte längre kritiskt kunna granska tendenser som för närvarande råkar vara politiskt korrekta. I ett sekulariserat samhälle som uppfattar sig som liberalt och upplyst kan dessa tendenser komma på kollisionskurs med den kyrkliga teologin. Det finns redan röster som varnar för ”religionernas anspråk som hotar att leda till en minskad vakthållning kring humanistiska principer och egalitära tankar” (Thomas Anderberg, Dagens Nyheter 2004-02-02). Att i detta läge bevara sin egen identitet kräver teologiska och intellektuella resurser som man inte kan mobilisera i en handvändning, exempelvis i tidningsintervjuer.

3. Den pågående diskussionen om könsneutrala äktenskap aktualiserar också religionsfriheten, den äldsta av de grundläggande mänskliga rättigheterna. I religionsfriheten ingår att kyrkan är fri att verka för sina övertygelser i ett civilt samhälle. Men dessutom ger religionsfriheten kyrkan möjlighet att verka offentligt i t.ex. skolor, inom den sociala sektorn och vårdsektorn. Hon kan alltså i sin verksamhet inte enbart stängas in i rent privata eller kyrkliga utrymmen. I många länder garanteras religionsfriheten genom att kyrkorna ingår samarbetsavtal med staten, s.k. konkordat, inom områden där man har gemensamma intressen. I dessa konkordat regleras villkoren för ömsesidiga plikter och rättigheter.

Genom lagen om trossamfund skapade svenska staten år 2000 ett eget rättssubjekt för kyrkorna och gav dem möjlighet att registrera sig som trossamfund. Dessa trossamfund var staten villig att hjälpa med uppbörden av medlemsavgiften. I lagen om uppbördshjälp säger lagtexten att ”det är endast de samfund vilka bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingarna som samhället vilar på som kan beviljas hjälp med uppbörden” (jfr Svenska Dagbladet 2004-02-04). Frågan är vem som uttolkar vad man bör uppfatta som samhällets grundläggande värderingar. Det finns en oro bland kyrkoledarna att staten skulle kunna använda formuleringen som en hävstång för att få kyrkorna att rätta sig efter samhällets för stunden politiskt korrekta värderingar. Förslagen om att äktenskapslagstiftningen skall bli könsneutral inger farhågor att ”starka politiska krafter attackerar oss i ’frihetens’ namn. Dessa tror sig tydligen vinna folkets röster genom att låtsas att det är vi som hämmar demokratins utveckling.” (14 kyrkoledare i Dagens Nyheter 04-01-09). Ytterst gäller frågan var gränsen för religionsfrihet går.

I ett modernt och pluralistiskt samhälle bidrar det goda samarbetet mellan staten och kyrkorna till att samhället berikas och undgår uniformitetens långtråkighet. Detta goda samarbete måste bygga på rättsligt klara regleringar som garanterar kyrkorna respekt och frihet att verka för sina ideal.
Den här frågan visar i ett nötskal hur svårt det har blivit i ett modernt och pluralistiskt samhälle att balansera mellan en gemensam värdegrund å ena sidan och respekten för olikhet och mångfald å den andra.