Birgittasymposium i Vadstena

Den stora vetenskapliga begivenheten under det sannskyldiga Birgittaår som 2003 har utvecklat sig till ägde rum i Vadstena i början av augusti. Då samlades ett femtiotal personer från elva olika länder för att hålla föredrag om och diskutera den heliga Birgitta och birgittinorden genom historien.

De 44 föredragen handlade om allt från Birgittas egna läromästare till Birgittabilden i moderna romaner, och från birgittinordens tidiga år i Vadstena till dess expansion i dag i Sydöstasien och Latinamerika. Att kort sammanfatta vad som sades är ogörligt, men föredragen kan grovt indelas i fem kategorier och vi kan få ett par glimtar ur varje.

Ett halvdussin föredrag koncentrerade sig på personen Birgitta, hennes omgivning och vad som påverkat henne. Den amerikanske historikern Daniel Bornstein ställde frågan hur Birgitta lyckades etablera sig som en person med helgonrykte i staden Rom, trots att så mycket talade emot henne: hon var utlänning, hon hade varit gift, hon var rik och hon imponerade inte genom sina asketiska övningar. Något definitivt svar på frågan kunde han inte ge, men detta ökade förstås bara fascinationen för henne som människa. Bland personer i Birgittas omkrets som behandlades kan nämnas hennes biktfar tillika föreståndaren för hennes hushåll i Rom, magister Petrus från Skänninge, samt drottning Filippa (1394–1430) som lidelsefullt främjade de tidiga birgittinerna. Båda dessa skulle uppenbarligen förtjäna mer uppmärksamhet än de hittills har rönt.

En annan grupp föredrag behandlade regioner som påverkats av Birgitta och birgittinorden. Det är naturligt att många föredrag handlade om Sverige och svenska förhållanden, men även andra regioner där birgittiner har funnits och utövat inflytande diskuterades ur olika aspekter, framför allt Nederländerna, Tyskland, England och Spanien. I två intressanta föredrag behandlades inte bara birgittinernas nyetablering i Spanien i början av 1600-talet genom Marina de Escobar utan även deras expansion från Spanien till Mexiko ett århundrade senare. (De finns f.ö. fortfarande kvar i Mexiko, där även en ny birgittinsk ordensgren etablerades i början av 1980-talet.)

Många föredrag var textstudier. I dem behandlades främst källor till birgittinordens medeltida historia. Här var närvaron av unga begåvade forskare särskilt påtaglig. Sålunda redogjorde doktoranden Sara Risberg för Liber usuum, ett dokument med stadgar och sedvänjor rörande brödrakonventet i Vadstena och den unga forskaren Kate Rudy berättade om instruktioner för mental pilgrimsfärd(!) i en birgittinsk handskrift från Nederländerna.

Vid detta symposium, ägnat den birgittinska kulturen genom tiderna, fanns förstås även konst- och musikstudier representerade. Inom ramen för sådana föredrag fick deltagarna bl.a. se de tidigaste porträtten av Birgitta, utförda i Italien av Niccolo di Tommaso, och en hel serie scener ur Birgittas liv målade på 1600-talet för den birgittinska klosterkyrkan i Lublin. Två föredrag med musikhistoriskt innehåll koncentrerade sig naturligt nog på musiken till den birgittinska tidegärden, Cantus sororum, och deltagarna fick även i Vadstena klosterkyrka njuta av levande exempel på denna sång, framförda av den finska sånggruppen Vox silentii. Över huvud taget gavs symposiet en kulturell prägel genom att ”berätterskan” Elisabeth Korndahl, iförd förtrollande dräkter av Camilla Flink och ackompanjerad av cellisten och kompositören Peter Schuback, medverkade med flera högt uppskattade läsningar ur Birgittas uppenbarelser.

Slutligen ingick det i symposiet en grupp föredrag av ganska varierande karaktär som kan benämnas teoretiska. De tog upp Birgittas idéer och idéer om Birgitta: Vad var innebörden i det nya ridderskap som Birgitta ville upprätta? Vad var hennes vision för de birgittinska ordensprästerna och deras liv? I vilken mening kan Birgitta sägas ha varit en profet? Till denna sista kategori hör även det betydelsefulla inledningsföredraget av Tore Nyberg, som avslutningsvis bör refereras en smula mer utförligt.

Nyberg utgick från frågan om det finns något som kan kallas individuell identitet. Om vi själva upplever att vi har en bestämd identitet, resonerade han, bör något liknande även kunna sägas om kulturer, grundade som de är på individers erfarenheter och personliga egenart. Den birgittinska kulturen, om det finns någon sådan, torde vara präglad av Birgitta själv, helgonet och hovdamen. Utifrån några exempel resonerade sig Nyberg fram till slutsatsen att de birgittinska bidragen till vår allmänna kultur knappast någonsin kan sägas ha varit unika, men att birgittinsk kultur har varit bärare av bestämda, betydelsefulla värden. I sin konklusion utmanade han symposiedeltagarna att samfällt söka vaska fram element i den birgittinska kulturen som varit sig lika genom tiderna och skänkt denna kultur dess identitet.

Det vore för mycket sagt att påstå att symposiet lyckades med detta höga uppdrag, men säkert är att alla som deltog återvände hem med en ökad medvetenhet om och en klarare blick för det specifikt birgittinska och dess allmänmänskliga värde.