Vatikanen i motvind

Man kan inte anklaga Vatikanen för att vända kappan efter vinden. Troskongregationens uttalande från den 31 juli, som förkastar registrerat homosexuellt partnerskap, kommer i en tid då de politiska vindarna blåser åt precis motsatt håll. Sedan 1988 har många västländer följt Danmarks exempel att legalisera samkönade partnerskap. Sådana lagar finns numera också i traditionellt katolska länder såsom Kroatien, Spanien och Italien. Här i Sverige sammanföll offentliggörandet av dokumentet med Pridefestivalen i Stockholm där även moderaternas tilltänkte ledare Fredrik Reinfeldt lovade att föra sitt parti mot en allt gayvänligare hållning. Nästan samtidigt, på kyrkligt håll, röstade den anglikanska kyrkans ledning i USA för att acceptera valet av en biskopskandidat som lever i ett öppet homosexuellt förhållande.

Vatikanens dokument innehåller enligt egen utsago inga nyheter utan är tänkt som en påminnelse om kyrkans lära i ämnet och som en maning till katolska politiker att stoppa lagförslag som ger homosexuella dessa rättigheter. Huvudargumentet är att homosexuellt partnerskap inte på något sätt kan likställas med äktenskap eftersom det förra saknar fundamentala egenskaper såsom komplementaritet och biologisk fruktbarhet. I den av Gud skapade naturliga ordningen säkerställs människosläktets fortplantning genom föreningen mellan man och kvinna samt genom familjen som också tryggar barnens bästa. Homosexuella partnerskap är omoraliska och bör inte tillåtas eftersom de strider mot naturen och äventyrar samhällets ordning. Att erkänna sådana förbindelser skulle frigöra lagen från dess nödvändiga koppling till det objektiva rättesnöre som just naturen utgör. Även om civilrätten är mer begränsad i sin omfattning än den moraliska ordningen i dess helhet kan den inte för den skull motsätta sig denna ordning. Därför är politiker skyldiga att bekämpa lagar som är naturvidriga. Så lyder i korthet Troskongregationens resonemang.

Vatikanens argument bygger alltså främst på tanken om den naturliga lagen. Detta mångfacetterade begrepp har anor som går tillbaka till stoikerna och har utvecklats fram till våra dagar. I katolsk tappning används det för att göra gällande att Gud skapat en oföränderlig moralisk ordning och att människor med hjälp av sitt förnuft kan få kunskap om den (lex naturalis est participatio legis aeternae in rationali creatura). Man utgår alltså ifrån att människor, oavsett livsåskådning eller kulturell bakgrund, har en faktisk förmåga att förnuftsmässigt uppfatta det som är rätt och fel. I motsats till den skrivna lagen, som till exempel Sveriges rikes lag, är alltså den naturliga lagen inristad i människornas hjärtan och kan inte utan vidare översättas i tidsbundna eller kulturellt betingade kategorier. Den är det oförvanskade samvetet som garanterar människans moraliska frihet gentemot alla yttre påtryckningar.

Att döma av den politiska utveckling som skett under senare år och av reaktionerna mot Troskongregationens uttalande kan man inte längre utgå ifrån att folk i allmänhet, åtminstone inte i väst och i synnerhet inte i Sverige, förstår varför homosexuella partnerskap bör förbjudas. Tvärtom anser många att legaliseringen av dessa förbindelser är något positivt, eftersom det uppmuntrar till trohet och ömsesidigt ansvarstagande mellan parterna, samt skyddar deras civila rättigheter inom viktiga områden såsom egendomsrätten, familje- och arvsrätten. Vidare tror man inte att sådana förbindelser utgör ett hot mot heterosexuella par. Historiskt sett, hävdar man, har det alltid funnits en konstant minoritet av befolkningen som varit homosexuell. Att dessa personer skulle utgöra ett hot mot äkta makar är inte belagt. Vidare ifrågasätts den naturrättsliga argumentationen mot homosexuella relationer. Om naturen ska utgöra en norm i moralfrågor bör dessa relationer rimligtvis anses lika moraliska som deras heterosexuella motsvarighet eftersom vissa människors naturliga eller skapelsegivna läggning just består i en attraktion till människor av samma kön.

Tanken om den naturliga lagen utgår alltså ifrån att det finns någon form av klangbotten hos människor där moraliska påståenden klingar sant eller falskt. Om ett sådant gehör inte längre finns för att bibehålla ett förbud måste saken motiveras med fakta och resonemang. Det är alltså med argument, historiens facit och fakta som moraliska satser prövas och med tiden accepteras som falska eller sanna. På så sätt klarnar den naturliga lagens innehåll efterhand. Troskongregationens dokument om homosexuella partnerskap nöjer sig med att hänvisa till den naturliga lagen som ett bevis för sitt ställningstagande utan att framföra några utförliga resonemang och utan att belägga dessa med relevanta empiriska undersökningar. Man utgår helt enkelt ifrån att folk i allmänhet fortfarande känner igen sanningen i kyrkans ställningstagande. Så verkar dock inte längre vara fallet, åtminstone inte hos en stor del av den europeiska befolkningen. Språket som används i dokumentet lämpar sig inte heller för diskussion och dialog eftersom man verkar vara mer mån om att uppfordra till lydnad i de egna leden än att övertyga osäkra eller sökande människor på ett lugnt och sansat sätt. Formuleringar som att den homosexuella läggningen är ”objektivt störd” (objectively disordered) och kan leda till ”allvarligt sedefördärv” (serious depravity) är knappast konstruktiva i dagens läge. Sådant skärande språk förekommer idag inte längre i officiella dokument i dialogen med andra kyrkor eller religioner. Varför skulle det behövas i dialogen med oliktänkande när det gäller sexualfrågor? Klarspråk behöver inte vara sårande och dialog kräver respekt.

Det finns goda skäl för Katolska kyrkan att ställa sig avvaktande till homorörelsen och dess nuvarande politiska aktioner. Sexualitet är ett känsligt ämne som måste avhandlas i ett helhetsperspektiv som också ger plats åt människans längtan efter helighet, inklusive kyskhet. Den hedonism som ofta kommer till uttryck i den pågående debatten över ämnet rimmar illa med evangeliets budskap. Vidare får inte nya sociala experiment äventyra välfärden för samhällets svagaste människor, i synnerhet inte för barnen. Och till slut krävs det ett gediget teologiskt arbete för att avgöra huruvida homosexuellt partnerskap överhuvudtaget kan anses förenligt med Skriften och traditionens vittnesbörd.

I ärlighetens namn är det mycket som talar mot att Katolska kyrkan någonsin skulle acceptera homosexuell samlevnad, men frågan kommer inte att försvinna. Under tiden hoppas man att den fortsatta diskussionen över detta för många så viktiga ämne kommer att präglas av ömsesidig respekt och lyhördhet samt en lidelse att främja allas bästa.