Att sammanväva liv och filosofi – Edith Stein

De flesta filosofer lever liv som till det yttre är odramatiska. Och även de filosofer som lever liv som är intellektuellt dramatiska, förblir ofta personligen oberörda av sina tankar. Så inte Edith Stein, sekulär judinna som konverterade till katolicismen och gick i kloster, mördades av nazisterna i Auschwitz och kanoniserades av Johannes Paulus II. Om henne har Alasdair MacIntyre skrivit en märkligt fascinerande intellektuell biografi, Edith Stein. A Philosophical Prologue. Och det är just en prolog MacIntyre skrivit – boken slutar när Stein konverterat till katolicismen.

MacIntyre är själv ovanligt väl lämpad för uppgiften. Inte nog med att han är vår tids kanske största moralfilosof i den aristoteliska traditionen, han har också levt ett intellektuellt dramatiskt liv. Hans utvecklingsgång har gått från någon sorts kristen kommunism på femtiotalet, via någon form av trotskism till en sekulär aristotelism på sextiotalet. På 1980-talet slog han till rejält, genom att först från ett aristoteliskt perspektiv i mästerverket After Virtue skjuta skarpt mot mer eller mindre all samtida moralfilosofi och i synnerhet dess liberala yttringar, och sedan, efter att ha konverterat till katolicismen, fortsätta skarpskyttet i framför allt Whose Justice, Which Rationality, men nu utifrån en aristotelism med thomistiska förtecken.

MacIntyres plats i filosofihistorien är säkrad, även om han befinner sig långt från titaner som Aristoteles och Kant. Annorlunda är det med Stein. Förordet ägnar MacIntyre åt att konstatera att Edith Stein numera är närmast bortglömd i den anglosaxiska filosofin; varken i Oxford Dictionary of Philosophy eller i motsvarigheten från Cambridge återfinns hon som uppslagsord. Och det lär, konstaterar katoliken MacIntyre syrligt, inte bli bättre av att hon har kanoniserats.

Så varför skall man då överhuvudtaget ägna sig åt Edith Stein som filosof? MacIntyre ställer frågan i inledningskapitlet, och det något oväntade svaret är att det inte är så mycket Steins filosofi som är intressant – även om MacIntyre skyndar sig att intyga att denna också har sitt intresse – som det sätt varpå hon sammanvävde sin filosofi med sitt liv. I det här avseendet påminner Stein föga om moderna filosofer, som inte har några större svårigheter att separera sitt privatliv från sin filosofi. Tvärtom är förväntningarna från kolleger och mentorer oftast att filosofen inte skall leva något uppseendeväckande liv och att filosofin inte skall få några praktiska konsekvenser i levernet. Filosofers privatliv betraktas följaktligen av dagens filosofihistoriker som något som i bästa fall kan skildras anekdotiskt i fotnoter. MacIntyres syfte är tvärtom att skriva en bok om hur Steins liv påverkade hennes filosofi, och hur hennes filosofi kom att påverka hennes liv.

Edith Stein föddes 1891 i en judisk familj. Till skillnad från många andra judiska familjer i Tyskland vid den här tiden tycks Steins föräldrar inte ha påverkats eller ens känt till den diskussion om den judiska identiteten i det kejserliga Tyskland, som fördes vid den här tiden. Steins mor var av allt att döma varmt religiös, och det var som religiös judinna i en segregerad miljö Stein växte upp.

Tyskland vid tiden kring förra sekelskiftet var dock ett land statt i förändring, och utbildningsmöjligheter började plötsligt öppna sig även för unga judinnor. Så även för Edith Stein. Mötet med en sekulär värld fick snabbt stora konsekvenser för henne, och vid 15 års ålder förlorade hon sin judiska tro för att inleda sin, som hon senare ironiskt kom att kalla den, ”upplysta period”. Hon skulle aldrig återfå sin judiska tro, men däremot skulle hon långt senare konvertera till katolicismen, en handling som fick hennes mor att falla i gråt – den första och enda gång Stein såg modern gråta.

Stein kom 1913 till Göttingen för att läsa filosofi. Den tyska filosofin dominerades vid den här tiden av neokantianerna, en löst sammanhållen filosofisk strömning vars representanter förenades i övertygelsen att filosofins problem endast kunde lösas inom ramen för Kants filosofi, och skildes åt i synen på hur dessa lösningar skulle se ut. Idag är de bortglömda. Stein hade dock tidigare studerat psykologi, och hade då stött på en annan tysk filosof, Edmund Husserl, som trots neokantianernas motstånd fått en professur i filosofi i Göttingen, och som vid sidan av Gottlob Frege, en annan outsider, är den enda tyska filosof från den här tiden som har en plats i filosofihistorien.

I Göttingen hade Husserl samlat kring sig en briljant samling studenter, och MacIntyre gör filosofihistorien en tjänst genom att lyfta fram dem. Där fanns framför allt polacken Roman Ingarden, en annan idag bortglömd filosof, och Adolf Reinach, Husserls vid den här tiden mest lovande student. Reinach hade fått det största beröm en filosof kunde få av Husserl. Om Reinachs undervisning av Husserls genombrottsverk, Logiska Undersökningar, skulle Husserl komma att säga att det var först Reinachs undervisning, ”som introducerade mig till mina Logiska Undersökningar”.

Några år senare föll Reinach i första världskriget, och ungefär samtidigt kom en annan briljant student till kretsen kring Husserl: Martin Heidegger. Reinach var av allt att döma en helt annan typ av filosof än Heidegger. Den senare kom från en katolsk miljö och konverterade till protestantismen, för att slutligen lämna såväl kristendom som fenomenologi och förnuft bakom sig. Den förre kom från en sekulär judendom och konverterade till protestantismen, eventuellt var han också på väg till katolicismen. Till skillnad från Heidegger finns det inte några tecken på att han var på väg att lämna Husserls noggranna analytiska fenomenologi bakom sig. Det är svårt att undvika att spekulera om hur filosofihistorien hade sett ut idag om Reinach hade fått leva och kvarstått som Husserls protegé och fenomenologins arvtagare.

När Stein slöt sig till den här kretsen, hade dock sprickor börjat uppstå bland studenterna och ”mästaren”, som de sinsemellan kallade Husserl. 1913 var året då Husserl gav ut sitt andra filosofiska huvudverk, Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk psykologi. Husserl framträdde här för första gången som idealist. Han hävdade med andra ord att det inte finns någon av jaget oberoende yttervärld. De flesta av Husserls studenter var kritiska mot den här vändningen och ansåg sig mer trogna mästarens ursprungliga insikter än mästaren själv.

En av dem var Stein. Och det kom hon också att visa i sin avhandling om empati, försvarad vid 25 års ålder 1916, och fortfarande hennes mest inflytelserika text inom filosofin. Stein hade då också tjänstgjort en tid som sjuksköterska under kriget, och hade därvid säkerligen ställts inför en del av de praktiska problem som vår bristfälliga kunskap om andras medvetande reser. Men det torde framför allt vara den filosofiska bakgrunden i Husserls fenomenologi som förklarar valet av ämne.

Enligt Husserls fenomenologi skall man gå direkt till sakerna själva. Det här innebär att man skall bortse från alla förutfattade meningar och studera sakerna så som de framträder för medvetandet. Husserl tänkte sig därför att alla filosofiska problem kunde lösas genom ett beskrivande studium av medvetandeinnehållet ur ett första persons perspektiv. Här uppstår emellertid ett problem för Husserl. Fenomenologin är studiet av hur sakerna ter sig från ett första persons perspektiv. Men för att vetenskap skall kunna vara objektiv, krävs det att den studerade saken är intersubjektivt tillgänglig. Det blev därför viktigt för Husserl att påvisa hur en intersubjektiv sfär skapas inom ramen för ett första persons perspektiv. Frågan om intersubjektivitet var därför något som Husserl så småningom kom att ägna mycket energi åt. Men 1916 hade han fortfarande inte kommit ens nära lösningen.

Och det är också här som Stein sätter in sin kritik av hans idealism. Enligt Stein är själva vår varseblivning av objekt genomsyrad av intersubjektivitet. Vi ser helt enkelt objekt, som något som också andra kan varsebli. Det hör helt enkelt till dess natur att också andra kan se dem. Stein utvecklar den här insikten till att också gälla det egna jaget. Jag uppfattar också mig själv som ett objekt bland andra i världen. Vad Stein tar fasta på är den dubbla naturen hos jaget. Det är förvisso sant att jag utgör centrum för min egen värld. Jag har ett specifikt perspektiv på den fysiska världen. Min kropp är ur ett första persons perspektiv given som en handlande kropp, som ett subjekt. Men jag kan också betrakta min kropp med andra sinnen. Jag kan inte bara röra handen, utan jag kan också röra vid den med andra handen. Och jag kan på samma sätt betrakta mig själv rent visuellt som objekt. Men precis som andra objekt är givna som något som andra kan varsebli, så är också mitt eget jag givet som något som andra kan varsebli. Jag är dessutom konstituerad för mig själv, som en individ, som andra har uppfattningar om. Själva min jagkonstitution förutsätter med andra ord existensen av andra jag.

Och om nu detta är riktigt, så skulle i ett svep såväl Husserls objektivitetsproblem som hans idealism falla. Objektivitetsproblemet faller eftersom det nu plötsligt är möjligt att konstituera en intersubjektiv sfär inom ramen för en fenomenologisk metod. Idealismen faller eftersom även ett första persons perspektiv tycks förutsätta ett andra- och tredjepersonsperspektiv. Husserl själv kom så småningom att acceptera en lösning på objektivitetsproblemet som låg väldigt nära Steins, men han försökte lösa det inom ramen för sin idealism.

Trots att Husserls egna undersökningar om andras medvetandeliv till stor del influerades av Steins undersökningar, så kom Steins fortsatta akademiska karriär aldrig att lyfta. Under några år arbetade hon som Husserls assistent, något som i princip innebar att hon var hans sekreterare. Samtidigt arbetade hon på en habilitationsavhandling (docentavhandling) om psykologins och humanvetenskapernas filosofiska grund. Möjligheterna för en akademisk karriär på grundval av denna sänktes dock av Husserl. I sitt utlåtande till universitetet i Göttingen skrev han att hennes avhandling var briljant, men eftersom hon var kvinna kunde han inte rekommendera henne.

Några legala hinder för att anta kvinnor fanns vid den här tiden inte, och universitetet i Göttingen hade bara något år tidigare efter viss dramatik accepterat en habilitationsavhandling i matematik av en kvinna. Avgörandet föll först efter en lång diskussion som avslutades med att den världsberömde matematikern David Hilbert påpekat att habilitationsansökan (ansökan om docentkompetens) var ställd till ett universitet och inte till en badklubb. Den filosofiska fakulteten saknade emellertid en Hilbert och valde att gå på Husserls linje. Det säger mycket om Edith Steins karaktär att hon trots detta fortsatte att förhålla sig med respekt och tacksamhet mot Husserl.

Steins liv från disputationen till den misslyckade habilitationen blev dock dramatisk framför allt ur ett annat perspektiv. Det var under den här perioden som den utveckling började, som ledde till att hon 1922 konverterade till katolska kyrkan.

När MacIntyre skall beskriva Edith Steins själva gudsmöte, det som till sist fick henne att konvertera, räcker dock inte hans filosofiska analys till. Visserligen påpekar han att konversioner mycket väl kan ha rationella skäl, men det är svårt att se att det var av filosofiska skäl som Stein konverterade. Processen började istället med ett besök hos Reinachs änka Anna i april 1918. Reinach hade ett halvår tidigare fallit i kriget, och han hade tillsammans med sin hustru konverterat till kristendomen något år före sin död. Stein hade rest till Anna Reinach för att trösta henne, men fann att det var hon själv som blev tröstad. Edith Stein fann en kraft hos Anna Reinach som hade förändrat hennes sorg, och som fick henne att kunna trösta Stein. Stein skulle senare skriva att det var när hon fick se ”frälsarens makt […] triumfera över dödens styng” hos Anna Reinach, som hennes ”otro kollapsade”.

Här är dock plötsligt MacIntyres analys tyst – hans enda förklaring är att hon upplevde Jesus presentera sig som någon, som man ovillkorligt kan lita på och vars gåva är en inre frid. MacIntyre hävdar att den religiösa uppenbarelsen tystar de psykologiska förklaringarna. Av allt att döma tystar den också de filosofiska. Ty MacIntyres enda förklaring till Steins konversion blir att hon verkligen mötte Gud.

Drygt tre år senare fullbordades Edith Steins andliga resa. På sommaren 1921 besökte hon sin väninna Hedwig Conrad Martius. Båda genomgick vid den här tiden religiösa kriser. En eftermiddag lämnades hon ensam. Hon började då läsa Teresa av Avilas självbiografi och kunde inte sluta förrän hon läst ut den. Då hade hon bestämt sig för att konvertera till katolicismen och att i Teresa av Avilas fotspår gå in i karmelitorden.

Alasdair MacIntyre: Edith Stein. A Philosophical Prologue.
Rowman & Littlefield Publishers, 2005.

Artikelförfattaren är doktorand i teoretisk filosofi vid Göteborgs universitet.