Att slå rot

Henrik Aspengren, född 1975, är en svensk historiker och skriftställare med rötter i Stockholm och Dalarna. Eller är han det? Aspengren är adopterad från Indien in i det svenska folkhemmet, där han oftast känner sig väl hemmastadd, men i vissa ögonblick inte alls. Om sin livsgrund har han skrivit en mycket välformulerad, lärd, fängslande, tänkvärd och personlig tänkebok. Han blandar det djupt personliga (dock inte privata) med historia och samtidsupplevelser i Sverige men framför allt i Indien. Han hämtar temat för sin berättelse från en formulering i Simone Weils bok L’enracinement: ”Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt det mest förbisedda av alla människans andliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera.”

De långa rubrikerna till bokens tretton kapitel träffar i sin pregnans hjärtat i vad Aspengren vill säga. ”Den som förlorar sig själv ur sikte tidigt i sitt liv kommer att behöva ägna mycket tid åt att få syn på sig själv” är överskriften till det första kapitlet. Vi träffar författaren när han i vuxen ålder befinner sig i Indien på jakt efter sitt förflutna. Han oroas dock av det självupptagna i detta sökande, men kan inte slå tankarna på sitt eget ursprung ifrån sig. Samtidigt är han professionell historiker och vet kontextens betydelse och konstruerandets faror. Tanken i rubriken fortsätter: ”Då räcker det inte att leva i nuet. Det räcker inte att leva för framtiden. Man måste samla vad man kan för att skapa sig en trovärdig historia.” Det är denna historia som upptecknats i boken En dag i Delhi: om viljan att slå rot.

Men redan i inledningen till berättelsen kommer vi in i en återvändsgränd. Aspengrens besök hos katolska nunnor och frälsningssoldater i sin spädbarndoms barnhem ger inga resultat; han finner inga personliga ledtrådar. Det blir inget lyckligt eller uppskakande återseende av biologiska föräldrar eller släkt. Frågan om biologi är över huvud taget inte närvarande. Boken är tillägnad hans föräldrar i Sverige.

Vad Aspengren skildrar är i stället sitt förnyade möte med Indien. Det är förvisso inte hans första möte. Han har tidigare rest med sin svenska familj, som ung backpacker och som forskare. (Hans avhandling vid University of London bär titeln Social Imperialism. How it was implied in the Bombay Presidency in 1895–1925.) Han söker att förstå både hur den västerländska civilisationen överfördes och togs emot på nya platser och hur hans egen utkastadhet i tillvaron hänger ihop med dessa kolonialismens och globaliseringens processer, i vilka man får fler hemvister men samtidigt en mer undflyende och osäker förankring.

Aspengren skriver om Indien, dess frigörelse och skapande. Han ser detta skeende som en oavslutad process, där det inte finns någon masterplan utan en bred koa­lition av olikartade intressen och ideal hos en framväxande medelklass med brittisk bildning. Han reflekterar över kartografins betydelse och den antikvariska dokumentationens konstruktioner i en brytning mellan de brittiska och indiska imperiernas nostalgier.

Hos sina morföräldrar i Dalarna känner Aspengren som barn en djup tillhörighet i landskapet, med släktbanden och livsstilen. Rubriken på kapitlet som skildrar detta är ”Ur blodet, jorden, arbetet och vardagen föddes tillhörigheten till platsen och gemenskapen”. Samtidigt kan han obarmhärtigt uteslutas genom en så kallad skämtsam replik ”Kolla svartingen, det är så att man blir mörkrädd!” Han blir i ett ögonblick främling.

Som student i antropologi vid Stockholms universitet återvänder han senare till sin mors hembygd för att i fältstudier ta reda på vad som konstituerar denna hemmahörighet. Han kan nu konstatera att det inte finns någon entydig slutpunkt då outsidern kan utbrista: ”Nu är jag äntligen svensk!” Tillhörigheten definieras alltid utifrån, bedömningen ligger ”hos betraktaren och i dennes värderande blick”. Aspengren funderar över vilken hållning som är rimlig och effektiv för att bemöta exkludering och rasism. Han har försökt ligga lågt. Skulle han i stället ha gått till offensivt motstånd? Gällde det bara att hitta den rätta platsen i gemenskapen? Han vill försvara mångfald, men ser hur denna riskerar att befästa ojämlikhet. Hans konklusion blir: ”Jag ville att min erfarenhet skulle accepteras som särskild, men jag vill inte särbehandlas. Jag kunde inte förlika mig med upplevelsen att jag behövde välja där emellan, eller förstå varför olikheter antogs motverka möjligheten till gemensamma värderingar.”

Aspengren skriver vidare om sökandet efter identiteten, nationaliteten, gemenskapen i 1900-talets Indien, om Mohandas Gandhi men framför allt om den store statsgrundaren Jawaharlal Nerhru, beundrad av makarna Myrdal. Men han söker också upp, och snubblar ibland över, mer okända politiska aktivister i arkiven. En sådan är den intellektuelle Virendranath Chattopadhyaya, vars vindlande resa genom mellankrigstidens Europa bland annat förde honom till Stockholm. Där bildade han i slutet på 1910-talet, med ekonomiskt stöd från Tyskland, Indiska Nationalkommittén för att bilda opinion för Indiens frigörelse från britterna.

Vi får följa Henrik Aspengren i en rad möten med det samtida indiska samhället. Även om han är en inkännande observatör och även om han inser rikedomen med att ha tillgång till två kulturer, har han svårt att hitta balansen i sin dubbla bakgrund. De vänner som han fått i London, med bakgrund i det brittiska samväldet, lyckas få ”de olika kulturella impulserna att samexi­stera, stå i dialog med varandra, och ge deras syn på omvärlden en särskild skärpa”. Aspengren ser sig dock nödsakad att sammanfatta sin samlade erfarenhet med kapitelrubriken ”Jag stod stum inför Indien. Indien stod stumt inför mig”. Samtidigt accepterar han – inte utan glädje – att han förblir oåterkalleligen sammanvuxen med den indiska kulturen.

Henrik Chetan Aspengren är en historiker och skriftställare som skriver om svensk, europeisk och indisk historia. Om man närmar sig honom ”måste man förbereda sig på alla eventualiteter”. I hans namn finns inbyggt en undran, en förväntan, frågor: Vem är han? Vad bär han med sig? Hur hänger namnen ihop? Han blir mer svårkategoriserad. Henrik Chetan Aspengren har försökt ”att skriva sig ur en föregiven och till viss del missvisande historia, och placera sig i ett mer egenidentifierat område, och hoppas därmed skapa sig större manöverutrymme i relation till sin omgivning, än det som Henrik Aspengren upplevde att han hade”. Det har han lyckats med.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.