Kafka kontinuerligt

Resterande fyra titlar i utgivningen av Franz Kafkas samlade skrifter (18 volymer totalt) har länge måst dröja till följd av upprepade förseningar med den tyskspråkiga textkritiska utgåvan. Glädjande nog återupptogs arbetet nyligen, och på tur stod då de femte och sjätte volymerna av Kafkas brev. Dessa utgåvor är särskilt intressanta genom att de rymmer författarens mest intensiva brevväxlingar och samtidigt kastar ljus över den problematiska relationen till fadern. Den sjätte volymen är dessutom mycket fyllig, delvis i kraft just av det omfångsrika ”Brev till fadern”. I den förra volymen är texterna daterade från september 1916 fram till och med följande år medan den andra omfattar perioden 1918 fram till mitten av 1920. Breven – av vilka ungefär hälften tidigare översatts till svenska – ger naturligt nog goda inblickar i Kafkas skrivande, även om författaren var litterärt overksam under stora delar av den här perioden. Förekomsten av många adressater möjliggör också omväxlande läsning både vad gäller stil och innehåll. I vanlig ordning presenteras adressaterna i utförliga bilagor.

Liksom i föregående utgåvor sträcker sig breven i många riktningar. Kulturella intryck av olika slag, från tidskrifter och utställningar inte minst, varvas med korta politiska anmärkningar. Kafka ger till exempel synpunkter på Palestina (dit han tidvis planerade att utvandra), sionismen, fästmön Felice Bauers arbete som lärare vid Det judiska folkets hem i Berlin och andra aspekter av judendomen. Praktiska ting kommer också in i bilden. Dessa ärenden rör som regel konkreta råd vad gäller utbildning och postförsändelser, men även i dessa sammanhang – liksom i mer formella försändelser – tar Kafka gärna upp såväl litterära ämnen som avsnitt ur sina drömmar, vilket ger ett personligt avtryck i korrespondensen. I ljusare stunder beskrivs också längre vandringar, dragningen till lantlivet – skilda möten med naturen som, skriver han, syftar till att ”hålla sikten fri”. I breven av senare datum ryms samtal och intryck från hotell och pensionat i samband med Kafkas återkommande hälsokurer. Läsaren invigs i natursköna omgivningar, vackra ruiner bland bergen, djurliv, insekterna vars rörelser ger författaren mod. Emellanåt öppnar sig vilsamma passager fyllda av humor och avspänd självironi, nedtecknade på lika vacker prosa. Andra brev, slutligen, rör förlagskontakter och litterära uppläsningar, liksom mer sammanhängande intryck av litteratur.

Kierkegaard är den författare som ägnas störst uppmärksamhet under perioden. Här utvecklar Kafka en viss diskussion. Men trots återkommande läsning av Kierkegaards verk – och trots insikter i hans filosofi – uttrycks tämligen blygsamma reservationer. ”Kierkegaard”, hävdar Kafka, ”är en stjärna, men den lyser över ett landskap som är nästan helt otillgängligt för mig …”, och en delvis besläktad attityd återfinns på annat håll i samlingen – ”jag kan ju bara tillägna mig böcker som av naturen ligger mig nära, så nära att det gränsar till beröring, allt annat marscherar bara förbi mig, någon sökare är jag knappast”. Litterärt var detta alltså en relativt improduktiv period, och dagboksanteckningarna är knappa. Däremot utkom en del tidigare skrivna noveller, och Kafka blev också för första gången översatt (till tjeckiska).

Särklassigt längst i dessa båda volymer är ”Brevet till fadern”, som tidigare utgivits i bokform och hunnit bli väl uppmärksammat. Brevet, som skrevs i november 1919 men aldrig avsändes, ger en tydlig bild av Kafkas uppfostran och relation till fadern och familjen i stort. Författarens främsta syfte med texten var nog att sätta ord på sina känslor inför fadern och på samma gång söka förstå sig själv och sin bakgrund. För detta ändamål erbjuder brevet en lämplig form; det öppnar för ett uttryckligt tilltal och kan samtidigt formas till en personlig inlaga. Kafka är också frispråkig och talför i detta brev, tvekar inte att kalla fadern tyrann, med mera, men raderna andas inte oförsonlig vrede, och författaren medger också att han tvingats ”förtiga ett och annat”.

Med tanke på skuldkänslans centrala ställning i författarskapet är det inte överraskande att den ofta kommer på tal här. Faderns uppfostran, skriver Kafka, ökade skuldkänslan och gjorde ”världen ännu obegripligare”. Någon lindring erbjöd i detta fall inte judendomen, där de båda heller aldrig kom att mötas, varken under Kafkas uppväxt eller när han senare, i vuxen ålder, började intressera sig för religionen. I brevet redogörs ingående för hur han som barn och yngling led av påtvingade besök i synagogan och samtidigt plågades av skuld för att inte gå i synagogan tillräckligt ofta. Han beskriver ledan och långtråkigheten i synagogan (där han flydde in i en egen värld), vantrivseln vid att tvingas ha många personer tätt inpå sig, rädslan för att uppmanas att läsa Toran. Faderns allmänna hot, en ständig fysisk ”beredskap”, kom, betonar Kafka, att skada honom för livet, och just den hotbilden kom han att förknippa med religionen. Överlag ryms många känslor i brevet till fadern, men synpunkterna formuleras som regel på ett sakligt sätt. Juristen inom Kafka kommer tydligt till uttryck; det är intressant att observera ord som bevis, instans, dom, granskning, ärende. Vissa associationer kan löpa till romanen Processen och några av Kafkas noveller. Författaren går även mycket logiskt till väga, kanske som ett skydd, och man påminns om en rad av senare datum, där han säger sig ha förstört flera relationer med sin ”logiska läggning”.

Till föräldrarna skrev Kafka annars sällan – de var för övrigt de enda personer som han var rädd för, ”fruktansvärt rädd” tillstår han i ett brevkort till Felice. Desto flitigare kontakt hölls med systern Ottla. De båda hade en varm och nära relation, och Kafkas brev visar alltid omsorg och medkänsla. Bland övriga adressater märks exempelvis författarkollegan Max Brod, religionsfilosofen Martin Buber och förläggaren Kurt Wolff. Trots mängden av adressater förekommer få upprepningar bland raderna, vilket visar att Kafka höll sig till många ämnen. Vännernas synpunkter på dessa ämnen framkommer indirekt i breven, men det är ganska besvärligt att urskilja tydliga konturer i själva dialogen. Utgivarnas kommentarer är därför till stor nytta för förståelse av olika sammanhang.

Brevväxlingen med fästmön Felice Bauer, som tidigare tryckts i två fylliga volymer, var särskilt omfattande i början av den aktuella perioden, för att sedan ebba ut. Deras femåriga kontakt var intensiv och uppslitande, och Kafkas oro och otålighet gjorde sig nästan ständigt påmind. Trots en tät ström av försändelser oroade han sig över opålitlig postleverans och befarade att somligt kommit på avvägar. Gentemot Felice var han också krävande, som när han i ett stycke ställer henne ett tjugotal frågor i följd. Kafka förlovade sig två gånger med Felice och stod vid ännu ett tillfälle på tröskeln till äktenskap, då med Julie Wohryzek. Att bilda familj var, ansåg han, livets högsta mål, men denna strävan äventyrades av hans egen svaghet. Argument för äktenskapet ställs mot motargument, huvudfrågor mot följdfrågor, ofta i resonemang som liknar en inre monolog. Intressant i sammanhanget är det tvivel som uttrycks i ett längre brev till Käthe Nettel, äldre syster till Julie Wohryzek: ”Vad var det då för krafter inom mig som gjorde motstånd, de hade ju inte gett slaget förlorat utan låg så att säga på lur och iakttog utvecklingen. Jag kan faktiskt beskriva dem som främmande, ty de överstiger vida mina egna krafter, och när de så behagar är jag helt i deras våld.”

Kafkas allra djupaste passion var dock den tjeckiska journalisten Milena Jesenská, som han lärde känna i samband med hennes översättning av hans noveller. ”Hon är en levande eld”, skrev han till vännen Max Brod. Milena bodde i Wien och var gift med Ernst Pollak. Trots detta äktenskap utvecklades en intim korrespondens med Kafka, vars brev till henne ligger på en mer spännande litterär nivå än övriga brevväxlingar och rymmer fler idéer och djärvare associationer än på andra håll – infall, spekulationer och svart humor som uttrycker en otålig önskan om intellektuellt och känslomässigt motstånd. Frånsett viss självcensur – ”10 ord strukna” eller ”nu river jag inte sönder det här brevet en gång till” – är öppenheten påtaglig. Utan tvivel ville Kafka här etablera en dialog på djupet. I brev efter brev öppnar han sitt inre, i lidelse och begär men också i självömkan, ibland desperation. Raderna rymmer en nästan självförbrännande intensitet och en jakt efter att ställa sig skyddslös. Liksom inför Felice betonar han gärna sina svagheter. Adressatens ansikte tycks på nytt ha öppnat hans inre jag; han tillstår, litet försiktigt, att Milenas blick hjälper honom att vara uppriktig.

Tonen växlar också hastigt när Kafkas uppdämda känslor här närmar sig ytan. Oro och ångest ikläds dramatiska uttryck – han talar om rädslan för att ”ta ett enda steg i denna värld full av fotfällor”. Längtan efter brev, som i fallet med Felice, har nu stegrats till begär: ”Men det är rena vansinnet, detta begär efter brev. Räcker det inte med ett enda, är inte vetskapen nog? Visst är den, men likväl lutar man sig långt tillbaka och dricker breven och vet bara att man inte vill sluta dricka.” I kärlekens hetta förblir somliga stycken oklara, dränkta i känslorus och långa, bitvis svårtydda parenteser, men de bådas önskan om att träffas i Wien var des­to mer tydlig.

Längtan efter ett sådant möte speglas i en längre dröm som Kafka tillsände Milena. Till stil och innehåll gränsar delar av denna nedteckning till hans roman Slottet; det är fascinerande att uppdaga likheter i stämning, tonfall, puls och miljö. I drömmen besöker han således henne i Wien, plötsligt, tillsammans med okända medhjälpare vilka sedan ingriper i besvärliga situationer. Det är en främlings ankomst till en okänd plats, bland personer med gåtfulla beteenden och suddiga konturer, idogt sysselsatta med svårtydda arrangemang. Själv omvandlas drömmens jag snart till en statist, och tids nog ebbar det efterlängtade mötet ut: Milena går sin väg, stumt avvisande, och han lämnas ensam kvar. Liksom i många av Kafkas verk varvas saklig beskrivning med en lätt, nästan skissartad och bitvis drömsk belysning av röster och atmosfär, med en tystnad som bryts av korta, tvära repliker. Den ena gåtan förlängs av den andra: nästan allt som sker ligger utanför besökarens räckvidd, bortom hans förståelse, kring ett töcken i en absurd och skrämmande verklighet.

Drömmen markerar ett intressant nedslag från en litterärt overksam period. I verkliga livet blev ett möte mellan de båda svårt att arrangera eftersom Kafka inte lyckades övertala Milena att bryta sitt äktenskap. I den sjätte volymens sista brev står han emellertid vid tröskeln till ett sammanträffande, och en fortsättning på deras relation kom också att följa. (Den som vill veta mer om Milena rekommenderas Mary Hockadays utmärkta biografi Kafka, Love and Courage: the Life of Milena Jesenská, 1995).

Kafkas öppenhet gentemot Milena kändes alltså påtaglig, men det var Felice Bauer som fick ta del av ett av hans största besvär, ljudkänsligheten. ”Jag tror”, skriver han, ”att tystnaden drar sig undan från mig, såsom vattnet från fisken som kastats upp på land.” Besvären återkommer bland annat under en längre vistelse hos systern Ottla i byn Zürau i norra Böhmen, där mössen kom att hålla honom vaken om nätterna. Ljuden lämnar honom ingen ro. Han lyssnar spänt och tycker sig ständigt se nya hål i väggarna. Till slut bär han in katten, motvilligt då den inte är rumsren, ägnar sedan flera brev åt att beskriva försöken att hålla mössen på avstånd. Även andra ljud tränger fram i Kafkas brev, ibland utifrån det skrivande nuet, där fixeringen vid intryck oftast sammanfaller med en vaken men också anspänd prosa; läsaren kan höra hur författaren lyssnar. Smärtan vid ljud går igen i många av Kafkas brev och anteckningar genom åren. Var han än vistas lägger han möda vid att uppnå tystnad, ett problem som tycks sammanhänga med trolig Aspergerdiagnos. Ljuden väcker rädsla, oro, panik, en känsla av intrång och övergrepp, av att vara jagad och kränkt. Graden av tystnad bestämde uppenbarligen en stor del av Kafkas kreativitet, och lika störande var nog hans återkommande sömnlöshet, vilken beskrivs frekvent under den här perioden. När en klar diagnos sedan kom att ställas, tuberkulos, blev reaktionen däremot dämpad, kanske därför att Kafka tyckte sig själv ha framkallat sjukdomen: ”Jag är sjuk i själen”, skriver han, ”lungsjukdomen är bara en själssjukdom som har svämmat över.”

Andra brevväxlingar ligger i en mer neutral zon, på distans till författarens eget liv. Dessa brev rör adressaten mer än författaren själv, och Kafka stiger där fram som en lyssnare. Fri från sitt eget jag tillåter han sig en uppsluppen ton, lediga infall, skämt, språklig lek och lust. Formuleringarna är säkra, bitvis utsökta, vilket gör den sidan av korrespondensen speciellt tilltalande. Ett sådant skrivsätt märks till exempel i breven till unga Minze Eisner, som han råkade på ett pensionat och sedan höll kontakt med under några år. Det går igen också i raderna till systern Ottla, som i likhet med så många andra av dessa adressater kom att mördas i Auschwitz.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, verksam i Örebro.