Vinnare och förlorare

”Det är värre att inte kunna leva på sin lön än att inte ha yttrandefrihet”, konstaterar en arbetslös 26-åring 1999 i det postkommunistiska Rumänien. Och en lite äldre kvinna i en liten stad på den frusna landsbygden i nordligaste Ryssland tycks instämma: ”Frihet går inte att äta.” Aftonbladets reporter Wolfgang Hansson, författaren till boken Den döende kommunismen, har rest runt i Central-, Öst- och Sydösteuropa, före och efter 1989, och kan berätta både om den stora glädjen, om förhoppningarna när sovjetsystemet kollapsade, och sedan om den djupa besvikelse som började breda ut sig när löften till synes inte uppfylldes. En besvikelse som visserligen är blandad med nostalgi men främst grundas på allt det som gått snett när å ena sidan en ohämmad marknadsekonomi med åtföljande avindustrialisering och stor arbetslöshet tog över, å andra sidan en ny auktoritär mentalitet växte fram på sina håll. Det utrymme som gavs åt roffarmentaliteten i en del av dessa länder vittnar också om svårigheterna att hantera de nya möjligheterna. Att plötsligt ha uppnått friheten kan leda till förvirring: ”Friheten är så ny för oss. Vi vet inte hur vi ska hands­kas med den. Vi är som djur som rymt från ett zoo”, säger en ung rumänsk flicka på nyårsafton 1989 till Hansson, strax efter det att Ceausescus regim hade fallit. Just den rumänska revolutionen – bättre: revolten – var den enda i en av de sovjetiska satellitstaterna som föregicks och ledsagades av våld och dödande.

Boken består av två huvuddelar, före och efter, även om gränsen överskrids ibland i fram- och återblickar på de enorma omvälvningarna i slutet av 1900- och början av 2000-talet. Som den gode reporter Wolfgang Hansson är, så är det inte bara de stora skeendena som skildras, utan han låter oftast dem berätta som upplever händelserna ”längst där nere”, som gläds, drabbas, vinner och förlorar. Då och då möter han också aktörer som fanns i händelsernas centrum, som en rumänsk general, bödel, ekonomisk vinnare av systemets sammanbrott, men till slut ändå dömd till fängelse. Som författaren, oppositionsmannen och blivande tjeckoslovakiske (tjeckiske) presidenten Václav Havel, eller slovaken Alexander Dubcek, 1968 Pragvårens hjälte och avsatt, som Hansson lyckades intervjua några dagar innan den gamla regimen i Prag föll: ”dagens världsscoop”, tycker redaktionen i Stockholm. Den förre SED-funktionären i Östberlin, Günter Schabowski, som den 9 november 1989 meddelade att muren skulle öppnas ”omedelbart” (en ofta återberättad story), kostar tio år senare på sig en avspänd självkritisk syn på det system han en gång hade företrätt. I skildringen av DDR:s sista dagar betonas med rätta hur fjärran denna stats ledare befann sig från ”verkligheten”, verbohrt (borrat in sig i), som offer för sin egen propaganda. Inte bara för dem eller de sovjetiska ledarna, utan ”även för ledare över hela världen, inte minst i tredje världen, blev kommunismen en bekväm ideologi att gömma sig bakom i syfte att behålla makten utan att låta folken säga sitt”, menar författaren.

Boken utgår i huvudsak från Hanssons egna artiklar mellan 1989 och 2014. Inte överraskande förekommer en del upprepningar, ofta dock nyttig återkoppling. Den första delen, från ”den första resan till öst”, nämligen dåvarande DDR, via Ungern, Tjeckoslovakien (fram till den 1 januari 1993 ännu en stat i stället för två, Tjeckien och Slovakien) och Estland till krigets forna Jugoslavien i Bosnien, ger en särskilt levande bild av händelser och mentaliteter. Bra att läsa för en yngre generation som inte har egna minnen och troligen svårt att föreställa sig det förtryck som härskade och den frihetslängtan som besegrade makten.

Den andra delen handlar om de svåra födslovåndorna, och barnsjukdomarna, om man så vill, som reportern möter vid återbesök i det östra, nu med det västliga förenade Tyskland, i Tjeckien och Slovakien som båda har svårt att göra upp med sitt förflutna, i misärens Rumänien, i det alltmer auktoritära Ungern, åter i de stater som en gång utgjorde Jugoslavien, med Bosnien som huvudintresse, och även i Ryssland och slutligen i det splittrade Ukraina. Skildringen av krigets och hatets forna Jugoslavien, särkilt Bosnien är kuslig. Det är svårt att ta till sig vad nationalismen kan åstadkomma med människor när den förvandlar goda grannar till oförsonliga fiender. En särskild del handlar om utanförskapet i Tyskland och de stora kostnader som föreningen av de båda tyska staterna medförde både för samhället i stort och för den enskilde i öst. Nynazismen söker utnyttja detta. Ändå är den tyska bilden mindre grå än den av flera andra länder som reportern besöker, även om många problem kvarstår. ”En lyckad Ossi”, förbundskansler Angela Merkel, får en utförlig presentation, inklusive vissa oklarheter i hennes DDR-förflutna.

Denna andra del är kanske inte lika övertygande som den första, skildringarna inte lika omedelbara och levande. Men den ger tillräckligt med material för att läsaren ska börja undra vart detta Öst- och Centraleuropa är på väg. Putin får sin särskilda plats med några kritiska kommentarer. ”Putindoktrinen”, som så att säga ersätter den gamla ”Brezjnevdoktrinen” (1968), innebär enligt författaren ”att Ryssland har rätt att skydda ryska medborgare och rysktalande om de är i fara, var än i världen de befinner sig”. Men är Putin så ensam om detta sätt att resonera? Vad sägs om USA:s beteende i vissa situationer? – En mening i bokens förord kan ge anledning till eftertanke och ifrågasättande, men författaren menar väl inte att historiens förändringar bara drivs fram av enskilda personers nycker, utan namnen står för system: ”Om Putin varit Rysslands president hösten 1989 i stället för Michail Gorbatjov så hade stridsvagnarna rullat i Östtyskland, Tjeckoslovakien, Rumänien och i övriga öststater. Då hade Berlinmurens fall skjutits på framtiden.”

Fattigdom och annat elände, frustration och uppgivenhet är det som reportern ofta möter. Men ibland hörs även mer optimistiska röster, inte minst i Tyskland. Boken innehåller inte djuplodande analyser och kan i­bland upplevas som lite ytlig. Men det hör så att säga till genren. Bilderna av det upplevda är tydliga, intrycken förmedlas osminkade, människorna skildras levande. Och den som vill fördjupa kunskaperna kan använda sig av författarens litteraturlista. Det kan ju också upplevas som lite deprimerande att stanna vid hans sista ord efter vistelsen i inbördeskrigets Ukraina: ”När jag hösten 1989 upplevde murens fall och hur järnridån krackelerade över hela Europa kändes det som en slutgiltig seger över ondskan. Denna monumentala dumhet skulle aldrig kunna komma tillbaka. Mänskligheten hade lärt sig sin läxa.

I dag är jag inte längre lika säker.”

Klaus Misgeld är professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.