En krävande vägledning

Den som kan något om teologi vet i allmänhet två saker om Karl Rahner: att han är en av 1900-talets viktigaste katolska teologer, inte minst på grund av sin stora betydelse för den förnyelse som skedde runt Andra Vatikankonciliet, och att han är mycket svår att läsa. Detta betyder att många har åsikter om Rahner, men att få läst honom. Det är därför glädjande att Artos nu ger ut en samling ”andliga texter” av Rahner så att fler får chansen att själva stifta bekantskap med honom på en tillgänglig svenska.

Andliga texter är en samling av korta utdrag från bland annat Rahners meditationer, uppbyggliga föredrag, böner och även några brevsvar till gymnasister. Texterna introduceras och binds samman på ett förtjänstfullt sätt av bokens redaktör och Rahnerkännaren Philip Endean. Att texterna är andliga betyder dock inte att de är icke-teologiska. Tvärtom är en av Rahners viktiga poänger att teologi och andlig praxis oupplösligt hör samman. I dessa texter möter vi därmed en andlig vägledare som ställer ganska stora krav på sina läsare. Men för den som är nyfiken på att lära känna den enormt produktive Rahner är detta en idealisk bok att börja med. Det är slående hur väl denna samling av andliga texter ger en förståelse för Rahners teologiska projekt och drivkrafter. Boken bekräftar på många sätt hans tes att teologi och andlighet hör samman. För den som får mersmak i sin läsning, avslutas boken med goda tips på vidare fördjupning.

Rahner dog 1984 vid en ålder av åttio år. Är det motiverat att fortsätta kämpa med denne tänkare trettio år efter hans död? Jag vill nämna två skäl till varför jag anser det värt mödan att fortsätta läsa och diskutera Rahner i en svensk kontext. Rahners stora uppgift var att försöka knyta samman kyrkans tro och människors erfarenheter i samtiden. Han var tidigt djupt berörd av kyrkans stora utmaningar. I ett föredrag för prästseminarister 1966 konstaterar han att den konstantinska tidsåldern går mot sitt slut och att kyrkan alltmer existerar i förskingring (diaspora) där hon har liten betydelse och makt i samhället (s. 130). Kyrkans fortsatta relevans förutsätter att hon kan visa hur allt mänskligt liv även utanför kyrkan är inneslutet i Guds liv och att den moderna människans strävan, kärlek och sökande därför enbart kan nå sin fulla innebörd i relation till den kristna trons mysterium. Gud måste finnas i djupet av varje människas mittpunkt (”i hennes hjärta”). Teologins historia påminner oss om att sådana försök alltid är riskabla. Samtidigt är de nödvändiga vilket gör det väl värt att pröva Rahners spänningsfyllda förening mellan samtida erfarenheter och trons innehåll.

Rahner betonar starkt att Gud drar in allt mänskligt liv i sin treeniga historia. Samtidigt som Gud blir den yttersta horisont som ger mening åt allt mänskligt liv, finns det hos honom en mycket stark Kristusfromhet. Det är Jesu partikulära liv, död och uppståndelse som avgör Guds universella historia med världen. Redaktören Endean uttrycker det som att Jesus inte är Guds ”exklusiva självutgivande nåd, utan snarare dess inklusiva fokalpunkt” (s. 103). Vidare innebär hans betoning på att Gud finns närvarande i allt mänskligt liv att varje individ kan finna Guds övernaturliga nåd i sitt inre. Denna betoning på den enskildes frihet att tolka och fatta sina egna exi­stentiella beslut relativiserar förvisso kyrkans auktoritet, men samtidigt bekänner sig Rahner på djupet till kyrkans gemenskap och tradition. Även jag som kommer från ett icke-katolskt perspektiv och har viss distans till Rahner finner det värt att brottas med hans sätt att knyta samman skapelse och frälsning såväl som individ och kyrka.

Bokens andra viktiga bidrag i en svensk kontext är att den inbjuder till en teologisk reflektion kring den i dag så viktiga ignatianska andlighet som inte minst präglar retreat-rörelsen. Enligt Rahner är det inte bara teologin som behöver andlighet. All andlighet uttrycker också teologi. Det tycks dessutom som om jesuiten Rahner med åren allt starkare hävdade att Ignatius Andliga övningar är den fundamentala drivkraften och riktningsgivaren för hans teologi. Boken Andliga texter utgör åtminstone ett alternativ för vad teologin i den ignatianska andligheten innebär och hur vi ska förstå dess starka betoning på att lyssna till Gud i det egna inre och på Jesus-meditationens centrala roll. Fundamentalt för Rahner är att detta inte handlar om en elitrörelse för människor med speciell begåvning för mystik. I stället talar han om ”vardagens Gud” och ”vardagens mystik”. Den andlige vägledarens uppgift blir enligt Rahner att hjälpa människor erfara att de alltid redan har mött Gud. Människan behöver inte söka efter Gud i det extraordinära. ”Gud behöver inte ta sig in i ditt sammanrasade hjärta: du behöver bara förstå att du inte ska fly därifrån, eftersom han är där” (s. 74).

Rahners andliga texter aktualiserar frågan om hur hans radikala bejakelse av människans egna erfarenheter förhåller sig till tron som en specifik tradition som behöver förmedlas och läras in via tro och praxis. Här tycks Rahners teologi ge intrycket av att den är formad i retreatens kontext snarare än i den lokala församlingens liv (och i ordensbröders gemenskap snarare än i lekmäns vardagliga arbetsuppgifter). Och kanske ännu viktigare blir frågan huruvida hans betoning på att Guds övernaturliga nåd innesluter all mänsklig erfarenhet går att använda för att tolka människors liv i en sekulär och efterkristen tid. I grund och botten försvarar Rahner en ”klassisk” katolsk syntes mellan det naturliga livet och kyrkans tro på ”övernaturlig nåd” och att allt går att inrymma i en integrerad verklighetsförståelse med Jesus Kristus som samlande centrum. Frågan är dock om det inte är en alltför harmonisk vision för en kyrka som enligt Rahner numer befinner sig i diasporan.

I boken Andliga texter framträder emellertid en teolog vars andliga vision vi inte enkelt kan avfärda. Han påminner oss om att en god teologisk andlighet pekar på en väg mellan relativism och ideologisk fanatism och att det är möjligt att förena tolerans och okuvlig övertygelse om sanningen. I en mycket tänkvärd artikel (”Om att ha intellektuellt tålamod med sig själv”) påminner han om att andlighet visar att sann teologi pekar bortom sina egna system och formuleringar. ”Detta okända kräver att vi handskas mer varsamt med våra teser, vilka endast gränsar till sanningen” (s. 201). Kunskap är därmed inte – som vi ofta tänker i vår tid – en neutral intellektuell förmåga. Rahner hävdar att teologisk kunskap inte bara förutsätter intellektuella färdigheter utan är en moralisk och andlig vishet som förutsätter ett antal dygder. Bland dessa påminner han oss speciellt om tålamodet att leva med insikten ”att vår ynkliga lilla kunskapsö omges av den oändliga hemlighetens ocean” (s. 199). Men också om tålamod med oss själva. ”I dessa vintriga tider måste vi ha tålamod med oss själva” (s. 203).

Låt mig sluta med att konstatera att boken självklart också kan läsas just såsom den presenteras: som en samling andliga texter för uppbyggelse. Den som så önskar kan lämna mer teologiskt komplicerade texter och i stället fördjupa sig i ett antal underbara texter som finns i boken. Här finns pärlor som den redan nämnda texten ”Vardagens Gud”. ”Mina systrars och bröders Gud” är en fantastisk skildring av en vägledares frustrationer. Och boken slutar i ett verkligt klimax där Rahner talar om det eviga livet som något mycket större än våra ofta urvattnade föreställningar om evigheten som reducerat löftet att omedelbart skåda Gud ”till blott en av detta livets många angenäma sysselsättningar” (s. 210). Att boken dessutom är översatt till god svenska av Stefan Jarl (som arbetat direkt med Rahners tyska texter) och sedan faktagranskats av Fredrik Heiding bidrar till den goda läsupplevelsen.

Roland Spjuth är docent i systematisk teologi vid Lunds universitet och lektor vid Örebro teologiska högskola.