Att strida på två fronter

Hos den helige Paulus finns påståenden som kan tyckas motsägelsefulla. I sitt brev till galaterna varnar han hednakristna för att låta sig assimileras av judendomen: ”Om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus” (Gal 5:2). I brevet till romarna däremot går han till rätta med kristna som frestas att förkasta de judiska rötterna: ”Vilket företräde har då judarna, vilken fördel ger omskärelsen? En stor fördel, på alla sätt” (Rom 3:1–2).

I själva verket handlar det inte om motstridiga uppfattningar. I det första brevet försvarar Paulus hedningarna mot en alltför dominerande judendom; i det andra försvarar han judarna mot en självtillräcklig kristendom. Om en sådan hållning skriver exegeten Paul Beauchamp: ”Paulus strider på två fronter, så som alla gör som har kontakt med verkligheten. Han är ingen ideolog.”1

Verkligheten är komplex. Vill vi leva i verkligheten och inte i en idé om den, måste vi acceptera våndan av att stå mellan olika fronter och brottas med pusselbitar som tycks göra våld på våra inre kartor. Det är ingen bekväm situation. Hur mycket enklare hade det inte varit om verkligheten var fullständigt entydig eller om den kunde manipuleras med hjälp av en ideologisk nyckel. Men så är det inte. Verkligheten kommer till oss, och med stor smärta måste vi konstatera att den ibland sliter oss i stycken.

Ingen som kommer till Jerusalem kan undgå att hamna i skottlinjen mellan till synes krockande verklighetsuppfattningar: Är Israel en förtryckande ockupationsmakt eller offer för arabvärldens hat? Är palestinierna fanatiska terrorister eller oskyldiga offer? Vem bär skulden till våldet?

Att de flesta, men inte alla, judar och palestinier valt sida är inte att förvåna. Men hur är det med oss som inte behöver lida direkt av konsekvenserna av den ena eller andra politiska strategin i området? Hur är det med kyrkan? Och Gud, på vems sida står han?

Klyftan som råder mellan kristna ”pro-israeler” och ”pro-palestinier” är ofta djup. Den kan illustreras med följande exempel som en vän berättade för mig: En israelisk filmare som han kände var entusiastisk över ett filmprojekt. Hon hade mött katolska systrar som imponerade mycket på henne. De levde både i Israel och på Västbanken, och det fantastiska var att de på bägge sidor lyckats så bra med att integrera sig. Detta ville hon skildra med sin film. Men det fanns ett problem: mellan de båda sidorna hatade systrarna varandra.

Det blev aldrig någon film. Men bilden av dessa systrar kvarstår för mig som en symbol för en permanent verklighet i Jerusalem. Här finns två analyser av verkligheten, och mellan dessa båda fronter råder det aldrig vapenstillestånd: fakta står mot fakta, rätt mot rätt. Guds ord står mot Guds ord …

Vilken sida skulle jag själv ansluta mig till? Om jag nu måste. Eller kunde Paulus’ strategi, att ”strida på två fronter” appliceras också i denna situation?

På en julfest hos Sionssystrarna där jag bor hamnar jag bredvid Valentine, en ung schweiziska som bor i Jerusalem. Hon är ansvarig för ”Det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel” som drivs av Kyrkornas Världsråd. Hennes arbete består i att samordna följeslagare, vars närvaro har som mål att främja respekten för folkrätten. Hon berättar om hur följeslagare i Hebron måste skydda palestinska barn mot stenkastning från judiska bosättare, så att de skall kunna gå till skolan.

Den här typen av information får mig aldrig att känna mig bekväm. Jag är mitt uppe i en gripande process där jag börjat upptäcka judendomens skönhet och rikedom, och jag håller på att planera min flytt till den judiska stadsdelen. Att höra om de stenkastande judarna stör min verklighetsbild. Jag lägger märke till att jag, på ett knappt medvetet plan, blir lätt irriterad på Valentine. Intressant iakttagelse! Hon lämnar mig sitt visitkort och säger att jag är välkommen att höra av mig. Men jag har inga planer på det.

Jag önskade, så långt det var möjligt, att få stå utanför den politiska debatten. Jag hade ju trots allt sabbatsår. Men att helt avskärma sig från denna verklighet är förstås omöjligt. Jag bor ju på ett område som, i varje fall om man utgår från folkrättens definitioner, är ockuperat. Jag kan inte undgå att höra om olagliga rivningar av hus, konfiskering av land, övergrepp vid checkpoints m.m. Men jag försöker så långt det är möjligt att hålla allt detta ifrån mig. Det är ju heller inget nytt för mig. Ingen i Sverige saknar information via medierna – samma medier som sällan eller aldrig skildrar de sidor av Israel jag själv håller på att upptäcka.

Därför börjar jag tycka att det blir lite ensidigt. Det finns många lysande undantag, men inte så sällan glider annars samtalen bland västerländska besökare lätt över i ett slags onyanserad jargong: Israel är den stora boven och judarna är maktälskande rasister. Vilken avgrund mellan denna bild och den ”ljuvliga trädgård” jag mött där på ”andra sidan”. Denna djupa, vackra och så rikt mänskliga judiska tradition, hur skulle jag få den att passa in i detta maktspel?

Jag undrar t.ex. varför man inte ens tycks vilja erkänna det reella hotet som muslimska extremister utgör. Har inte Israel rätt att försvara sig? Är det inte alltför enkelt för oss européer att höja plakaten mot någonting, och sedan åka hem till vår skyddade tv-soffa för att låta andra ta konsekvenserna av våra stolta manifest? För att kräva att ockupationen skall upphöra bör man väl rimligtvis själv vara beredd att bo med sin familj i ett land där det som mest är tolv kilometer till gränsen mot det område som skulle kunna utgöra bas för framtida extremistiska rörelser.

Men naturligtvis finns det också fakta som är chockerande. Det kan jag inte blunda för. Eller snarare är det precis vad jag skulle vilja göra. Jag vill begrava mig i den judiska vishetslitteraturen, dansa och fira sabbat med judarna. Jag längtar efter att flytta.

En frontalkrock mellan två verklighetsuppfattningar

Men det dröjer inte alls länge, efter det att jag kommit till den ”andra sidan”, förrän jag hamnar i samma scenario. Bara med ombytta roller. Här får jag nu så gott som dagliga rapporter om vad palestinierna utsatt Israel för. Stenkastningen som gått från de judiska bosättarna mot de palestinska barnen byter bara riktning och flyger åt andra hållet. Liksom missiler, bomber och knivhugg.

Även här finns många undantag, men jag möter en anti-arabisk jargong som är lika ensidig som den anti-israeliska. ”Araber försöker alltid fuska med pengar”, säger den katolska ordenssystern till mig vid frukostbordet. ”De är lata, avundsjuka, falska … ”

Vad menar hon? Jag hade bott nära den muslimska befolkningen i tre månader, och det hade varit en överraskning att möta denna ödmjuka och vänliga värld. Aldrig var jag rädd när jag rörde mig i dessa kvarter, och alltid blev jag väl bemött. Jag njöt i själva verket precis lika mycket av att vandra i de muslimska kvarteren som i de judiska. Att muslimer av naturen hatar alla kristna passade inte in på den verklighet jag mötte. Här fanns en värme och en närhet som var unik. Men i denna värld har många judiska Jerusalembor aldrig satt sin fot.

Dominikanen Marcel Dubois (1920–2007), en av de främsta gestalterna inom den judisk-kristna dialogen i Israel, gjorde en revolutionerande upptäckt efter att ha bott nära fyrtio år i Jerusalem. Som katolik och ordensman hade han uppnått ett nästan oöverträffat anseende bland den judiska befolkningen. Han hade länge ansvaret för filosofiska fakulteten vid Hebrew University och blev utnämnd till hedersmedborgare i Jerusalem. Men i slutet av sitt liv lärde han för första gången känna en palestinsk familj – och han upptäckte att de var människor! Han hade inte haft en aning om vilket pris de hade fått betala det senaste halvseklet, och det blev en så stor chock för honom att han bröt upp och flyttade. Sina sista år i Jerusalem bodde han i den östra delen av staden.

Fader Dubois’ val gav upphov till ständiga debatter. Han beskylldes för svek eller för att ha blivit gammal och senil, medan andra sade att han bara haft modet att öppna ögonen. Men Marcel Dubois hade inte ”bytt sida”. Hans kärlek till Israel kvarstod. Han hade bara upptäckt en annan sida av verkligheten.

Det var förvirrande att befinna sig i denna frontalkrock mellan två verklighetsuppfattningar. Som att hamna på en sträckbänk. Plötsligt fick jag höra att Västbanken inte alls var ockuperad. Araberna fick skylla sig själva. De hade inte accepterat FN:s delningsplan utan inlett ett krig. Israel hade bara försvarat sig och vunnit. Nu var landet judarnas. Sådana var spelets regler. Mot araberna gällde det att sätta hårt mot hårt. De var inte dumma, ju mer Israel gav efter för dem, desto mer skulle de ta tills Israel dränktes i havet.

Från de olika lägren sköt man på varandra med fakta som hela tiden motsade varandra. Så här kunde det låta:

”Jag är säker på att Israel inte bär skulden för det pågående kriget. Vid Camp David, i juli 2001 föreslog Israel så gott som fullt tillbakadragande från de ockuperade områdena och blev det första landet i världen att erbjuda delad överhöghet över sin huvudstad. […] men Yasser Arafat utlyser ett terroristkrig mot den mest radikala vänsterregeringen i Israels historia.2

Israel vill inte ha fred. I våra vildaste drömmar hade vi inte kunnat tro att den dag skulle komma när hela den arabiska världen skulle sträcka ut sin hand i vilja till fred och Israel avfärda gesten.”3

Pang, pang! Utan uppehåll pepprade man varandra med argument. För den redan övertygade var det bara att välja vem man skulle lyssna på. Men hur gör man när man försöker bilda sig en uppfattning genom att lyssna på båda? Jag kände mig som en pingpongboll som smashades fram och tillbaka i en final i bordtennis.

Exempelvis den dag då Jerusalem under fest och glam firade 40-årsjubileet av sexdagarskrigets seger och jag besökte ”Ammunition Hill” där detta krigs historia skildras. På ett av museets anslag läste jag ur ett tal av generalmajor Yitzhak Rabin: ”Våra soldater segrade inte genom vapen utan genom känslan av att vara kallade, genom medvetandet om det rättfärdiga i deras sak”(28 juni 1967). Judarna hade räddats från en ”Andra Förintelse”, och även jag rördes till tårar över de soldater som gett sitt liv för att ”Hitler inte skulle få rätt”. Det var gripande att se bilder på soldater som gråtandes av glädje bad vid judarnas mest vördade plats, tempelmuren, till vilken judarna tidigare förvägrats tillträde. Genom 1967 års seger enades staden, och samtliga tre världsreligioner var välkomna att utöva sin religion i Jerusalem. ”Aldrig tidigare hade staden åtnjutit sådan frihet!”

Men efter museibesöket deltog jag i en bön för fred hos dominikanerna i École Biblique. Där lyssnade jag till den grekisk-ortodoxe patriarken Theophilos III som talade om ockupationen som ”fyrtio år av ändlös terror”.

Herre, är det inte möjligt att leva och överleva på denna jord utan att bli skyldig?

Inte ens de mest basala fakta som vem som egentligen inlett krigen stod oemotsagda. Styrkta av verifierbara fakta hävdade de som försvarade palestinierna att den arabiska attacken mot Israel i maj 1948 i praktiken bara hejdat en tidigt planerad och redan påbörjad judisk erövring av hela det brittiska mandatet. Nästan hälften av de arabiska byarna hade redan angripits vid den tidpunkt då de arabiska regeringarna beslöt sätta in sina trupper.4 1967 års krig hade i själva verket spelat Israel i händerna. Så här skrev Ben Gurion redan 1937:

”Araberna kommer att vara tvungna att ge sig av, men man behöver ett lämpligt tillfälle – som ett krig – för att låta det ske.”5

Mitt intryck att varje sida tog in en del av verkligheten och förträngde den andra skulle kunna illustreras med en händelse jag var med om i Hebron. Ja, för jag ringde faktiskt upp Valentine några månader efter vårt möte och bad om att få komma och besöka följeslagarna. Det hade blivit en inre nödvändighet.

Två följeslagare mötte mig i Hebron och visade mig runt under en hel dag. Deras tjänst bestod i att genom sin blotta närvaro hindra övergrepp mot palestinska skolbarn. Vi vandrade genom utrymda affärsgator som tidigare varit en blomstrande arabisk marknad. Nu var affärerna stängda, och på de igenbommade dörrarna hade det målats Davidsstjärnor. Inte av antisemiter, utan av de judiska ockupanterna. Som ett slags omvänd kristallnatt.

Mina två följeslagare tog mig med till den berömda Machpelah-moskén där en fruktansvärd massaker ägt rum 1994: juden Baruh Goldstein sköt ihjäl 29 bedjande muslimer där, innan han slutligen sköt sig själv till döds. Bland de judiska bosättarna i Hebron upphöjs han till hjälte. Vi styrde stegen mot den plats där massakern ägt rum och stod tysta inför ett minnesmärke.

Men när vi lämnat moskén och vandrade upp mot den palestinska skolan kom vi förbi en minnesplakett över en annan massaker: i Hebron utfördes 1929 en muslimsk pogrom mot en judisk församling, och 67 judar mördades. En av följeslagarna kastade en blick på plaketten, men gick sedan snabbt förbi den. Det var då jag frågade mig: Var det så att varje sida bara ville ta in en massaker i sitt medvetande?

En smärtsam resa in i den egna historien

Men för alla var det ändå inte så. I en bok av Göran Rosenberg, själv jude och delvis uppvuxen i Israel, läste jag om hur han börjar söka spår av en verklighet som han inte haft en aning om under sina skolår i Israel:

”Så kunde det väl inte vara? Var detta samma land som jag lärt känna och älska? Var det verkligen möjligt att där fanns lagar som gjorde det möjligt att kalla fysiskt närvarande araber för ”frånvarande”, för att därmed med ett administrativt beslut beslagta deras jord? Kunde det finnas undantagslagar som tillät […] fördrivning av arabiska invånare och förstörelse av deras egendom utan föregående rättegång och dom?”6

Göran Rosenberg konstaterar att det är möjligt att leva ett helt liv i det judiska Israel utan att ha en aning om sådana lagars existens. Den här verkligheten vill man inte veta någonting om. Att påminna om den innebär därför en risk.

”Ganska snart fick jag en förrädarstämpel på mig. Jag var en judisk självhatare som flydde mitt folk och ursprung.”7

Jag hade inte kommit till Jerusalem för att stå i strid mellan kämpande parter. Jag hade ingen lust att få fiender eller betraktas som förrädare. Vad enkelt det hade varit om jag bara hade kunnat välja sida. Men jag kunde inte avfärda vare sig den ena eller den andra eftersom jag knutit goda kontakter på båda håll. Ibland kändes det som att jag bar inom mig de två systrakommuniteterna som rotat sig på varsin sida av stridslinjen. Kriget pågick inom mig själv, för jag kunde identifiera mig med båda sidor och bli lika provocerad av båda. Bättre blev det inte av att jag fick höra att den enda hållning som var totalt ohållbar var min. Jag måste välja: antingen trodde jag att Gud gett landet åt Israel eller också hade han inte det. Genom att inte välja sida vägrade jag att ta konsekvenserna av ett val och slapp bli komprometterad.

Så var då hatet det enda svaret?

Nej, just den smärtfyllda resan in i den egna – och den andres – historia tycktes vara ett effektivt motgift mot hat. Att läsa den judiske his-torikern Ilan Pappes bok Den etniska rensningen av Palestina var en skakande upplevelse. Hans skildring är baserad på hemligstämplat material från israeliska arkiv och visar att massfördrivning av palestinier ingick i de sionistiska planerna så tidigt som på trettiotalet. Här krackelerade hela den officiella historieskrivningen om Arabstaterna som de som ”började” och om palestinier som gett sig iväg av fri vilja. Det var lika plågsamt för mig att läsa om dessa händelser som det varit för mig att läsa kyrkans historia i förhållande till judarna. Men lika nödvändigt.

Inom israeliska organisationer som B’tselem, Fred-nu, Rabbis for Human Rights m.fl. finns judar som tar denna sida av historien på allvar. De är lysande vittnesbörd om den Gud som ”aldrig är partisk och som inte kan mutas” (5 Mos 10:17). Alla människors gemensamma ursprung betraktas av den rabbinska traditionen som Torans själva grund. Att arbeta för upprättelse och bättre villkor för det palestinska folket innebär på så sätt att värna om judendomens allra mest autentiska värden.

Den katolska kyrkans position

Den katolska kyrkan har intagit samma hållning och erkänner både israelers och palestiniers rättigheter. De gester av solidaritet som påven Johannes Paulus II visat gentemot det judiska folket har alltid åtföljts av liknande gester gentemot palestinierna. Under sin resa till Heliga landet år 2000 besökte han minnesmärket över Förintelsen, Yad Vashem, men även flyktinglägret Deheisheh, nära Betlehem. Upprättandet av Vatikanens diplomatiska förbindelser med Israel 1993 förutsatte de fredsförhandlingar som inletts mellan de båda folken och följdes av en parallell överenskommelse med PLO där Vatikanen erkänner palestiniernas ”oförytterliga rättigheter”. Vatikanens politiska erkännande av staten Israel är grundat på internationell lag. Man har stått emot all påtryckning att ge den politiska statsbildningen en teologisk innebörd.

Kyrkans neutrala position hindrar inte att den lokala kyrkan i Jerusalem till viss del är splittrad mellan å ena sidan de hebreisktalande kristna som söker att inlemma sig i det israeliska samhället och de palestinska kristna som lever under helt andra förhållanden.

Den latinske patriarken av Jerusalem, Michel Sabbah (fram till påsken 2008 då han gick i pension), var själv palestinier och mycket engagerad för sitt folks sak. Därför blev han också kontroversiell och anklagades för att ”hata Israel” eller motverka den judisk-kristna dialogen. Vilken lättnad var det då inte för mig att höra min ortodoxe lärare Deborah Weissman säga: ”Det är inte sant att man förnekar Israel rätten att existera bara därför att man är kritisk. Gud själv var ju ofta kritisk mot Israel, just därför att han älskade oss.”

”Man kan inte skilja kärlek från sanning” sade Michel Sabbah. ”Fred kan bara komma när hela sanningen tas emot.”

Men vad är sanning? Säger inte Guds ord att landet getts åt judarna och att främlingar skall fördrivas därifrån?

Att tolka Guds ord

Guds ord är lika komplext som verkligheten själv. Exemplen är otaliga. Det står i lagen att ingen ammonit eller moabit någonsin får upptas i Herrens församling (5 Mos 23:3) – men moabitiskan Rut blev kung Davids anmoder! Gud lovar ett land åt Israel – men gränserna för landet varierar. Och trots löftet till patriarkerna betalade de för sin mark (1 Mos 23:12–13; 33:19).

Det är ett tveksamt företag att rycka ut enstaka bibelord ur det övergripande sammanhanget och upphöja dem till bokstavlig norm.

Den historisk-kritiska metoden har visat oss att Guds ord förmedlats till oss genom människor och är färgat av deras och den omgivande kulturens begränsningar. Det kan till exempel vara av värde att förstå att Josuas bok, som beskriver judarnas fördrivning av kanaanéerna, skrivits många hundra år senare, då Israel själv stod inför en hotande fördrivning – eller eventuellt redan befann sig i exil. Vid denna tid var tillståndet hos folket att jämföra just med de hedningar som tidigare fördrivits. Josuas bok skulle alltså mycket väl kunna tolkas som en varning: detta är vad som kommer att ske med oss om vi inte omvänder oss. Eller som en läxa: detta är orsaken till vad som drabbat oss. Sanningen om en text måste ofta sökas på en annan nivå än den rent historiska. Att läsa dem som en bokstavlig beskrivning av vad som faktiskt hänt är att inte respektera deras litterära genre.

Det triumfalistiska erövrandet av hela Kanaans land, så som det beskrivs i bibeln, har i själva verket aldrig ägt rum exakt på det viset. Israel vann inte alla krig och landet har alltid bebotts av andra folk samtidigt. Nej, Bibeln är ingen kartbok som kan användas för att dra upp internationella gränser. Den ger inte heller sanktion för etnisk rensning, utan innehåller lagar för hur främlingen skall behandlas. Och främlingen är på sätt och vis var och en som bor i landet. ”Landet är mitt och ni är främlingar och gäster hos mig”, säger Herren (3 Mos 25:23).

Landet som utlovas ges för ett alldeles speciellt syfte: där skall folket leva i enlighet med Toran. Gåvan har ett villkor: trohet mot förbundet (3 Mos 26 och 5 Mos 28). Att gränserna för landet varierar i Bibeln har kanske att göra med att landets utsträckning är beroende av var man lever enligt Torans bud. Det land Gud lovar Abraham sträcker sig ”ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat”(1 Mos 15:18), vilket motsvarade hela den kända världen. Målet är att alla folk skall tjäna Herren, och då blir allt land heligt.

”Den dagen skall Israel vara jämställt med Egypten och Assyrien och bli en välsignelse på jorden, när Herren Sebaot välsignar jorden och säger: Välsignat är Egypten, mitt folk, Assyrien, mitt eget verk, Israel, min egendom” (Jes 19:19–25).

Genom Abraham skall Guds rike sträcka sig till jordens yttersta gräns; det överskrider till och med tiden. I Daniels bok beskrivs hur makten över alla jordens folk överlåts åt Människosonen:

”Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under” (Dan 7:14).

”De rättfärdiga skall äga landet”, säger psalmisten (Ps 37:29), som om landet fortfarande hägrar i framtiden och ännu inte helt är i folkets besittning. Det yttersta förverkligandet av Guds löften transcenderar det jordiska.

”Jag skall skapa en ny himmel och en ny jord” (Jes 65:17).

Men att hävda att Bibeln bara skall uppfattas ”andligt” och att det överhuvudtaget inte finns något band mellan det judiska folket och det konkreta landet vore att förneka Bibelns historiska dimension. Guds löften banar sig mödosamt en väg fram genom ett inkarnerat folks historia; hans ingripande i deras liv lämnar ett konkret märke på jordskorpan – kanske till och med ett sår? Israel haltade efter att ha mött Gud ansikte mot ansikte (1 Mos 32:22–32). Och landet blöder …

Varje folk behöver ett land för att överleva; ja landet är själva symbolen för Guds godhet mot sitt folk. Det judiska folkets identitet och överlevnad under artonhundra år av exil har att göra med att det upprätthållit ett andligt band med sitt land. Att folket nu återknutit kontakten med landet har inneburit att det mer eller mindre fötts på nytt. Detta är ett tecken som kyrkan vill ta på allvar. Men det är ett tecken som måste tolkas.

Att Gud verkat i den bibliska historien innebär att han fortsätter att handla rätt genom skeenden som exempelvis Förintelsekatastrofen och återkomsten av Israel till det land han lovat. Men det betyder inte att Guds handlande sammanfaller med historien, och att allt som sker okritiskt skall uppfattas som Guds vilja. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle väl i dag kalla Förintelsen ett straff från Gud. Utifrån samma logik kan man inte heller hävda att upprättandet av staten Israel så till den grad är resultatet av Guds ingripande att den skulle stå över all kritik. Tvärtom stod ju profeterna alltid vid sidan om och granskade historien i ljuset av Uppenbarelsen.

Den bibliska uppenbarelsen har ett mål: Det Adam och Eva misslyckades med i Edens lustgård skall Gud förverkliga på nytt genom Abrahams säd. I det land som Gud lovar Abraham skall den ursprungliga relationen mellan Gud och människa återupprättas.

Det är i ljuset av detta mål vi måste tolka Bibelns löften. För judarna är Toran en eftersom Gud är en. Enskilda stycken i Bibeln uppenbarar sin fulla mening enbart när de står i relation till helheten. När enskilda bibelord rycks ur detta sammanhang kan de förlora sin djupaste innebörd. De riskerar att blir politiska slagord för att erövra kvadratkilometrar. Att främja egna markintressen kan vara helt berättigat, nödvändigt eller ofrånkomligt i vissa fall. Men handlingarna bör då motiveras med hjälp av det mänskliga förnuftet och legala rättigheter. Att enbart stödja sig på gudomlig uppenbarelse för att hävda att man har Gud på sin sida är lika farligt vare sig man är kristen, jude eller muslim.

”Den fundamentalistiska läsningen är farlig. Den är attraktiv för människor som söker svar på sina livsproblem i bibeln. Men den kan dupera dem genom att tillhandahålla fromma men illusoriska tolkningar – i stället för att säga dem att bibeln faktiskt inte har ett omedelbart svar att ge på alla sådana problem. Fundamentalismen inbjuder, outtalat, till ett slags tankens självmord.”8

Att öppna sig för ”den andre”

Det fanns med andra ord en gräns där det inte var svårt för mig att välja sida, och det var mot varje form av kompromisslös fundamentalism, vare sig den var kristen, muslimsk eller judisk. Och den ser likadan ut på båda sidor:

”I skolan lärde vi oss hat, hämnd och vedergällning; fred var aldrig ett alternativ, utan ett tecken på förlust och svaghet. Lärare fyllde våra hjärtan med rädsla för judarna; de fick hat att kännas lätt och terrorism att kännas acceptabelt och även ärofullt.9

I hundratals statsunderstödda talmudskolor […] fostrades unga män och kvinnor i de halachiska argumenten för ockupation, moskésprängning och etnisk rensning. De fick lära att en judes liv är mer värt än en icke-judes, att araber är icke-människor, att en stat styrd enligt Toran är oförenlig med demokrati.”10

Till dessa citat skulle kunna tilläggas många från korstågens Europa eller krigets Nazityskland. Men det behövs inte. Det är redan tydligt att det inte är araben, juden eller kyrkan som är ”de onda”; det är människan som bär på denna tendens.

Om och om igen visar bibeln att en slumrande potential till ondska finns inom alla människor. Att Israel räddades undan faraos förtryck betyder inte att skiljelinjen mellan förtryckare och förtryckta går mellan Egypten och Israel. I berättelsen om guldkalven beskrivs Israels avfall som att de blivit ”som farao” (framkommer ej i översättning).11 Bibeln framställer ganska ofta Israels kungar som förtryckande faraoner.

Skiljelinjen mellan onda och goda, mellan Guds sida och motståndarsidan har ingenting att göra med geografiska områden eller etnisk tillhörighet. Stridslinjen går rätt genom det egna hjärtat.

Vadå? Jag är väl ingen ockupant eller terrorist?

Lätt för oss att säga, så länge vi själva inte utsätts för hot om total utplåning eller av massfördrivning och massakrer. Vi kan omöjligen veta hur vi själva skulle reagera i samma situation.

”[Vi brister i insikt om ] de krafter som finns i varje ’normal’ mänsklig person. […] Själva grundlaget för den ondska vi alla beklagar oss över ligger i den beredskap att skada andra som finns hos oss alla ’anständiga’ individer när vissa omständigheter

uppstår. Denna beredskap mobiliseras närhelst vår säkerhet, vår värdighet eller våra vitala fysiska behov hotas. […] Detta är ingen abstrakt möjlighet, utan en äkta tendens, som ständigt verkar i oss.”12

Detta är den fallna mänskliga naturen, vår skuggsida som vi inte gärna vill veta av. ”Den skyldige” är djupast sett varken Israel eller Arabvärlden; inte sionismen, islamismen, imperialismen – och inte heller religionen; det är jag själv, det i grunden sårade jaget, den utsatta människan som sprungit vilse från det enda sanna grundfäste i tillvaron som kan ge sann trygghet.

Nej, jag talar inte om berättigat självförsvar. Det handlar om en panikslagen och förödmjukad Kain som känner sig hotad i sin värdighet, hotad av den andres existens. Han kan välja mellan att slå – eller att lyssna till den Gud som talar till honom, Kain finns i mig.

Har vi svårt att tro på detta? Låt oss lyssna till en av dem som gått in i den stora tystnaden för att låta Gud avkläda det egna hjärtat. Cisterciensmunken Christian Chergé blev offer för terrorism när han halshöggs av muslimska extremister i Algeriet 1996. Så här skrev han en tid före sin död:

”Mitt liv är inte längre präglat av barnets oskuld. Jag har levt tillräckligt länge för att veta att jag är medskyldig till det onda som tyvärr tycks ta överhanden i världen. Jag är till och med en medbrottsling till den som blint kan tänkas slå ner mig.”13

Detta är inget hopplöshetens budskap. En fiende kan bara bekämpas när man erkänner att den finns – och slipper projicera den på andra. Den genomlyste munken bad för sina förövare.

Under min tid i Israel fick jag nåden att möta människor som stod emot reflexen att slå tillbaka, fysiskt eller intellektuellt, och som vågade lyssna. De stod mitt i konfliktens outhärdliga spänning och bevarade sitt hjärta öppet för båda folken. I en sådan modig och stundvis mycket plågsam öppenhet såg jag antitesen till den farao som vill krossa och utplåna ”den andre”. För mig blev de förebilder, pilgrimer i stenigt landskap, in i ett förlovat land.

Jag är inte säker på att jag själv i längden skulle klara att leva så i detta spänningsfält av motstridiga krafter. När jag inte orkade mer drogs jag intuitivt till den enda plats som kunde skänka verklig vila: Golgata. Där, på stengolvet framför klippan, tillbringade jag timmar, ja säkert många dygn och såg upp mot Honom som vi har genomborrat (jfr Sak 12:10).

Något annat svar på en definitiv lösning av konflikten fann jag slutligen inte.

Men det räckte.

Noter

1. Paul Beachamp (2004), Israel et les Nations hors et dans l’Église, s. 157

2. Yossi Klein HaLevi (2002), At the Entrance to the Garden of Eden – a Jew’s Search for Hope with Christians and Muslims in the Holy Land, s. XIV

3. Gideon Levy, Jerusalem Post, maj 2007

4. se Ilan Pappe (2006), Den etniska rensningen av Palestina, Karneval förlag, s. 121

5. från Ben Gurions dagböcker, 12 juli 1937, cit. av Ilan Pappe (2006), s. 41

6. Göran Rosenberg (1996), Det förlorade landet – en personlig historia, s. 327

7. Rosenberg, s. 319

8. Att tolka bibeln idag. Påvliga bibelkommissionens dokument om bibeltolkningen i Kyrkan (1993). Katolsk dokumentation nr 22, Katolska Bokförlaget 1995, s. 52 f.

9. Nonie Darwish (född och uppväxt i Gaza), Jerusalem Post, 23 oktober, 2007

10. Rosenberg, s. 414

11. 2 Mos 32:25. Det verb som används två gånger i meningen ”När Mose märkte att Aron hade släppt greppet (irp) om folket och utlämnat det hirp åt motståndarnas förakt” är av oklar betydelse, men identiskt med ordet för farao.

12. Dallas Willard (1988), The Spirit of the Disciplines, s. 235

13. Tidskriften Pilgrim, nr 4, 1999