Religiös analfabetism

Dagens svenska samhälle präglas av en växande oförmåga att hantera religiösa frågor, vilket visar sig inte minst i skolans religionsundervisning. Att religionskunskapsämnet under de senaste årtiondena genomgått en tydlig försämring är i så måtto knappast förvånande. Några centrala aspekter av problemet blir belysta i Ola Björlins och Jan-Olof Hellstens artiklar i detta nummer av Signum. Bristande ämneskunskaper i kombination med vilsenhet kring syftet med undervisningen skapar dåliga förutsättningar för ämnet. Den svenska skolans religionskunskap har hamnat i en ond cirkel: bristen på kompetenta lärare och kompetenta författare till läroböcker har lett till allt sämre ämneskunskaper. Okunnigheten har i sin tur skapat grogrund för förvrängningar av bilden av religiös tro hos både lärare och elever. På så sätt har vi fått en generation av svenskar utan nämnvärda insikter om religiös tro.

En genomgripande förändring skedde på 1960-talet, när den gamla kristendomskunskapen omvandlades till religionskunskap, och existensfrågorna sattes i undervisningens centrum. Denna breddning av skolans religionsundervisning var i sig välmotiverad. Det kristna enhetssamhället var i försvinnande och höll på att ersättas av en kulturell och religiös mångfald. Som det nya religionsämnets främste arkitekt John Ronnås uttryckte saken fanns det inte längre någon trosgemenskap bland eleverna men däremot en problemgemenskap: alla bar på samma grundläggande livsfrågor, något som kunde bli utgångspunkten för en ny form av religionsundervisning.

Detta var säkert helt riktigt resonerat. Problemet var bara att det nya religionsämnet snart föll sönder i två delar, en faktarelaterad och en frågerelaterad. I stället för att låta faktakunskaper och problemdiskussioner belysa varandra, fick vi två slags religionskunskap som odlades separat. Med tiden tog livsfrågorna över och lösgjordes från religionens konkreta former. Faktafrågorna tömdes på sitt existentiella innehåll, och de olika religionernas föreställningar beskrevs alltmer klichéartat med tonvikten lagd på det som var avvikande från elevernas egen värld. Att förstå sig på religion blev liktydigt med att som neutral observatör iaktta de yttre uttrycken för olika religiösa övertygelser. Någon förståelse för uttrycksformernas innebörd förväntades man inte ha.

Men den nuvarande svenska formen av religionskunskap är inte den enda tänkbara, och i andra länder med en mångkulturell situation har ämnet utformats annorlunda. Man kan exempelvis tänka på den skotske religionsvetaren Ninian Smart (1927–2001), professor vid universitetet i Lancaster och senare vid Santa Barbara i Kalifornien. Han utarbetade förträffliga pedagogiska modeller för att förklara religiösa fenomen som var främmande för eleverna, och hans sätt att greppa ämnet har fått stor spridning också utanför det engelskspråkiga området. En svensk motsvarighet har vi i Martin Lönnebos Religionens fem språk (2 utg. 1993), som är värd att läsas på nytt. Gemensamt för dessa båda författare är att de framställer religionen som ett komplext fenomen med olika dimensioner och funktioner, vilket är en förutsättning för att man ska lyckas göra den religiösa tron rättvisa. Bortser man från religionens komplexa natur blir framställningen förytligad och missvisande, precis så som det beskrivs i Hellstens artikel om dagens svenska skolböcker.

Om man försöker sammanfatta dessa olika dimensioner till en enhet, så framstår religionen framför allt som en livshållning som präglar människans liv i dess helhet. Den omfattar mentalitet, tradition och kultur och kan inte isoleras från konst, musik och diktning, från vardag och fest, från synen på familjen och andra viktiga livsområden. Denna komplexitet kan naturligtvis bara antydas i skolans undervisning med dess begränsade tidsramar. Men insikten om religionens mångfaldiga natur och funktioner måste på något sätt ändå komma till uttryck i både läromedel och undervisning.

Ett särskilt problem utgör bibelkunskapens försvinnande ur skolan. Det är en förlust som har gjort den kristna tron alltmer obegriplig för folk i vårt land, och den innebär samtidigt en allvarlig kulturell stympning. Bibeln har varit en ständig följeslagare i europeisk kultur under snart 2 000 år: den har på de mest skilda sätt präglat tänkesätt och värderingar, den har varit en levande inspirationskälla för litteratur och konst, arkitektur, musik och otaliga former av kulturella initiativ. Att göra sig urarva denna tradition är ett svek mot kommande generationer. Helt orimlig är tanken att undervisning om bibeln orättvist gynnar en viss religion på andras bekostnad. Skolan gynnar helt obesvärat svensk och västerländsk litteratur och musik, inte av förakt för låt oss säga indisk eller japansk sådan, utan därför att vi faktiskt lever just i detta land och tillhör en kultur med egen identitet och ett historiskt arv som vi åtminstone bör känna till och kanske dessutom känner någon glädje och stolthet över. Men just därför bör bibelundervisningen inte vara ett isolat utan bör knytas samman med andra ämnesområden som historia, litteratur och konst. Det är en nyorientering som är krävande och fordrar en omfattande planering men som utan tvivel är genomförbar.

Ända fram till 1900-talets mitt dominerades svensk skolundervisning av kristendomen i dess lutherska form. Ju mer Sverige öppnades för världens olika religiösa traditioner fick religionskunskapen syftet att väcka förståelse också för andra livstolkningar. Det var en positiv utveckling, men det blir desto mer obegripligt att man idag inte vill satsa på en bättre religionskunskap, både för att orientera eleverna om de olika tankevärldar som omger dem och för att motarbeta etniska motsättningar och fördomar. En sådan undervisning måste rimligtvis fortfarande ge stort utrymme åt kristendomen, som trots allt präglar den kultur som exempelvis muslimska och andra invandrare konfronteras med här.

När den nya religionskunskapen utvecklades under 1960-talet betonades ständigt behovet av objektivitet i undervisningen. Detta blir särskilt viktigt när elever med olika religiös bakgrund undervisas tillsammans. Men objektivitet bör inte förväxlas med en likgiltig själlöshet, en knappologi där torra fakta radas upp utan sammanhang och mening. Religionernas känslogrund och deras förmåga att entusiasmera människor måste också bli framställd, utan att undervisningens sakliga karaktär undermineras. Balansen mellan inifrån- och utifrånperspektiv är en känslig fråga som inte kan lösas genom att endera perspektivet offras på det andras bekostnad. Detta ställer synnerligen stora krav på lärarnas förmåga att förmedla en levande bild av åskådningar och livsmönster som inte är deras egna. Men är inte just den förmågan ett tecken på den personliga mognad som man med rätta kan förvänta sig att finna hos dem som har till uppgift att fostra unga människor in i ett tolerant och levande mångkulturellt samhälle?