Att ta fundamentalismen på allvar

Gösta Hallonsten vill med sin nya bok, Orden och erfarenheten, visa vad som är alternativet till kristen fundamentalism och relativism i vår tid. I teologin kan vi inte välja mellan ord och erfarenhet, mellan uppenbarelse och liv, utan behöver ha med båda. Därför behöver vi en reflekterande tro. Den skiljer sig både från fundamentalismen, som inte vill föra resonemang om de givna orden, och från relativismen, som låter var och en bli salig på sin fason med hänvisning till subjektiv erfarenhet.

Författaren menar att den oreflekterade tron breder ut sig i vår tid. Jag håller med honom om att det är viktigt att teologin tar på allvar att fundamentalistiska rörelser inom såväl kristendomen som islam spelar viktiga roller i internationell politik. Vi behöver bjuda fundamentalismen motstånd. Jag håller också med honom om att det finns ytterligare ett viktigt skäl att tala om att vi uppfattar troheten mot ordet på ett annat sätt. I den allmänna debatten görs ofta ingen skillnad mellan fundamentalism och annan religion. Att värna den reflekterande tron är angeläget.

Fundamentalismen har orubbliga absoluthetsanspråk och identifierar tron med försanthållandet av vissa ord, med formuleringar som utgör fundament att utgå från. Mot detta hävdar Gösta Hallonsten att orden lever och tolkas i den väv som utgörs av Bibel och tradition. Orden ger inte information, de hänvisar till den gudomliga verkligheten och aktualiserar den. Detta sker i bibelläsning, dogmbildning och liturgi. Orden knyts till erfarenheten.

Den relativism Gösta Hallonsten diskuterar låter han företrädas av två personer som spelar en roll för den svenska diskussionen: Svenska kyrkans förre ärkebiskop K G Hammar och författaren Jonas Gardell. Det som utmärker deras kristendomstolkning är, enligt författaren, att den utgår från den subjektiva gudserfarenheten som antas föregå orden och som präglas av mottagarens passivitet. Problemet med denna kristendomsform är att den undervärderar de givna ordens betydelse för att vi ska kunna möta den gudomliga verkligheten.

Boken har två delar. Den första behandlar det principiella problemet om hur orden relaterar till erfarenheten. Gösta Hallonsten tar upp frågan om den kristna trons historiska anspråk, uppenbarelsebegreppet, förhållandet mellan orden och verkligheten, sanningsbegreppet och synen på andra religioner. Han ger korta, informativa översikter och gör tydliga vägval.

I den andra delen tillämpas den reflekterande teologin på kristologin. Den tidigare polariseringen mellan kristologi nedifrån och uppifrån nyanseras med hjälp av den teologiska kunskapsutvecklingen. Under det tidiga 1900-talet kunde man tala om en ursprunglig kristologi nedifrån som senare förkyrkligats och fått metafysiska påbyggnader. När tiden gav tillräckligt avstånd till liberalteologins Jesusbild, kunde man se att den i hög grad återspeglade förra sekelskiftets framstegsoptimism. Forskningen har gett oss en annan bild av hur kristologin uppstått i ett pågående samspel mellan berättelse och bekännelse. Övertygelsen om en ursprunglig kristendom, som senare kom under inflytande av annat tankegods och helleniserades, har visat sig vara falsk. Vishetslitteraturen utgör en brygga mellan dem som haft en avgörande betydelse, men som man länge bortsåg från.

Gösta Hallonsten lyfter fram många av den akademiska teologins vedertagna resultat. Det är värdefullt, eftersom de är alltför lite kända för allmänheten och nog kan överraska. Han skriver till exempel att liberalteologins frontfigur Harnack hade helt rätt när han hävdade att evangelierna inte primärt handlar om Jesus själv, utan om det som han förkunnar. Han kritiserar satisfaktionslärans framskjutna plats i både katolsk och protestantisk teologi och fäster vår uppmärksamhet på att vi måste skilja på traditioner som dominerat i praktiken och sådana som fått en officiell ställning. Han framhäver att uppståndelsen inte går att bevisa empiriskt utan måste förstås som en eskatologisk händelse som griper in i historien ”liksom framifrån snarare än uppifrån”.

Enligt Gösta Hallonsten finns det en ”implicit kristologi som blir explicit efter påsken” och som förutsätter en lång och turbulent läroprocess. Ord och erfarenhet samspelar inte med automatik på ett harmoniskt sätt. Uppenbarelsen är alltid en successivt avslöjad hemlighet, där källorna visserligen är givna, men deras innehåll ständigt utforskas. Gösta Hallonsten menar att uppenbarelse är ”epifani: det som visar sig i det man redan sett men inte förstått”. Den teologiska reflektionen är kreativ.

Detta erkännande av den kreativa teologins betydelse begränsas emellertid av Gösta Hallonstens syn på sanning. Han menar att det i princip endast finns en sanning, eftersom verkligheten är en. Att vi har olika uppfattningar om denna sannings innehåll hör till det mänskliga livets villkor, men konsekvensen är inte att troende ska relativisera sina sanningsanspråk, utan att de olika sanningsanspråken får ”bryta sig mot varandra”. ”Sanningen som sådan kan inte vara intolerant. Endast människor kan vara intoleranta”, hävdar Gösta Hallonsten. Vad betyder det?

Överensstämmelsen, eller korrespondensen, mellan den kristna traditionen och den av oss oberoende gudomliga verkligheten är aldrig total, men alltid eftersträvansvärd, enligt Gösta Hallonsten. Därutöver är tolkningarnas koherens, det vill säga inbördes samband, viktig. Dessa sanningskriterier är allmänt omfattade. Men Gösta Hallonsten framhåller att den kristna traditionen har ytterligare ett kriterium: konsensus. I och för sig betonar han att konsensus inte är något statiskt genom att tala om en pågående konsensusbildning, men det är ändå påtagligt att detta sätter gränser för vilka sanningsanspråk som är värda att ta på allvar. Många tolkningar och traditioner uppfattas som mindre betydelsefulla eller irrelevanta.

Det förvånar mig att denne universitetsteolog inte tar kristendomens variationsrikedom på större allvar som viktiga parter i den reflekterande teologin. Gösta Hallonsten avhandlar feministteologins bidrag i en mening, där han betygar att han vet att Gud står över genuskategorier, men ändå väljer han att tala om Gud som ”han”. Detta gör varken feministteologins kritik eller dess konstruktiva bidrag rättvisa. Ett annat exempel är att den narrativa teologin avfärdas, eftersom den bygger på ett modeord. Lite senare hävdar Gösta Hallonsten själv att frälsningen bara kan berättas, men inte identifieras. Någon återkoppling till avvisandet av den narrativa teologin sker inte. Det är synd att boken har dessa brister, ty argumenten mot fundamentalismen hade blivit fler och starkare om den faktiska teologiska mångfalden hade tagits på större allvar.

Kritiken mot den föregivna erfarenhetsbaserade och subjektiva teologiska positionen är dåligt underbyggd och det förblir oklart vad som avses. K G Hammar tillmäter knappast orden en så liten roll som Gösta Hallonstens bok förutsätter. Det skulle också varit enkelt att visa att många av författarens samtida kollegor försvarar samma reflekterande teologiska position. Hans presentation av förhållandet mellan orden och erfarenheten påminner till exempel mycket om Anders Jeffners integrerade teologi. Skillnaden dem emellan handlar snarare om innehållet i reflektionen. Det finns många intressanta utformningar av reflekterande teologi mellan ord och erfarenhet. Gösta Hallonsten hade kunnat ta både K G Hammar och Jonas Gardell på större allvar och framställningen hade vunnit på att fler teologer tagits med i diskussionen.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att det är bra och värdefullt att Gösta Hallonsten skrivit en lättillgänglig bok som bjuder fundamentalismen motstånd och därmed visar på den reflekterande teologins roll i vår tid. Många kommer att ha glädje av att läsa den. Den är ett viktigt bidrag till det pågående samtalet mellan ord och erfarenhet i akademi och kyrka. Fältet mellan fundamentalism och relativism är inte så glest befolkat som man kan få intryck av genom att läsa denna bok. Som tur är.

Cristina Grenholm är kyrkosekreterare, Svenska kyrkan och tidigare professor i tros- och livsåskådningsvetenskap.