Att tala meningsfullt om Gud

Den goda vetenskapen kännetecknas av att den arbetar på två olika nivåer. Dels bedriver vetenskapsmannen en stor del av sin verksamhet i tankens värld. Där skapar han begrepp som mals genom teorier, som i sin tur hela tiden drivs mot allt högre grad av enkelhet och motsägelsefrihet. Dels mäter vetenskapsmannen sina teoriers påståenden mot den egna erfarenheten. För mycket länge sedan bestod denna kunskap i sinnenas nakna vittnesbörd: en blick mot stjärnhimlen eller förnimmelsen av renheten hos en klingande ton. Idag använder den sofistikerade vetenskapen sig av partikelacceleratorer och teleskop med interferometerteknik. Principen är dock fortfarande densamma.

Om det är någon som tycker sig känna igen Platons distinktion mellan sinnevärlden och idévärlden i en sådan beskrivning är det ingen tillfällighet. Medan Platons världsbild bar med sig religiösa konnotationer som dagens forskare står främmande inför, handlar vetenskapen fortfarande om att ställa upplevelsens tillfälliga bildgalleri mot evighetens oföränderlighet. Vad forskaren därmed satsar hela sin prestige och trovärdighet på är att det finns ett samband mellan dem båda: att det vi upplever med våra sinnen orsakas av något som finns oberoende av oss – verkligheten. Med mindre blir vetenskapens teorier inte mera än vackra konstruktioner, att med större fördel likna vid symfonier än kartor.

Vad händer då om man byter ut stjärnor och planeter mot Gud? Kan man låta också naturens skapare bli till ett objekt för vetenskapligt tänkande? Eller måste vår relation till Gud alltid vara enbart beroende av uppenbarelse och känsla, snarare än mätning och rationalitet? Frågan ställs i boken Med tanke på Gud av Ulf Jonsson, jesuitpater och denna tidskrifts chefredaktör. Inget svar gives, däremot levereras en vindlande och tankeväckande diskussion som imponerar både i kompetens och öppenhet.

Den första förutsättningen för att det ska vara möjligt att tänka på Gud i någon form av intellektuell aktivitet som liknar vetenskap – alltså själva grunden för teologin – är att Gud existerar. Om människors föreställning om Gud inte korresponderar med ett oberoende faktum försvinner onekligen mycket av ämnets charm. Och det har varit den moderna vetenskapens mantra att hävda att just frågan om Guds existens väsentligen skiljer sig från den typ av spörsmål som vetenskaplig forskning ägnar sig åt. Resonemanget utgår från att vetenskapens påståenden alltid både börjar och slutar inför sinnenas tribunal. Gud däremot berör inte våra sinnen och befinner sig därför utanför det vetenskapligas domän.

Att på så vis diskvalificera Gud från den vetenskapliga diskursen grundar sig emellertid på en elementär missuppfattning av hur vetenskapen arbetar. Rötterna till denna villfarelse finner man i den positivistiska rörelsen, som grundades i mitten av 1800-talet av den avfällige katoliken August Comte och som i form av den empiriska positivismen kom att dominera förra seklets tänkande om vetenskapen.

Positivismen lärde inte bara att alla vetenskapliga påståenden bottnar i sinneserfarenheten. Från och med 1920-talet hävdades dessutom med emfas att det som föll utanför forskningens fattningsförmåga var meningslöst att försöka fånga vare sig i språk eller i formler. På sin höjd kunde man tänka sig en sonett eller romans för att uttrycka det som sålunda rörde vid människors hjärtan; alltså väsentligen irrationella uttryck.

Anledning till positivisternas felslut var att man hade tappat bort ena halvan av det vetenskapliga tänkandets väsen, nämligen den som befinner sig i idévärlden. Vetenskapens grundläggande antaganden uttalar sig alltid om en verklighet som sinnena inte kan direkt vidröra. Ett gott exempel är Newtons idé att det finns en gravitationskraft som påverkar all materia. Vem har sett denna kraft? Vem har känt, luktat, smakat eller hört den? Svaret är naturligtvis att gravitationskraften inte kan uppfattas på det viset, lika lite som vi kan få sådan direkt kunskap om Gud. Däremot följer ur Newtons påstående om gravitationskraften empiriska konsekvenser som kan mätas, till exempel i hur månen rör sig eller äpplen faller.

I Med tanke på Gud utmanar författaren det positivistiska synsättet med en redig beskrivning av det som kallas för det kosmologiska gudsbeviset. Tanken bakom detta bevis är att universums existens och ordning förutsätter en kreatör. Med andra ord finns det en relation mellan föreställningen om Guds väsen och naturen sådan den möter våra sinnen – precis som i fallet med gravitationskraften.

Det kosmologiska gudsbeviset kan därmed uppfattas som en vetenskaplig hypotes. Vi tillskriver Gud en uppsättning egenskaper och studerar därefter naturen för att se om vi kan finna spåren av något som motsvarar vår beskrivning. Universums blotta existens och dess inneboende ordning kan då uppfattas som stöd för hypotesen att Gud existerar, på samma sätt som månens fall mot jorden kan uppfattas som stöd för att gravitationskraften påverkar dess bana.

Vilka argument kan enligt samma betraktelsesätt anföras till att Gud inte finns? Återigen måste vi utgå från en beskrivning av Gud för att veta vad vi ska leta efter. Vanligtvis vill vi sålunda tänka oss inte bara att Gud är mäktig nog att utgöra förklaringen till alltets tillblivelse, utan också att han är god. Det krävs då bara en förströdd blick i morgonens tidning för att drabbas av tvivel. Varför allt detta elände om Gud både äger all makt och dessutom vill använda den för den goda saken?

Problemet med ondskan i världen, eller teodicéproblemet, är inte ett klockrent exempel, eftersom det involverar begreppen ’gott’ och ’ont’, som ju söker sin mening i en uppsättning abstrakta värden. Men också föreställningen om Gud är beroende av dessa luddiga storheter, varför det snarare handlar om att expandera vetenskapens domän än bryta mot dess metod. Bara om man accepterar positivismens dogmer blir frågan i väsentlig mening ovetenskaplig.

Också denna urgamla fråga behandlas på ett varsamt och öppet sätt i Med tanke på Gud. Poängen är dock återigen inte att nå fram till svar och proklamationer, utan att visa hur frågan om Guds existens kan vägas på ett rationellt sätt enligt en metod som i allt väsentligt liknar den vetenskapliga.

Kanske kunde man ha önskat också en utförlig diskussion av ett annat starkt argument mot Guds existens, som nu bara snuddas vid, nämligen att vetenskapen skulle äga en förklaring av alltet, som inte behöver hypotesen om Gud. Enligt en apokryfisk anekdot anfördes detta redan av matematikern Pierre Simon de Laplace i en diskussion med Napoleon Bonaparte. Laplaces anspråk var emellertid på inget vis oproblematiskt. Inom naturvetenskapen finns exempelvis en djupt känd intellektuell oro inför teorin att universum tillkom vid ett givet ögonblick i historien, att tiden och rummet inte fanns före den stora smällen. Ändå är detta den rådande astrofysiska förklaringen. Förre chefredaktören för vetenskapsjournalen Nature, John Maddox, har sammanfattat sin egen skapelseångest med att den stora smällen är filosofiskt oacceptabel. Från ett sekulärt perspektiv är det en alldeles korrekt bedömning och inom astrofysiken levereras därför ständigt nya hypoteser som utgår från att universum funnits i evighet, eller återfötts oändligt många gånger. Anledningen är mycket enkel: kraften i det kosmologiska gudsbeviset stör ateisten.

Samma spänningsförhållande står att finna i naturvetenskapens axiomatiska förhållningssätt till naturens matematiska skönhet. Varför rör sig himlens kroppar på ett sätt som lånar sig till beskrivningar i ett matematiskt språk som har människan till upphovsman? Exaktheten i fysikens kvantitativa verklighetsbeskrivning tycks här möta en mystisk verklighet vars ursprung gäckar teorierna.

Min poäng med att be Ulf Jonsson gå i närkamp med denna diskussion är inte att be en teolog värdera den strukturella skönheten i astrofysikens inflationsteori för universums tillkomst och ställa den mot det kosmologiska gudsbeviset. Att forskarna söker en teori som kan eliminera det kosmologiska gudsbeviset är mera ett tecken på att det vetenskapliga samfundet motiveras av avväganden som inte är rationellt grundade, än att inneboende svagheter i Big Bang-teorin (som först uttrycktes 1927 av astrofysikern Georges Lemaître, också han katolsk präst) skulle rubba dess grunder.

Under de senaste decennierna har vetenskapsfilosofin kommit att betona just hur vetenskapen på så vis drivs också av psykosociala mekanismer. I sina starkaste formuleringar menar man att innehållet i forskarnas teorier inte alls bestäms av den objektiva verkligheten, utan enbart av kulturers krafter och individers idiosynkrasier. Denna diskussion, som berörs av Ulf Jonsson i ett kapitel om postmodernismen, har mycket stor betydelsen för teologin, som, om jag förstår saken rätt, till sitt själva väsen tycks förutsätta att postmodernismens syn på vetenskapen är falsk.

Avslutningsvis, om Gud inte finns, är då boken Med tanke på Gud meningslös (i sådana fall skulle den befinna sig i gott sällskap med Confessiones och Summa Theologiae)? Svaret är att den vore meningslös i lika hög grad som Newtons gravitationsteori, numera ersatt av Einsteins allmänna relativitetsteori, alltså i högsta grad meningsfull. Människans färd mot nuet utgör den klangbotten mot vilken dagens tolkningar och beskrivningar resonerar. Inte heller i detta avseende skiljer sig teologin från den övriga vetenskapen.

Ulf Jonsson har lyckats med två saker i sin bok. Han har gett en bred och kunnig introduktion till religionsfilosofin, med ständiga stickspår till relevanta frågeställningar inom den allmänna filosofin. Och han har med eftertryck visat att det är meningsfullt att diskutera Gud bortom hänryckningens vittnesbörd. Samtidigt reduceras aldrig den religiösa upplevelsen till akademins seminarierum, vilket är en styrka hos boken. Vi kan tala om Gud på ett sammanhängande vis, väga argument och tankar mot varandra, men det är ett samtal som aldrig kan uttömma gudsupplevelsen. Till sist är det i det outsägbara mötet som saken ställs på sin spets. Ingenstans i Med tanke på Gud tappar författaren denna övertygelse.
Artikelförfattaren är doktor i teoretisk filosofi och författare till Russells kalkon. En bok om hur Gud och vetenskapen formade den västerländska kulturen.