Att tolka Jesus i Japan

Den japanske, katolske författaren Shusaku Endo (1923–1996) har ibland kallats för Japans Graham Greene. Hans mest kända bok Chinmoku (Tystnad), som utkom 1966 väckte stor succé världen över och översattes till många språk, däribland svenska. Genom denna historiska roman bidrog Endo till att sprida kännedom om det så kallade kristna århundradet i Japan från 1549 till 1639 och den omfattande förföljelsen på 1600-talet. Endo var en mycket produktiv författare. Hans kamp mellan västerländsk och japansk kristendomstolkning finns med som en röd tråd i de flesta av hans verk. Shusaku Endos död uppmärksammades knappast i Sverige och det har överhuvudtaget varit tyst om honom här i landet de senaste åren. Emi Mase-Hasegawas doktorsavhandling om Shusaku Endo inom ämnet missionsvetenskap vid Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund var därför välkommen, när den utkom i slutet av 2004. Avhandlingen har titeln Spirit of Christ Inculturated. A Theological Theme Implicit in Shusaku Endos Literary Works. Författaren, som själv är japans-ka och kristen, anger i ett personligt förord att hon identifierar sig med Endo i hans kamp mellan det japanska och det västerländska. Liksom Endo har Mase-Hasegawa levt pe-riod-vis i Europa och därmed i spänningen mellan två världar och två tänkesätt. En värdefull tillgång är att Mase-Hasegawa utan problem har kunnat använda sig av material av och om Endo på japanska, vilket ger nya dimensioner åt den västerländska förståelsen av Endo.

Som titeln anger handlar avhandlingen om inkulturationsproblematiken i Endos författarskap. Det är huvudsakligen tre romaner som sätts i fokus, Tystnad (1966, sv. övers. 1971), Samurajen (1980, sv. övers. 1985) och Deep River (1993). I kapitel ett ger Mase Hasegawa en inblick i kristendomen och den japanska kulturen. En översikt över den mångfasetterade religiösa och kulturella japanska kontexten ges i kapitel två. Därefter följer ett kapitel om Endos förhållande till kristendomen, där även en biografi ingår. De två följande kapitlen ger den egentliga analysen av Endos förståelse av Kristus i de tre nämnda romanerna, varpå resultaten av undersökningen sammanfattas i konklusionen. Emi Mase-Hasegawa indelar Endos författarskap i tre perioder, ur vilka hon utläser en klar teologisk utveckling. Under den förs-ta perioden (1947–1965), då Endo några år studerade fransk litteratur i Lyon, erfor han behovet av inkulturation i efterkrigstidens Japan. Perioden karakteriseras med ordet ”konflikt”. Under den andra perioden (1966–1980), som kallas ”försoning”, söker sig Endo mot en Kristus-centrerad form av inkulturation. Centrala teman blir då den japanska dragningen till det moderliga, och Kristus som den alltid närvarande vännen och följeslagaren, som solidariserar sig med de fattiga och svaga. Under den tredje perioden (1981–1993) slutligen utvecklas Endo mot en mer pneumatisk, pluralistisk form av inkulturation. Betecknande är att Deep River, som avslutar perioden, utspelar sig i Indien i en pluralistisk kontext. Ett isolerat Japan, som hyste beundran för det västerländska, har utvecklats till ett land som är integrerat i världssamfundet och ingår i den allmänna globaliseringsprocessen.

Emi Mase-Hasegawa använder sig av några olika analysinstrument. Det moderna begreppet koshinto är ett mycket centralt sådant. Författaren menar att det har en nyckelfunktion hos Endo. Koshinto eller Basic Shinto går tillbaka till äldre japansk kultur före vår tideräkning. Mase-Hasegawa menar att man därur kan urskilja sex karakteristika som återfinns i Endos verk: synkretistisk tendens, strävan efter harmoni, emotionell betoning, kärlek till naturen, amae eller passivt beroende, samt en feminin dimension i det gudomliga. Frågan är om allting hos Endo kan bindas upp till koshinto på ett så tekniskt sätt som Mase-Hasegawa hävdar.

För inkulturationen används typologier utarbetade av Stephan Bevans (Models of Contextual Theology) samt Takeda Kiyoko. Att stoppa in Endos romaner i dessa schematiska fack verkar överdrivet tekniskt. Istället skulle man ha önskat en utförligare diskussion om själva inkulturationsbegreppet, som kan ha väldigt många betydelser, i relation till japansk spiritualitet mer allmänt. Ordet ”pluralism”, som används för att beteckna den tredje perioden och Deep River, blir egentligen aldrig definierat, utan likställs lite suddigt med panteism i Japan. Eftersom även pluralism kan betyda olika saker, skulle någon form av definition varit önskvärd.

I två korta avsnitt söker författaren bevisa att John Hicks pluralistiska teori om The Real samt Carl Gustav Jungs tänkande kring det omedvetna har påverkat Endos utveckling mot en pluralistisk religionsteologi. Eftersom dessa teorier har mycket allmän karaktär och kan passa in i de flesta pluralistis-ka kontexter, skulle dessa avsnitt ha krävt utförligare behandling för att vara övertygande.

Shusaku Endo var katolik, även om han större delen av livet kämpade med att passa in i den västerländska, katolska kostymen han fått ärva via sin mor (bilden är hans egen). Hans katolska tro tillförde honom också något, inte minst litterärt när han i Frankrike hämtade inspiration hos katolska författare som François Mauriac, Georges Bernanos och Julien Green. Endo kan väl betraktas som en översättare i båda riktningarna. Han översatte katolsk tro, ofta i fransk tappning, till japanska förhållanden, samtidigt som han översatte japansk kristendomstolkning för västerlänningar. Mase-Hasegawa tar lätt på Endos katolska inspiration och behandlar den egentligen inte alls utanför den korta biografin. – När hon ibland hänvisar till katolska dokument i fotnoterna har det ofta smugit sig in små felaktigheter. En större sensibilitet för Endos katolska hemvist och inspiration skulle ha givit mer lyftning åt avhandlingen.

Trots dessa anmärkningar har Emi Mase-Hasegawa tillfört ny kunskap om och förståelse av Shusaku Endo genom sina japanska källor. Dessa har inte minst öppnat nya symbolvärldar, som varit tämligen okända, i varje fall i Sverige, och vi kan genom dem förstå mer av rikedomen i Endos romaner. Förhoppningsvis kommer avhandlingen att inspirera till att Shusaku Endo blir mer läst. Fyra av hans verk finns översatta till svenska, Tystnad (1971), Dumboms resa (1982), Samurajen (1985) och Skandalen (1988).