Charles de Foucauld

I en värld som vår, präglad av så mycken självhävdelse, maktbegär och girighet, finns det nog ingen större utmaning än den som Moder Teresa i Indien stod för. Som ung Loretosyster i Calcutta hade hon överväldigats av vissheten att Jesus identifierade sig med de nedersta i tillvaron: ”Jag ser Kristus i varje människa jag rör vid därför att Han har sagt: ’Jag var hungrig, jag var törstig, jag var naken, jag var sjuk, jag led, jag var husvill och ni tjänade mig …’ Så enkelt är det.” Efter en tids sjukvårdsutbildning lämnade hon därför en dag klostrets skyddande murar för att bistå och leva bland livets utstötta: de fattigaste bland de fattiga, de spetäl-ska, de övergivna barnen och de hemlösa som dog på gatan.

Det var inte fråga om något gästspel i slummen, på forna välgörenhetsdamers vis, utan om en solidarisk handling i ordets mest elementära mening, ett svind-lande tvärt nedstigande bland jordens fördömda. Det väckte kanske anstöt bland en del av de fromma. Men med sin outtröttliga godhet skulle Moder Teresa ändå för otaliga människor, både inom och utom kyrkan, komma att förkroppsliga ordet helgon i vår tid.

En med Moder Teresa besläktad själ – dock med ett helt annat öde – var den franske prästen och mystikern Charles de Foucauld (1858–1916), som under första världskrigets kaos sköts till döds i den lilla byn Tamanrasset i södra Sahara. Han var snarare ett helgon i det fördolda, även om vittnesmålen om denna märkliga föregångare kommit allt tätare under århundradets lopp. Till dem som upptäckte honom hörde Moder Teresa, som enligt Desmond Doig ägde ett nött exemplar av Foucaulds Brev från öknen. ”Han var en mycket helig människa”, intygade hon.

Långt om länge har Vatikanen nu meddelat att förberedelserna för Foucaulds saligförklaring är avslutade. Senfärdigheten beror nog till en del på att hans leverne som ung – liksom Augustinus en gång i tiden – hade bringat honom i vanrykte.

Charles de Foucauld blev tidigt föräldralös, vilket lämnade honom sargad i sitt inre och vilsen i tillvaron. Tillsammans med sin yngre syster togs han om hand av sin morfar. När han vaknade intellektuellt kom han att präglas av den rådand-e tidsandan med dess positivism och skepticism. Redan i 15-årsåldern var han, enligt vissa levnadstecknare, färdig att skaka av sig sin kristna tro ”som ett gammalt uttjänt klädesplagg”.

Moraliskt tog en utförsbacke vid: ”Vid sjutton års ålder var jag bara egoism, ogudaktighet, onda begär, jag var som förryckt”, löd hans dom över sig själv.

”Jag levde som man kan leva när den sista gnistan av tro har slocknat.”

Militär karriär och troskamp

Sprungen ur en rik, adlig officerssläkt inledde Foucauld 1876 en egen militär karriär. Först vid det berömda Saint-Cyr, där hans uppflammande stolthet dock följdes av leda, indolens och slarv, som ådrog honom upprepade bestraffningar. Sedan vid kavalleriskolan Saumur, där han utmärkte sig för ett mer dekadent liv, med gåslever, champagne och galanta damer, när han inte hängav sig åt excentriska upptåg, som att klä ut sig till tiggare och dra omkring på landet. Fler disciplinstraff följde och han utexaminerades som nr 87 av 87 elever. Omsider blev han placerad vid 4:e husarregementet, där ett än mer utmanande och överdådigt liv resulterade i att han 1881 överfördes till reserven.

Som inledning till en militär karriär i den högre stilen förefaller ju dessa år tämligen förfelade. Samtidigt kan man undra över det bisarra infallet att dra omkring som en tiggare. Skedde det i en dunkel föraning om hans kommande antikarriär? Var det kanske första steget på utblottningens väg?

Foucauld var hur som helst en sammansatt karaktär. Att det fanns både allvar och viljestyrka hos denne vivör framkom när hans regemente fick order att bekämpa ett uppror i Algeriet. Han begärde då omedelbart företräde hos Krigsministeriet i Paris och lyckades bli återinsatt i aktiv tjänst. Enligt flera vittnesmål överraskade han under detta fälttåg med att visa både stor tapperhet och omsorg om dem som stod under hans befäl, framför allt de vanliga soldaterna.

När Foucauld sedan på nytt lämnade armén var det för att förbereda en årslång forskningsresa till det vid denna tid svårtillgängliga, främlingsfientliga Marocko. Efter intensiva studier i arabiska och hebreiska avreste han 1883, förklädd till landsflyktig rysk rabbin. Maskeringen var inget nytt upptåg utan en säkerhetsåtgärd: en jude var trots allt mer accepterad än en representant för den hotande kolonialmakten Frankrike. Det blev en både strapatsrik och äventyrlig färd; han undkom t.ex. nätt och jämnt ett rånöverfall med livet i behåll. Den grundliga rapport som så småningom blev resultatet, Reconnaissance au Maroc, belönades med guldmedalj av Société de Géographie.

Vad beträffar Foucaulds religiösa likgiltighet, så visar Jean-François Six i sin stora, väldokumenterade Itinéraire spirituel de Charles de Foucauld att det under det långa avfallets skiftande attityder pågick ett sökande, en alltmer desperat troskamp som omsider ledde fram till hans omvändelse. Förgäves sökte han andlig styrka och tröst under läsning av antika filosofer.

”Hela Foucaulds liv, både före och efter omvändelsen, var spänt som en båge mot något absolut, mot Sanningen”, förklarade en av hans förtrogna, islamologen Louis Massignon, under en minnesföreläsning på Sorbonne 1959.

Vad som verkligen hände i omvändelsens ögonblick under det omskrivna besöket i Saint-Augustinkyrkan i Paris 1886, då han mötte sin blivande själasörjare abbé Huvelin och fick sin trevande samtalskontakt besvarad med en resolut tillsägelse att bikta, förblir väl oåtkomligt för utomstående. Men att tron på Gud förlöstes är uppenbart.

I Nordafrika hade bedjande muslimers totala hängivelse gjort ett starkt intryck på honom. Nu blev han själv uppfylld av samma känsla: ”Så snart jag blev förvissad om att det fanns en Gud, så förstod jag att jag inte hade något annat val än att leva enbart för Honom. Min religiösa kallelse fick jag i samma stund som min tro.” Dock skulle det dröja länge innan han såg denna kallelse utstakad, denna vandring i Kristi efterföljelse som skulle mynna ut i den lilla byn i Sahara.

Ett ord i en predikan av Huvelin hade etsat sig in i hans medvetande: ”Vår Herre har till den grad intagit den nedersta platsen att ingen har kunnat beröva Honom den.” Mellan Gud som den Högste och den Lägste rådde en spänning i kärlekens tecken som för alltid kom att prägla mystikern Foucauld.

Vintern 1888–89 företog så Foucauld en pilgrimsresa till Palestina. Han besökte alla de ryktbara heliga platserna, från Betlehem till Jerusalem, men det är betecknande att han blev djupast berörd av Nasaret, där Jesus hade levt i så många år som anonym, fattig timmerman. Ingen strålglans vilade över denna plats.

Hur skulle han själv kunna leva ett absolut evangeliskt liv? Hans förs-ta ingivelse efter hemkomsten blev att överlämna sitt fädernearv, som nu tyngde honom som en barlast, till sin yngre syster. Därefter, i januari 1890, sökte han sig så till ett kloster, för att helt kunna överlåta sig själv till Gud. Och inte vilket kloster som helst, utan trappisternas Notre-Dame-des-Neiges i Ardèche, högt beläget med ett bistert klimat och därtill ett av de strängaste och fattigaste i Frankrike. Med sin regelbundna växling mellan liturgisk bön och kroppsarbete, innesluten i en rymd av tystnad, utgjorde tillvaron här den största kontrasten till det tomma, mondäna rikemansliv han lämnat bakom sig. Mitt i klostrets kärva vardag upplevde broder Marie-Alberic, som hans ordensnamn blev, ögonblick av ”gränslös frid”.

Ändå fortsatte oron att pulsera inom honom. Han hade nämligen hört talas om ett dotterkloster i Syrien, Notre-Dame-de-Sacré-Cœur i Akbès, där livet var ännu fattigare. Det var beläget i en dalgång som tidigare hade ödelagts av turkarna, men som munkarna nu ville göra fruktbar på nytt med odlingar och boskapsskötsel. Så efter ett halvårs novitiat i Frankrike fick han tillstånd att fortsätta i Syrien. För att ännu tydligare klippa av fjättrarna till det förflutna begärde han avsked som reservofficer och utträdde samtidigt ur Société de Géographie.

Syrien, som vid denna tid ingick i det osmanska väldet, var en otrygg del av världen. Rövarband härjade när Foucauld anlände, och vad värre var: några år senare skulle turkarnas första massaker på landets kristna armenier skörda tusentals offer i klostrets grannskap. Som européer var trappisterna visserligen garanterade skydd av turkiska regeringen, men det var en tvivelaktig belägenhet: ”Det är smärtsamt att hålla sig väl med dem som skär halsen av våra bröder”, skrev Foucauld och tillade: ”Det är en skam för Europa, som med ett enda ord hade kunnat förhindra ohyggligheterna, men som väljer att tiga.”

Det är som bekant inte enda gången vi i Västerlandet har föredragit att blunda för folkmord som drabbar andra delar av världen.

I Notre-Dame-de-Sacré-Cœur, med dess jordnära spiritualitet, trodde sig Foucauld omsider ha funnit sin slutliga hemvist. Men oron lämnade honom inte. Hans blick fästes på vissa tendenser hos trappister-na som innebar avsteg från det evangeliska föredömet, t.ex. lättnader i den asketiska livsföringen. Det enda han själv hungrade efter var en helig hunger, som Michel Carrouges skriver i Charles de Foucauld, explorateur mystique.

Foucauld fick också allt svårare att acceptera rangskillnaden mellan de lärda munkarna och lekbröderna. Klasskillnaderna ute i samhället – som han i sin ungdom kunnat erfara från sin adliga position – fann han oförenliga med evangeliskt liv. Tanken på en egen, kompromisslös ordensgemenskap började växa inom honom.

Till beslutet bidrog också en upprörande anblick som hade mött Foucauld när han en dag begivit sig till en grannby för att be för en död arabisk arbetare. I det ruckel som varit dennes hem rådde en misär som kom trappisternas fattigdom att förblekna. Upptäckten att de fattigaste bland de fattiga var bortträngda ur människors medvetande, ur deras samvete, kom honom att på nytt vända blicken mot Nasaret.

Den som upplevt Jesu outplånliga anlete kan aldrig mer sluta ögonen för sådana människor, eftersom Han framför allt identifierar sig med de nedersta. När Charles de Foucauld skulle ange sitt ledljus i tillvaron hänvisade han till samma ord hos Matteus som Moder Teresa. Så här skrev han i ett brev kort före sin död i Tamanrasset: ”Jag tror inte att något ord i Evangeliet har gjort ett djupare intryck på mig och förvandlat mitt liv mer än detta: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’”

Jesu små bröder

Foucauld började nu arbeta på en regel för sin tänkta orden ”Jesu små bröder”, som hade Mästarens fördolda liv i Nasaret till förebild. Han inspirerades också av Teresa av Avilas böcker om reformationen av Karmel. Den utförligaste och strängaste versionen av regeln är från 1896. Här några viktiga punkter:

Bön och arbete skall utgöra centrum för bröderna. Gudstjänsterna skall vara enkla och på folkspråket – detta sägs 76 år före liturgireformen! – tillgängliga även för dem som inte är läs- och skrivkunniga. Tyngdpunkten skall läggas på den dagliga mässan, rosenkransen, korsvägsandakten samt gemensam morgon- och kvällsbön för människorna ute i världen. Viktig är också tillbedjan av altarets heliga sakrament, Jesu tysta närvaro mitt ibland dem.

Kommuniteterna skall vara små, en handfull bröder bara, eftersom stora kloster har en benägenhet att expandera rent materiellt. Präster och lekbröder skall vara likvärdiga; ledaren för gemenskapen skall kallas ”broder Tjänare”. Det skall vara förbjudet att ta emot några slags gåvor. Bröderna skall leva uteslutande av sina händers arbete och enbart behålla det allra nödvändigaste. Allt överskott skall gå till de behövande.

Levnadsvillkoren skall vara bestämda av solidaritet med de ringaste i det land där bröderna verkar. Bostäderna skall ligga i fattiga kvarter och bestå av tre rum: ett kapell, ett rum för bröderna och ett annat för besökande. Den dagliga födan skall vara knapphändig, utom för sjuka och nödställda. Under resor skall bröderna färdas som de fattigaste i landet, till fots om inget annat står dessa till buds.

Bröderna måste slutligen vara beredda att utstå förföljelse och även att dö martyrdöden.

Foucauld skickade 1896 ett utkast till abbé Huvelin, som svarade: ”Er regel är fullständigt orealistisk! När det gällde franciskanernas regel tvekade påven att ge sitt godkännande; han fann den alltför sträng – men detta reglemente! Uppriktigt sagt skrämmer det mig!”

Däremot uppmuntrade Huvelin en annan idé, nämligen att Foucauld själv skulle tjäna vid något kloster i det Heliga Landet. Eftersom han ännu inte hade avlagt de eviga löftena, fick han sin priors samtycke till att lämna Notre-Dame-de-Sacré-Cœur. Kort därefter, i början av 1897, befann han sig därför – med biljetten betald av trappisterna – på väg till Palestina. Efter att ha vandrat omkring i landet en veckas tid anlände han – trött, trasig och dammig som luffarhelgonet Benoît Labre – till klarissornas kloster i Nasaret.

Vicomte Charles de Foucauld, som en gång i tiden hade passats upp av en egen betjänt, bad nu att få bli systrarnas anspråkslöse tjänare. Han ville arbeta utan lön, bara för bröd och vatten och tid över för bön. Han nöjde sig med att bo i ett litet trädgårdsskjul, där han sov på en halmmatta och hade en sten till huvudgärd. Under några år var han systrarnas allt-i-allo, skötte trädgården, reparerade klostermuren, sopade kapellet osv. Varje dag tjänstgjorde han också – tillfälligt uppklädd – som ministrant under mässan.

Systrarna var till en början förbryllade över denne märklige luffare, men de blev snart tacksamma för hans hjälp. De var dock oroliga för hans stränga livsföring. Själva levde de verkligen inte i något överflöd, men de försökte ändå få broder Charles – som nu återtagit sitt dopnamn – att acceptera lite dadlar, fikon och mandlar som extra näring. Varje gång tog han artigt emot läckerheterna, men han skyndade sig att gömma dem – för att senare kunna glädja barnen och tiggarna i Nasaret.

”Jag har precis det jag har drömt om i så många år”, skrev Foucauld till sin syster när han hade axlat rollen som faktotum åt de fattiga nunnorna i Nasaret. Men det fanns andra – däribland klarissornas priorinna i Jerusalem och abbé Huvelin – som hyste större, välmenande planer, vilket skulle komplicera tillvaron för honom. Man ville nämligen att han skulle bli präst, och det var något som inte gick ihop med hans kämpande ödmjukhet. Redan trappisterna hade fått honom att ägna sig åt teologiska studier, men det hade skett under inre motstånd, ty han ville inte lyftas upp i någon andlig överklass. Och prästämbetet kände han sig definitivt ovärdig.

Så småningom accepterade han emellertid förslaget. En gammal tanke hade nämligen vaknat på nytt hos honom: att bli en ”evangelisk arbetare” redo att bege sig vart som helst i världen till ”de förlorade fåren”, framför allt till de fattiga och bortglömda i Afrika, för att förmedla Jesu kärlek, ja Jesus Kristus själv till dem. Och för det måste han kunna förvalta sakramenten. Han återvände därför till Notre-Dame-des-Neiges för att förbereda sig under en särskild reträtt. 1901 vigdes han så till präst av biskopen i Viviers.

Under reträtten hos trappisterna närde Foucauld tanken på ett bröd-raskap, som skulle verka som eremiter i Sahara. När han omsider upprättade sin första utpost i oasen Beni Abbès, nära den marockanska gränsen, hade han dock inte lyckats värva någon medbroder. Men det slog inte ner modet hos Foucauld, som kallade sig själv ”le frère universel”, allas broder. Hans eremitage skulle paradoxalt nog stå öppet för alla förbipasserande: fransmän och infödda, kristna och muslimer, officerare och tiggare, vänner och fiender.

Till Tamanrasset

Längre fram, sommaren 1905, följde Foucauld till fots en expedition som färdades över hundra mil ner till den lilla infödingsbyn Tamanrasset i södra Sahara, som var bebodd av jordbrukande svarta slavättlingar och centrum för nomadiserande tuareger. Där lät han bygga ännu ett eremitage: ett lerhus vars ingång helt saknade dörr – och alltså överhuvud taget inte gick att stänga (men vars tröskel var en dryg halvmeter hög för att hindra skorpioner och giftormar att ta sig in). Hädanefter skulle han bo växelvis i Beni Abbès och Tamanrasset.

På båda platserna befann sig broder Charles i en halvt pacificerad zon mellan fransmän och infödda. Själv ville han utstråla Kristi kärlek mot alla. Men det var en vansklig situation, och det finns de som menar att han mest var ett verktyg för kolonialismen. Foucauld trodde förvisso på Frankrikes civiliserande mission i Afrika, och han ivrade för att det skulle byggas skolor och sjukstationer, en transsaharisk järnväg m.m., för att det algeriska samhället skulle reformeras och människornas levnadsnivå radikalt höjas. Så skulle de till slut komma att betraktas som fransmännens jämlikar och bli politiskt självständiga!

Kanske var detta en naiv övertro. Men just därför reagerade den vanligen så milde eremiten med nästan profetisk vrede när han fann att Frankrike svek sina förpliktelser. T.ex. när de franska myndigheterna – som inte ville stöta sig med de lokala hövdingarna och riskera oroligheter – såg genom fingrarna med det alltjämt grasserande slaveriet, ”denna enorma, monstruösa orättvisa”.

Foucauld återkom ständigt till detta brännande ämne i sina brev till biskopen av Sahara och uppmanade honom att protestera hos de katols-ka företrädarna i senaten och deputeradekammaren: ”Vi måste ropa högt när vi ser det onda!” Och i ett brev till abboten i Notre-Dame-des-Neiges gisslade han det officiella franska hyckleriet:

”Vae vobis hypocritae. Ni som på frimärken och överallt skriver ”Frihet, Jämlikhet, Broderskap …” och samtidigt slår slavarna i bojor, som dömer till straffarbete den som förfalskar era sedlar men tillåter att barn rövas bort från sina föräldrar för att säljas på auktion, som straffar den som stjäl en höna men inte den som stjäl en människa …”

Så lät det revolterande samvetets röst. Från högre ort lät man förstå att broder Charles borde hålla tyst, eftersom förhållandet till staten var känsligt. Några år senare skulle dock myndigheterna börja skärpa åtgärderna mot slaveriet.

Nog hade Foucauld också politisk klarsyn när han hävdade att om kolonialmakten inte skapade ett rättfärdigt samhälle, utan fick afrikanerna att känna sig enbart föraktade och exploaterade, skulle dessa till slut driva fransmännen i havet.

Men Nasarets evangeliska vardag var för Foucauld en angelägen uppgift också i Sahara. Han strävade efter att bli vän med både soldater, bybor och nomader, försökte bistå de infödda under tider av torka och hungersnöd, vårdade sjuka, vakade vid dödsbäddar, tvättade tiggares kläder m.m. Trots sina begränsade resurser lyckades han också friköpa ett antal slavar. Om inte annat gav han dessa olyckliga varelser nattkvarter när de var på flykt.

Bibelöversättning och ordbok

En insats av andra dimensioner, som krävde både evangelistens och forskarens lidelse, gjorde Charles de Foucauld genom sitt arbete med tuaregernas språk och diktning. Med hjälp av infödda vänner utarbetade han under en lång rad år bl.a. en fransk-tuaregisk ordbok, en grammatik samt översättningar av tuaregiska ordspråk och dikter. Sammanlagt omfattade utgivningen över 5 600 sidor, ett helt livsverk bara det. Han översatte också evangelierna till tuaregiska. Foucauld var övertygad om att en sann förståelse mellan fransmän och tuareger skulle vara omöjlig om de inte var hemmastadda i varandras språk och kultur.

Förutsättningen för fred och framsteg i Afrika är att främlingskapet övervinns. Det är typiskt att Foucauld själv kastade om ordningsföljden i den franska revolutionens devis, så att den kom att lyda: ”Broderskap, Jämlikhet, Frihet”.

Foucaulds ödmjukhet förbjöd honom att sätta ut sitt namn på dessa böcker, men en forskare som Salem Chaker kallar honom ”en utomordentlig iakttagare” som har beskrivit tuaregernas språk, litteratur, kultur och historia ”med en finess, en säkerhet och en noggrannhet som ännu är oöverträffad”.

Mycket av detta språkvetenskapliga och litterära arbete utförde Foucauld i ännu ett eremitage, byggt uppe på Assekrem, en högt belägen platå i Hoggarmassivet. Han kunde hålla på 10–12 timmar varje dag, när han inte fick besök av de nomader som hade trakten som betesmark under sommaren. Samtidigt skötte han en liten meteorologisk station där uppe.

Men Assekrem med sin ändlösa utsikt över ökenvidder och berg var också mystikerns hemvist. Den långa färden till Sahara hade för Foucauld även varit en inre upptäcktsresa. Gud för oss ut i öknen för att tala till vårt hjärta, som det står hos Hosea. Öknen blev den nakna trons landskap, medan de branta bergen symboliserade den hisnande trängtan efter den Högste. Som för muslimerna, som en gång i tiden varit de första att rubba honom i hans vantro, vittnade allt om Guds storhet.

Om denna oerhörda känsla kan förena muslimen och den kristne, så kvarstår ändå en till synes oöverstiglig klyfta i uppfattningen om Jesus. En muslim kan – i varje fall om han är sufi – hysa en innerlig vördnad för Jesus, ”helighetens insegel”, men talet om Guds Son förblir för honom ändå en irrlära. Men att Guds kärlek har inkarnerats i Jesus var en lika omistlig trossats för Foucauld, som menade att alla människor var kallade att bli kristna, även om det skulle ta århundraden att omvända ett egensinnigt folk som tuaregerna.

Ali Merad, muslim och professor i Lyon, tar inte ställning till sådana problem i den studie han har ägnat den franske prästen och islam: Charles de Foucauld au regard de l’Islam. Med hänvisning till Koranen (Sura 5:47) hävdar Merad att Foucauld gjorde rätt i att betrakta allt i Evangeliets ljus. Och vad beträffar dennes omstridda roll i kolonialismen menar han att helighet – och han anser uppenbarligen broder Charles vara ett helgon – är någonting bortom historiska tillfälligheter och ideologier.

Därmed inte sagt att helighet inte har med verkligheten att göra. Mystikern Foucauld fortsatte att mitt i Sahara försöka leva Nasarets vardag, med bön och broderlig närvaro, öppen för både fransmän, araber och tuareger. Leva ett evangeliskt liv tvärs genom alla etniska, politiska och religiösa hinder. Sådana fanns förvisso. Det som var märkligt – och hoppingivande för den islamisk-kr-istna dialogen, som blockerades av fördomar på ömse håll – var den genklang Foucauld väckte hos dem som var djupare förtrogna med Koranen. De som fått lära sig att kännetecknet på en sann muslim är att han försöker ha Profeten som föredöme i sitt liv hade inte svårt att förstå Foucaulds strävan att leva i Kristi efterföljelse. Och nog kände de hos prästen igen den ”ömhet och medkänsla” som enligt Sura 57:27 fyller Jesu lärjungars hjärtan.

Men det fanns också kretsar där Foucauld framstod som kontroversiell. Ali Merad skriver att många s.k. marabuter vid denna tid – undantag fanns givetvis – kännetecknades av en auktoritär syn på sina vidskepliga anhängare, som var förpliktade att åtlyda och betjäna dem, medan Foucauld tvärtom hade avstått från sina privilegier och kände sig kallad att vara de fattigas tjänare. Detta stämde bättre med idealet i Koranen. Den ”kristne marabuten” borde ha varit en förebild för dem, menar Merad.

Även om Foucauld inte lyckades omvända några tuareger – vilkas traditionellt rotade islamiska tro han nog underskattade – råder det inget tvivel om att flertalet av dessa betraktade honom just som en ”kristen marabut”, en god och rättfärdig, ja helig man. Detta skulle visa sig ödesdigert när första världskrigets kaos nådde Hoggarområdet.

För att skydda byborna mot angrepp hade Foucauld 1915–16 låtit bygga ett slags fort i Tamanrasset, som den franska garnisonen sedan utrustade med vapen och ammunition. Krigsrapporter blandades med rykten om uppror och plundringståg. Själv fortsatte Foucauld att under hösten leva som vanligt i fortet, läste mässan varje dag, tog emot strömmen av besökare och arbetade med att färdigställa sin bok med tuaregisk poesi.

Ända till kvällen den 1 december. Då anlände en skara muslimska rebeller från Tripolitanien som ville uppvigla tuaregerna i Sahara mot fransmännen. De belägrade fortet för att ta Charles de Foucauld, försoningens talesman, som gisslan. El Madani, en slavättling som prästen flera gånger hade tagit hand om, förrådde honom genom att utge sig för att vara postbud. När Foucauld öppnade porten och sträckte ut handen, greps han, blev bakbunden och kastades på marken. En ung pojke lämnades att vakta honom, medan upprorsmännen genomsökte fortet och lade beslag på vapen och allt annat de behövde.

Plötsligt dök två arabiska kamelryttare upp, det var de riktiga postbuden; ett tumult uppstod, alla öppnade eld mot främlingarna och i förvirringen sköt pojken prästen i huvudet. Denne dog nästan genast.

Så hade broder Charles fullbordat sin färd till den nedersta platsen.

”Jag vill bli begravd på den plats där jag dör”, hade Foucauld skrivit i ett testamente 1911, ”och vila där till uppståndelsens dag. Jag förbjuder att man för bort min kropp från den plats där Gud har låtit mig avsluta min pilgrimsfärd.” 1913 hade han tillfogat: ”mycket enkel jordfästning, utan kista; mycket enkel grav, utan minnesmärke, bara ett träkors.”

Så skedde också. Sedan rebellerna hade givit sig av igen grävde några bybor och en av hans friköpta slavar ner den bakbundne prästen i sanden och försåg sedan graven med ett träkors.

Vid färdens slut hade Charles de Foucauld inte fått en enda efterföljare och inte heller vunnit några infödda för Kristus. Ett hängivet livs misslyckande tycktes ha förseglats. I motsats till Moder Teresa, som innan hon dog hade sett sina Barmhärtighetssystrar spridda över hela världen och därtill fått Nobels fredspris som en bekräftelse på sin gärning, tycktes glömskans natt sänka sig över broder Charles.

Men vetekornet bidade sin tid.

Märkligt nog kom det officiella erkännandet först, dock utan djupare förståelse för Foucaulds egenart och utan respekt för hans uttryckliga testamente. 1929 lade man hans hjärta i en urna, som placerades inne i ett pompöst monument över general Laperrine! Det framstår som ett postumt övergrepp – även om just Laperrine hörde till de ganska få franska militärer som vägrade att gå brutalt fram i kolonierna, utan var fredligt sinnad gentemot befolkningen. Resten av hans stoft fördes till oasen El Goléa, där det fick vila i en stor sarkofag. Så fjärran från Foucaulds egen önskan!

Men vad blev det av ”Guds dåre”, som Merad kallar Foucauld, ”en varelse förtärd av den inre eld som upptänts av kärleken till Jesus, den lidelsefulla strävan att efterlikna Jesus”. Hade den elden slocknat med honom?

Sådden bär frukt

Åren gick. En dag 1933 samlades fem unga präster för att bilda en första grupp av ”Jesu små bröder”. De sökte sig till oasen El Abiodh i Algeriet, som också var en muslimsk pilgrimsort. Rene Voillaume blev ledare för den lilla gemenskapen och omsider för hela kongregationen. Med tiden tillkom flera liknande kommuniteter, främst ”Jesu små systrar”, som inspirerade av Foucauld ville leva Nasarets liv i bön och arbete, solidariska med fattiga och lidande i omgivningen.

Efter hand har det uppstått hundratals grupper av Jesu små bröder och systrar runtom i världen. Det har varit hamnarbetare i Alger, sjukvårdare i Kongo, jordbrukare i Spanien, fiskare i Bretagne, kolgruvarbetare i Belgien och många andra slags arbetarmunkar. Systrar som levt i tält bland nomader i öknen, andra som kamperat i husvagn bland zigenare i Sydfrankrike. De bofasta bereder alltid rum för ett litet kapell, även om de bor i de enklaste baracker. Andakt och handling är inga motsatser för Foucaulds efterföljare, snarare ett slags kommunicerande kärl. Det ter sig lika naturligt för Jesu små bröder att innesluta strejkande arbetare i sina förböner som att ordna soppkök för dem.

Eldslågan har inte slocknat.

Ett tjugotal andra brödraskap har uppstått under årens lopp, med lite skiftande karaktär. Redan under sin livstid hade Foucauld mildrat en del av de mest extrema bestämmelserna från 1890-talet, som knappast mer än han själv kunde leva upp till, och betonat att det viktigaste var att man följde regelns anda.

En plats för sig intar Union des Frères et Sœurs du Sacré-Cœur de Jésus, ursprungligen grundad av Foucauld själv sedan han och Massignon – som skulle föra verket vidare – hade tillbringat en vinterkall natt i bön i Montmartres Sacré-Cœur 1909. Om detta brödraskap står mycket att läsa i en ny bok av Jean-François Six – med bidrag även av Maurice Serpette och Pierre Sourisseau – som utkommit i år: Le testament de Charles de Foucauld. Six, som efter Massignons död 1962 är unionens samordnare, har ägnat den åt Foucaulds tid i Sahara, framför allt de tio sista åren då den monastiska modellen alltmer gled ut ur hans synfält, som i stället koncentrerades på den enskilde troende, ”den ensamme missionären”, som kunde vara antingen präst eller lekman, man eller kvinna, gift eller ogift.

När det gällde evangelisation hade lekmännen en nyckelroll enligt Foucauld. Syftet med brödraskapet med det långa namnet – som Massignon skulle övergå till att kalla Sodalité – var främst att skicka engagerade kristna lekmän till Frankrikes kolonier för att stödja de egentliga missionärerna – Foucauld liknade dem ofta vid Paulus medarbetare Aquila och Priscilla – eller ersätta dessa när staten i antiklerikala tider förbjöd missionsverksamhet.

Det kunde t.ex. vara köpmän, jordbrukare eller hantverkare; huvudsaken var att dessa ”lekmannamissionärer”, var och en på sin plats, på ett mer naturligt sätt än kyrkans officiella företrädare kunde leva bland de infödda och därigenom vinna deras förtroende och vänskap. De skulle predika inte med högstämda ord utan med enkla solidariska handlingar, vara ett ”levande evangelium”.

Liv före lära. Detta har gällt sedan urkyrkans tid.

Foucauld visste att detta var en tålamodskrävande uppgift. Han använde ofta ordet défricheur (eg. nyodlare, bildligt för pionjär, banbrytare) om ”den ensamme missionärens” kallelse. För att kunna bana väg för tron måste man övervinna det djupa motståndet i främmande länder – men också hemma, i det alltmer avkristnade Frankrike som i en berömd boktitel snart skulle kallas missionsland (France, pays de mission? av abbé Godin). Den ihärdiga godhetens tysta apostolat är ett arbete för år eller årtionden, ja sekler, menade Foucauld: den som sår kan inte alltid räkna med att få skörda.

Det är en lärdom, skriver Six, för dem som vill verka i dagens Europa, som är lika vidsträckt som Sahara och i religiöst hänseende nästan lika öde. Deras uthållighet och förtröstan måste vara lika stor som de första kristnas.

Samtidigt såg broder Charles – ”le frère universel” – bortom både Europas och Saharas horisonter och menade att det evangeliska broderskapet måste utsträckas till hela mänskligheten. Det gäller att världen över i det dagliga livet försöka praktisera ”det milda och ödmjukt kärleksfulla broderskap som utmärkte Jesus i Nasaret”, för att till slut kunna öppna människors ögon för Guds ljus. Det målet har blivit tydligare i Sodalité under de sista decennierna. Från att ha haft 47 medlemmar när Massignon dog bildar rörelsen idag ett nätverk av över tusen personer i ett femtiotal länder. Okända för varandra lever de som om de mitt i vardagen tillhörde ”ett osynligt kloster”.

En framtidsdröm om en världsgemenskap, av annat slag än vår tids hårda globala verklighet, väckt till liv av en sällsam eremit i Saharas öken.

Litteratur

Denise et Robert Barrat: Charles de Foucauld et la fraternité, coll. Maîtres spirituels, Seuil 1958.

Michel Carrouges: Charles de Foucauld, explorateur mystique, Cerf 1954.

Ali Merad: Charles de Foucauld au regard de l’Islam, Chalet 1976.

Jean-François Six: Itinéraire spirituel de Charles de Foucauld, Seuil 1958.

Jean-François Six: Vie de Charles de Foucauld, coll. Livre de vie, Seuil 1962.

Jean-François Six, Maurice Serpette et Pierre Sourisseau: Le testament de Charles de Foucauld, Fayard 2005.

Louis Massignons föreläsning om Foucauld återfinns i Parole donnée, Seuil 1983.

I Tamanrasset

Här slutar alla vägar, broder Charles.

Du har stigit nedför världens trappa,

Abd Isa, och blivit tiggarnas tjänare,

slavarnas slav.

Försedd med en hemlig kompass

följer du ett brant spår,

en egendomlig vittring från ingenstans.

Den Högste finns bortom randbergen

och närmare än din halspulsåder.

Ditt lerhus har inga dörrar,

kan aldrig stängas för vare sig vän

eller fiende. Ett duvslag i vildmarken.

Själv har du överlämnat dig åt Honom

vars famn är ett stup. Ditt rop

är Hans namn.

Här slutar alla vägar.

Här börjar din resa.

Ingemar Leckius

Ur Vid Terebintträdet (1989)