Charta Oecumenica – en ekumenisk process

”Att leva som kristen är att leva befriad. Ändå reser vi murar, misstänkliggör och skyggar för varandra – också kristna syskon emellan.

Gud kallar oss att bryta upp från dessa mönster – göra upp med vår rädsla och se på varandra med kärlekens ögon. Att se till det som förenar och tillsammans bygga en bättre värld. Ett sätt att göra detta är att främja god ekumenik.

Ekumenik (som kommer av grekiskans oikoumene dvs. ’hela den bebodda världen’) handlar om att sträva efter Kristi kyrkas synliga enhet och stärka de kristnas inbördes gemenskap i ord och handling. Kristen enhet är inget fjärran mål – i Kristus är vi redan ett. Enheten har sin utgångspunkt i den heliga Treenigheten. Som kristna är vi utsända att återspegla den kärlekens enhet som är i Gud och så tjäna världens helande. I sin strävan efter synlig enhet omsluts kyrkan av Jesu bön ’att de alla skall bli ett’ (Joh 17:21).”

Den europeiska, ekumeniska texten Charta Oecumenica med undertiteln Riktlinjer för det växande samarbetet i Europa publicerades 2001. Kort därefter behandlades texten i en ledare i Signum (2/2002). Sedan dess har några år förflutit och det kan vara befogat att ta en titt på hur texten har omsatts i praktiken, vilka konsekvenser den fått, vilken kritik som har riktats mot den och så vidare. Detta är motiverat särskilt som dokumentet i sig inte är ”färdigt”. Det är ”mera ett redskap för fortsatt samtal och samarbete än ett slutgiltigt dokument”, som det sägs i det svenska förordet. Tanken är att textens innehåll skall diskuteras och kritiseras, inte så mycket intellektuellt, utan utifrån den ekumeniska erfarenheten på olika håll i Europa. Det ligger i sakens natur att reaktionerna då blir olika beroende på var man befinner sig, vilka kyrkor som där finns representerade, det historiska sammanhanget etc.

Bakgrund

Låt oss först se något på det sammanhang varur texten fötts fram. Som gemensamt dokument för katoliker, ortodoxa, anglikaner, gammalkatoliker, lutheraner och reformerta är det unikt i sitt slag, det första dokument som tillhör alla kristna kyrkor i Europa. Vad avser den breda ekumeniska uppslutningen bakom texten kan den i någon mån jämföras med dokumentet Baptism Eucharist Ministry, det så kallade BEM-dokumentet från Faith and Order-Kommissionen inom Kyrkornas Världsråd från 1982, även om den senare texten har en helt annan karaktär och status. Chartan har arbetats fram inom Konferensen för Europeiska Kyrkor (KEK–CEC) och De Europeiska Biskopskonferensernas Råd (CCEE) och har undertecknats av de dåvarande presidenterna, metropoliten Jéremie för KEK–CEC samt kardinal Miloslav Vlk för CCEE.

Den svenska översättningen, som gjordes snabbt efter publiceringen, har godkänts av styrelsen för Sveriges Kristna Råd (SKR), som även beslutat att använda Chartan som arbetsdokument för SKR. Presidiet för SKR, det vill säga ledarna inom de fyra kyrkofamiljerna (lutherska, katolska, frikyrkliga och ortodoxa) har överlämnat texten till kyrkor, lokala ekumeniska råd och enskilda församlingar för att ”omsätta den var och en i sitt eget sammanhang” enligt rekommendationen från Strasbourg 2001, där Chartan undertecknades.

Chartan har bred spännvidd på många sätt. Som nyss nämnts står de tre stora kyrkotraditionerna i Europa bakom den, katoliker, ortodoxa och protestanter. Det finns även en stor geografisk spännvidd. När vi säger ”Europa” tänker vi i allmänhet på några inflytelserika länder i västra och centrala Europa, men den europeiska kontinenten omfattar mer än så. Den sträcker sig från Atlanten till Uralbergen och från Nordkap till Medelhavet. Kyrkorna bakom Chartan är närvarande på hela kontinenten, där kulturell, etnisk och religiös pluralism råder.

Europa har härjats av krig med religiösa förtecken både i historien och så sent som på 1990-talet. Kyrkorna önskar idag ge sitt bidrag till ett enat Europa. För att kunna göra detta måste de själva vara enade. Chartans undertitel är därför Riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkorna i Europa. Om man ser på Chartan mot bakgrund av det inte alltför avlägsna Balkankriget, då ortodoxa och katoliker befann sig på var sin sida om stridslinjen, får texten en konkretare relevans. Dessa kyrkor har faktiskt i Chartan uttryckt en långtgående vilja att arbeta för enhet och försoning mellan folk och kulturer i Europa. För att förverkliga detta har man i en rad punkter förbundit sig till konkreta åtgärder.

Karaktär och status

I Sverige där vi är förhållandevis ekumeniskt avancerade, åtminstone på några plan, ligger det nära till hands att tycka om Chartan att ”det här visste vi väl redan”. Reaktionen är begriplig men kanske inte helt rättvisande. För det första måste man inse att det handlar om en avsiktligt mycket kort text utan ambition att vara teologiskt uttömmande. För det andra är Chartan inte en läromässig överenskommelse. För det tredje har dokumentet växt fram successivt ur de europeiska ekumeniska mötena i Basel 1989 och i Graz 1997. På det viset kommer det ner-ifrån, från de ekumeniska gräsrötterna.

Syftet med Chartan är att vara ett steg på vägen i processen mot synlig enhet, att förmedla en anda, att skapa motivation till enhetsarbete på alla nivåer. Det är inte texten som sådan som är intressant, utan vad som kan komma ut ur den, hur den kan omsättas i praktiken i olika lokala sammanhang. Tanken med Chartan är att den skall bäras med på den ekumeniska vandringen och att dess förpliktelser skall praktiseras. Ett dokument för vandringen och inte för bokhyllan. Receptionen, det vill säga mottagandet av Chartan blir därför beroende av individuella erfarenheter. Ytterst handlar det om viljan till enhet. Om den väl finns, blir de ytterligare stegen lättare att ta. Man talar gärna om Charta Oecumenica som en ekumenisk process. Nedan återkommer jag med några konkreta exempel på vad som hittills gjorts i det avseendet i Sverige.

Vad har då dokumentet för status? Hur berörs de enskilda kyrkorna av det? – Varken KEK–CEC eller CCEE har kyrkorättsliga eller dogmatiska befogenheter att göra dokumentet bindande för enskilda kyrkor. Somliga har menat att eftersom Chartan inte är formellt bindande, har den relativiserat sig själv och förlorat möjligheterna att få effektiv verkan i kyrkorna. Genom medlemskap i KEK–CEC – respektive CCEE har kyrkorna dock varit involverade i den process som lett fram till Chartan och som alltså fortsätter. I slutet av inledningen anges på vilket sätt kyrkorna själva kan ta till sig Chartan som ett förpliktande dokument: ”I denna anda antar vi denna Charta som en gemensam förpliktelse till dialog och samarbete. Den beskriver grundläggande ekumeniska uppgifter och en rad riktlinjer och förpliktelser som följer av dessa. Den är till för att främja en ekumenisk kultur av dialog och samarbete på alla nivåer av kyrkligt liv och för att ange bindande normer för detta. Den har ändå inte karaktären av dogmatiskt lärodokument eller kyrkorätts-lig lagtext. Dess auktoritet kommer ur den förpliktelse de europeiska kyrkorna och ekumeniska organisationerna själva ålägger sig. Med denna text som grund kan de göra tillägg och formulera gemensamma perspektiv, som direkt berör de egna specifika utmaningarna och de därav följande förpliktelserna.”

Innehåll

Eftersom Chartans innehåll redan tidigare behandlats i Signum, behövs nu endast en påminnelse om vad de tre kapitlen handlar om samt några korta kommentarer.

I det första kapitlet med rubriken ”Vi tror på ’en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka’” anges den läromässiga grund som man utgår ifrån. Det är det gemensamma dopet (Ef 4:3–6) samt den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen från 381. Det är fortfarande denna bekännelse som är gemensam för alla kyrkor. Ekumenikens stora uppgift är att låta denna enhet, som alla bekänner och som alltid är Guds gåva, bli synlig. Den enhet det talas om i Chartan är alltid sammankopplad med ordet ”synlig”, så även i förpliktelserna som avslutar kapitel ett. Man kan mena olika saker med ”synlig” men det ligger nära tillhands att förstå ordet som en markering mot uppfattningen att det räcker med en andlig enhet. Om enheten inte syns utåt kan man fråga sig vad det blir av vittnesbördet (jfr Joh 17:21). Vid en jämförelse med ekumeniken i Sverige kan man notera att det lilla ordet ”synlig” saknas i syftesparagrafen i SKR:s stadgar. Här ligger alltså Chartan steget före.

I kapitlet nämns skillnader i tron, som hindrar den synliga enheten, olika uppfattningar om vad kyrkan är, om sakramenten och om kyrkans ämbeten. Därefter sägs med emfas: ”Detta får vi inte förlika oss med.” Ett trivialt uttalande, kan man tycka, men faktum är att kyrkosplittringen delvis uppehålls genom splittringen i sig själv – trögheten. ”Detta får vi inte förlika oss med” manar till uppbrott, att ”göra allt som står i vår makt för att övervinna de problem och hinder som fortfarande är kyrkoskiljande”. Markeringen ligger helt i linje med den katolska kyrkans ekumeniska prioriteringar, där mycket tålmodigt arbete läggs ned i kommissioner och samtalsgrupper just på att övervinna det som är teologiskt kyrkoskiljande.

”Kyrkorna i Europa på väg mot synlig gemenskap” är rubriken på det andra kapitlet. Här handlar det mycket om den gemensamma evangelisationen, att handla, be och samtala tillsammans. Även i detta kapitel finner man utmaningar, om man ser närmare på texten. Ordet ”proselytism”, det vill säga en aktiv strävan att försöka förmå medlemmar i en kyrka att övergå till en annan, finns inte i texten, antagligen därför att det ansetts för laddat. Ändå handlar kapitlet mycket om att inte konkurrera i den kristna förkunnelsen utan att samråda och agera tillsammans. Proselytism anses ibland vara ett fult ord, vars innehåll man inte vill kännas vid, men flertalet kyrkor berörs av verkligheten bakom termen på ett eller annat sätt, antingen aktivt genom att man med hjälp av vissa evangelisationsmetoder drar till sig medlemmar ur andra kyrkor, eller passivt genom att man ”förlorar” medlemmar som attraherats av andra kyrkor.

I paragraf 3 sägs det att ekumeniken börjar ”med hjärtanas förnyelse och beredskap till bot och omvändelse”. Detta stämmer väl överens med vad som står i Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken i paragraf 8, där det talas om ”hjärtats omvändelse”, ett tema som påven Johannes Paulus II ofta återvände till. Detta är grundvillkoret i all ekumenik och kanske det svåraste – att undanröja fördomar och att gå varandra till mötes där det är möjligt.

Kapitel tre med rubriken ”Vårt gemensamma ansvar i Europa” anger riktlinjer för hur kyrkorna skall kunna bidra till ett enande av den europeiska kontinenten. Särskilt detta kapitel speglar samma anda som den som kommer till uttryck i det katolska eftersynodala, apostoliska brevet Kyrkor i Europa (svensk översättning 2004 av Ecclesia in Europa 2003). Det senare dokumentet är mycket mer omfattande och innehåller specifika katolska avsnitt, men vissa delteman är gemensamma och ärendet är definitivt detsamma i de båda dokumenten.

Kapitlets avslutande paragrafer ägnas åt den multireligiösa närvaron. Särskilt uppmärksammas judendomen och islam. Judendomen därför att den rymmer de kristna rötterna, och islam därför att inte mindre än 12 miljoner muslimer lever i västeuropeiska länder. Jämfört med till exempel Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke kristna religionerna, Nostra aetate, och efterföljande religionsteologiska dokument är texten inte särskilt långtgående, och i mångreligiösa miljöer har man uttryckt en besvikelse över att skrivningarna inte är skarpare formulerade. Med tanke på att det finns många kyrkor som helt och hållet saknar egna religionsteologiska dokument måste det dock ses som ett framsteg att Chartan exempelvis uppmuntrar till samtal med muslimerna ”om tro på den ende Guden” och att man förbinder sig till ”samtal med alla människor av god vilja”. – Det har också visat sig i praktiken att Chartan kan fungera som en referenspunkt när det gäller interreligiösa relationer i Sverige.

Spridning

Till KEK–CEC och CCEE har inkommit 30 översättningar av Chartan – från ryska till armeniska, esperanto och till och med arabiska. Chartan är mest spridd i sådana länder som Tyskland och Italien, där det finns en stark katolsk närvaro, men den börjar nu bli alltmer känd även i Storbritannien och Östeuropa. Man har på sina håll även låtit arbetet utifrån dokumentet ingå i verksamhetsplanerna. I Sverige har Chartan sänts till alla lokala ekumeniska råd och till alla församlingar i Svenska kyrkan. Somliga menar att Chartan har blivit mer känd, spridd och diskuterad än någon annan ekumenisk text.

Keith Clements, avgående generalsekreterare i KEK–CEC, menar att Chartan har blivit till hjälp när problem har uppstått i olika ekumeniska sammanhang. Samtidigt medger han att vissa kyrkor har problem med texten. Så är till exempel fallet med några ortodoxa kyrkor. En av orsakerna till att man har svårigheter att ta till sig texten är att den anses otillräcklig vad gäller centrala teologiska aspekter. I Chartan finns till exempel ingen ecklesiologi.

Dokumentet studeras även vid vissa universitet som ett eget objekt. Man kan säga att Chartan, som på olika vis blir föremål för samtal, studier och diskussioner runt om i Europa, nu befinner sig i en utvärderingsfas. Vad som slutgiltigt kommer ut ur texten är ännu svårt att sia om.

Europeiska ekumeniska möten

Som nämnts är Chartan delvis en frukt av de två europeiska ekumeniska mötena i Basel 1989 och Graz 1997, som organiserades av KEK–CEC och CCEE gemensamt. Ett tredje sådant möte planeras i Sibiu i Rumänien 4–8 september 2007. Mötet kommer att bygga på Chartan och vad som vid det laget har kommit fram i de nu pågående diskussionerna. Temat är The Light of Christ shines on All. Hope for Renewal and Unity in Europe. Immigrationen kommer att stå i centrum – ett tema som direkt ansluter sig till det tredje kapitlet i Chartan om det gemensamma ansvaret i Europa. Sibiu har valts som plats, eftersom man ville förlägga mötet i en ortodox miljö. De tidigare mötena i Basel och Graz har ju ägt rum i protestantisk respektive katolsk miljö. Olika faser ingår i förberedelserna. Ett första möte skall hållas i Rom 24–27 januari 2006. Därefter hålls olika lokala, regionala eller nationella möten kring pingst 2006 eller i böneveckan för kristen enhet i januari 2007. Det sista förberedande mötet äger rum i Wittenberg i februari 2007. Även platserna för de förberedande mötena har valts utifrån deras konfessionella betydelse för katoliker respektive protestanter. Det tredje ekumeniska mötet i Sibiu slutligen har av praktiska skäl begränsats till 3 000 deltagare.

Tio tumregler för god ekumenik

Nu något om vad som har hänt kring Chartan i Sverige. Sedan början av 2004 har en arbetsgrupp inom SKR sökt omsätta grundtankarna i Chartan här i landet. Man har bland annat låtit SKR:s årsmöten på olika sätt präglas av dokumentet. Vidare har man besökt lokala och regionala ekumeniska råd på olika platser i landet och där diskuterat delar av texten i förhållande till den lokala erfarenheten. Särskilt relevanta i dessa sammanhang har avsnitten om evangelisation och religionsdialog varit.

Arbetsgruppen ordnade tillsammans med Ekumeniskt Institut för Norden (EIN) en konferens på Sigtunastiftelsen i mars 2005 kring temat ”Baptism Eucharist Ministry & Charta Oecumenica – från ord till handling”. Som titeln anger belystes både BEM-dokumentet och Chartan utifrån bakgrund, syfte, sammanhang och tyngdpunkt (materialet från konferensen har publicerats).

Med inspiration från Chartan har arbetsgruppen, i likhet med nationella kristna råd i ett par andra nordiska länder, utarbetat en enkel ekumenisk ”uppförandekodex”, Tio tumregler för god ekumenik. Vad det handlar om är grundläggande attityder som villkor för att ekumeniken skall fungera. Reglerna kan tyckas självklara men när det kommer till kritan är det inte alltid så lätt att visa varandra ömsesidig respekt, tillit och öppenhet. De tio tumreglerna, som återges nedan, har kommit till för att underlätta ett förtroendefullt samtal mellan kyrkorna i Sverige, inte minst i lokalekumeniken.

1. Bygg på gemensam tro

Ekumeniken utgår från vår gemensamma tro på Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare. Tillsammans ärar vi en enda Gud, Fader, Son och helig Ande.

2. Visa ömsesidig respekt

Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och samfund – att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv. Samarbetet förutsätter däremot inte att vi omfattar allt i varandras traditioner.

3. Visa tillit och öppenhet

Eftersom ekumenikens mål är Kristi kyrkas enhet utgår vi ifrån det som förenar oss – utan att blunda för saker som ännu skiljer oss åt. I en anda av ekumenisk öppenhet vill vi visa lyhördhet för grupper som söker nya uttryck för kristen tro.

4. Var villig att förstå

I vår strävan efter en djupgående enhet i tro och lära vill vi ständigt försöka förstå varandra bättre. Våra samtal och dialoger präglas av ömsesidighet – genom dem lär vi oss också mer om vår egen tradition. Där möts vi som likvärdiga parter.

I frågor där vi är oeniga försöker vi i bön och samtal förstå varandras ståndpunkter och tolkningar av Guds Ord.

5. Ta kyrkornas egna strukturer på allvar

Ledarna för de kristna kyrkorna och samfunden har ett särskilt ansvar för att skapa och upprätthålla goda relationer mellan kyrkorna. Vi respekterar det ledarskap som respektive kyrka och samfund har valt och förbinder oss att samarbeta med detta.

6. Bekänn kyrkans lokala och universella kallelse

Kyrkor och samfund i Sverige är en del av den världsvida kristna gemenskapen. Alla lemmar i Kristi kropp hör samman. Därför vill vi verka för rättvisa, fred, försoning och omsorg om skapelsen, och vara öppna för samtal med alla människor av god vilja, för att fullgöra gemensamma angelägenheter tillsammans med dem och vittna för dem om den kristna tron.

7. Samarbeta lokalt

För de flesta är lokalförsamlingarnas samarbete det tydligaste uttrycket för strävan mot en fördjupad och synlig kristen enhet. I den lokala ekumeniken vill vi främja enhet och gemenskap mellan kristna på samma ort.

När vi lär känna varandra, erkänner varandra och bekänner vår tro tillsammans kan vi finna vägen till ett gemensamt och trovärdigt kristet vittnesbörd för att världen skall tro. Ekumeniskt samarbete är mer än gästfrihet och hjälpsamhet. Vår gemenskap måste innebära ömsesidigt stöd i med- och motgång.

8. Säg ja till evangelisation – nej till proselytism

Mission och evangelisation hör till kyrkans väsen och uppgift. Varje församling och enskild kristen är utsänd att dela med sig av sin tro.

Evangelisationens syfte är att förkunna frälsningen genom Jesus Kristus. Den får inte orsaka att banden till individens egen kyrka eller samfund försvagas eller bryts. På detta sätt vill vi göra åtskillnad mellan evangelisation och proselytism, dvs. sådan aktiv strävan som innebär att förmå medlemmar, grupper eller församlingar inom ett kristet samfund att övergå till vårt eget samfund.

9. Sprid rätt information

Vi respekterar varje kyrkas och samfunds rätt till egen självförståelse och identitet. Därför förbinder vi oss att ge sanningsenlig information om varandra. Vi tar avstånd från varje form av förkunnelse och information som framhäver och idealiserar den egna kyrkan eller samfundet genom att ge en negativ bild av den andra.

10. Respektera individ och familj

Varje kristens andliga väg måste respekteras. När familjemedlemmar tillhör olika kristna kyrkor eller samfund är det särskilt betydelsefullt att betona enhet och inte splittring. Det är också viktigt att ta lärdom av dessa familjers erfarenheter. I pastoral omsorg om dessa familjer förbinder vi oss att samverka ekumeniskt.

Avslutningsvis kan sägas att ekumenik förvisso handlar om teologiska överenskommelser och den mödosamma vägen dithän, men det finns också många andra inte alltid så uppmärksammade dimensioner. Själva viljan till enhet hör dit som en grundförutsättning. Om viljan väl finns är det lättare att bygga upp goda, förtroendefulla relationer. Ekumenik handlar om människors möten, om relationer, om vänskap i Kristus.

Litteratur

Baptism Eucharist Ministry & Charta Oecumenica – från ord till handling. Ekumeniskt Institut för Norden och Sveriges Kristna Råd 2005. (Beställs från Ekumeniskt Institut för Norden, Sigtunastiftelsen.)

Charta Oecumenica. Riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkorna i Europa. Sv. övers. Sven-Bernhard Fast, Sveriges Kristna Råds skriftserie Nr 1, Sundbyberg 2001.

Charta Oecumenica. A Text, a Process, and a Dream of the Churches in Europe. Utg. Viorel Ionita och Sarah Numico, WCC Publications, Geneva 2003.

Kyrkan i det tredje årtusendet, del 2: Kyrka i Europa. Eftersynodalt apostoliskt brev. Ecclesia in Europa. Sv. övers. Per Paul Ekström, Veritas förlag, Stockholm 2004.

Tio tumregler för god ekumenik finns att hämta på Sveriges Kristna Råds hemsida www.skr.org och kan även beställas från SKR, 172 99 Sundbyberg.