Den bevingade förtvivlans mästare

En poet tar avsked från livet, ledsagad av Det – titeln på Czeslaw Milosz’ diktsamling från 2000 som i år har utkommit på svenska i Anders Bodegårds lyhörda översättning. Detta Det är som en skugga som vaktar livet, ett mörker som när poesin, en intighet som duperar evighet. Enigmatiskt, oberäkneligt, hotfullt. Ständigt närvarande.

Det är inte en tillfällighet att det poetiska jaget kallar sig ”den bevingade förtvivlans mästare” i en av dikterna. Ty intill slutet var Milosz fånge i begäret att med alla sina sinnen varsebli naturens skönhet och tingens mångfald. Att bli förvandlad till blott ett seende. Och det är ingen tvekan om vilken väg Milosz skulle välja om han av demiurgen erbjöds ”Antingen stumma klippor som på skapelsens första dag,/ eller också ett liv vars villkor är döden,/ och detta vackra som stiger dig åt huvudet.” Men han var också intill slutet förtvivlans fånge. Paradoxen är att hans extatiska lovsång till skapelsen stiger ur förtvivlans och smärtans avgrund.

Dikterna har ett brett tematiskt spektrum och varierade diskurser. Skrivna på fri vers – med några få undantag – formar de ett flöde av minnen, porträtt- eller detaljskisser, reflektioner över det egna ödet, över männi-skans och Guds väsen, sinnesintryck, böner och tacksägelser. Milosz begrundar gåtfulla biografier och självupplevda stunder av ofattbar lycka. Innehållet är som alltid tuktat av den mästerligt behärskade formen – även i de insprängda prosafragmenten för att formen skall bli mer ”rymlig”. Orden manar till försoning och förglömmelse. Svårast är kanske att förlika sig med tanken på att språket tystnar och dess minnesarbete som grävt fram otaliga mänskliga liv ur glömskan och anonymiteten upphör.

Somliga dikter har karaktären av en bekännelse som dock mer döljer än avslöjar. Milosz är hänsynslöst ärlig mot sig själv men inte självutlämnande. Tvärtom: hermetiskt sluten, alltid i den språkliga formens fasta grepp. Språket är ett omutligt redskap och Milosz är noga med att inte låta sig utsättas för de falska ordens ”gnissel”. Icke desto mindre ger han antydningar om ett föga ärbart liv, även om det är rispat med berömmelse. Ett liv där det inte alltid gick att dra gränser mellan ärlighet och hyckleri. Han skyr det undermedvetnas snåriga värld och har inget till övers för den moderna männi-skans flykt in i psykoanalysens rättfärdigande förklaringar. De egna synderna skall benämnas med sina rätta namn. Inga förmildrande omständigheter finns. Även om viljan är viljelös gentemot bestämmelsen.

Alltid omättlig på sinnesintryck förnimmer Milosz den tid han vistades på jorden som lika kort som blixtens. Och innan han når evighetens tröskel gäller det att ännu en gång åkalla förfädernas andar, inbjuda dem till samvaro och tömma ett sista gravöl. Ty ”att syssla med litteratur är kanske ingenting annat än att permanent frambesvärja våra förfäders andar, i förhoppning om att de för ett ögonblick intar mänsklig skepnad”. Så återupplivar han minnen och följer jagets utflykter till barndomens lyckoland, det älskade Litauen. Här vandrar han i förfädernas spår, ser med deras ögon, tänker deras tankar, leker deras lekar. Bara för att i Herakleitos’ efterföljd ännu en gång kunna slå fast varats orubbliga beständighet: ”inget varar, fast allting varar”. Och den skröpliga kroppen utgör inget hinder för att anden skall kunna skåda in i och omfamna dödens boning, både i det förflutna och i framtiden.

I dikterna återfinner man också de eviga teodicéfrågor som alltid sysselsatte Milosz: Hur skall man förklara och förena all levande materias lidande med den gode Guden? Hur kan den Högste ”beskåda en samtidig, miljardhövdad smärta”? – frågar sig Milosz. I sitt svar formulerar han den troende människans livsvillkor. Man skall inte förvänta sig att Gud tröstar och botar. Ty det gör Han inte. Gud är stum. Människans bestämmelse är att lida och samtidigt prisa Gud. Detta är en paradox som man måste lära sig att leva med. Milosz’ budskap ekar av den ryske religionsfilosofen Lev Sjestovs tanke om en Gud bortom gott och ont.

Milosz söker fånga det egna livets essens. Även om ödet framstått för honom som nyckfullt, som vore han i händerna på okända makter som bedrev ett gyckelspel med honom, finner han där ett tydligt mönster. I själva verket var han alltid förvissad om att han skickats till världen för att fullfölja en speciell uppgift: att insupa alla jordens färger och former, dofter och ljud, att erfara alla människans passioner och tragedier och överföra dem till ord. För att till slut återbörda all denna skatt till ursprunget. Denna kallelse ledsagade honom genom livets katastrofer och beskyddade honom: ”Räddad, ty med honom är evig och gudomlig häpnad.” Man tror sig här höra en romantikers röst. Men icke.

Så talar en poet som tar avsked från livet, fylld av hopp om apokatastasis, återskapad enhet. Som det uttrycks i ”O ljus, strålstjärnors sken”:

O ljus, strålstjärnors sken,

himmelsdaggens stril i skyn,

hjälp oss ut ur spindelväven

där vi lider jordeliven.

Dold inne i det onåbara

är tingens innebörd bevarad

för oss levande och ängsliga,

lyckliga och olyckliga.

Det vet vi: slut är livets lopp.

Må det bli som det var menat.

Det som gått itu förenat.

Vår själ och arma kropp.