Den grundlösa tilliten

Den stod i bibliotekets hylla för nyförvärv, en oansenlig bok med grått omslag. Hur jag fick den i handen, vet jag inte. Författare var Rüdiger Safranski. Det sade mig ingenting. Titeln, Det onda eller frihetens drama, pekade i flera riktningar. Jag började bläddra i den på måfå, läste någon mening här och där och så var jag fast.

Först var det nog språket. Det är något särskilt med Safranskis språk. Han tar alltid den genaste vägen mot klarhet. Men längs den snavar han ofta över en oväntad ordvändning. Då tar också meningen en oväntad vändning och han dristar sig att följa den. Ändå går han inte i sicksack. Han tar sig fram, även om jag betvivlar att han från början visste vart han skulle. Han vågar lita på den väg orden anvisar honom.

Sedan var det hans välvilliga lyssnande. Boken Det onda eller frihetens drama är en guidad rundvandring i den europeiska filosofihistorien. Han tycks vara hemma där. Han har gått där mycket, fått många vänner. Nu låter han dem träffas hemma hos sig. Då uppstår samtal, som nog inte skulle blivit av om inte Safranski varit en välvillig värd och tolk, en som verkligen vill förstå vad den andre är ute och far efter.

Europeiskt tankeutbyte kännetecknas väl annars inte av välvilligt lyssnande. Där finns en rik repertoar av polemiska knep för att komma åt den man ogillar. Så inte hos Safranski. Han böjer sig fram, lyssnar intensivt, låter sina egna associationer spela och han vill faktiskt förstå det bästa av vad den andre säger. Kanske oavsiktligt beskriver han sin egen hållning med ett citat från Georg Büchners skådespel Dantons död: ”Det begicks ett fel då vi skapades; det är något vi saknar, jag vet inget namn på det – men när vi inte kommer att hitta det i varandras inälvor, varför skall vi då fläka upp kropparna på varandra?” Men kan det vi saknar ändå inte namnges? Safranski gör ett försök: Goda grunder för vår mänskliga existens.

Människan är ett icke-fastlagt djur. Hon är inte bara ett vara, hon är ett medvetet vara och därför ålagd att välja. För att bli den hon av naturen redan är måste hon själv välja att vara det. Visst är det en motsägelse. Ändå slipper hon inte undan. Det är så hennes frihet är definierad. Den är inte fullkomlig. Hon kan inte välja hur som helst. För en fullkomlig frihet skulle livet alltid lyckas. Så är det inte för människan. Hon kan välja fel. Hon kan välja att vara något omöjligt. Då misslyckas hennes liv. Naturligtvis hade hon ”hellre åtnjutit en frihet som inte var förbunden med denna risk”.

Den fråga Safranski nu ställer sina reflekterande vänner är ungefär ”Finns den goda grund människan kan rätta sig efter så att hennes frihet avlöper lyckligt?”

Hans grekiska bekanta från antiken rekommenderar Förnuftet. Det bör duga. Ett problem är emellertid att förnuft finns i åtminstone två utgåvor. Den eviga, himmelska versionen, Logos, är den mest tillförlitliga. Den är själva originalet, men tyvärr inte tillgänglig för oss, men dess omarbetning till mänskligt förnuft duger också. Genom att öva sin förnuftiga förmåga kan en människa förstå det rätta måttet och rätta sig därefter. Hon riskerar då inte att välja det omöjliga.

Så trodde också Augustinus, till att börja med. Men han ändrade sig. Människan kan inte rätta sig efter sitt förnuft. Det räcker inte. Hon är ett större risktagande och måste anlita transcendensen, alltså Gud. Därmed kunde en del av hennes problem vara lösta. ”Om Gud finns”, skriver Safranski, ”slipper människorna bördan att vara allt för varandra.” Människans horisontella energier kan avbördas vertikalt. Det borde dämpa fientligheten mellan människor, som ofta inkräktar på varandras frihet. Men för att vara till ledning måste det transcendenta på ett eller annat sätt inlemmas i immanensen, bli till institutioner och handfasta regler. Alltså kyrka. Helst Kyrkan. Därmed uppstår nya problem. Transcendensen borde/kunde avleda människans fientlighet men vår historia visar att så inte skett. Den är fylld av krig och förföljelser i Guds och Kyrkans namn.

Den tyske romantikern Schelling testar en alternativ möjlighet. Låt transcendensen i huvudsak förbli transcendent, en sorts okänd energi som förblir okänd men likväl innehåller en förpliktande maningen till människan att förbli det transcendenta trogen. Hegel är emellertid bättre informerad och gör den okända energin till en metafysisk räkneövning. Tes ger antites som i sinom tid ger en garanterat lyckosam syntes, stundom blodig men garanterat nödvändig. Karl Marx översatte metafysiken till en historiefilosofi, som den energiske Lenin omsatte i praktisk politik. Resultatet blev inte övertygande. Historiens förmodade slutmål – Varats uppgående i Börat – låter fortfarande vänta på sig.

Längs detta tankestråk har man alltså på olika sätt velat förse den mänskliga friheten med så goda grunder att den bara inte kan misslyckas. Men ambitionerna tycks missriktade och alltför högt ställda. Möjligheten att välja fel tycks konstitutiv för den mänskliga friheten. Elimineras den, hotar något värre.

Även det omvända alternativet verkar hamna fel. Att skruva upp den mänskliga friheten till absoluta dimensioner leder till motsägelser och galenskap. Ett exempel är de Sade, ett annat Nietzsche. Den senare menade sig formulera det nihilistiska slutmål, där människan avsagt sig allt utom sin egen suveräna frihet. Men den fullkomligt fria övermänniskan har likväl en förpliktelse framför sig: att ”vinna denna storhetens enorma energi för att, å ena sidan genom avel och å andra sidan genom förintelse av miljoner vanartade, forma den framtida människan.” Hitler tog honom på orden.

Safranski sammanfattar det moderna projektet: ”Hitler står för modernitetens yttersta hämningslöshet. Sedan dess kan alla veta hur bottenlös den mänskliga verkligheten är. När man slutade tro på Gud, försökte man tro på människan. Nu gör man den överraskande upptäckten att det om möjligt var lättare att tro på människan när man tog omvägen via Gud.”

I sina texter arbetar Safranski med ständiga perspektivbyten. Möjliga delsvar bryts mot andra delsvar. Men han har två hållpunkter han ofta anlitar, Job och Kant. Ett omaka par kan tyckas. Job är myt och berättelse med stark känsloladdning, Kant en mager begreppsanalytiker med drag av pedanteri. Men när Safranski tolkar förstår de varandra.

Av Job lär sig Safranski om den grundlösa fromheten. Job var en ”oförvitlig och rätt-rådig man som fruktade Gud och skydde det onda”. Ändå gick det honom illa. Han blir föremål för en vadslagning i himlen. En av gudssönerna, Hindraren, kom-mer med försåtliga antydningar till Herren. ”Visst fruktar Job Gud. Fromhet kan vara en bra affär. Men vad hände, tror du, om det inte lönade sig …?” Herren antar utmaningen och låter Hindraren slå Jobs liv spillror. Han hamnar bland avskrädet. Hans hustru uppmanar honom att tala ut. ”Förbanna Gud och dö!” Men Job avvisar hennes förslag och ”förblir from”. Vilket inte betyder att han förblir tyst. Ursinnig går han till den som slagit honom. Gud skall provoceras till svaromål: ”När olyckan plötsligt drabbar hånler han åt de oskyldigas undergång. Världen är utlämnad åt en brottsling, han gör dess domare blinda. Vem om inte han?” (Job 9:23 f.) Job vet nogsamt att Gud är den starkare, men det är inte det saken handlar om. Frågan gäller om Gud handlat rättfärdigt mot den rättrådige. Det är den frågan Job ställer, den frågan läsaren ställer, men det är just den frågan Gud inte svarar på. Istället svarar Herren Job ”ur stormvinden” med en förkrossande uppvisning av makt, vars avsikt tycks vara att få tyst på Job. Den Gud som här träder fram är en sorts vild, demoniskt urkraft, skrämmande och avgrundslik. Men då sker en märklig vändning. Att Gud var fruktansvärd, var ingen nyhet, men nu ser Job något mer. ”Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon. Jag är tillintetgjord och ångrar mig i stoft och aska.”

Vad är det Job ser? För att antyda ett svar, griper Safranski tillbaka på en gnostisk läsning av den bibliska skapelseberättelsen. Gud skapade himmel och jord – men av vad skapade Han? Av Intet! Alltså finns fortfarande något av detta Intet i skapelsen, något avgrundslikt som Gud bara med yttersta svårighet förmår tygla. Det Job ser är alltså att Gud är utlämnad åt avgrundslika krafter. Job kunde inte övertygas med moralteologiska argument men genom mötet med denne avgrundslike Gud förblir Job from. Det är en grundlös fromhet ”och just därigenom en exakt motsvarighet till den avgrundslika världen”. Och på samma sätt tycks det förhålla sig med vår tillit till världen. Tillit saknar goda grunder. Den liknar snarare ett löfte, ett ”som man inte vet om man fått eller avlagt”.

Så långt berättelsen om Job. Har Kant något ytterligare att tillföra? Safranski summerar hans bidrag: ”Oavsett om vi vill det eller ej handlar vi och tar därmed vår riskabla frihet i anspråk. Därvid kommer vi knappast att kunna avstå från tillförsikt. I prekära situationer, sa Kant en gång, finns ett slags plikt till tillförsikt. Den är en liten ljuskägla mitt i det mörker, ur vilket vi kommer och in i vilket vi går. Medveten om det onda som man kan göra och som kan göras mot en, kan vi försöka handla som om en Gud eller vår egen natur avsåg något gott med oss.”

Visst finns en svärta i Safranskis texter. Förgäves söker han efter en säker grund. Men där finns också en tillförsikt lik den i Tranströmers strof: ”Om jag åtminstone kunde få dem att känna att den här skälvningen under oss betyder att vi är på en bro …”