Att tro på under

Påven Benedictus XIV (1675–1758) definierade ett under som en händelse som överträffar den förmåga som tillkommer den synliga och fysiska naturen. Av detta följer att om under inträffar måste de åstadkommas av andliga icke-kroppsliga varelser. Människor skulle kunna åstadkomma under om de fick ta emot en förmåga utöver sin natur endera av en ängel eller av Gud. Denna definition är betydligt vidare än den som Thomas av Aquino ger. Han argumenterar att endast Gud kan göra under, eftersom ett under måste ske oberoende av tingens naturliga ordning och utöver varje naturlig förmåga – även en ängels. Det finns två huvudpunkter i dessa definitioner. Ett under måste vara en extraordinär händelse, något som inte tillhör tingens normala eller regelmässiga ordning, och det krävs en förmåga utöver den som fysiskt eller naturligt tillkommer skapade väsen för att ett under skall kunna åstadkommas. Om man erkänner giltigheten i den allmänna kausalitetsprincipen, att inget sker utan en orsak, kräver förekomsten av ett under en icke-fysisk eller övernaturlig orsak, möjligen ett ingripande från Skaparen av den naturliga ordningen.

Om Gud finns och har skapat universum är det helt möjligt att Gud kan göra under, kan åstadkomma sådant som ingen skapad företeelse eller skapat orsakssammanhang kan åstadkomma av sig själv. Varje argument om att under inte kan förekomma gör det som skall bevisas till bevisgrund genom att ponera att det inte finns någon Gud. Därför gör David Hume (1711–1776) ett misstag när han på en punkt helt ogarderat hävdar att under är fullständigt omöjliga. Därvid förutsätter han en ateism som han egentligen inte kan företräda på grund av sin egen bekännelse till en agnostisk grundsyn. En agnostiker vet inte om det finns en Gud eller ej och kan därför inte undgå att tillstå att det är möjligt med under. Därför skulle under kunna förekomma och vara försvarliga att tro på, förutsatt att de var rapporterade från en tillförlitlig källa. Om det förhåller sig så skulle de kunna utgöra bevis för att det verkligen finns en Gud.

Hume förnekar som sagt att under någonsin skulle kunna ligga till grund för ett gudsbevis, men hans argument är utomordentligt svaga och accepteras bara av dem som – med rätta – är imponerade av hans i allmänhet stora filosofiska ackuratess, en ackuratess som inte smittar av sig på hans utsagor om under.

Allt börjar ta en felaktig vändning för Hume när han reviderar den klassiska kristna definitionen av under. Humes definition av under som ”brott mot en naturlag” skiljer sig från påven Benedictus’, Thomas av Aquinos och Augustinus’ genom att han inför begreppet ”naturlag”. Han ser under som något som sker i direkt strid mot lagbundenheten i universum. Thomas av Aquino kände givetvis till att naturen mestadels beter sig på ett naturligt sätt. Han talar om tingens naturliga, normala och regelbundna sätt att fungera och är helt på det klara med att ett villkor för den rationella förståelsen av naturen är att det verkligen finns sådana regelbundna reaktionsmönster. Han talar om föremålens ”naturliga förmågor”, deras benägenhet eller disposition att under bestämda omständigheter och i förhållande till andra föremål fungera eller rea-gera på ett regelbundet och i stort sett förutsägbart sätt. Det finns inget skäl till att en sådan regelbunden benägenhet att fungera inte skulle formuleras och uppfattas som ”naturlagar”, allmänna principer för hur tingens naturliga potens verkar, eftersom de skapats av Gud.

Men Hume introducerar en överbetonad betydelse hos begreppet naturlag, där lagar uppfattas som obrytbara och absoluta principer som styr förekomsten av varje enskilt skeende och av alla tänkbara skeenden i universums historia. Men när sådana lagar, som i Humes fall, ännu är knutna till en teism, en gudstro, kan följden tyckas bli att det skulle vara en ofullkomlighet i Guds verk, om Gud skulle ingripa i den förment perfekta lagbundenhet som Gud bestämt. Bland kristna teologer lägger Friedrich Schleiermacher, D. F. Strauss och Rudolf Bultmann fram detta argument. Jag tycker att detta är ett extremt svagt argument för dem som tror på en personlig Gud.

Det är fullt möjligt att en personlig Gud skulle kunna skapa ett universum där skeenden alltid inträffar endast enligt en uppsättning av absoluta och universella lagar som ställts upp från begynnelsen och som inte går att ändra på. Men det skulle faktiskt vara mycket besynnerligt om en person sade: ”Jag avser att endast handla enligt universella lagar och inte ändra dessa av något som helst skäl.” Bland filosofer är det väl Immanuel Kant som står närmast en sådan syn, då han framför uppfattningen att alla handlingar skulle kunna upphöjas till lagar för alla ra-tio-nellt handlande personer. Men inte heller han hyser uppfattningen att varje mänsklig handling måste stämma överens med lagar som redan från början fanns inneboende och instiftade i de skapade tingens uppbyggnad så att inga nya förhållanden eller konstruktiva beslut någonsin skulle kunna tillskapas. Och det som Kant tillskriver människans möjligheter att handla saknar på ett anmärkningsvärt sätt just de särdrag av känslor, medmänskliga relationer och individens unika initiativ och gensvar som gör att mänskligt handlande blir det mest utmärkande draget för människan i egenskap av person.

Varför skulle en personlig Gud inskränka sitt gudomliga handlande genom en uppsättning absoluta lagar? Om man hänvisar till den tjusning som ligger i en begriplig och förutsägbar uppbyggnad av universum, undermineras ingalunda en sådan konstruktion av att vissa händelser inträffar som – av goda skäl – går utöver den generella strukturen. Sällsynta undantag underminerar inte fungerande allmänna principer. Även om vi accepterar Humes tendentiösa tal om ”störande brott” mot naturlagarna, förtar inte tillfälliga brott nyttan av att ha generella principer, i synnerhet när man kan bortse från sådana brott i praktiken.

Enligt Humeinspirerade filosofiska riktningar anses att alla avvikelser från en naturlag är felaktiga, orättmätiga och godtyckliga. Detta är betydelserna av ordet brott (violation). Men om vi tror att Gud har skapat lagar måste också lagarna själva existera av något skäl – och om Gud är en handlande person skulle detta förhållande styrka att vissa händelser som går utöver de generella lagliknande principerna äger rum. Antag att Guds syfte är, som Nya testamentet vittnar om, att det skulle skapas människor, begränsade i tid och rum, som skulle komma att lära känna och älska Gud och få njuta hans gudomliga närvaro för all tid. I så fall skulle det ingå som ett väsentligt led i hela den inre uppbyggnad, som den skapade världen består av, att de begränsade människorna skall bli medvetna om och få något slags personlig relation till en verklighet utöver den skapade tillvaron, till Gud. Om denna relation skall omfatta något slags personlig relation från Guds sida – till exempel att Gud vill låta sin gudomliga närvaro bli känd för människorna eller vill hjälpa dem eller inge dem mod – krävs något slags bakomliggande förmåga som Gud har och som påverkar det sätt på vilket saker och ting händer i universum, även om så sker bara i medvetandet på personer som är begränsade i tid och rum. En komplett redovisning av orsakerna till det som händer kräver att man räknar med en närvaro och en orsaksbetingad handling utförd av Gud, som är ett övernaturligt och andligt väsen.

Enligt Benedictus XIV tycks det som om varje självavslöjande handling som Gud utför och människan erfar skulle vara ett under. Ett under är en företeelse i någon mänsklig hjärna och beror på något som bara kan åstadkommas av Gud och går således helt utöver vad naturen klarar av. Vi skulle inte kalla ett sådant skeende för ett under, eftersom detta kan anses som normalt och reguljärt och något som mänskliga förmågor kan. Men icke desto mindre kan en sådan företeelse inträffa, vilket medför att ett sådant synsätt, som inskränker sig till att bara räkna med naturlagar, blir otillfredsställande, om man kalkylerar med att det finns en personlig Gud. En komplett och avslutad redovisning räcker inte, en redovisning som helt och hållet förklarar alla aspekter av fysiska händelser utan att referera till någonting mer än en rad av generella naturlagar som i princip är möjliga att redovisa.

Detta sätt att argumentera säger inte att det är sannolikt att under inträffar, om det finns en Gud, men det kan vara ett första steg. Det vill säga, det visar att alla redogörelser för kausala sammanhang i den naturliga världen måste innefatta en hänvisning till gudomliga ingripanden som en del av en fullständig förklaring till varför saker och ting sker som de gör. Orsaken till att detta inte påverkar naturvetenskapen är att de vetenskaper som ingår däri inte tar upp eller inte befattar sig med dessa gudomliga ingripanden av typ uppenbarelse, förlåtelse, hjälp och förlänande av styrka. De behöver heller inte ens befatta sig med frågan om det förhåller sig så att sådana gudomliga ingripanden lämnar alla fysiska naturlagar intakta eller om det är så, att dessa naturlagar behöver anpassas på något sätt.

En teist brukar betrakta Gud som den som fortlöpande agerar i det fysiska kosmos för att förverkliga det gudomliga syftet att göra det möjligt för människorna att känna och älska Gud. Kosmos är inte ett slutet kausalsystem som inte behöver någon hänvisning till den Gud som är en i varje ögonblick kausalt handlande person. Guds handlingar våldför sig i allmänhet inte på naturlagarna. Inte heller ingriper de med en annorlunda uppsättning lagar. Snarare ses sådana ganska ofta förekommande gudomliga ingrepp som något som på ett naturligt sätt ingår i naturens normala sätt att fungera, åtminstone i så komplext integrerade strukturer som människans hjärna.

I detta teistiska sammanhang måste man också ställa frågan om under på ett något annorlunda sätt: Förutsatt att det finns en Gud som ständigt är orsaksaktiv i kosmos händer det då någon gång att Gud handlar på ett sätt som fullständigt går utanför naturens regelmässiga och naturliga processer? Kan detta ske av någon tillräckligt god anledning – till exempel för att på ett iögonfallande sätt förmå människor att bättre lära känna och älska Gud? I alla händelser är sådana extraordinära ingripanden inte illegitima och godtyckliga. Att ett under inträffar skulle i huvudsak då bero på i vilken grad som ett gudomligt ingripande överskrider naturens normala förmåga och i vilken grad som det avslöjar ett gudomligt syfte.

Antag att Gud vill att människor skall förvandlas till en annan existensform bortom kategorierna tid och rum, att de skall få veta att detta är möjligt, och att de likaså skall få veta att Jesus inte var en misslyckad profet och att de dessutom skall förstå att det sätt som de själva skall förvandlas på skall ske genom den Ande som uppfyllde Jesu liv. I detta fall skulle Jesu uppståndelse vara djupt begriplig som ett gudomligt ingripande, iögonenfallande manifesterat och förebådande det fysiska kosmos eget öde, trots att denna händelse övergår alla kända regler som säger att kroppar av naturen förruttnar. Det skulle inte vara ett brott mot naturen utan snarare ett avslöjande av hela den naturliga skapelsens yttersta mål, när alla naturens lagar kommer att överskridas av ett mer innerligt och medvetet förhållande till det gudomliga ursprunget.

Humes argument mot en tro på under

Hume har två ganska svaga argument mot att tro på under och dessa kan snabbt avfärdas. För det första hävdar han att det bevis som vi har för naturlagar alltid väger tyngre än alla anspråk på att ett under inträffat. Så förhåller det sig inte. I båda fallen är det i själva verket i stället så att det just är iakttagelsen, respektive undersökningen, observationen, som är den yttersta instans som fäller avgörandet. Ett aldrig så stort antal vittnesbörd i det förflutna som visar att skeenden alltid har följt den normala ordningens lagar kan inte alls misskreditera ett välgrundat anspråk på att det förekommit ett undantag från denna regelmässighet. Hur kan vi vara säkra på att framtiden kommer att gestalta sig likadant som det förgångna? Hume själv tillstår att det i grund och botten är en fråga om praxis och en vanesak: vi förväntar oss bara att det skall bli så. Observerandet kan emellertid gäcka våra starkaste förväntningar. Om vi kräver bevis för påståendet att naturlagarna inte tillåter några som helst undantag, är det svårt att se att vi alls skulle kunna finna några. Ett enda fall av tillförlitlig iakttagelse som förser oss med det enda exemplet på motsatsen är allt som krävs. Därför väger ett enda tillförlitligt vittnesbörd om ett iakttaget under, rationellt sett, tyngre än anspråket på att naturlagar inte tillåter några undantag.

Humes andra argument är att det inte kan finnas något tillförlitligt vittnesbörd om under. För att vi skall kunna godta ett sådant vittnesbörd, säger han, måste sannolikheten för att vittnesbördet är falskt vara mindre än sannolikheten för att undret inträffat. Men för Hume är sannolikheten för att under inträffar lika med noll, då det däremot alltid föreligger någon sannolikhet för att vittnesbörd är falska – att det rör sig om felobservation, bedrägeri, inbillning eller hallucination. Som svar på Humes andra argument kan man säga att det alltid finns en viss sannolikhet att under sker, om man inte definitivt kan utesluta Guds existens, och sannolikheten att man inbillar sig eller blir lurad i fråga om observationen är ibland utomordentligt låg – under gynnsamma villkor och med ett antal objektiva iakttagare och noggranna och besinningsfulla rapportörer.

Hume argumenterar att ju ovanligare en händelse är, desto mindre kan vi förlita oss på redogörelsen för att den inträffat. Men detta är ett falskt argument. Det finns ingen korrelation mellan en händelses ovanlighet och osannolikheten i en redogörelse. ”Ingen har någonsin tidigare upplevt händelser liknande X” är inte något starkt argument mot påståendet ”Jag har just sett en händelse av typ X”. Ett rimligare påstående skulle vara att beträffande redogörelser för händelser av ett speci-ellt slag som mycket ofta befunnits vara bedrägliga och falska – som ex-empelvis berättelser om att man sett ufon – gäller att man bör undersöka dem extremt noga och omsorgsfullt. Det är inte ovanligheten i de rapporterade händelser som får oss att tro att de är otillförlitliga utan vanligheten i att sådana redogörelser är bedrägliga.

Vi bör skärskåda redogörelser för under extremt noga, därför att vi vet att människor överdriver, bedrar eller faller offer för bedrägeri när det rör sig om mirakulösa händelser. Men vi bör inte förminska värdet av ett av allt att döma tillförlitligt vittnesbörd just för att – och mycket mindre i den mån som – de händelser som rapporteras är mycket ovanliga. En berättelse om en maximalt ovanlig händelse kan accepteras på det rationella planet, om berättelsen visat sig fri från villfarelse och bedrägeri, efter det att den undersökts med metoder som vi vanligtvis tillämpar. Och för teister är under inte ens extremt ovanliga; de är irreguljära, sällsynta och måste betraktas som undantagsfall. Men man kan finna goda skäl för att de skall inträffa i den mån som de passar in i en gemensam kontext som tron omfattar och därför leder till att man kan förvänta sig att sådant händer som går utöver fysikens lagar, ovanligt eller ej. De är handlingar utförda av en Skapare, vars syfte är att leda människor hinsides det fysiska kosmos, in i ett medvetet förhållande till en högre andlig verklighet. Händelser, som tycks vara bekräftade av trovärdiga vittnen, kan öka sannolikheten för att det finns en Gud. Om jag undrar över huruvida Gud finns eller ej, kan vederhäftiga och livsomformande berättelser om att en, som gjorde anspråk på att vara Guds son, har uppstått från de döda, rimligen leda mig till att tro att det finns en Gud som kan uppstå.

Under och naturlagar

Vad som går snett i Humes sätt att beskriva under är att naturlagarna tas för absolut oföränderliga och universellt verksamma. Guds handlande å andra sidan tas för att vara ingripanden i eller brott mot systemet. Det argument som biter på denna uppfattning är följande: om det finns en personlig Skapare av allt, så måste det fysiska kosmos delvis vara instrumentellt i förverkligandet av en avsikt, som börjar med detta fysiska kosmos, men som överskrider detta – nämligen evigt liv. Naturlagarna är allmänna principer av en begriplig regelmässighet som styr det fysiska kosmos, men det finns all anledning för en teist att tro att det finns högre principer än naturlagarna – principer som för människor, begränsade av tid och rum, in i ett medvetet förhållande till Skaparen. Under, händelser som går utöver naturens regelmässigheter, är ett resultat av tillämpningen av sådana begripliga principer. Under extraordinära omständigheter och av skäl som hänger samman med förverkligandet av Skaparens yttersta syfte, är under en ofullständig fullbordan av ett begripligt syfte som bär upp själva existensen av ett fysiskt universum. I den mån under avslöjar ett personligt gudomligt syfte och på så sätt förebådar ett kommande skede i kosmos historia, bekräftar de att kosmos är en rationell enhet och de våldför sig inte på denna.

Det finns goda skäl till att under inte skall betraktas som en del av en vetenskaplig beskrivning av universum eller bedömas med vetenskapligt formulerbara lagar. Carl Hempels redovisning av naturlagarna som endera deduktivt nomologiska eller induktivt statistiska föredras alltjämt ofta av vetenskapsfilosofer. Deduktiva lagar sätter upp axiom från vilka lagar kan härledas deduktivt och de konstaterar att varje gång som en händelse av typ X inträffar, följer något annat, varje gång på samma sätt; det finns en generell lag som säger att en händelse av typ Y kommer att inträffa. Verkan följer deduktivt av orsaken, givet att den övergripande lagen tillämpas. Eftersom under är händelser som orsakas direkt av Gud, följer de inte av några överordnade fysiska tillstånd som stämmer överens med en generell lag. Vi kan inte ge någon fysisk redogörelse för varför Gud handlar som Han gör, eftersom Gud inte är en fysisk varelse. Så vi kan av princip inte formulera några deduktiva övergripande lagar för Guds handlande.

Induktiva lagar à la Hempel anför sannolikheter för att händelser kommer att inträffa: om en händelse av typ X inträffar finns en exakt specificerbar sannolikhet att en händelse av typ Y kommer att inträffa. Verkan följer av en orsak med en specifik sannolikhet, men någon annan effekt, vars sannolikhet också går att specificera, kan följa i stället. Vissa tolkningar av kvantmekaniken hävdar att det förekommer en objektiv förutsägbar indetermination i naturen som gör exakta förutsägelser av specifika tillstånd omöjliga fastän man generellt kan formulera helt deterministiska ekvationer.

Kanske finns det här ett spelrum för Gud att handla, att förutbestämma det oförutbestämbara. Men Gud skulle fortfarande vara begränsad av gränserna för sannolikhet och givetvis skulle inte något gudomligt handlande av det slaget vara mirakulöst, eftersom det skulle sammanfalla med tingens naturliga förmåga. Ett under får inte vara fysikaliskt sannolikt – det vill säga det får inte vara förutsägbart och enbart ett sannolikt resultat av ett föregående fysiskt tillstånd, detta därför att ett under är oförutsägbart. (Jag förutsätter att profetior inte är förutsägelser utan löften om ett handlande.) Hempel skulle hålla fast vid att påståendet att Gud gör under inte håller som förklaring.

På den punkten är emellertid många vetenskapsfilosofer beredda att förkasta Hempels princip om strukturell identitet, som hävdar att alla förklaringar måste vara förutsägbara eller ha en potentiell förutsägbarhet. Det tycks förnuftigt att överge den, eftersom den inte stämmer överens på något sätt med Darwins utvecklingslära. Den skulle visserligen förklara uppståndelsen genom att säga att det var en personligt handlande kraft med en förmåga och ett syfte att uppväcka Jesus från de döda, även om ingen kunde förutsäga uppståndelsen utifrån universums tidigare historia. Man kunde förstå varför det hände, vad som var meningen med det och hur det ingår som en del i en större kristen kontext om universums natur. En sådan förklaring hör emellertid inte hemma inom naturvetenskapen. Den kan förutsättas endast om man tror att det finns eller att det skulle kunna finnas en Gud som har som mål att uppväcka döda och att uppväcka denna speciella person på ett unikt sätt. Det finns inga möjligheter att sinnesobservationer eller experiment skulle kunna avslöja en så speciell intention hos ett andligt väsen. Därför kan under ske och de kan mycket väl förklara det gudomliga syftet utan hjälp av någon vetenskaplig, fysisk, delvis förutsägbar beskrivning av universum.

Den enda typ av förklaring till under som kan ges är den som utgår från det personliga eller är styrd av någon värdering – som förklarar att en händelse ägt rum för att man skall få hjälp att förstå en personligt syftande mening eller en intention, få hjälp att förstå ett mål som har ett värde i sig. Normalt tar vi för givet att förklaringar som grundar sig på värderingar samverkar med eller kompletterar förklaringar som bygger på generella lagar som härleds ur händelser som ägt rum tidigare och som faller under den normala lagen om orsak och verkan. Jag kan påstå att min arm lyfts både på grund av elektronrörelser i min hjärna och mitt nervsystem och på grund av att jag lyft min arm, det vill säga att den lyftes därför att jag av någon anledning ville det. Det framgår klart att dessa förklaringar kan skiljas åt på ett principiellt sätt. Min arm kan lyftas ofrivilligt eller jag kan också ha intentionen att lyfta min arm och ingenting händer. Det är logiskt möjligt att min intention att göra någonting kan åstadkomma just detta, även om ingen förklaring med hjälp av någon övergripande lag som styr händelsen kan upptäckas. På det sättet var det innan den moderna naturvetenskapen uppstod, trots att vi ofta antar att förklaringar enligt övergripande lagar alltid finns att tillgå. Men det kan vara så att förklaringar enligt övergripande lagar aldrig fullt ut kan förklara mänsklig aktivitet, att det alltid finns något slags ”klyfta” i rent fysiska beskrivningar som behöver fyllas ut av just intention. Antagandet om en fullständig komplementaritet mellan vissa händelser och generella lagar kan visa sig vara icke tillämplig i vissa fall. Om det är tillämpligt eller ej beror på empiriska undersökningar.

På liknande sätt förhåller det sig med under. Det är logiskt möjligt att Gud skulle kunna förorsaka en händelse genom en direkt intention, fast inga övergripande lagar kan ges som förklaring till händelsen. Det skulle vara ett under. Gud är ett fullkomligt andligt väsen, olik männi-skor som är fysiska väsen med kroppar. Gud är också den som bestämt den naturliga ordningen, och Han kan därför styra den efter sina syften, medan människor är delar av den naturliga ordningen. Den kan de inte bestämma över som de önskar. Av dessa skäl är handlingar styrda av en intention som inte faller under övergripande lagar mycket sannolikare när det gäller gudomligt handlande än mänskligt.

I den principiella frågan om huruvida under sker är därför det naturvetenskapliga inflytandet och den vetenskapliga frammarschen till ingen nytta. Vetenskapen kan inte av sig själv påstå att det är mer eller mindre plausibelt att under inträffar.

Då man skall utvärdera om ett under har skett måste man först av allt noga uppmärksamma vilken tillförlitlighet, klokhet och kunskap som vittnena besitter. Sedan måste man utvärdera vilket bakomliggande värde som förklaringen till det inträffade har. Bidrar det till exempel till att förverkliga ett gott eller begripligt syfte som pekar på att detta överskridande av fysiska villkor är betydelsefullt? Eller är det bara en udda händelse som inte verkar ha någon särskild andlig mening? Om vittnesbördet är tillförlitligt, och händelsen verkligen är extraordinär, något som är avslöjande för gudomlig makt, och om händelsen bidrar till att på ett i-ögonfallande sätt klargöra ett gudomligt syfte, är det fullt rimligt att acceptera att ett under har skett. Att under inträffar är en väsentlig del av ett mångfasetterat resonemang som leder till slutsatsen att det existerar en personlig grund för tillvaron, en Skapare av universum.

Jag kan ha givit intryck av att naturvetenskap inte har någonting alls att säga om under. Det är inte helt riktigt. Det är inte korrekt att kalla en händelse för ett under om den inte överskrider naturens normala inneboende förmåga. Om den inte gör det, hur statistiskt osannolik händelsen än är, är det inte ett under. Där under kan bli föremål för vetenskaplig undersökning – som i de flesta påstådda fall, fall som gäller helande – skall detta ske och kompetenta vetenskapliga experter skall avgöra om händelsen kan klassificeras som ett under eller inte.

Naturvetenskapen är viktig inte bara för att den har en uppsättning av lagar, metoder och säkra resultat från experiment utan också därför att vetenskapen hävdar en rationell och reflekterande attityd till den värld som vi lever i, en generell syn på universum och människans plats däri. Om en hederlig vetenskaplig metod kräver generella lagar utan undantag och förnekar alla händelser som inte går att förklara fullständigt i fysiska termer, då är vetenskaplig metod oförenlig med en religiös åskådning, även om inte vetenskapliga fakta är det. På den vetenskapsnivå som Hume hävdar, måste under vara absolut omöjliga; de ligger inte inom ramen för det fysiskt möjliga.

Den typ av vetenskaplig världsåskådning i vilken under gott och väl ryms är en åskådning där en personlig förklaring spelar en viktig men inte kvantifierbar roll. Inom denna förklaringsmodell kan tingens möjligheter och förmåga iakttas på ett varierande sätt, alltefter sin skiftande komplexitet och sina olika medvetandegrader, och där kan hela kosmos uppfattas som ett uttryck för det grundläggande syftet med den personliga existensen, ett syfte vars yttersta förverkligande mycket väl kan gå utöver kosmos egen fysiska existens.

Forskarnas undersökningar av kosmos fysiska struktur är i högsta grad relevanta för att man skall kunna utforma sådana annorlunda världsuppfattningar. De är relevanta på många informella och skiftande sätt, genom att stärka eller försvaga trons samband med kosmos mest generella natur. Jag har inte argumenterat för att under verkligen inträffar. Jag har argumenterat för att de kan inträffa, att det går att redogöra för dem på ett vederhäftigt sätt och att det är försvarligt att tro på dem. Jag har påstått att en seriös bedömning är avgörande för att kunna utesluta en naturlig förklaring till händelserna. Denna bedömning är också beroende av hur rationella världsuppfattningar, som vetenskaplig forskning stöder, utformas, men man måste också räkna med vissa aktuella omständigheter i dessa personliga och värdebaserade bedömningar. Man måste också ta hänsyn till de data som ligger till grund för den medvetna upplevelsen som sådana förklaringar primärt gäller. Det är absolut försvarligt att bygga sin uppfattning om under på sina egna reflexioner. Till dess att sådana undersökningar har företagits mycket mer seriöst så kan det vara klokt att inte vara alltför dogmatisk angående vad de kommer att avslöja för en inbillat fördomsfri iakttagare.

Översättning: Anna Maria Hodacs