”Att tyda tidens tecken” – kvinnors roll i kyrkan

I en översikt, gjord av den brittiska katolska veckotidskriften The Tablet, för att utvärdera hur människor såg på Franciskus efter hans första år i ämbetet, var gensvaret mycket positivt. Men 72 procent av de 1 400 som svarat sade att han borde prioritera att utveckla kvinnors roll och uppgift. Svaren på Vatikanens enkät om äktenskap och familjeliv, som skickats ut för att vägleda den kommande biskopssynoden om familjen, tyder på ett djupt svalg mellan kyrkans lära och de flesta vanliga katolikers värderingar och praxis. Detta kan tolkas som en indirekt återspegling av hur omfattande kvinnors känsla av marginalisering är, givet att familjen förblir centrum för många kvinnors omsorger och engagemang.

Om Franciskus vill få ett effektivt svar på de frågor som kvinnor ställer till kyrkan så så har fortfarande några tämligen elementära kunskaper att inhämta om hur man talar med kvinnor och hur man tillåter kvinnor att tala. Ibland förfaller han till romantiska och idealiserade stereotyper om ”kvinnan”, som visar att han ännu inte till fullo har uppfattat de komplexa och skiftande realiteterna i moderna kvinnors liv. Som den tidigare ambassadören vid Heliga stolen, Ulla Gudmundson, observerade i en artikel i The Tablet: ”’Kvinna’ är en abstraktion som man lugnt kan tala om. Levande kvinnor kan man och måste man tala med. De kan till och med argumentera tillbaka.”

Franciskus varnar för att aktivt stödja kvinnor utifrån en ’kvinnlig machokultur’, och han använder den problematiska termen ’kvinnligt genius’ – en term som påven Johannes Paulus II införde, när han vädjade om ’en ny feminism’ som inte helt enkelt imiterar maskulina värderingar och beteenden. ’Kvinnligt genius’ för tanken till att kvinnor är skilda från den vanliga huvudfåran av mänskligheten (det vill säga män), genom att vara försedda med någon oåtkomlig egenskap som utestänger oss från att utföra vissa uppgifter men gör oss på ett enastående sätt skickade att vara vad vi är enligt naturen. Med andra ord: mäns roll är att handla och att utvecklas, och kvinnors roll är helt enkelt att vara – en distinktion som har sina rötter i den grekiska filosofiska traditionen och dess bestående inflytande på katolsk teologi.

I dag kämpar kvinnor i alla kulturer och i alla religioner för jämställdhet. Detta betyder inte att kvinnor kämpar för att bli likadana som män, men det betyder inte heller att vi av naturen är utrustade med exceptionella kvaliteter av känslighet och vekhet, som skulle göra oss i grunden annorlunda än män. Alla mänskliga varelser har förmåga till vänlighet och medlidande, men vi är också i stånd till att utöva våld och själviskhet. Vad kvinnor begär är inte att bli placerade på en piedestal som vackra och livlösa statyer – dyrbara och bräckliga utsmyckningar som i tysthet pryder kyrkan – utan att tillåtas att helt och fullt spela en likaberättigad roll i detta tilltrasslade, glada och risktagande trosäventyr som Franciskus ser som kyrkans kallelse.

Att ”tyda tidens tecken” betyder i dag att sträva efter att övervinna historiska orättvisor mot kvinnor genom att öppna vägen för dem att delta i kultur, religion och samhälle på ett fullständigt och likaberättigat sätt. I påven Johannes XXIII:s encyklika Pacem in terris 1963 identifierade han tre karakteristiska drag i den moderna tiden: uppkomsten av arbetarnas rättigheter, kraven från kvinnor om fullt politiskt och socialt deltagande samt utvecklingen av oberoende nationalstater. Påven Johannes Paulus II krävde upprepade gånger att kvinnors rättigheter skulle bli respekterade, även om han tillbakavisade att talet om rättigheter skulle utvidgas till att gälla sexualitet och reproduktion. Hur är det då möjligt för kyrkan att förbli så androcentrisk i sina institutioner och hierarkier, när detta sista halva sekel har varit en period av exempellös uppblomstring av kvinnors bemödanden, inkluderande katolska kvinnliga aktivister, yrkeskvinnor och teologer?

Åren som följde på Andra Vatikankonciliet såg utvecklingen av en rad kontextuella befrielseteologier, inklusive feministteologi. Katolska kvinnliga teologer och bibelforskare inspirerades både av konciliet och av kvinnorörelsens försök att åstadkomma ett paradigmskifte inom teologi och etik, med utgångspunkt i kvinnors erfarenheter och skarpsinniga förmåga att sprida ljus över försummade områden med inneboende möjligheter inom den katolska teologiska traditionen. Givet den breda samling av teologier av och om kvinnor som har ackumulerats sedan slutet av 1960-talet måste man undra hur det är möjligt för Franciskus att säga: ”Vi måste arbeta hårdare för att utveckla en djup teologi om kvinnor.” Kvinnliga forskare har sannerligen arbetat mycket hårt för att utveckla en sådan teologi, så jag undrar vem han riktar sig till när han säger ”vi”.

Den katolska hierarkin har ännu framför sig uppgiften att engagera sig i en konstruktiv dialog med kvinnliga teologer, men den har haft en hel del att säga om kvinnors roll och om faran med feminism. År 2004 utsändes, för att ta ett exempel, ett brev till biskoparna, undertecknat av den dåvarande kardinal Ratzinger, med rubriken ”Om samarbete mellan män och kvinnor i kyrkan och i världen”, men brevet sade ingenting alls om män. Snarare var det en lätt beslöjad varning till biskoparna att vara uppmärksamma på feminism och genusteori och att motarbeta kvinnors ”antagonism”, som ”för att bli sig själva måste göra sig själva till motståndare mot män”. Jag undrar om påven Franciskus inser hur svårt det har varit för intelligenta och ifrågasättande kvinnor att behålla tron på kyrkan inför sådana upprepade och allvarliga förvrängningar av vad vi står för och vilka vi är.

Man kan inte ha en teologisk antropologi som respekterar den fulla och jämställda värdigheten hos män och kvinnor som är skapade till Guds avbild, om man klamrar sig fast vid en anakronistisk vision av mannen som normen och kvinnan som något annat – hur mycket man än försöker att ”teologisera” om detta ”andra”. Vi måste lära oss att arbeta tillsammans i en mycket större anda av ömsesidig tillit och respekt, kvinnor och män, präster och lekmän, om vi skall skapa en bättre värld, där alla är i stånd till att delta i samhället och ta del av skapelsens goda. Detta betyder att, även om kvinnor skulle få större frihet och fler möjligheter, så måste män vara villiga att ta på sig en större del av de plikter som gäller vård och omsorg och ta ansvar gentemot de unga, de sjuka och de gamla, vilket av tradition har hänförts till kvinnor. Annars drivs samhället av en tävlingsinriktad och individualistisk strävan efter framgång, som i sitt kölvatten uppammar en skoningslös likgiltighet för de fattigas, de svagas och de utsattas situation. Vi ser att detta redan håller på att ske i de västliga demokratierna, och i slutändan är vi alla förlorare i en sådan kultur. Om ”feminin läggning” betyder någonting så måste det bli en karakteristik för alla kristna när vi försöker att uttrycka Guds moderskärlek till världen, och modellera oss själva efter Marias modiga och trosvissa exempel. Om ”machokulturen” är illa för kvinnor, så är den på samma sätt lika illa för män.

Men när vi talar om moderliga karaktärsdrag och tar Maria som exempel, så måste vi samtidigt undvika att idealisera moderskapet på ett sådant sätt att vi förnekar den utmaning som härrör från kvinnors sexuella välbefinnande och reproduktiva hälsa i förhållande till kyrkan. Detta är särskilt viktigt på grund av påven Franciskus upprepade fasthållande vid att han önskar ”en fattig kyrka för de fattiga”, eftersom fattigdom har en katastrofal effekt på kvinnors liv när det gäller graviditet, barnafödande och moderskap. Påvliga dokument inkluderar ymniga referenser till preventivmedel, abort, äktenskap och familj, men jag tvingas fortfarande spana efter någon encyklika som tar allvarligt på den ödeläggande orättfärdigheten när det gäller mödradödlighet.

Under de senaste tjugo åren har det internationella samfundet arbetat effektivt, genom Förenta nationerna och andra organisationer, för att dramatiskt reducera mödradödligheten världen över, från uppskattningsvis 543 000 år 1990 till 287 000 år 2010. Denna framgång markerar det delvisa men inte fullständiga uppnåendet av millenniets femte utvecklingsmål – ”förbättra mödrahälsovården” – och det kan tillskrivas en rad strategier, som inkluderar utbildning av barnmorskor, anordnandet av förlossningsvård och tillgång till familjeplanering. Emellertid dör fortfarande ungefär 800 av världens fattigaste kvinnor varje dag som ett resultat av komplikationer i samband med graviditet och barnafödande. 85 procent av dessa dödsfall förekommer i Afrika söder om Sahara och i södra Asien. Enligt statistik från United Nations Population Fund (UNFPA) löper en kvinna i Sverige risken att dö i samband med moderskap 1:14 100. I Tchad – det farligaste landet i världen för gravida kvinnor – är risken 1:15. Dödsfall i samband med moderskap är mycket sällsynt i rika samhällen men är tragiskt vanligt i samhällen som är hemsökta av fattigdom och krig.

Ändå har representanter för Heliga stolen spelat en hämmande roll i Förenta nationerna när det gäller frågor om reproduktiv hälsa och kvinnors rättigheter, eftersom de tolkar varje resolution som hänför sig till dessa ämnen som ett dolt försök att legitimera abort och attackera familjen genom att främja homosexualitet och genusrättigheter. Varje krav på att värna äktenskap, moderskap och familjeliv ljuder ihåligt inför den officiella kyrkans uppenbara likgiltighet inför dödligheten bland mödrar. Denna likgiltighet är ett drag hos Vatikanens hierarki men inte bland kyrkans gräsrötter. Katolska organisationer och religiösa ordnar är stora utförare av hälsovård till världens fattiga, och de befinner sig ofta i frontlinjen för att ta itu med förlossningsskador och dödsfall bland mödrar, inklusive de dödsfall som orsakas av osäkra aborter.

Om påven Franciskus önskar sig en rörig kyrka som tar risker och uttrycker radikal solidaritet med dem som är fattiga, är han tvungen riva bort den atmosfär av förnekelse och fantasi som präglar kyrkans teologi om moderskap. Utan att på något sätt nedvärdera glädjen och ansvaret över att vara mor behöver kyrkans undervisning erkänna och reagera på de tragiska konsekvenser som är ett resultat av de samverkande effekterna på kvinnors liv av fattigdom, sexuellt och familjerelaterat våld och effekterna av oplanerad graviditet och brist på förlossningsvård. Mödradödligheten är den punkt där frågan om kvinnor och frågan om fattigdom sammanfaller. Om detta ändå kunde bli ett fokus för påven Franciskus bemödanden under det kommande året, särskilt som år 2015 markerar slutet av millenniets utvecklingsmål och behovet av att uttrycka nya visioner och skapa politiska åtgärder för att tackla fattigdomen under den kommande tioårsperioden är stort!

Allt som allt innebär detta en tid av utmaningar och möjligheter för kyrkan. Påven Franciskus har nyligen inrättat en kommission för att ge honom råd beträffande krisen angående sexuella övergrepp. Bland dess åtta medlemmar finns den irländska aktivisten, Marie Collins, som själv utsatts för övergrepp, och den respekterade brittiska psykiatern, Sheila Hollins. Detta är bara en liten början, men det är ett hoppfullt tecken. Vi måste vänta och se vad han gör härnäst för att förverkliga sin omtalade avsikt att främja kvinnors roll.

Det finns många områden där kvinnor skulle kunna spela en mer framträdande roll utan att bryta mot kyrkolärans förbud mot kvinnliga präster. Kyrkans läroämbete skulle kunna gå i dialog med kvinnliga teologer, och Heliga stolen skulle kunna spela en mer konstruktiv roll i debatterna i Förenta nationerna om kvinnors rättigheter och reproduktiva hälsa. Ett relativt enkelt tilllägg till den kanoniska lagen skulle kunna jämna vägen för kvinnor att bli kardinaler och diakoner, eftersom kardinaler inte behöver vara ordinerade präster, och idén om kvinnliga diakoner har vunnit vidsträckt acceptans. Påven Franciskus har visat att han är djärv och orädd när det gäller att utmana missförhållanden och klerikalism i kyrkan. Kommer han att vara lika djärv när det gäller att främja kvinnors roll?

Översättning: Elisabeth Stenborg

Tina Beattie är professor of Catholic Studies, University of Roehampton, London.