Svenska lärde vid utländska universitet under medeltiden

Redan på medeltiden reste svenskar utomlands för att skaffa sig högre utbildning. Den grundläggande skolningen i grammatik och retorik som kunde erhållas vid kloster- och katedralskolor var inte tillräcklig för alltmer komplicerade befattningar inom kyrklig administrativ, liturgisk, och pastoral verksamhet.

På kontinenten fanns sedan det sena 1100-talet universitet, sammanslutningar av lärare och studenter (universitas magistrorum et scholarium), vid vilka formell undervisning bedrevs i de fria konsterna och även i mer avancerade ämnen. Det första, och förnämsta, universitetet i norra Europa fanns i Paris, vilket hade utvecklats ur den tidigare katedralskolan vid Notre-Dame, och det var dit de första nordiska studenterna sökte sig, först företrädesvis danskar, men sedan också svenskar. Snart grundades universitet på andra orter i Frankrike, men också i Italien, England och Spanien. Med början på 1200-talet skickade de större svenska domkyrkorna (Uppsala, Skara, Linköping) regelbundet sina unga begåvningar till kontinenten för att förkovra sig vid något av universiteten. Mot slutet av 1300-talet förlorade Paris sin privilegierade ställning till förmån först för Prag och småningom, mot 1400-talets början, flera nygrundade tyska universitet, Leipzig, Erfurt, Heidelberg och Wien, och småningom Rostock och Greifswald, som ju alla, i nordbornas ögon, låg närmare hemlandet. Att läsa vid ett nordtyskt universitet förkortade en farofylld resa.

Den förhärskande lärdomsmodellen vid alla dessa lärosäten var den skolastiska. Med rötter i 1100-talets katedralskolor strävade denna modell efter en systematisk formalisering och rationalisering av tänkandet. Modellen kom att omfatta studier först vid grundläggande filosofisk fakultet, där artes liberales – grammatik, retorik och logik – dominerade. Den skolastiska modellen förknippas ofta med ett logiskt förhållningssätt till studieföremålet. Samtliga ämnen utsattes för quaestiones, övningar i kritiskt frågeställande, disputationes, retoriska exercitier för att fastställa sanningshalten i ett argument eller en frågeställning, samt ett otal andra övningar bestående i uppställandet av teser och att argumentera för och emot en given hypotes, att göra distinktioner och logiska kategoriseringar, alla ägnade åt att förmedla och fördjupa teoretiska färdigheter. Examina och kunskapsprov var också formaliserade och innebar inövning av ett på förhand bestämt material. Först efter genomgången examen, baccalaureus in artibus, kunde den så hugade studenten gå vidare till studier i högre fakultet: teologisk, juridisk eller medicinsk. Paris utmärkte sig från början för teologiska studier, medan man i Bologna och vid andra italienska universitet studerade juridik, kanonisk och romersk rätt.

Man brukar räkna med att så många som totalt mellan 2 000 och 3 000 svenskar studerade vid utländska universitet under medeltiden. Från en ganska modest början ökade antalet kraftigt under senmedeltiden: mer än två tredjedelar av de svenskar som sökte sig till högre utbildning utomlands gjorde det under 1400-talet och början av 1500-talet.

Den kanske mest kände svensken som studerat utomlands under medeltiden var magister Mathias från Linköping (död 1350), en tid biktfar åt den heliga Birgitta. Han hade avlagt åtminstone magister artium-examen i Paris och var upphovsman till en rätt diger, och internationellt uppskattad, teologisk produktion. Bland andra namnkunniga svenskar som studerat utomlands finner man Ericus Olai (död 1486), Uppsala universitets förste professor i teologi, Kort Rogge (död 1501), kraftfull biskop av Strängnäs och Johannes Magnus från Linköping (död 1544), som i sviterna av den protestantiska reformationen slutade sitt liv som ärkebiskop i exil. Dessa hade alla läst vid italienska universitet. Men också under den senare medeltiden fortsatte Paris att locka svenska studenter. De blivande ärkebiskoparna Olof Larsson (död 1438) och Jakob Ulfsson (död 1515) hade bägge studerat i Paris. Mot slutet av medeltiden var det emellertid de tyska universiteten som dominerade. Det var också vid denna tid som den stora kunskapsteoretiska debatten mellan realister och nominalister rasade, och hela universitet anslöt sig till den ena eller andra ”vägen”, som de båda riktningarna kallades. Realisterna (albertister, thomister, scotister eller kort och gott reales), ansåg att det finns ett påtagligt samband mellan begrepp av allmän natur (universalia) och verkligheten; nominalisternas position var att begreppen bara är tankefoster, namn (nomina) eller, som de uttryckte det, ”en röstens fläkt” (flatum vocis), som syftar till att arrangera hur vi förhåller oss till tillvaron omkring oss. Att följa realisterna var att beträda den ”gamla vägen”, medan nominalisterna företrädde den ”nya vägen”; konflikten mellan vägarna, Wegestreit, hölls normalt på en intellektuellt abstrakt nivå men kunde stundom urarta i handgemäng.

Projektet Svenska studenter vid utländska universitet på medeltiden, förlagt till Centrum för medeltidsstudier vid Stockholms universitet, studerar, som namnet antyder, spåren efter svenska studenter och lärare verksamma vid universitet i Europa under medeltiden. Dessa spår består av universitetens matrikulationslistor, ägarnotiser i handskrifter, boklistor, akademiskt arkivmaterial, samt förstås svenskarnas bevarade alster, företrädesvis predikningar och andra akademiska övningar, brev och, i vissa fall, läroböcker och kommentarer till förhandenvarande skolmaterial. Hittills har projektet ägnat sitt särskilda intresse åt två svenska utrikesstudenter, vilkas litterära kvarlåtenskap får betraktas som ovanligt ymnig: Kristoffer Larsson från Stockholm och Björn Magnusson från Lödöse.

Kristoffer Larsson (Christopherus Laurentii de Holmis i urkunderna, ibland med familjenamnet Wyss eller Wicte tillagt) föddes omkring år 1400 i en tyskättad borgarfamilj i Stockholm. Efter grundläggande studier vid domskolan i Uppsala studerade han först i Erfurt och Rostock, där han avlade magisterexamen in artibus, innan han våren 1426 immatrikulerades vid teologisk fakultet vid universitetet i Leipzig. Här studerade han fram till 1438 för teologie doktorsexamen med ett längre avbrott 1432 till 1435 för att delta i det stormiga ärkebiskopsvalet 1432 och för att verka som ärkebiskopens sändebud vid kyrkomötet i Basel åren 1434–35. Väl tillbaka i Leipzig 1435 avlade han snabbt de nödvändiga vitterhetsprövningarna: som cursor biblicus föreläste han över valda delar av Bibeln och som sententiarius över Petrus Lombardus Sentenser, den samling i fyra böcker av teologiska trossatser som samlats redan på 1100-talet men som fortfarande var den medeltida världens standardmanual i teologi. Under denna period levererade han också fem universitetspredikningar och de två akademiska övningar som var ett slags examensprov för doktorsgraden i teologi: en disputation in vesperiis samt en så kallad rekommendation av den heliga Skrift. Den första av dessa övningar, en strikt logisk argumentation för en viss teologisk frågeställning, hade fått sitt namn av tidpunkten då den vanligen hölls, om aftonen, och den andra, som bestod i en lovprisning av Bibeln med stöd i kyrkofädernas skrifter och andra auktoriteter, kallades in aula efter den plats där den typen av övning ursprungligen hade hållits, nämligen salen i biskopens palats i Paris. Dessa predikningar och övningar har bevarats i en enda handskrift i Leipzigs universitetsbibliotek, som också innehåller material – tal och disputationer – av andra lärare, verksamma vid universitetet under Kristoffers samtid. En annan handskrift som i dag förvaras i Strängnäs katedralsbibliotek innehåller glossor och anteckningar nedtecknade från Kristoffers föreläsningar över Nya testamentet 1435 till 1436.

Kristoffers predikningar, hållna vid ett antal viktigare fester under kyrkoåret (bland annat jul, påsk och pingst), följer i tematik och struktur noga de direktiv som utlades i samtidens handböcker i predikokonst, ars praedicandi. Varje predikan börjar med ett tema som tagits från en av dagens läsningar ur Skriften, vanligen evangeliet men också gammaltestamentliga teman förekommer. Detta tema är under resten av predikan föremål för ett antal utvikningar, uppdelningar och analyser enligt ett sinnrikt schema. Först läggs det ut i ett så kallat prothema eller antethema, vilket vanligen innehåller tre ornamentala element: det första, captatio benevolentiae, syftar till att vinna lyssnarnas uppmärksamhet och välvilja och innehåller inte sällan en och annan drastisk ordvändning, ofta poängterande hur ovärdig predikanten är för den uppgift han har för handen; det andra elementet är en bön om gudomligt bistånd och i det tredje vänder sig predikanten till den heliga Jungfrun för vägledning medelst bönen Ave Maria. När dessa inledande element väl är avklarade upprepas talets tema varpå det formellt ”introduceras”, vilket innebär att det delas upp i sina beståndsdelar, vilka sedan bekräftas och förklaras med hjälp av citat från Bibeln och andra vederhäftiga källor. Varje del av temat utvecklas sedan en eller flera gånger, återigen med stöd i andra källor. Denna process upprepas sedan i vad som kallas temats utläggning (processus eller dilatatio), varefter predikan når sitt slut med en sammanfattning, slutsats och avslutande uppmaning till omvändelse eller något liknande. Så här kan det exempelvis låta i Kristoffers predikan på juldagen 1435 (orden tryckta i liten kapitalskrift är predikans tema som gång på gång återkommer i texten):

“Quamquam autem michi explicare hoc dominice incarnacionis secretum solvereque corrigiam calciamenti eius penitus sit inpossibile, attamen balbuciendo velud mutus et ut cecus de coloribus iudicans, palpitans Deo cooperante exprimere in hac siquidem benedicta incarnacione ad presens tria intueor proponenda:

Primo virtutem increate trinitatis mirabilem supernaturaliter operatam.

Secundo conspicio formam secundum duplicem Christi naturam nativitatis dupliciter distinctam.

Tercio considero Dei bonitatem inexplicabilem cause cur natus sit Ihesus expressivam”.

(Fastän det är helt omöjligt för mig att förklara hemligheten med vår Herres människoblivande och, så att säga, lösa knuten på hans skorem, varseblir jag i detta saliga människoblivande, ehuru jag stammar som en stum och bedömer färger som en blind, samt fruktar att med Guds hjälp uttrycka det, tre ting som kan yppas:

För det första den oskapade Treenighetens kraft, förunderligt och övernaturligt verkställd. För det andra ser jag födelsens form tvåfaldigt distinkt enligt Kristi dubbla natur.

För det tredje betraktar jag Guds obeskrivliga godhet som uttrycker orsaken till varför Jesus föddes.)

Disputationerna är än mer formellt strukturerade, med ställandet av den fråga som skall behandlas, följt av argument pro et contra, uppdelningar av frågan, syllogistiska slutledningar, korollarier, slutsatser, bekräftelser, bevis, argument och härledningar.

Detta om formen. Vad beträffar innehållet är Kristoffers predikningar, fastän strikt skolastiskt uppbyggda, förvånansvärt fria från referenser till typiskt skolastisk litteratur. Utläggning av Skriften åtnjuter en långt mer central ställning än användandet av logiska slutledningar; Bernhard av Clairvaux är en mycket oftare citerad auctor än exempelvis Thomas av Aquino. Att döma av de många (och stundtals långa) citat från kyrkofäderna och andra källtexter verkar det som om Kristoffer var en ohyggligt bildad man som kunde Bibelns alla böcker utantill samt hade den viktigaste teologiska litteraturen på sina fem fingrar. Detta är emellertid blott delvis sant, eftersom predikanter under senmedeltiden hade tillgång till bibelkonkordanser och olika sammanställningar av auktoriteternas utläggningar av trosläran. Predikans tilltänka åhörarskara är uppenbar: Kristoffer höll sina tal inför universitetets lärare och studenter. Som lärda stilövningar syftar de mer till att uppvisa predikantens grepp om materialet än till pastoral väckelse. Det finns heller ingenting nytt eller något spekulativt stoff i predikningarna: de upprepar alla samma katolska kristna budskap, om än stundom med stöd i ”nya” auktoriteter. Resultatet är en imponerande övning i vad man kan kalla ”estetisk teologi” där formen, gestalten är allt och budskapet är av underordnad betydelse.

Kristoffers samtida landsman, Björn Magnusson (Bero Magni de Ludosia i källorna), föddes omkring 1410 i Lödöse och, fastän han valdes in absentia till både dekan och senare biskop för domkyrkan i Skara, ägnade han hela sitt liv åt undervisning vid universitetet i Wien. Här immatrikulerades han 1429 och undervisade snart vid filosofisk fakultet, där han föreläste som magister regens bland annat i grammatik, retorik och logik. Kursböckerna bestod inledningsvis av Alexander de Villa Deis Doctrinale och Graecismus av Eberhard av Béthune, båda versifierade latinska grammatikor, samt Summulae logicales av Petrus Hispanus och Algorismus av Johannes de Sacrobosco, verk i logik och matematik, vilka senare kompletterades med arbeten av Aristoteles och hans medeltida kommentatorer. Förutom regelrätt undervisning resulterade Björns trettioåriga lärargärning även i nedtecknade kommentarer. Bevarade är anteckningar från hans föreläsningar över Aristoteles De generatione et corruptione (Om alstrande och förfall) och De anima (Om själen), samt ovan nämnda Doctrinale; ett fjärde verk, Verba communia (Allmänna ord), består av en kort grammatisk utläggning i 110 hexameterverser om latinska verb med passiv form fast med aktiv eller passiv betydelse. Men Björns lärargärning var inte begränsad till den filosofiska fakulteten: i slutet av 1430-talet var han också inskriven vid teologisk fakultet där han föreläste ett tag som cursor biblicus. Som man kan utläsa från urkunderna var fakulteten emellertid missnöjd med Björns arbete. Klagomål hade inkommit på hans undervisning och han bevistade uppenbarligen inte de kurser i Sentenserna som var obligatoriska för en biblisk cursor. Han bättrade sig dock och ett par år senare höll han sin andra bibliska cursus, över Matteusevangeliet, och småningom uppnådde han också status som sententiarius, vilket också var det sista formella kravet för erhållande av baccalaureus-graden i teologi.

Liksom för Kristoffer medförde Björns skolning i teologi kravet på akademisk predikan. Två regelrätta predikningar samt två så kallade collationes, kortare betraktelser hållna vid början respektive slutet av sommarterminen, har bevarats av Björn. Den första längre predikan hölls inför prästerskapet (ad clerum) på juldagen 1444, den andra på långfredagen tio år därefter, vid universitetets Collegium ducale, ett kollegium för magistrars och doktorers förplägnad, och båda följer liksom Kristoffers predikningar – om än inte lika strikt formellt – samtida scheman hämtade från artes praedicandi: snirkliga hälsningsfraser, ett understrykande av talarens ödmjukhet, hemställan om hjälp från den heliga Jungfrun är alla topoi som också återfinns hos Björn. Men där Kristoffers latin är relativt enkelt och rakt på sak, uppvisar Björn en förkärlek för långa meningar och komplicerad satsbyggnad, och hans språk är inte sällan kryddat med obskyra och exotiska ord och uttryck. Faktum är att Björns latin stundtals är så till den milda grad svulstigt att man undrar hur många som egentligen kunde följa med i alla satsförkortande particip och ablativus absolutus-konstruktioner, noggrant arrangerade kontraster, hopande av adjektiv-bestämningar och förvirrande hierarki av över- och underordnade satser. Fastän innehållet i Björns predikningar – precis som i Kristoffers – är djupt rotat i den medeltida predikotraditionen pekar hans lingvistiska krumbukter framåt på ett växande humanistiskt inflytande också över universitetsvärldens snart trehundra år av skolastisk dominans. I alla händelser måste hans tal sannerligen ha gjort ett starkt intryck på sina åhörare.

Samtidigt med sin lärargärning i Wien hade Björn en parallell karriär i Skara stift hemma i Sverige. Han var redan kanik med prebende vid domkyrkan i Skara när han 1449 utnämndes av kapitlet till dess dekan (han hade då varit utomlands i tjugo år). Ungefär tolv år senare valdes han i sin frånvaro till biskop av Skara stift, men han varken vigdes eller tillträdde stolen. Vi vet inte om Björn någonsin reste till Sverige, om så bara för att hälsa på, men det är ett faktum att han var högt aktad av domkapitlet. Fastän han systematiskt frånsade sig de ärebetygelser kapitlet erbjöd honom, försåg han till sist sin gamla kyrka med en liten kompensation. Efter sin död testamenterade han nämligen sin boksamling till domkyrkobiblioteket i Skara. Denna samling, som förtecknades omkring tio år efter Björns död, omfattade 138 volymer, den största kända boksamling som en svensk privatperson ägt under medeltiden. Bland böckerna återfinns titlar som speglar Björns intressen som lärare. Här finns ett stort antal samlingar med predikningar, flera bibelböcker med eller utan kommentarer och glossor, samt utläggningar och quaestiones till Lombardus Sentenser. Dessa är de teologiskt färgade volymerna. Flera titlar hör till verk i kanonisk rätt, dekretalsamlingar och pastorala handböcker, ett annat ämne vars studium intresserade Björn. Böckerna som har med artes att göra är en blandning av filosofi, naturvetenskap och matematik. Här återfinns titlar som vi vet att Björn föreläste över, verk av Petrus Hispanus, Johannes de Sacrobosco och Aristoteles, men också sådana som Björn torde ha pluggat in när han påbörjade sina studier i Wien: Donatus och Priscianus grammatikor bland annat. Verk i medicin och retorik finns också representerade bland Björns böcker. Fastän listan över Björns böcker har bevarats som ett monument över en medeltida lärdomskarriär är böckerna själva borta. De förstördes förmodligen med resten av domkyrkans bibliotek i samband med de danska invasionerna åren 1566 och 1612.

Inte mycket i Kristoffers och Björns bevarade alster ger vid handen deras egna ställningstaganden – om de någonsin tog ställning – i Wegestreit. Inga nominalistiska källor citeras i Kristoffers predikningar, och det faktum att han vid ett tillfälle använder sig av ett citat från Duns Scotus, en av tidens ledande realister, gör honom inte automatiskt till en anhängare av det andra lägret. Leipzig höll sig dessutom utanför stridens hetaste urladdningar. Wien var visserligen nominalistiskt inriktat, och fastän Björn vid flera tillfällen citerar Jean Buridan, en ledande nominalist, verkar hans intressen vara mer humanistiskt än senskolastiskt färgade.

Björn återvände aldrig till sitt fädernesland. Ett år före sin död (1465) blev han utnämnd till kanik vid Stefansdômen i Wien och på denna post dog han. Kristoffer, däremot, återvände efter avslutade studier hem, där han kom att verka som ärkedjäkne vid domkyrkan i Uppsala. Den snabba takt varmed han färdigställde sin utbildning i Leipzig kan tyda på att han förväntades använda den i ärkestiftets tjänst, kanske rentav i sin egenskap av scholasticus – ansvarig för prästutbildningen i ärkestiftet, en uppgift som han redan tidigare hade erhållit – och bli vägröjare för Sveriges första universitet. Det invigdes år 1477 vid domkyrkan i Uppsala, ett tiotal år efter Kristoffers död. I och med detta blir det också mer tunnsått med de svenska studenterna utomlands. Något senare vinner Luthers reformation sitt insteg i Sverige vilket innebär att universitetets verksamhet starkt begränsas och att många svenskar återigen väljer att förlägga sina studier – ja, rentav att leva sina liv – utomlands vid något icke-reformerat lärosäte. Men det är som bekant en annan historia.

Referenser

Alexander Andrée (utg.): Christopherus Laurentii de Holmis. Sermones, Disputatio in vesperiis et Recommendatio in aula: Academic Sermons and Exercises from the University of Leipzig, 1435–1438, Runica et Mediaevalia, Editiones 4 (Stockholm, 2012).

Olle Ferm och Erika Kihlman (red.): Swedish Students at the University of Vienna in the Middle Ages: Careers, Books and Preaching, Runica et Mediaevalia, Scripta minora 20 (Stockholm, 2011).

Claes Gejroth och Erika Kihlman (utg.): Bero Magni de Ludosia. Sermones et Collationes: Sermons from the University of Vienna in the Mid-Fifteenth Century, Runica et Mediaevalia, Editiones 4 (Stockholm, 2011).

Anders Piltz: Medeltidens lärda värld (Skellefteå, 1978; 2008).

Alexander Andrée är Associate Professor i medeltidsstudier med paleografi och medeltidslatin vid Centre for Medieval Studies, University of Toronto.