Att tygla textutläggningar

Jesper Svartvik är vår kanske mest produktive nytestamentlige exeget. Efter avhandlingen om Markus 7 har han bland annat publicerat tre böcker: Skriftens ansikten (Arcus 2001), Bibeltolkningens bakgator (Verbum 2006) och nu Textens tilltal (Arcus 2009). De båda volymerna från år 2001 och 2009 hänger samman; de består båda av bearbetade föredrag, som på detta sätt gjorts tillgängliga för en större publik.

Svartvik är en profilerad teolog, som inte drar sig för att tillämpa resultatet av sina studier på de frågor som möter kyrkan i dag. Detta är kanske mest tydligt med den tjocka volymen Bibeltolkningens bakgator, där han vill visa att strävan efter bibeltrohet många gånger har lett till slutsatser som varit förtryckande snarare än befriande. Svartvik, som är ledamot av Svenska kyrkans läronämnd, tar här bland annat upp synen på utlevd homosexualitet, och det är ingen tvekan om att hans framställning har fungerat som ett inlägg i den debatt som ledde fram till att Svenska kyrkan år 2009 beslöt att bejaka äktenskap mellan personer av samma kön.

Inte heller i den här anmälda boken är det frågan om teori för dess egen skull. I stället möter läsaren ett arv från två svenska teologer som brottats med den med så mycket tragik belastade frågan om kyrkans förhållande till det judiska folket. Jag tänker på Krister Stendahl och Göran Larsson. Stendahl (1921–2008) var en av de ledande arkitekterna bakom vår tids dialog mellan kristna och judar. Han verkade som professor vid Harvard Divinity School och därefter som luthersk biskop i Stockholm. I de yttersta av dessa dagar har han fått ge sitt namn åt den professur i religionsteologi som nu innehas av just Jesper Svartvik. Larsson var mångårig direktor vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem, och Svartvik kan betraktas som dennes arvtagare.

Boken består av nio föredrag som hållits under åren 2002–2008. De präglas i hög grad av Svartviks förmåga att guida åhöraren/läsaren inte bara på bibeltolkningens bakgator utan också på dess huvudstråk och framför allt på dess knappt upptrampade stigar. Författaren är väl skolad i den västerländska historisk-kritiska exegetiken med dess rationalistiska förtecken och ser värdet i denna: ”Exegeten behövs alltså för att tygla de vildaste textutläggningarna, för att påminna bibelläsare om att det inte går att exakt fastställa grundtextens enda betydelse, eftersom alla översättningar är närmevärden” (s. 23).

Uppsatserna (föredragen) är fristående i förhållande till varandra, men tack vare den konsekvens som präglar Svartviks tänkande bildar de ändå ett sammanhängande helt. Sedan han alltså konstaterat att ”objektiv” exeges har sitt värde, fortsätter han med att ange gränserna för detta värde med hjälp av Kains välkända fråga ”Ska jag ta vara på min bror?” Alltså: Om exegeten kan visa att bibeltexten har ett budskap som faktiskt leder till förtryck snarare än till frihet, bör han/hon då ta avstånd från texten? Svartvik sällar sig inte utan vidare till de många som vill bejaka den frågan. Han låter i stället resonemanget löpa vidare enligt flera linjer:

* Man skall inte använda exempelvis ”profeternas intern-kritik mot det egna folket” utan att inkludera sig själv i det som kritiseras eller åtminstone ifrågasätts.

* Om endast någon eller några av de traditionsströmmar som möter i Bibeln förbjuder något (t.ex. homosexuellt umgänge; s. 40) medan andra traditioner inte nämner frågan, är det inte självklart att det är de förstnämnda som skall betraktas som normerande.

* Om en bibeltext läses med den fantasi som judiska midrasher ger så många exempel på, kan överraskande lärdomar komma i dagen.

Detta betyder naturligtvis att Svartvik ser med stor skepsis på traditionell bibelförståelse av evangelikal modell. Han befinner sig i själva verket många gånger ute i en terräng som närmast kan beskrivas som ett gungfly. Det är riskabelt; faran för en rent subjektiv bibelläsning ligger snubblande nära, frestelsen att finna det man vill finna. Men vinsten är att läsaren hela tiden kan få nya aha-upplevelser. Det är inte självklart att just min bibelförståelse är den enda ”riktiga”. Kyrkans (och synagogans) värld är ju så mycket större än min privata värld.

Den vetskapen kan bidra till en större ödmjukhet inför den egna förståelsen av bibelordet och tona ner frestelsen att argumentera enkelspårigt med textord som man använder som tillhyggen. Argumentet härför på s. 76. är dock föga övertygande. Vi läser här hur Mose i 3 Mos 10:3 citerar ett gudsord som inte är belagt någon annanstans, varpå Svartvik ställer frågan: ”Är det inte möjligt att uppfatta Moses sätt som en varning för alla snabba, ’bibliska’ svar? […] Är det inte en förmaning att det inte räcker att citera texter, inte ens heliga texter – och därmed tro att allting är klart som kristall? Också heliga texter måste tolkas.”

Det är förvisso sant att bibeltexter måste tolkas. Och Svartvik är en kunnig guide i den snårskog av mer eller mindre välgrundade tolkningar som två årtusendens bibelläsning har genererat. Han är inte rädd att beträda också knappt upptrampade stigar. Det gör läsningen stimulerande och spännande, långt mera intressant än om han bara hade upprepat vad många sagt före honom. Som ett enda exempel på hur Svartvik formulerar viktiga iakttagelser vill jag nämna hans kommentar till Jesu död (s. 188): ”När Markusevangeliets Jesus dör, dör han övergiven av alla. Golgata blir därmed symbolen för övergivenhet och gudsfrånvaro. Det är, med andra ord, en tid i historien och ett rum i geografin för gudomlig tsimtsum […] Han ger uttryck för sin tro även när han har blivit övergiven av sin Gud, han tror på Gud även när Gud tiger.” Kombinationen av bibeltexten med en central term från den judiska kabbalan och tanken på Guds absoluta frånvaro i världen (som i Auschwitz) öppnar för andra läsningar av passionsberättelsen än den (vanliga) som fokuserar Jesus som ett offer i tempeloffrens efterföljd.

Mycket kan diskuteras av det Svartvik skriver. Men det kan inte ifrågasättas att lektyren är berikande för den som är beredd att trampa vad som kan se ut som obanad mark men där man plötsligt finner spåren av många, judar såväl som kristna, som i bibelordet sökt meningen med sina liv.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.