Wallraffande hos grannen

Journalisten Lena Sundström bosatte sig en längre tid i Danmark för att ”göra en resa in i en tänkbar svensk framtid”. Hon undrade över hur man märker när samhället förändras. Och hennes mer specifika fråga kom att bli: hur påverkar det medierna, politikerna, integrationen och vardagen när ett främlingsfientligt parti får makt, som i Danmark? Sundström har skrivit en reportagebok. Hon skaffar sig sina erfarenheter från grunden. Som svenska med asiatiskt utseende försöker hon att komma in i det danska samhället genom vardagsliv i ett vanligt bostadsområde i Köpenhamn; hon deltar i invandrarundervisning i danska; hon läser danska tidningar och tar del av övriga medier; hon intervjuar och umgås med kända och okända personer. Hon försöker att komma danskarna i allmänhet och danskarna i Dansk Folkeparti i synnerhet in på livet. Hon har kontakt med en rad olika sorters invandrare. Man skulle kunna säga att hon wallraffar men ofta med öppet visir. Boken är lättsamt skriven och ofta skildras dråpliga och frustrerande händelser i en invandrares vardagsliv. Men texten djupnar, ställer svåra frågor och blir analytisk. Författaren gör omfattande research, kryddar sin framställning med statistik och bakgrundsteckningar samt med avslöjande och mycket tänkvärda samtalsreferat.

I denna berättelse står Dansk Folkeparti i centrum som katalysator. Detta politiska parti föddes i mitten på 1990-talet som ett resultat av Mogens Glistrups missnöjesparti och dess urspårning. Partiet hade från början en mycket skicklig och karismatisk ledare i Pia Kjærsgaard. Partiet är en toppstyrd folkrörelse med invandringsskepsis som den huvudsakliga och samlande frågan på agendan.

Lena Sundström skildrar ett samhälle som infiltrerats av en ospecifik rädsla, en ängslan för att något främmande skall ta överhanden, att något genuint och ursprungligt inhemskt skall gå förlorat. Det talas i Dansk Folkeparti om invandrade grupper som skapar ”ett medeltida och auktoritärt parallellsamhälle” till det ”vanliga” danska. För att ge perspektiv på föreställningar som dessa tar författaren fram statistik. I en vetenskaplig undersökning kan man exempelvis påvisa att sju procent av muslimerna i Danmark accepterar aga i barnuppfostran; 42 procent av Dansk Folkepartis väljare har samma uppfattning. 15 procent av de danska muslimerna vill ha dödsstraff; 23 procent av Dansk Folkepartis väljare vill återinföra dödsstraffet. Pia Kjærsgaard omfattar också dessa uppfattningar.

Sundström visar hur skickligt Dansk Folkeparti fångar upp dessa osäkra och ängsliga stämningar. Man har inget intresse av att bli ett stort parti. Snarare så styrs de övriga partierna och medierna genom en smart mediastrategi och en öppenhjärtig och skamlöst invandrarfientlig attityd, som inte ett ögonblick tvekar att använda sig av uppenbara lögner i sin valpropaganda.

Kort sammanfattat kan man säga att Sundströms svar på sina frågor om vad som händer i ett samhälle med ett i offentligheten verksamt och oförblommerat invandringsfientligt parti är, att de övriga partierna börjar anpassa sig, när väl ett populistiskt parti får fotfäste i de valda församlingarna och på så sätt blir ett hot mot den egna positionen. Att man inte står upp och argumenterar i sak utan i stället taktiskt anpassar sig till det populistiska partiets agenda är det som faktiskt sker.

Den största boven i dramat är enligt Sundström medierna. Dessa driver en destruktiv spiral. På de största tidningarnas förstasidor dominerade invandringsfrågan totalt under den danska valbevakningsperioden 2001. Under 1990-talet såg det helt annorlunda ut. Slutdebatterna i tv samma år styrdes av en opinionsundersökning bland tittarna, som gav vid handen att invandringsfrågan borde stå i centrum. Denna fråga fick då 67 minuter av debattiden. Tio år tidigare hade frågan endast diskuterats i åtta minuter. Sundström menar att ”utlänningsfrågan var en fråga som i stor utsträckning drevs av medierna själva” och att den blev ”överexploaterad”.

Den danska författarinnan Suzanne Brøgger skrev om Sundströms bok, när den kom ut och väckte stort rabalder: ”Om inte denna bok kan väcka danskarna, kan ingenting göra det.” Vad har då vi svenskar och våra politiker att lära oss? Svaret blir: ta diskussionen, leta fram fakta som får tala, var konkret, våga ställa de moraliska frågorna.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap och verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.