Att utrota hatet

Mikael Enckells bok Själen som vägrade krympa består av ett antal essäer, vars sammanhållande röda tråd är antisemitismen. Författaren pekar på att antisemitismen lever kvar nu, kring detta sekelskifte. Som exempel nämner han Ramiaffären i Sverige 1989, där antisemitiska lögner serverades i Radio Islam under en oanständigt lång tid innan man fick stopp på dem. Affären fick en fortsättning vid teologiska fakulteten i Uppsala, där professor Jan Bergman fick hävda samma vanföreställningar mot judar som radio Islam gjorde – dock i en försåtlig akademisk form. Enckell diskuterar även tidigare beryktade rättegångar och justitiemord gentemot judar, bland annat Dreyfuss-affären och den för mig obekanta Frankaffären i Georgia, USA, 1913, som ledde till lynchning av Frank.

Sedan går författaren över till att beskriva de judeförföljelser som ägde rum i Sovjet, Polen och Litauen före, under och efter andra världskriget. Författaren åskådliggör dem genom att berätta om valda judiska kulturpersonligheters livsöden och verk. En essä ägnas åt filmskaparen Sergei Eisenstein. En plågsam och upprörande läsning är Enckells beskrivningar av judeutrotningarna tagna ur Schwazbuch, som är en sammanställning av redogörelser av dem som mirakulöst överlevt. Enckells beskrivningar har en övertygande kraft och träder läsaren nära. Man förs in i de för oss västeuropéer på grund av järnridån relativt okända utrotningarna av judar som genomfördes i Östeuropa. Mycket riktigt påpekar författaren att vår okunnighet inte enbart beror på att det var svårt att få ordentlig information utan snarare på en ovilja att ta reda på vad som verkligen hänt.

Enckell skriver med ett förtvivlat och skuldladdat raseri, som ibland blir så intensivt att det alienerar läsaren. Något som är smärtsamt frånvarande i Enckells bok är dimensionen människokärlek, sorg och smärta som skulle kunna leda till en bearbetning av traumat. Boken rör sig i dimensionen makt och förakt, förlöjligande och triumf, skuld och skam. Bearbetningen menar Enckell måste ta generationer. Det gamla judiska stridsropet ”vi får inte glömma” är ett av ledmotiven till boken. Men om vi inte bearbetar och ”glömmer”, var hamnar vi då? I Balkans etniska rensning? Eller Rwandas? Som psykoanalytiker torde Enckell veta att bara bearbetning, dvs. försoning med det som varit, befriar oss – offren lika väl som bödlarna.

Man kan också fråga sig: varför just judarna? Folkmordsbilden är inte så enkel. Enckell säger själv att Stalin utrotade 10 % av den sovjetiska befolkningen. Vi vet också att 2 miljoner polacker mördades i tyskarnas koncentrationsläger tillsammans med de 6 miljonerna judar förutom homosexuella, präster, nunnor och utvecklingsstörda. Och hur många miljoner torterades ihjäl och avrättades i kulturrevolutionens Kina? Man kan acceptera Enckells svar på denna fråga. Han menar att mordet på judarna var speciellt. Det handlar om en systematisk förföljelse av Gudsfolket genom århundradena. En förföljelse som pågick i en kristen högkultur och som kulminerade i 1900-talets etniska rensning.

Problematiskt är att Enckell ställer judendom och kristendom som motpoler mot varandra. Han anser till och med att en mild antisemitism varit ”kristendomsskapande”. Enckell idealiserar den judiska kulturen och nedvärderar vad han kallar den ”grekisk-kristna” kulturen. Han ställer den judiska cirkulära tidsuppfattningen och det judiska tänkandets mångbottnade ”både detta och detta” mot det ”grekisk-kristna” tänkandets endimensionella ”antingen eller”. Vidare ser Enckell en viss cirkularitet i den judiska tidsuppfattningen som den ”grekisk-kristna” lineära tidsuppfattningen skulle revoltera mot. Han menar, att den judiska traditionen får ett evighetsperspektiv genom sitt ”både detta och detta” och sin partiellt cirkulära tidsuppfattning som den kristna traditionen tappat. Man ställer sig frågande inför dessa tankegångar. Det finns en relativitet i det judiska tänkandet i den mån det är influerat av talmudistiskt hårklyveri, men detta leder inte till djupare dimensioner. Att det ”grekiskt-kristna” tänkandet skulle vara endimensionellt är svårt att förstå om man till exempel ser på de grekiska dramerna. Vad beträffar den judiska tidsuppfattningen har den aldrig varit cirkulär. Det framgår tydligt av Gamla testamentets framtidsvisioner.

Enckell idealiserar det judiska och menar, att utan judarna skulle västerlandet inte vara vad det är. Mycket troligt. Men det skulle heller inte vara vad det är utan kristendomens tro på en utveckling mot en friare och bättre människa. Kristendom och judendom är oupplösligt förknippade med varandra, åtminstone sett ur ett kristet perspektiv. Kristendomen bygger faktiskt på judisk tradition och judiskt tänkande, även om den i mycket hög grad befruktats av den grekiska högkulturens tänkande. Man frågar sig förbluffat om Enckell verkligen aldrig besökt en mässa eller lagt märke till att där alltid finns en, i allmänhet två, gammaltestamentliga läsningar följda av en nytestamentlig. Om inte annat borde han vara bekant med den kristna traditionen, eftersom han tillhör en gammal kulturellt och politiskt ledande släkt inom den finlandssvenska kristna kulturkretsen.

Förbluffande är också att Enckell buntar ihop den ”grekisk-kristna” traditionen med den marxistiska världsförbättrarideologin. Medges, båda rörelserna startades av judar. Inneboende i både Jesu och Marx’ lära finns drömmen om ett jämlikt samhälle med omsorg om nästan. Skillnaden är att Jesu lära har kärleken som en allt överskuggande dimension medan Marx’ lära domineras av hatets och hämndens dimension.

I nästa avsnitt av boken hävdar Enckell att psykoanalysen uppstod ur det judiska tänkandet. Han mystifierar Freuds teori om det omedvetna genom att se den som en helig-mytisk urtext. Jag ifrågasätter att detta sätt att se överensstämmer med Freuds. Visst var Freud jude. Säkert var han influerad av judiskt tänkande. Men Freuds tanke att alla våra handlingar, önskningar och drömmar är mångdeterminerade är inte judiskt tänkande i sig. Det är resultatet av en vetenskapsmans strikta observationer, dvs. de bygger på klinisk erfarenhet. Freuds teorier är inte speciellt judiska. Poeter i alla tider har känt till det omedvetnas många bottnar och motsägelsefulla impulser, dess ”både detta och detta”. Och inte bara poeterna utan även mystiker-na i alla tider och kulturer, zenmästarna lika väl som shamanerna. I den kristna traditionen möter denna kunskap bland annat hos Augustinus, Johannes av Korset och på ett mycket psykoanalytiskt sätt hos Ignatius av Loyola. Freuds bidrag var att ge denna urgamla och världsomspännande kunskap en vetenskaplig analytisk form.

Enckells bok präglas av en fritt flytande skuldkänsla. Många i västvärlden plågas svårt av denna skuldkänsla. Förtvivlat projicerar de den än hit och än dit och introjicerar den igen. Den inre konflikten är olösbar om man introjicerat den judiska talionlagen, öga för öga tand för tand.

Enckell vill anklaga alla dem som inte aktivt och medvetet motsatte sig antisemitismen. Jag tror inte vi skall med Enckell förakta och hata medlöparna. Säkert var många av dem antisemiter och i avsaknad av samvete, men lika många, om inte fler, var skräckslagna. De visste att följde de inte bödlarna skulle de själva bli offer. Vem av oss tror sig vara en Maximilian Kolbe?

I bokens sista avsnitt, som också utgör en liten självbiografi, försöker Enckell förklara sin stora kärlek till judarna. Han lyckas inte riktigt med det. Jag kan inte heller se att detta är nödvändigt. Uppskattar man judarnas kreativitet behöver man väl inte rättfärdiga sig. Om man gör det, har man då inte hamnat i en försvarsposition gentemot antisemitismen?

Enckells bok är mycket kontroversiell i sin kritiklösa idealisering av det judiska, sin lika kritiklösa motvilja mot kristendomen och i sin syn på psykoanalysen. Icke desto mindre är den angelägen. Den ger många och övertygande fakta som upprör och skapar frågor. Tyvärr ger den inga svar. Däremot ger den anledning till allvarlig eftertanke. Odlar vi fortfarande antisemitismen? Hur bearbetar vi judeutrotningarnas trauma? Båda frågorna gäller judar lika väl som icke-judar. Som judisk kristen psykoanalytiker skulle jag vilja säga att traumat inte går att bearbeta med talionlagen men väl med kärlekens lag. Utan bearbetning av traumat både hos offrens och bödlarnas barn kan vi inte skapa demokratiska och rättvisa samhällen, där de mänskliga rättigheterna och skyldigheterna försvaras.