Vatikanen och pedofilskandalerna

Den 22 och 23 april sände de största amerikanska tv-kanalerna sina mest berömda reportrar för att leda direktsändningar från Petersplatsen, från upphöjda plattformar på väldiga byggnadsställningar dränkta i strålkastarljus i vårskymningen. Inte ens jubelårets olika massevenemang lockade ett mediapådrag i klass med toppmötet i Vatikanen med de 13 kardinalerna från USA:s katolska kyrka om de pedofil-skandaler som skakat den nordamerikanska kyrkan under de senaste månaderna, och som lett till högljudda krav på att ärkebiskopen i Boston, kardinal Law, skall avgå efter att under många år ha sett genom fingrarna med prästers sex-övergrepp.

Mycket står på spel, från de amerikanska katolikernas och allmänhetens förtroende för katolska präster och deras ekonomiska stöd för USA:s många katolska skolor och sjukhus, till i sista hand deras lojalitet med påven.

Det kom som en överraskning när påven sammankallade toppmötet för att samtala om hur man kan återuppbygga förtroendet mellan katolikerna och deras präster. Men frågan rör honom personligen: New York Times betonade att sexskandalerna i sista hand påverkar de amerikanska katolikernas förtroende för påven själv, men påpekade också att Johannes Paulus II ofta visat att han kan göra gester som ändrar historiens gång.

I kyrkan kan bara nolltolerans gälla, sade påven till kardinalerna den 23 april. ”Folk måste få veta att det inte finns någon plats i präst- eller klosterlivet för dem som kan skada unga människor.”

Men påven menade att problemen med sexövergrepp mot minderåriga inte är ett problem som utmärker den katolska kyrkan, och därigenom inte heller att det hänger ihop med de katolska prästernas celibat. Tvärtom, menade han, drabbas här kyrkan av ett problem som är aktuellt också i resten av samhället, och kyrkans sätt att angripa problemet kan också vara en hjälp för samhället. ”Övergrepp mot unga är ett allvarligt symptom som inte bara påverkar kyrkan utan hela samhället. Det handlar om en djup kris i sexualmoralen, ja, rentav i mänskliga relationer, och dess första offer är familjen och de unga. När kyrkan angriper problemet med sexövergrepp med klarhet och beslutsamhet kommer den att hjälpa samhället att förstå och handskas med krisen i dess mitt.”

Den väg som påven pekar ut går dels genom organisations- och metodfrågor. ”Det är sant att en utbredd brist på kunskap om problemets art och ibland också råden från kliniska experter har fått en del biskopar att fatta beslut som sedan visade sig vara fel”, sade han. Nu arbetar biskoparna på nya riktlinjer som påven sade är ”nödvändiga”. Men samtidigt betonade han att motgiftet i sista hand ligger i ”kraften i den kristna omvändelsen, det radikala beslutet att vända sig bort från synden och tillbaka till Gud”.

De kardinaler som leder ärkestift i USA är Bevilacqua i Philadelphia, Egan i New York, George i Chicago, Keeler i Baltimore, Law i Boston, Maida i Detroit och McCarrick i Washington. Därtill kommer pensionerade amerikanska kardinaler och kardinaler som arbetar i Vatikanen som Stafford på påvliga lekmannarådet, tidigare ärkebiskop i Denver, och Szoka, ordförande för kommissionen för Vatikanstaten, tidigare ärkebiskop i Detroit. De fick diskutera pedofilkrisen med prefekterna för de Vatikankongregationer som berörs av prästers sexövergrepp: prefekten för prästkongregationen kardinal Dario Castrillon Hoyos, prefekten för biskopskongregationen kardinal Giovanni Battista Re och prefekten för troskongregationen kardinal Joseph Ratzinger – det är troskongregationen som mobiliseras när präster anklagas för sexövergrepp.

Kardinalsmötet i Vatikanen syftade inte till att finna en patentlösning på problemet utan sågs snarare som ett första steg på en mycket lång väg, som fortsätter med de nordamerikanska biskoparnas plenarmöte i juni, då biskoparna skall försöka se till att samma riktlinjer tillämpas i alla stift, vilket inte varit fallet med de riktlinjer som utarbetades 1991. Kardinalsmötet i Vatikanen gör det möjligt för biskoparna att under biskopsmötet i juni veta vilka förslag som kan få påvens stöd. En svårighet är att alla biskopar inte har velat genomföra samma riktlinjer, och Vatikanen vill ogärna att biskopskonferenser skall kunna köra över de enskilda bis-koparnas självständighet.

Kardinal Law i Boston avgår inte trots protester

Den senaste tidens uppmärksamhet kring sexövergrepp från katolska präster i USA hänger ihop med en rad enskilda fall, varav man kan nämna de mest omdiskuterade.

Mest i blåsvädret var under de senaste månaderna den tidigare populäre ärkebiskopen i Boston kardinal Bernard Francis Law, som många har krävt skall avgå efter avslöjandet att han inte ingripit mot präster som misstänktes och senare dömdes för sexövergrepp mot minderåriga, utan bara flyttade dem till en ny församling. Ärkestiftet Boston är det fjärde största katolska stiftet i USA med över två miljoner katoliker. Det väckte stor uppmärksamhet när det i början av året blev känt att stiftsledningen kände till anklagelserna om sexuellt ofredande mot fader John Geoghan, idag 66 år, och att man nöjde sig med att förflytta honom från den ena församlingen till den andra. Geoghan dömdes sedan för sexövergrepp mot en pojke 1991, men anklagas för att ha förgripit sig på 130 pojkar under 30 års arbete som präst. Han avtjänar nu ett tioårigt fängelsestraff. Ärkestiftet har gått med på att betala 45 miljoner dollar i skadestånd till hans många offer och har gett polisen namnen på över 80 präster och tidigare präster som misstänks för sexuellt ofredande av barn under de senaste 50 åren.

Just nu är det inte Geoghan som plågar Law mest. Den 5 juni skall kardinal Law höras i ett annat fall, där en man har åtalat Law och ärkestiftet för att inte ha skyddat honom från sexövergrepp från prästen Paul Shanley. Ärkestiftet har gett polisen 850 sidor dokumentation om hur Shanley hade sexuella kontakter med män och pojkar och förflyttades från den ena församlingen till den andra trots anklagelser om sexövergrepp mot barn.

Veckoslutet 13–14 april åkte kardinal Law själv i hemlighet till Vatikanen för att fråga påven om han skulle lyssna till de starka röster som kräver hans avgång. Många blev överraskade över att Law lyckades resa till Rom utan att någon märkte det, trots att pressen bevakar honom. Redan i ett brev till sina präster den 12 april skrev han att han inte tänkte avgå: ”Jag önskar tjäna detta ärkestift och hela kyrkan med varje fiber i mitt väsen. Det skall jag göra så länge Gud låter mig göra det.” Efter sitt möte med påven sade han: ”jag återvänder hem uppmuntrad i mina ansträngningar att ge ett så starkt ledarskap som möjligt för att se till att ingen präst i ärkestiftet någonsin mer förgriper sig på ett barn.” Han betonade att ”det viktigaste för Vatikanen och ärkestiftet är att skydda barnen”, och sade att han nu tänker gå igenom hur fallen har skötts i det förflutna för att finna svar på alla ”rättmätiga frågor”.

Law tycks alltså ha påvens stöd för att inte avgå och hoppas att opinionen mot honom är en svallvåg som går över. Men än så länge har denna våg inte minskat, tvärtom. Den 17 april skrev Boston Globe att 65 % av katolikerna i Boston vill att han skall avgå, mot 48 % i februari. 71 % ansåg att Law har skött pedofilskandalen dåligt, medan bara 18 % hade en hög uppfattning om ärkebiskopen. 53 % sade att de har förlorat förtroendet för kyrkan som institution mot 43 % i februari. 31 % sade att de hädanefter skall skänka mindre pengar till kyrkan, mot 20 % i februari. Vatikanen och Law satsar sina kort på att detta är en svallvåg som går över och att det är bäst att inte ge efter för trycket. ”I Rom vill man undvika en dominoeffekt med avgångar på löpande band som skulle bli oundviklig om Law ger efter för opinionen”, sade R. Scott Palleby på University of Notre Dame till ANSA.

Biskop Gregory ber påven om hjälp

Ungefär samtidigt som kardinal Law besökte påven några dagar före toppmötet fick Vatikanen besök också av de nordamerikanska biskoparnas ordförande, biskop Wilton D. Gregory. Den 15 april förklarade han för pressen att stiften i USA under de senaste tio åren har utvecklat och tillämpat en policy som går ut på att avlägsna de präster vars psykologiska tillstånd gör dem olämpliga som präster. Biskop Gregory medgav att många av besluten att tvärtom bara förflytta präster som förgripit sig på barn var ”tragiska”. Men han betonade att när sådana förflyttningar skett var det efter det att prästen genomgått behandling och efter prognosen att han inte skulle utgöra en fara för någon.

Biskoparna tycks vara oeniga om huruvida det verkligen är helt otänkbart att förflytta en präst som begått sexövergrepp och har genomgått behandling. Men allt fler menar att sådana präster skall avlägsnas från normalt prästarbete för alltid. Några biskopar har beslutat att överlämna namnen på misstänkta präster till polisen. Biskop Gregory betonar att den aktuella krisen har lärt många biskopar skillnaden mellan synd och brott. ”Hur goda avsikter man än har måste vi skilja på kriminellt beteende och moraliskt eller andligt misslyckande. Allt fler biskopar idag säger: ’Låt civila och juridiska institutioner ta hand om brotten, så tar vi hand om personlig och moralisk synd.’”

Andra fall i USA och Europa

Svallvågorna från Boston ledde i april till att många biskopar i olika stift avlägsnade präster som anklagats för sexövergrepp. Hundratals människor kom med nya anklagelser om att de som barn utsatts för sexövergrepp från präster. I Kalifornien rentvåddes ärkebiskopen i USA:s största stift Los Angeles, kardinal Roger M. Mahony, från anklagelser från en kvinna med mentala problem att han skulle ha förgripit sig på henne när hon gick på gymnasiet i Fresno för över 30 år sedan. Polisen sade att samtal med personal och elever som varit på skolan under samma period inte gav något stöd för anklagelserna. Kardinal Mahony offentliggjorde själv anklagelsen men förklarade sig oskyldig. Ärkebiskopen i New York, kardinal Edward M. Egan, har å sin sida kritiserats för hur han hanterade anklagelser mot präster när han var biskop i Bridgeport på 1990-talet. En del tidningar menar att han skyddade prästerna och inte undersökte anklagelserna så grundligt som han borde ha gjort och kräver hans avgång. I många andra stift i USA kan man berätta liknande historier.

I slutet av mars accepterade påven på rekordkort tid – efter bara några dagar – en avskedsansökan från den 64-årige biskopen i Palm Beach, Joseph O’Connell, som erkänt sexuellt ofredande av en 15-åring 25 år tidigare, när han var ansvarig för ett prästseminarium i Missouri. För fyra år sedan ersatte han biskopen Joseph Simonis, som hade avlägsnats av samma skäl.

Liknande mer eller mindre välgrundade anklagelser har förekommit också i Europa. Anklagelserna rör inte bara sexövergrepp mot minderåriga utan också sexuellt utnyttjande av biktande kvinnor och homosexuellt utnyttjande av seminarister. Ibland leder anklagelserna till att en biskop avgår ”för kyrkans bästa” trots att han rentvås från anklagelserna. Hjälpbiskopen i Mainz, Franziskus Eisenbach, avgick i mitten av april på begäran av troskongregationen trots att han rentvåtts från anklagelser om att ha utnyttjat en kvinna som sökte hans hjälp. Mer uppmärksammat blev kanske fallet med ärkebiskopen i Poznan, Julius Paetz, 67 år, som avgick den 28 mars efter att ha anklagats för att ha utsatt unga präster och seminarister för sexövergrepp. I hans fall var det alltså fråga om homosexuella handlingar mellan vuxna och inte pedofili. Ärkebiskop Paetz har alltid hävdat att han har blivit missförstådd men sade att han avgick för kyrkans bästa.

I USA blev den förre ärkebiskopen av Chicago, kardinal Joseph Bernardin, i slutet av 1993 anklagad för sexuellt övergrepp på en minderårig 20 år tidigare. Anklagelserna togs tillbaka efter några månader då anmälaren erkände att han handlat på uppdrag av andra. Kardinal Bernardin beskriver sina upplevelser av att vara oskyldigt anklagad i boken Sanningen var mitt enda försvar, (Libris och Katolska Bokförlaget 1998).

Vatikanen tar sexövergreppen på allvar

Under det senaste året har Vatikanen sänt starka signaler om att man tar problemet på stort allvar, alltsedan Johannes Paulus II den 30 april 2001 undertecknade en motu proprio där han gav troskongregationen utsträckta befogenheter när präster anklagas för sexövergrepp. Den 21 mars i år anspelade påven på sexövergrepp från präster som han sade hörde till ”de värsta manifestationer-na av det ondskans mysterium som verkar i världen. Så uppstår svåra skandaler som kastar en skugga av misstänksamhet också över alla andra förtjänstfulla präster som utför sitt uppdrag hederligt och konsekvent och i-bland med hjältemodig kärlek till nästan.” ”Kyrkan vill hjälpa offren och försöker reagera i sanning och rättvisa på var och en av dessa smärtsamma situationer”, skrev påven i ett brev till prästerna.

Sexövergrepp och celibat

En särskilt omdebatterad fråga är om prästernas sexövergrepp hänger ihop med de katolska prästernas obligatoriska celibat. Alla menar inte att det är så enkelt. Många experter påpekar att pedofiler ofta är gifta och har barn. Påven sade till de nordamerikanska kardinalerna att problemet hänger ihop med en djup kris i sexualmoralen och i relationerna människor emellan. Ordföranden för USA:s biskopar, biskop Gregory, sade till pressen den 15 april att han inte såg något skäl att ifrågasätta prästcelibatet: ”Jag tror i mitt hjärta att celibatsdisciplinen aldrig har behövts mer i kyrkan än idag. I vårt sexuellt laddade samhälle är det viktigt att se män som vittnar om evangelisk kyskhet. Jag hoppas att vi inte kastar bort celibatets stora och rika arv på grund av denna svåra stund.” Frågan om kyskhet gäller både homosexuella och heterosexuella, betonade Gregory. I ett extranummer av ärkestiftet Bostons tidning, som delades ut i 100 000 exemplar i söndagsmässan den 17 mars, varnade fader Stephen Rossetti, psykolog och rådgivare till USA:s biskopskonferens, för att förknippa celibat och homosexualitet med pedofilproblemet. ”Vilken läkare som helst kan berätta att dia-gnosen pedofili inte har någonting med homosexualitet att göra. Man skall akta sig för att förenkla problemet.”

Biskop Gregory betonade också att många av de fall, som nu är så omdiskuterade, rör händelser för tio eller tjugo år sedan. Det kan betyda att kyrkan nu sköter problemet bättre än förr. Man kan undra varför problemet uppmärksammas just nu. Kanske hänger det ihop med en växande tendens att göra sexua-liteten till det mest offentliga i samhället, medan det tidigare ofta ansågs självklart att problem av sexuell art skulle lösas i det tysta, i Europas kungahus likaväl som bland katolska präster. Så är det inte längre: stora grupper vill att man skall tala öppet om dessa frågor.

Den katolska kyrkan i USA är särskilt utsatt på flera sätt. Amerikansk lag gör ofta institutionerna straffrättsligt ansvariga för sina medlemmars handlingar, vilket leder till att de katolska stiften kan dömas till enorma skadestånd. Det slår hårt mot den nordamerikanska katolska kyrkans omfattande sociala verksamhet i form av skolor och sjukhus på minst två högst kännbara sätt. För det första sviktar förtroendet för hur kyrkan tar hand om barn. Den 16 april sade ärkebiskopen av Washington, kardinal Theodore McCarrick, till CNN att ”unga präster tvekar att arbeta med barn, och det är synd, för det många barn behöver är att kunna lita på någon.” Han hävdade att trots de sexövergrepp som inträffat är de katolska församlingarna bland de tryggaste av alla institutioner i USA. För det andra sviktar också katolikernas penninggåvor. Katoliker liksom andra nordamerikaner skänker gärna pengar till en verksamhet de vill stödja, men mindre gärna för att betala skadestånd, och den katolska kyrkan i USA är beroende av sina medlemmars gåvor.

Många hoppas att krisen ändå skall kunna leda till något positivt för den katolska kyrkan i USA. I det ovan omnämnda extranumret av Bostons stiftstidning skrev USA:s förre Vatikanambassadör Raymond Flynn att ”på ett sorgligt sätt är detta en mycket spännande tid, ett slags ny gryning för den katolska kyrkan. Det är jag övertygad om.” Det återstår att se om han blir sannspådd.

Hela uppmärksamheten kring den katols-ka kyrkans sätt att hantera prästernas sexövergrepp visar att vår tids människor har stora förväntningar på de katolska prästerna. Just nu har den nordamerikanska allmänheten särskilt höga förväntningar på den snart 82-årige Johannes Paulus II. Kan han genom sin intui-tion finna en förlösande gest, eller måste den nordamerikanska kyrkan söka sin väg framåt på egen hand?