Skolans objektivitet – en illusion?

I Sverige ska alla skolor ha en kristen profil. Det nämns inte ofta och många har väl ingen aning om det, men gällande Läroplan för det obligatoriska skolväsendet (grundskolan) säger: ”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande” (Lpo 94, kap 1).

Här finns alltså formulerat inte bara rätten för friskolan att skapa en kristen profil utan skyldigheten för alla skolhuvudmän och skolledare att göra det. Vad det sedan innebär i praktiken är en annan sak. Utifrån grundformuleringen kan skolorna få mycket olika profil. Tolkningen av kristen värdegrund skiljer sig ju redan mellan medlemmar i samma kyrka, så mycket mer mellan kristna och icke-kristna.

Tyvärr är det nog så att man på de flesta skolor inte gjort någon tolkning alls och inte heller funderat särskilt mycket över vilken människosyn och världsbild man arbetar utifrån.

En debatt om kristna friskolor

Trots läroplanens uppmaning till en kristen profil pågår i dag en ganska het debatt om de konfessionella skolornas rätt att arbeta utifrån en religiös världsuppfattning. Den tog fart sedan Skolverket kritiserat en av Livets Ords skolor med anledning av dess undervisning i biologi som inte ansågs motsvara modernt vetenskapligt tänkande. Det gällde förstås skapelse- kontra utvecklingsläran.

Debatten har emellertid kommit att handla inte bara om detta konkreta ärende utan om konfessionella friskolor överhuvudtaget.

Här skall några inslag i debatten diskuteras men först ett slags programförklaring. Syftet med artikeln är inte att försvara Livets Ord-skolornas tolkning av världen eller av den kristna tron. Jag har många invändningar mot den. Inte heller tillhör jag friskolornas hängivna supportrar. Tvärtom finns det mycket i sammanhanget som jag är tveksam till. Jag tror trots det att friskolor behövs, eller rättare sagt: jag tror att det behövs skolor som skapar sin profil utifrån ett medvetet ställningstagande. Om dessa skolor sedan finns inom eller utom det kommunala systemet är inte väsentligt.

Det här är alltså inte skrivet som ett försvar för friskolor, varken i synnerhet eller i allmänhet, utan som en utmaning till de skolor som tror sig vara objektiva.

Två tendenser i kritiken

Den 27 mars 2002 skriver en debattör i Upsala Nya Tidning angående ”Livets Ords skola och andra konfessionellt uppbyggda friskolor” att ”det är tydligt att Livets Ord betraktar grundskole- och gymnasieutbildning i alla dess delar och oavsett huvudman som instrument att sprida filosofiska, ideologiska och religiösa budskap, dvs. att indoktrinera”. Längre fram i artikeln tar författaren upp och diskuterar undervisningen i naturvetenskapliga ämnen där etablerad vetenskap ställs mot konfessionella trossatser.

Den är bara en av många artiklar och insändare som under de senaste månaderna diskuterat de konfessionella friskolorna. Anledningen till att jag tar upp just den artikeln är att den ger ett bra exempel på två tendenser som karaktäriserar inläggen hos många kritiker. Den ena är inriktningen på enskilda aspekter eller t.o.m. detaljer av de konfessionella skolornas arbete. Den andra är föreställningen att den kommunala skolan står för något slags objektivitet som de konfessionella skolorna avviker från.

Att rycka idéer ur deras sammanhang

Det man först frapperas av i debatten är begränsningen. Stora, komplicerade helhetsbilder av världen reduceras till frågor om utvecklingslära kontra skapelsetro eller ställningstaganden för eller mot preventivmedel och abort och behandlas som om de kunde besvaras med ett enkelt ja eller nej.

Om t.ex. en skola väljer att undervisa om skapelseläran är det ju inte som ett lösryckt naturfenomen. Tron på skapelsen är inte ett försök att förklara arternas uppkomst utan en detalj i en tolkning av livet som något meningsfullt. Skapelsen är då en del i ett sammanhang där människans värdighet och värde är något centralt. En meningsfull diskussion om skapelsetron kan inte föras utan att man tar hänsyn till det centrala budskapet att Gud såg att det var gott.

På samma sätt med frågan om preventivmedel. Man kan bejaka eller ta avstånd från det ställningstagande en viss kristen skola gör, men man kommer inte ifrån att det baserar sig på en syn på människans ansvar och värde, en bestämd tolkning av vad som menas med livets okränkbarhet och även en tolkning av hur Gud kan ha tänkt sig människors relationer. Den som vill föra ett meningsfullt resonemang om skolans syn bör sätta sig in i hela sammanhanget. Kritikern bör då också vara beredd att redovisa den helhet ur vilken hans egen uppfattning växer fram. Men när skolornas ställningstaganden diskuteras är det bara det enkla jaet eller nejet som efterfrågas. Sedan tolkar man det utifrån sina egna referensramar, ofta utan att ens redogöra för dessa.

En enda detalj får i debatten representera en livstolkning. På samma sätt får en enskild skola stå som representant för hela gruppen. Om en kristen skola kritiseras för att den alltför hårt markerar lydnad och disciplin så dras alla konfessionella skolor in i kritiken. Om en annan skola undervisar enligt en strängt fundamentalistisk syn på religionen och världen så förs diskussionen som om alla andra undervisade enligt samma mönster.

En objektiv skola?

Den kristna skolans kritiker framhåller gärna kravet på objektivitet och allsidighet i undervisningen. Skolan skall inte vara ett instrument för indoktrinering. De har stöd i läroplanen som säger: ”Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller den andra åskådningen” (Lpo 94).

Men om man tittar närmare på texten framträder en helt annan bild.

Skolan skall fostra

Objektiviteten betonas alltså i debatten. Skolan skall vara objektiv. Det hävdas ofta att det är just vad den kommunala skolan är avsedd att vara.

Men den svenska kommunala skolan är ett instrument för ideologisk påverkan och är avsedd att vara det. Det framgår redan vid en ytlig läsning av läroplaner och skolförfattningar. En gång i tiden skulle barnen fostras till kristen tro samt vördnad för kung och fosterland. Det verkar som om vissa debattörer tror att indoktrineringen i skolan upphörde när dessa värden inte längre var aktuella. Men viljan att påverka är tydlig även under senare år. Vad sägs t.ex. om den ekonomistiska ideologin i Läroplan för grundskolan 1969:

”Ungdomarna bör lära sig värdesätta tiden antingen som produktionsfaktor i form av arbetstid eller som fritid. Om de inser, att fritiden har ett ekonomiskt värde, därför att man avstår från de pengar man skulle kunnat tjäna vid en alternativ användning av tiden, bör de bli angelägna om att utnyttja fritiden till sådana sysselsättningar som skänker största möjliga tillfredsställelse och som bidrar till deras personliga utveckling” (Lgr 69, s. 46).

Utdraget är väl lite orättvist. Huvudlinjen i fostran inriktas på demokratins värderingar, jämställdhet etc. liksom i alla följande läroplaner. I 1980 års läroplan för grundskolan läser vi: ”Skolan skall fostra. Det innebär att skolan aktivt och medvetet skall stimulera barn och ungdomar att vilja omfatta vår demokratis grundläggande värderingar och låta dessa komma till uttryck i praktisk vardaglig handling” (Lgr 80, s. 16).

Det citat som inleder artikeln är hämtat ur den gällande läroplanen för grundskolan, Lpo 94. Eleven skall fostras ”till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande”. Personligen tycker jag att det är bra värderingar och ser gärna att skolan används till att indoktrinera våra barn och ungdomar i en sådan riktning. Men det hindrar inte att de är just värderingar. Det finns inget självklart eller naturgivet i dem, utan de är uttryck för vad man just här och nu anser vara riktigt.

På samma sätt har väl varje tid och grupp velat förmedla sina värden till nästa generation och kanske betraktat det, inte som indoktrinering utan som en undervisning om självklara sanningar.

Läroplanen är både etno- och kronocentrisk

Det finns alltså ideologier och påverkansmål som är explicit formulerade i läroplanen. Men det finns också mera implicita ideologier i texterna, sådana som avslöjar sig först vid en mera närgången läsning.

Eftersom debatten tog sitt ursprung i utvecklingsläran så låt oss titta på hur kursplanen för grundskolan beskriver sin egen kunskapsposition i avsnittet om de naturorienterande ämnena. Citaten är hämtade ur Statens skolverks författningssamling 1998:4.

I en av målformuleringarna antyds en insikt om att kunskapen är bunden till tid och rum: ”Skolan skall […] sträva efter att eleven […] blir medveten om hur kunskapen om naturen utvecklats och hur den både formats av och format människans världsbilder.”

Men läser man andra avsnitt verkar det som om kursplaneförfattarna vill undanta sin egen kunskap från denna bundenhet.

”Undervisningen skall söka väcka elevernas intresse inför företeelser i naturen och för olika sätt att förklara dessa. Tidigare förklaringar i myter och sagor, liksom i äldre tiders naturvetenskap kan jämföras med vår egen tids uppfattningar. Därigenom tydliggörs den för alla tider gemensamma strävan att förstå och förklara naturens fenomen. Olika världsbilder skall behandlas med respekt, samtidigt som man belyser och förklarar varför de har övergetts eller modifierats.”

Det här är en elegant bevisföring. Utan att argumentera, bara genom att namnge olika tankeformer skapar man intrycket att den egna gruppens nuvarande kunskapsposition skiljer sig från det som andra grupper och andra tider anser sig veta. Och när detta sätt att tänka väl är etablerat så är det lätt att gå vidare till att det rådande är det självklara som inte kan ifrågasättas. När Skolverket kritiserar Livets Ords skolor för brister i undervisningen och när debattörerna rasar mot ”konfessionell undervisning” resonerar man ofta som om den rådande vetenskapliga positionen inte vore bunden till tid, plats och grupp utan självklar.

Det här har naturligtvis relevans för diskussionen om utvecklingsläran men det är bara ett exempel och det berör kanske bara ett fåtal skolor. Men samma resonemang tillämpas på andra områden. Läroplanen, liksom skolans andra författningar, ger öppningar mot mångfald i synsätt och den förutsätter en kristen bas. I debatten, och ibland i myndigheternas agerande, är det emellertid en annan syn som exponeras: även om de konfessionella skolorna får ha sin profil så förväntas de sortera kunskapen så att det religiösa budskapet kommer på andra plats, eftersom det inte är objektivt vetande utan subjektiv tro.

Vad resonemanget ovan vill visa är att även under den s.k. objektiva kunskapen ligger ställningstaganden och värderingar. Grundläggande är en etno- och kronocentrisk (dvs. de nutida synsätten betraktas som självklara eller sanna) föreställning om den egna kunskapens universalitet. Debattörerna tror sig värna om objektiviteten, men vad de i själva verket eftersträvar är en skolans monokultur.

En kristen värdegrund

Så som den kristna värdegrunden ibland framställs i debatten tycks den bestå av lösryckta moralregler, med tonvikten lagd på vad man inte får göra. Förekomsten av en kristen helhetssyn kan skymta fram men då ofta som en motsats till vetenskaplighet och modernt tänkande.

Det är näst intill omöjligt att beskriva en kristen värdegrund som täcker alla samfundstolkningar. Det finns en etisk sida; inte en förbuds-katalog utan mera generella riktlinjer. Läroplanen plockar fram några: rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Men även dessa är bara delar av en helhet. Det är när människans livssituation tolkas i ljuset av Kristi verk som dessa riktlinjer kan formuleras. Bortryckta från den evangeliska grunden är de visserligen fortfarande barn av den kristna tron, men sin friskhet har de mist.

En diskussion om den kristna skolans ställningstaganden kan alltså knappast föras på ett meningsfullt sätt utan att hela sammanhanget först synliggörs. Det är här som de konfessionella skolorna har sin stora uppgift. Det som skiljer de kristna skolorna (samt en hel del andra profilerade skolor) från andra är nämligen inte att de bygger på och försöker förmedla en ideologi, det gör de andra också, utan att de har gjort tydligt hur deras ideologi ser ut.

Att synliggöra och formulera värderingar

Det som gäller för de konfessionella skolorna gäller i lika hög grad för alla andra skolor. Även för att analysera och diskutera deras ställningstaganden krävs att man först synliggör den helhet där åtgärderna växer fram.

Här finns åtminstone två problem. Det första är att många kommunala skolor inte är medvetna om att deras undervisning styrs av en syn på världen och människan. Man tror sig vara objektiv och saklig. Bilden av den egna objektiviteten störs inte av att man undervisar i naturvetenskap som om det rörde sig om slutgiltiga sanningar; att man undervisar om abort som om man inte visste att foster kan känna smärta redan vid några få veckors ålder; att utbrändhet börjar bli vanlig redan i grundskolan på grund av stressen; att flickorna inte vågar gå på toaletten i skolan; att de får hälften så mycket uppmärksamhet av lärarna som pojkarna; att hundratals miljoner hinduer framställs i läroböckerna som pittoreska men mindre vetande och hopplöst omoderna (tillsammans med en mängd representanter för andra trosinriktningar). Exemplen kunde mångfaldigas.

Det andra problemet är att även om man är medveten om att det finns en livsåskådningsbas för verksamheten så vet man ofta inte hur den är beskaffad. Man har inte tittat så djupt i sin egen värdegrund, dels för att man inte haft tid men, dels också för att man inte haft anledning. Man ser sin värdebas som självklar och/eller okontroversiell.

Ta abort som exempel. Många kristna skolor framställer abort som ett i de flesta fall icke acceptabelt ingrepp. Man gör det med hänvisning till att livet är okränkbart. Andra skolor undervisar på annat sätt. Även i dessa skolor bör värdegrunden plockas fram i ljuset och analyseras. Elever och föräldrar har rätt att veta hur den människosyn och världsbild ser ut som ligger till grund för skolans ställningstagande. Hur tolkar man livets okränkbarhet? Hur djupt känner man till och förstår sin egen värdebas? Hur tolkar man jämställdhet? Att kvinnan skall få bestämma över sin egen kropp, så långt har många tänkt. Men om det världen över är just kvinnofoster som aborteras, är då aborträtten självklart ett stöd för kvinnor?

Jag menar inte att de enskilda kommunala skolorna nödvändigtvis skall ändra inriktning. Däremot bör värdebasen för deras verksamhet göras synlig. De konfessionella friskolorna kan stå som exempel på en verksamhet som bedrivs utifrån en medveten värdegrund. På så sätt borde de kunna vara en utmaning till de skolor som arbetar i tron att deras undervisning är värderingsfri och självklar. Kritiken av friskolor-na lyfter fram värdegrunden i ljuset. I bästa fall kan det leda till en generell medvetenhet om hur undervisningen baseras på värderingar och världsbilder och att även s.k. objektiv undervisning både utgår från och implicerar en människosyn. Om allt fler skolor kan förmås att synliggöra och formulera sin värdegrund, kanske bli stolta över den eller upptäcka att den inte hänger ihop utan kräver analys och bearbetning, då har debatten varit mycket värdefull.

Efterskrift

Den 17 april innehåller Svenska Dagbladet en debattartikel av Skolverkets generaldirektör Mats Ekholm. Han hävdar där att skolans värdegrund är tydlig och syftar till att motverka totalitära läror av olika slag.

”Det är i det perspektivet man skall se granskningen av trossamfundens skolor.”

Jag tänker inte gå i polemik med Mats Ekholm. Även om han undviker att nämna att värdegrunden baserar sig på kristen tradition och västerländsk humanism så finns det mycket gott i de värderingar han håller fram. Men några kommentarer vill jag göra när nu hans artikel kommer så lägligt, precis innan Signum skall gå i tryck.

För det första kan man fundera över tydligheten i värdegrunden. Att orden är tydliga är helt klart: tolerans, ansvar, solidaritet, livets okränkbarhet osv. Problemet kanske är just tydligheten. Orden verkar så självklara att man inte inser att det är en tolkning man gör när man tycker sig veta vad de betyder. Tydligast blir det när man konkretiserar dem.

Solidaritet? Att ha en tyst minut för 11:e septembers offer det är väl OK. Men är det OK att inte ha det för de barn som dött på grund av sanktionerna mot Irak? Man behöver ju inte solidarisera sig med landets politik för att sörja landets döda. Vilka mer är det som inte får tysta minuter och hur ser den värdegrund ut som väljer vilka som skall sorteras bort ur solidariteten?

Demokrati? Vad betyder svensk röstning för den som flytt från en förtryckande majoritet eller för den som aldrig flytt men ändå alltid befunnit sig i minoritet?

”I dagens skola lär sig eleverna att visa aktning för medmänniskor som alla har samma värde”, skriver Ekholm. Så är det tänkt och därför räknar man gärna med att det också är så. Ibland stämmer det. Men man behöver inte läsa länge i skolans läroböcker i t.ex. samhällskunskap och religionskunskap för att inse att man visserligen skall respektera andra, men rätt har de inte. Sanningen tillhör Europa (eller kanske t.o.m. Sverige) och den senaste sanningen är den sannaste, särskilt om det rör sig om naturvetenskap, där alternativ sällan presenteras. (Det här handlar om framställningen i läroplaner och läroböcker, inte forskarnas uppfattning.)

Ekholm avslutar sin artikel: ”Skolverket har till uppgift att kontrollera skolor, som gör anspråk på att få förtroendet att utgöra lärmiljöer för barn och ungdomar.” Mot detta finns inget att säga. Det är en viktig och grannlaga uppgift. Men inskränkthet, fundamentalism och totalitära tendenser har många former och finns där man minst anar det. Värdegrunden är i sig mångtydig och ännu bräckligare blir tydligheten när man kommer till de enskilda skolornas tolkning och praktik. Granskningsuppgiften måste rimligen omfatta även de skolor som inte har formulerat sitt perspektiv på människan och världen. I synnerhet dem som tror att de inte har något perspektiv att formulera.

Artikelförfattaren är fil. dr i pedagogik vid Uppsala universitet.