Att vara europeisk muslim

Islams närvaro i Europa sträcker sig tillbaka till de första arabiska erövringarna på 700-talet e. Kr. genom de andalusiska rikena på Iberiska halvön och det osmanska väldets utbredning i Östeuropa och på Balkan. Gamla muslimska befolkningar fortlever i Albanien och Bosnien-Hercegovina, men det är först med arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget som muslimer bosatt sig i västeuropeiska länder i större skala. Idag bor omkring 15 miljoner muslimer i Västeuropa. I länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland finns över tusen islamiska inrättningar registrerade av olika slag. Men trots islams betydande fysiska närvaro har muslimer i mycket liten omfattning reflekterat över den västerländska kulturens betydelse för en europeisk-muslimsk identitet. En författare som söker fylla detta tomrum är den schweiziske religionsvetaren Tariq Ramadan. I sin till svenska översatta bok Att vara europeisk muslim söker han rita upp grundlinjerna för en europeisk-muslimsk identitet som bygger på en konstruktiv förståelse av islam och den västerländska kulturen, en identitet som ingår i de europeiska samhällenas framtid.

Boken består av två delar. I den första delen behandlar författaren de teoretiska grunddragen i islams troslära och de islamis-ka vetenskaperna med tonvikt på fiqh (islamisk rättsvetenskap) eller vad han definierar som ”den överordnade ramen av islamiska referenser” (s. 94). I den andra delen berörs aktuella frågor som berör muslimernas praktiska situation och möjligheter i Europa, som tillhörighet, identitet och samexistens. Det faktum att Ramadan själv står i en särskild muslimsk tradition märker man tydligt av hans diskussion om den traditionella islamiska rättens utformning och dynamik. Han är barnbarn till Hasan al-Banna, grundaren av Muslimska brödraskapet i Egypten, och är starkt influerad av dennes reformtänkande och nytolkande av Koranen. Ramadan inspireras även av muslimska modernister framförallt i Egypten och Indien, däribland Mohammed Abduh som är känd för att han moderniserade den religiösa studieplanen på det anrika al-Azhar-universitetet. Bland de nutida tänkare som påverkat honom kan man nämna egyptierna Mohammad al-Ghazali och Yusuf al-Qardawi. Som ordförande i det Europeiska islamiska fatwarådet (European Council for Fatwa and Research) är al-Qardawi en av förgrundsgestalterna för den nya strömning skriftlärde som söker finna specifikt europeiska lösningar på de utmaningar som muslimer i Europa står inför.

Den islamiska traditionen rymmer enligt Ramadans mening enorma resurser för att sätta religionens eviga och universella grundsatser i förbindelse med det nutida Europas kulturella, sociala och politiska verklighet. Han följer den medeltida persiske filosofen Abu Hamid al-Ghazalis beskrivning av den islamiska lagens fem maqasid (mål), som omfattar rätt till religion, liv, förnuft, blodsband och egendom, och bygger vidare på juristen Qasim al-Shatibis stöd för ijtihad (nytolkning genom slutledning) när det saknas belägg i Koranen och profettraditionen. Enligt Ramadan formulerades den islamiska rättsvetenskapen med utgångspunkt i ett bestämt historiskt sammanhang och skall därför betraktas som ”en produkt av mänsklig tankeverksamhet och bearbetning” (s. 62). Han kritiserar de skriftlärde som hävdar att dörren till nytolkning (bab al-ijtihad) varit stängd efter de klassiska rättsskolornas fastställande och hävdar att detta synsätt bidragit till muslimernas nuvarande intellektuella förlamning. Frågan om nytolkningens vara eller icke-vara är liksom författarens diskussion i övrigt begränsad till sunnitisk islam. Shiitiska skriftlärde har alltsedan den tolfte imamens fördoldhet på 800-talet använt sig av ijtihad med hänvisning till människans förnuft (’aql ).

Genom att återknyta till olika grundbegrepp i den islamiska lagen som ijtihad och maslaha (det gemensammas bästa) med utgångspunkt i en nyläsning av al-Ghazalis diskussion om dess övergripande maqasid anser Ramadan att det är möjligt att finna praktiska lösningar på nutida utmaningar och samtidigt förbli trogen mot traditionen. Han jämför denna utveckling med den dialektiska intellektuella process som muslimer gick igenom under islams första århundraden i mötet med de grekiska, persiska och indiska civilisationerna. Genom att läsa det islamiska budskapet med dess ursprungliga livskraft på ett djupare plan kan europeiska muslimer finna lösningar på de nya frågeställningar som rättstraditionen inte har givna svar för och därför är ”tyst” om. Ett muslimskt nytänkande är i Ramadans mening oundgängligt på grund av den västerländska kulturens ökande globala spridning. Genom att formulera svar på olika frågeställningar som utmärker den västerländska civilisationen kan nytänkandet även bidra till att etablera ett islamiskt modernitetsbegrepp som införlivar europeiska idéer om frihet, jämlikhet och pluralism (s. 95).

En grundtanke i Ramadans syn på islams integration i Europa är att denna fråga främst är av juridisk art. Därför framhåller han vikten av att muslimska lärde söker avfatta rättsliga utlåtanden (fatawa) inom ramen för och i belysning av europeisk lagstiftning. Respekten för den nationella juridiska ramen måste sättas främst, även om de europeiska ländernas lagsystem torde ge ett påfallande stort utrymme till anpassning. Motsättningen mellan islam och de europeiska ländernas grundlagar är enligt Ramadan på många juridiska områden bara skenbar och han hänvisar till det faktum att muslimer efter över fyrtio års vistelse i Europa får lov att utöva sin religion i fred, bygga moskéer och grunda islamiska organisationer. Han ser stora möjligheter till en vidareutveckling av en europeisk islamisk rättspraxis som är i samklang med olika länders lagar och menar att muslimer bör åberopa den islamiska rättens samvetsklausul i de fall där en lag bryter mot någon central aspekt av islams troslära. Som exempel nämner han att en muslim bör vapenvägra om han eller hon inkallas att delta i ett orättfärdigt krig som uteslutande är motiverat av ”maktbegär” (s. 160). I frågor av sekundär betydelse, som skolgång, utbildning och äktenskap, bör man istället finna lösningar inom ramen för det nationella lagsystemet.

Som Ramadan betonar är islams närvaro i Europa ett känsligt ämne eftersom det inte bara rör teologiska och juridiska spörsmål utan även frågor om identitet. Han ser en fara i att religionen blir en skyddsmekanism för individen mot bakgrund av erfarenheter som en besvärlig exil, känsla av främlingskap eller ekonomiska problem. Det faktum att muslimer ofta demoniseras och framställs som ett problem i massmedierna bidrar också till att man intar ”en reaktiv hållning” mot omgivningen. Om muslimer bara betraktar sin religion utifrån den västerländska kulturen står de uteslutande inför möjligheten att endera isolera sig och avfärda europeiska levnadssätt eller att assimilera sig och göra avkall på islam. Enligt Ramadan är båda dessa förhållningssätt felaktiga eftersom de inte ger utrymme för samexistens. För att främja en balanserad och bejakande muslimsk identitet menar han att islam först och främst måste tillämpas i form av europeisk islam och inte arabisk eller asiatisk islam. Därnäst bör den islamiska identiteten definieras utifrån rättstraditionens normer om vad som är tillåtet och otillåtet (ahkam al-taklifiyya) i religiösa och världsliga angelägenheter (s. 69). På så sätt kan en europeisk islam byggas upp som är politiskt och ekonomiskt självständig i förhållande till muslimska stater och som samtidigt är ett naturligt inslag i dagens pluralistiska europeiska samhällen.

Enligt Ramadan rymmer den islamiska lagen en hel livsfilosofi och han kritiserar dem som inskränker religionen till juridiska föreskrifter och som idealiserar de islamiska vetenskaperna. Han menar att detta reduktionistiska synsätt kastar om prioriteringarna och försätter muslimer i en reaktiv och defensiv position. Men inte desto mindre tenderar han själv att överdimensionera rättstraditionens betydelse i islam och att helt förbise andra grundläggande kunskapstraditioner. Även om han nämner troslära, moral, etik och sufism i sin typologi och klassificering av de islamiska kunskapsgrenarna har dessa vetenskapers teorier och metoder ingen betydelse för hans grundläggande resonemang. Detta är inte minst tydligt i frågan om den muslimska kvinnans situation där han åberopar al-Qardawis idé om selektiv ijtihad grundad på företräde mellan olika rättsskolor. Ramadan anser att rättspraxis inom Abu Hanifas skola bör ges företräde rörande kvinnans rättigheter eftersom den ger kvinnor rätt att besöka moskén ensamma och kräver flickans samtycke till äktenskap (s. 92). Man kan dock ifrågasätta om de problem som muslimer står inför idag huvudsakligen är av juridisk art. Frågan är om de inte snarare främst beror på ekonomiska, psykologiska och sociala faktorer. Många av de svårigheter som europeiska muslimer upplever i sin vardag är exempelvis knutna till frånvaron av andlighet och religion i synnerhet i den offentliga miljön, något som man har gemensamt med företrädare för andra religioner. I sin diskussion om ”den överordnade ramen av islamiska referenser” åsidosätter Ramadan även islams intellektuella aspekter, inte minst filosofins och mystikens betydelse för det andliga livet och den religiösa identiteten. Islam är ju inte bara troslära och rättsvetenskap utan rymmer rika filosofiska och sufiska traditioner som influerat västerländska tänkare från Johannes av Korset till Ralph Emerson och som har betydelse för utformningen av europeisk islam.

Trots dessa invändningar är Att vara europeisk muslim ett angeläget bidrag till diskussionen om islams närvaro i Europa. Ramadan vänder upp och ner på många inrotade föreställningar om förhållandet mellan islam och Europa och värjer sig inte för självkritik. Exempelvis ifrågasätter han den tudelade geografiska synen på den islamiska världen som dar al-islam (islams hemvist) och väst som dar al-harb (krigets hemvist) och påpekar att denna framställning både saknar stöd i Koranen och omöjliggör fredlig samexistens. Han introducerar tanken om världen i stort som dar al-da’wa (vittnesbördets hemvist) och menar att muslimer oavsett var de befinner sig bör söka sig tillbaka till islams grundsatser och betrakta sig som vittnen inför Gud och mänskligheten. I sitt globala synsätt avfärdar han idén om väst som det universella uttrycket för moderniteten och betraktar istället väst som centrum i ett system som alstrar en flerdimensionell globaliseringsprocess. Eftersom muslimer bosatta i Europa befinner sig i hjärtat av denna process och känner den västerländska kulturen inifrån kan de genom sitt vittnesbörd utgöra ett mönsterbild för andra muslimer beträffande religionens nytolkning i vår tid.