Lovtal över Harry Martinson

I maj 1927 gick den 23-årige Harry Martinson i land bräddfull av intryck och historier från några år på luffen till sjöss. Ett och ett halvt år senare hade han erövrat ett litterärt språk för det han sett och tänkt och var på väg in i ett av 1900-talets märkligaste svenska författarskap. Om denna erövring av litteraturen skrev Kjell Espmark en bok 1970, och nu återvänder han till temat i en minnesteckning som inflyter i Svenska Akademiens handlingar. Kjell Espmark är både diktare och vetenskapsman, och poeten i honom håller här lovtal över en äldre kollega och vän samtidigt som han utövar sin profession som litteraturhistoriker. Däri kan förstås ligga motsättningar, men Espmarks studie är väl avvägd, nästan alltför mycket inriktad på jämvikt och avklarnad balans. Det finns en dold passion, ett slags störning djupt nere i texten, som är svår att identifiera. Möjligen består den i att lovtalaren försöker vara lika vis som sitt objekt. Visdomens anspråk på allmängiltighet tömmer den ofta men inte alltid på liv och nerv. Men man glömmer snart den sortens misstänksamheter vid läsningen av Espmarks bok. Detta är en lysande text om en stor författare.

Harry Martinson har kritiker- och litteratuvetartycke lika mycket som han har älskats av publiken genom åren. Hans klassikerstatus har både bredd och djup. Utgåvan av hans samlade verk fullbordades för något år sedan; samlade verk är en genre som annars är nästan utdöd på bokmarknaden. Han har ägnats flera avhandlingar och större biografiska verk. Det bästa som skrivits om honom tidigare kommer dock från en kritiker och poet som Staffan Söderblom, vars monografi Espmark måste ha känt sig tävla med.

Kjell Espmark börjar med att påpeka den dubbla och sällan tematiserade rörelse som biografiskrivandet innebär. Biografin rör sig framåt genom åren men tänker baklänges från verket och slutet ner mot begynnelserna och förutsättningarna. Detta blir särskilt tydligt i Martinsons fall där hans tragiska död kastar skuggor över verk och tidigare liv. Många har hävdat eller antytt – bland annat Lars Gyllensten i sina memoarer – att Nobelpriset 1974, tillsammans med Eyvind Johnson, tog livet av poeten. Espmark visar utifrån egna samtal med författaren och med belägg i texterna att hans självförakt och vantrivsel i samtiden hade betydligt äldre rötter. Rötterna går också djupare än till 1960 då den civilisationskritiska diktsamlingen Vagnen fick allvarlig kritik också av Martinsons generationskamrater. Från och med då skrev han ”i katakomberna” som han sade till Esp-mark. Lovtalaren Espmark, själv ledamot, försöker väl till viss del rädda Svenska Akademien från ansvar på denna punkt. Att man fortfarande kan tycka att akademien inte borde ha gett priset till två av sina egna 1974 är ett argument av annan art.

Så långt inledningskapitlet. I övrigt ger Espmark en fin motivisk genomgång av Martinsons författarskap utan större nyheter men med desto mera pregnans. Civilisations–kritiken får ett insiktsfullt kapitel. Han behandlar ”naturminiatyren”, den genre som utgör höjdpunkten i Martinsons lyriska författarskap och som formades hos den före detta sjömannen i slutet av 20-talet.

Nomadfilosofin är ett självklart tema. Sockenbarnet Martin i Nässlorna blomma säger ofta: ”Min far är död och min mor är i Amerika.” Den barndomens GULAG-arkipelag som romanfigur och författare upplevat ändrar radikalt förtecken hos den unge vuxne för vilken människan inte bör ha någon varaktig stad utan leva som en fri nomad i världen. För en luffare på världshaven ligger det en lycklig accent i boktitlar som Resor utan mål och Kap farväl! . Men tyngdpunkten förskjuts återigen. Den eviga vandringen på Vägen till Klockrike har många fler nyanser. Och tjugo år efter nomadböckerna kommer den eviga resan med Aniara som blickar tillbaka på ett för alltid förlorat hem, planeten Jorden. Så spelar hemkänsla och hemlöshet mot varandra genom hela författarskapet. Det skadade rymdskeppet Aniara, människans sista hem, speglar sig i ett av de första mästerstyckena från 20-talets slut, den underbart komprimerade bilden av en ärrad koltramp som överlevt oceanens stormar.

Harry Martinsons diktning rör sig mellan daggkåpan och kosmos. Det lilla speglas i det stora och tvärtom. Jag anser honom bäst när han sysslar med detaljen, naturminiatyren. Diktsamlingen Natur från 1934 är ett mästerverk, och dess tekniker håller han allt framgent fast vid. Men han får så småningom allt större avsikter och intar civilisationskritiska positioner som enligt mitt tycke blir alltför upphöjda. När han blir vis blir han också allmän och så småningom alltmer förgrämd.

Ungefär så ser min egen bild av Martinson ut idag. Den kommer säkert att förändras och förskjutas. Med de verkliga klassikerna är det ju så att de inte står staty utan lever och verkar tillsammans med sina läsare. Kjell Espmarks bok är en god samtalspartner när man vill ta upp vänskapen med Harry Martinson igen. Espmarks språk söker och finner alltid perfektionen. Den avrundade perioden står på ett fruktbart sätt i spänn mot den kunskapsrikedom och den komplexa passion som döljer sig strax under den blanka ytan. Detta är en egenskap som utmärker alla Esp-marks genrer – litteraturvetenskapen, poesin, romanerna. Den finns också här i detta briljanta lovtal över vännen och kollegan Harry Martinson.
.