Biografen och kyrkan

”Vi tror på Gud som en balanserande kraft i tillvaron som i Star Wars.

Vi tror på Jesus som en förebild för tolerans ungefär som i Så som i himlen, född av hon-som-var-med-i-den-där-filmen-du-vet,

pinad fast helst inte så realistiskt som i The Passion, av somliga recensenter dödförklarad, uppstånden som ett frihetsmonument som i Braveheart, igenkommande i stil med Alive – men helst inte som i Dogville.”

Ungefär så skulle trosbekännelsen se ut om filmmediet var ensam bärare av religionens berättelser. Eller? Citatet kommer från Göran Sahlbergs bidrag i den nya antologin Film och religion – livstolkning på vita duken, utgiven på förlaget Cordia. Redaktörerna Tomas Axelson och Ola Sigurdson har tillsammans med sex ytterligare skribenter sammanställt några texter som vill belysa förhållandet mellan teologi och film. Det är en bok som har saknats i det svenska utbudet.

Utgångspunkten är ett faktum. Idag presenterar filmkonsten (vid sidan om televisionen) stora berättelser och myter som bygger upp vår föreställningsvärld och tillhandahåller ideal och moral. Biografmörkret, påpekar författarna, har blivit en plats för att bearbeta livets stora frågor. Ja, med tanke på filmens enorma genomslagskraft finns det all anledning att reflektera över vilket förhållandet är mellan detta medium och nutidsmänniskans existentiella belägenhet. Denna bok tar upp några olika infallsvinklar.

Den första delen tituleras ”Film som existentiellt projekt”. Är filmen till någon nytta för teologin och hur ser ett teologiskt perspektiv på film ut? Här ges exempel ur vardagen på hur filmkaraktärer kan inspirera och sätta igång en andlig process. Astrid Söderbergh Widding visar på hur man med filmens materiella språk kan komma åt immateriella frågor, hur man gestaltar det osynliga i det synligas medium. Hon menar att människan alltid har varit hänvisad till att tala om det gudomliga med ett mänskligt språk och att filmkonsten kanske är ett extra lämpligt medium för att komma åt det transcendenta. Detta tittar Söderbergh Widding närmare på genom att studera några filmiska stildrag.

Den andra delen av boken handlar om hur Jesus och kyrkan behandlats i film. Vad har teologin att ge filmkonsten? Ola Sigurdson och Tomas Axelson gör en intressant och rolig inventering av Jesus-porträtten på film. Maaret Koskinen skriver om Ingmar Bergmans förhållande till konst och religion och Lars Johansson om de tomma kyrkorna och de tvivlande prästerna i svensk film.

I bokens tredje del går teologer på bio. Särskilt intressant blir det att läsa om hur amerikanska actionhjältar lånar sina drag från messiasgestalten, eller om de oanade psykologiska funktioner som finns i de minst ansedda genrerna, slaktarfilmen till exempel. Vid första anblicken verkar dessa filmer vältra sig i meningslöst våld men en analys visar att tittaren antagligen identifierar sig mer med ”the final girl”, flickan som överlever slaktaren och sätter stopp för våldet, än njuter av våldet i identifikationen med slaktaren.

Antologin Film och religionfår mig flera gånger att tänka på den tidiga filmen som slogs för att bli accepterad som konstart. I-bland känns det som om filmen måste legitimera sig inför kyrkan; har verkligen harmlös underhållning med trons eviga sanningar att göra? Förhållandet mellan kyrka och film kan vara ganska komplicerat. Visst skulle kyrkan kunna vara svartsjuk om biografen hade tagit kyrkans plats för andliga möten. Ofta är synen på den andra för enkel. Från kristet håll händer det gång på gång att filmer avfärdas enligt ekvationen snusk + slagsmål = omoral. Från filmhållet kan man naturligtvis också gå i fällan, snusk + slagsmål = pengar. Filmen anses vara extra farlig eftersom dess verklighetsillusion gör den så övertygande och förförisk. Denna bok är skriven av initierade filmälskare och teologer och det är stimulerande att läsa någonting som tar båda dessa världar på allvar. Jag tror att film blir mer meningsfull om den paras med kunskap och ett eget engagemang. Precis som kristendomen för övrigt.

Sammanfattningsvis är Film och religion en rolig och intressant bok med många friska infall. Här dras paralleller mellan filmkonsten och Platons grottliknelse, bebådelsen och ikonoklasmen. Både populärkultur och finkultur får samsas i mötet med den andliga sökaren. Vill man ta sitt sökande ett steg längre kan man dessutom ladda ner en studieplan på www.bilda.nu, samla sina vänner, läsa, se föreslagna filmer och hänge sig åt fördjupade diskussioner. Som boken visar finns det goda skäl att anta att filmkonsten har mycket att tillföra den religiösa männi-skan.