Att vara katolik är att vara kosmopolit

Få människor är oberörda av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen hösten 2010. Frågor kring invandring, främlingskap, främlingsfientlighet, mångkultur, integration och värnandet om den fosterländska kulturen berör och engagerar de flesta av oss. Åsiktsyttringar i dessa frågor kan upplevas som mycket provocerande. Att det handlar om avgörande frågor för våra samhällen visar framväxten av främlingsfientliga partier i Norden och övriga Europa och inskärptes mycket smärtsamt av det högerextremistiska terrorattentatet i Norge. Arbetet med dessa frågeställningar 2011 är mer angeläget än man ens kunde drömma om för 15 år sedan.

Därför är det mycket glädjande när nu det katolska bokförlaget Veritas och Stockholms katolska stift ger ut en översättning av Vatikanens officiella dokument, Kristi kärlek till migranterna (Erga migrantes caritas Christi, 2004). Dokumentet behandlar den katolska kyrkans omsorg om migranter samt de mångkulturella utmaningar som katolska stift står inför i dagens värld. Man skulle kunna kalla texten för den katolska kyrkans ”mångkulturalistiska program”.1 Samtidigt ger studieförbundet Bilda ut ett instuderingsmaterial för dem som vill arbeta med dessa frågor i studiecirklar.

Dokumentet är skrivet för en inomkyrklig målgrupp och belyser på teologisk/metafysisk grund en katolsk frågeställning. Men det är en text som är intressant också utanför katolsk teologi och kyrkliga institutioner. Många av de utmaningar som den sekulära staten står inför återfinns självfallet även i den katolska kyrkan. Därför rymmer de frågeställningar och problemlösningar som tas upp i texten tydliga paralleller till den sekulära debatten och forskningen om mångkulturalismen.

Stockholms katolska stift torde vara en av Sveriges mest mångkulturella institutioner och landets i särklass mest mångkulturella religiösa samfund. Biskop Anders Arborelius återkommer ofta till detta. Han menar att det katolska stiftet utgör en integrationsverkstad (t.ex. Signum nr 3/2011) som kan bidra med ett stort kunnande om och en stor erfarenhet av goda lösningar av dessa frågor. Detta är verkligen inget grundlöst påstående. Det katolska stiftets 43 församlingar bedriver en mångkulturellt präglad verksamhet. I vissa församlingar arbetar man med uppemot 80–90 olika nationaliteter medan en katolsk snittförsamling torde ha 20–50 olika nationaliteter. Den erfarenhet, de problem och lösningsförsök som uppstår i denna konkreta verksamhet bör således vara relevanta för dem som arbetar med mångkulturfrågor och integrationsfrågor även utanför den kyrkliga sfären.

Den sekulära staten har på ett plan självfallet andra mål med sin mångkulturalistiska politik än den katolska kyrkan med dess ställningstaganden i Kristi kärlek till migranterna. Men på ett annat plan finns gemensamma frågor, lösningar och målsättningar. Jag skall nedan diskutera två centrala frågekomplex som enligt mitt förmenande på ett särskilt sätt belyser parallellerna mellan Kristi kärlek till migranterna och den sekulära diskursen. Jag hoppas därmed understryka biskop Arborelius antagande att Stockholms katolska stift har något att tillföra det sekulära samtalet kring mångkulturalism i Sverige samt visa att dokumentet har är betydelsefullt i denna diskussion.

Det första frågekomplexet utgörs av dokumentets grundsyfte, den pastorala omsorgen om migranterna (s. 11). Temat är det mottagande stiftets sociala och religiösa hjälp och stöd till migranter i ett nytt och främmande samhälle. Fokus i texten ligger naturligtvis på det sistnämnda.

Det andra frågekomplexet relaterar till spänningen mellan kyrklig enhet och mångfald. Om mångfald är gott och eftersträvansvärt, hur vidmakthålls då den för kyrkan viktiga enheten? Svaret på denna fråga är såväl metafysiskt, som vardagligt, organisatoriskt och rättsligt.

Den pastorala omsorgen

Den första punkten kan betraktas ur två perspektiv, mottagarförsamlingens/stiftets förpliktelse till arbetet på en välkomnande kultur samt migrantens ansvarstagande för sin situation. Även om dokumentets grundsyfte handlar om att hjälpa migranter i deras religiösa utveckling så finns dock uppenbara paralleller till den sekulära diskursen. Kommuners välfärdsansvar för boende inom kommungränserna kan liknas vid det ansvar dokumentet ålägger församlingarna och deras medlemmar, att välkomna, stödja och ge möjligheter till att bygga upp en ny tillvaro i mottagarlandet. Målet med omsorgen må skifta mellan kyrkan och kommunerna, men förpliktelsen till omsorg är gemensam.

När det gäller frågan om hur det moraliska imperativet att visa pastoral omsorg motiveras så argumenterar dokumentet i två led. Den röda tråden i texten är den teologiska tanken: ”Kristi kärlek till migranterna manar oss …” (1) därför att ”[i] migranterna har Kyrkan alltid sett Kristi bild …” (12) varvid en logisk följd är ett engagemang för migranterna i en kultur av ”[v]älkomnande och solidaritet” (39 ff.). Detta ger stöd och inspiration till engagemanget. Enligt katolskt tänkande ger inte Bibeln och teologin ensamma hållbara bevekelsegrunder för moraliska normer. Dessa kan endast motiveras filosofiskt. Så även i detta fall.

Ansvarstagandet för migranterna motiveras av migranternas mänskliga rättigheter, till exempel rätten att migrera, rätten att etablera sig i ett nytt land, rätten att använda sig av sin begåvning och sin utbildning, rätten att även i ett nytt land fortsätta att identifiera sig med och leva i sin egen ursprungliga kultur och religion (se t.?ex. 29, 39, 35, 5 och 6). Rättighetskatalogen går naturligtvis att spåra tillbaka till den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter från 19482 (särskilt § 13–15 och § 22–27). Texten själv hänvisar bland annat till den av FN antagna Internationella konventionen om migrantarbetares rättigheter (1990).3 Det är rimligen inte en alltför vågad gissning att även svenska kommuners uppdrag att värna människors välfärd i någon mening är motiverat i de mänskliga rättigheterna.

Spännande blir talet om rättigheter egentligen först när dokumentet tycks hävda migrantgruppers kollektiva rättigheter. Centralt i den kritik som riktats mot multikulturalismen har nämligen varit fördömandet av den så kallade identitets- eller erkännandepolitiken. Det vill säga den politik som tillerkänner grupper rättigheter utifrån en kollektiv identitet.4 Denna politik har ofta identifierats som normativ multikulturalism. Kritiken angriper allt från idén om kollektiv rättighet,5 den värderelativism som ibland döljer sig bakom begreppet kulturell identitet6 till att erkännandet av en grupps identitet såsom kollektiv rättighet riskerar att hindra dialog med andra kulturer. Detta riskerar att skapa djupa konflikter grupper emellan, cementera en grupps värderingar och göra det problematiskt att fördöma t.?ex. patriarkala strukturer med kvinnomisshandel, tvångsgifte eller förtryck av minoriteter inom en grupp.7

Individers rätt att bevara och gestalta sin egen kulturella och religiösa identitet tas i princip som en självklarhet i Kristi kärlek till migranterna. Två skäl anges: A) ”… varje människas kulturella särdrag är medlet till att hon kan förverkliga sig själv” (35). Vidare betraktas den kulturella identiteten som flytande och dynamisk då den står i dialog med andra kulturer (36). B) Migrationen kan innebära en svår omställning för människor. Därför skall kyrkan inte ytterligare förstärka dessa svårigheter utan erbjuda själavård som bygger på migranternas religiösa och språkliga identitet (49). På detta följer det som skulle kunna kallas för Vatikanens normativa mångkulturalism eller erkännandepolitik. Nationella grupper ges kollektiv rätt till särskild själavård på det egna språket. Själavården kan ske inom en församlings verksamhet eller, om de nationella grupperna är tillräckligt stora, kan egna församlingsstrukturer upprättas inom ett stift (49–51).8 De orientaliska katolska kyrkorna följer en egen kyrkorätt och skall därför tillerkännas rätten till egen själavård, egen liturgi och i möjligaste mån egna kyrkliga strukturer (52–55).

I Kristi kärlek till migranterna balanseras individens rätt mot kollektivets. Därmed löser man flera av de kritikpunkter som har riktats mot den sekulära erkännandepolitiken. För det första, den kollektiva rätten till att leva och utöva sin egen kultur och religion på sitt eget språk är ett värde i sig självt. Likväl är detta värde tydligt underordnat andra värden. En grupps kollektiva rätt till identitetsbevarande underordnas och utgör medlet för att uppnå det högre syftet: den pastorala omsorgen om migranterna.

För det andra innebär inte tanken om de olika kulturernas egenvärden att värderingssystemet är relativt. Kyrkans värderingssystem är universalistiskt. Ett exempel på detta är att erkännandet av rätten till en kollektiv kulturell identitet inte utesluter att denna kulturs eller religions sedvänjor inte skall prövas mot högre värden såsom allas lika värde, jämställdhet mellan könen och liknande (61–64, 66). Därtill förväntas varje grupp träda i dialog med andra kulturer. Det finns ett ”flöde” i den kulturella identiteten. Kulturer som möts och träder i dialog är förutsättningen för fredlig samexistens och för en äkta mångkultur där människor och samhällen växer (8–9, 30). Slutna samhällen och getton, typ ”Chinatown” och ”little Italy” bör undvikas, liksom fullständig assimilering i betydelsen uppgående i en majoritetskultur (78).

En särdeles viktig integrationsfaktor som ofta glöms eller förringas i den sekulära debatten utgörs av religionen själv (49). Traumat att ryckas upp med rötterna vid en flytt från sitt hemland kan mildras av att i det nya landet få möjlighet att leva en så central del av sin kultur som religionen utgör. Religionsutövandet i församlingen kan fungera som den bro genom vilken man möter den nya främmande kulturen. Församlingsengagemanget på vägen till arbete (en väg som i Sverige kan vara lång) kan bygga sociala nätverk, öppna möjligheter till meningsskapande aktiviteter och stärka kunskaper i svenska. Stämmer dessa teser överens med verkligheten, så torde de religiösa samfundens samhällsnytta behöva omvärderas radikalt i Sverige. Forskning på detta sker för närvarande vid Teologiska fakulteten, Uppsala universitet.9

Präster och systrar från migranternas egen kultur har en viktig ställning i en katolsk församling och den roll dessa skulle kunna inta i migranters integration kan inte överskattas. Dokumentet belyser detta genom att inskärpa vikten av att de lär känna kulturen och lär sig språket väl. Dessutom förväntas de föra dialog med samhället. De skall lära sig uppskatta de positiva sidorna av denna kultur så att de kan förmedla respekt för och uppskattning av det mottagande landet till de migrantgrupper som de betjänar (77). Sker inte detta kan de bli till hinder snarare än stöd i migranternas integration.

Men varken församlingars välkomnande eller brobyggande präster och systrar kan skapa integration och rotfäste för dem som söker bygga upp sin tillvaro i ett nytt land om migranterna inte själva tar ansvar för integrationsprocessen. Därför skriver dokumentet: ”De främsta aktörerna i det pastorala arbetet [att integreras i församling och samhälle] bör vara invandrarna själva” (91). När dessa samlas i nationella missioner ”måste man lägga en allt större betoning på inter-etniska och interkulturella relationer” (91).

Enhet i mångfald

En viktig fråga för dokumentet är hur den kyrkliga enheten kan bevaras när katolska kyrkans församlingar allt mer präglas av en mångkulturell verklighet med flera riter och språk i en och samma församling (34, 37–38). Vad betyder enhet i en församling där mässor firas på flera språk och i olika riter med följden att konkreta möten mellan församlingsmedlemmar sällan kommer till stånd? Vad betyder enhet när församlingsmedlemmarna vid kyrkkaffet efter mässan är uppdelade i kaffebord efter språkgrupp?

Spänningen mellan enhet och mångfald berör flera centrala frågeställningar i den sekulära debatten. Ofta har det hävdats att en stats demokratiska utveckling är beroende av etnisk/kulturell enhet.10 Herbert Tingsten gav 1967 uttryck för denna tankegång: ”I fråga om allmän avspänning i politik och offentligt liv över huvud har utan tvivel de skandinaviska staterna kommit längst. De allmänna orsakerna är uppenbara. En hög levnadsstandard kombineras med en nästan enastående homogenitet i fråga om nationalitet, språk och religion. Några etniska eller språkliga skiljelinjer, verkliga eller föreställda, finns inte. Därmed bortfaller konflikter eller problem, som i flertalet välfärdsdemokratier stör enhetligheten och i några medför betydande svårigheter …” (Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratin, s. 9).

När nationalistiska politiska partier hävdar att mångkultur kostar skattebetalarna stora summor, genererar otrygghet och därmed riskerar att skapa spänning och konflikt så är det alltså inget nytt. Även empiriskt tycks denna tanke vara väl underbyggd. I USA genomförde sociologen Robert Putnam en undersökning där 30 000 US-amerikaner intervjuas om hur de upplever sin sociala närmiljö utifrån dess etniska sammansättning.11 Något bekymrat konstaterar han att människor som bor i områden med kulturell mångfald, jämfört med dem som bor i homogena bostadsområden, tenderar att känna lägre tillit. De litar mindre på politiker, medier och nyttan av politiskt engagemang. De röstar inte i lika stor utsträckning och engagerar sig ogärna i sociala projekt. De känner sig helt enkelt i större utsträckning otrygga i sin omgivning.

Nu är inte allt så mörkt som det verkar för multikulturalismen. Putnam refererar även till den empiriska evidensen för att mångkulturella samhällen genererar ökad ekonomisk tillväxt och vetenskaplig utveckling. En europeisk undersökning liknande den Putnam genomförde relativiserar i viss mån dennes resultat. Där påvisas det att USA inte kan jämföras med till exempel Sverige. I samhällen utan stora ekonomiska klyftor, men med starka sociala institutioner, kombinerat med en aktiv multikulturalistisk politik tenderar det multikulturella samhället att öka medborgarnas engagemang, sociala tilltro och känsla av kollektiv sammanhållning.

De flesta tycks vara överens om en sak: viktigt för en stats sammanhållning, människors samexistens och sociala eller politiska engagemang är en känsla av tillit och tillhörighet eller identifikation med en stat, en nation eller en grupp. På det planet skiljer sig inte den katolska kyrkan från en sekulär stat. Kristi kärlek till migranterna ägnar därför stort utrymme åt frågan om vad som utgör denna sammanhållande faktor för kyrkan. Svaret ges på flera plan. Organisatoriskt/institutionellt är varje lokalt stift med sina församlingar och särpräglade kulturella traditioner förenade i en organisatorisk enhet med den centrala institutionen, den universella kyrkan och påveämbetet (37). Till detta kommer den enande faktor som en delad officiell lära och i viss mån delad kyrkorätt ger.

Metafysiskt är symbolerna för enheten i mångfald många och välkända (t.?ex. Kristi kropp och lemmarna, vinträdet och grenarna). Huvudmetaforen här är ”pingstens kyrka” (16). Pingstdagens under med Andens utgjutande och människor som talar olika språk betraktas i katolsk teologi som kyrkans födelse. Detta betyder i dokumentet att mångfalden av nationer, enade i Anden, utgör kyrkans väsen. Kyrkan är per definition mångkulturell (16). Detta förstärks av flera bilder. Att vara kristen är att vara främling här på jorden (16–17). Migranter inbjuds att identifiera sig med den heliga familjen som flydde till Egypten, med Maria som födde sin son i en främmande stad och med Kristus själv som var en främling här på jorden (15). Kyrkan är universell, mångkulturell och kosmopolitisk till sin natur. Migranterna som i dag själva ofta är kosmopoliter kan därför bli ett särskilt tecken på Guds folks vandring, på vad kyrkan till sitt väsen är (18).

Den metafysiska beskrivningen av kyrkans mångfald och enhet fungerar som en identifikationsskapande berättelse. På samma sätt fungerar för nationer de traditionella berättelserna, legenderna och hjältarna (legenden om Gustav Vasas flykt) eller identifikationsskapande traditioner (midsommar) och gemensamma upplevelser (titta på Kalle Anka på julafton). Inte sällan sägs det att vi i Sverige saknar dessa traditioner och berättelser eller känner oss ambivalenta inför dem. Ibland ställs frågan om vi inte borde hitta nya berättelser som representerar svensk identitet. Vad som gör Kristi kärlek till migranterna spännande i detta avseende är att dess metafysiska/teologiska formuleringar förordar en ”identifikationsberättelse” för kyrkan som skapar en identitet som inte avgränsar och skapar ett ”vi och dom”-tänkande. Att vara katolik är att vara kosmopolit.12

En enande berättelse är nödvändig, men inte tillräcklig för identifieringen med den gemenskap man tillhör. Berättelsen måste förverkligas i konkret vardaglig verksamhet. På det planet skulle man naturligtvis kunna hävda att dokumentet brister. Det är emellertid inte meningen att ett universellt giltigt dokument från Vatikanen skall ge konkreta förslag på åtgärder, giltiga i såväl Luleå församling som i en förortsförsamling i Bangkok. Dokumentet stannar därför vid principer och ett avslutande kapitel med ”juridisk-pastorala föreskrifter” för organisation av migrantsjälavården. Dessa riktlinjer och principer skall omsättas i respektive stift och församling efter rådande omständigheter.

Sammanfattningsvis menar jag att biskop Anders Arborelius tes är rikligt understödd i dokumentet och de paralleller till den sekulära diskursen som jag belyst. Stockholms katolska stift med dess drygt tvåhundraåriga erfarenhet av mångkulturellt arbete och integration är en integrationsverkstad som samhället skulle kunna dra nytta av. Begreppet ”integrationsverkstad” är i sig talande. ”Verkstad” för tankarna till något som inte är färdigt, en plats där arbete pågår. ”Experiment” relaterar till att detta pågående arbete inte alltid lyckas, men att man lär av misstagen. En kulturell identitet kan inte bli färdig eller vara en gång för alla given. Av bland annat just detta skäl kan integrationen eller det mångkulturella samhällsbygget heller aldrig bli färdiga. Inte heller kan det därför vara rätt att säga att det multikulturalistiska experimentet har misslyckats. Snarare är frågan vilken del av det som har misslyckats. Vissa aspekter av det multikulturella experimentet har påvisat baksidor som vi fortsättningsvis måste undvika. Andra delar är, så som samhället har utvecklats, inte aktuella och nya lösningar måste sökas. Till exempel var arbetskraftsinvandrarnas utanförskap på 1960-talet av ett annat slag än det utanförskap i långtidsarbetslöshet som möter dagens migranter. Det är därför rimligt att, så som görs, ersätta en del gamla lösningar med nya mer arbetsmarknadspolitiskt inriktade åtgärder.

I Kristi kärlek till migranternas version av den så kallat multikulturella normativismen eller erkännandepolitiken handlar det om att hitta former för att värna migranternas kultur och språk, inte på grund av att det är en kollektiv rättighet utan som ett led i integrationsprocessen. I denna kontext ges trossamfunden en viktig roll. Tydligt i dokumentet är att vi behöver hitta former för att utveckla starka identifikationsskapande institutioner som kan skapa mötesplatser för det samtal som behövs för att förmedla vår multikulturella verklighet utifrån perspektiv som tolerans, tillit till den egna och andras kulturella identitet, samt insikten i att det är nödvändigt med samtal och möten. Liksom den sekulära staten behöver kyrkan förmedla och förverkliga sin berättelse om den identitet som förenar. Sverige har flera institutioner som kan göra detta. En av de institutioner som burit och byggt svensk demokrati är studiecirkeln och studieförbundet. Studiecirkeln skapar mötesplatser och frizoner för dialog där individer möts för samtal inom den egna gruppen, men också för dialog mellan grupper. Cirkeln ger utrymme för det kulturella flöde som dokumentet talar om och kan fungera som integrationsverkstad. Där kan tilltro, tolerans och förståelse för den andre växa. Kanske är det dags att återerövra studiecirkeln som svensk demokratisk byggplats och mångkulturell integrationsverkstad. Den verklighet som har varit katolska kyrkans i mer än 200 år håller nämligen på att bli hela Sveriges verklighet. Allt fler svenskar har en eller två generationer tillbaka sina rötter utomlands. Vår nationella identitet blir därmed alltmer lik den katolska. Vi blir kosmopoliter.

Bengt Almstedt är dr i teologi vid Heythrop College, London University.

Noter

1. Definitionen av begreppet ”mångkulturalism” varierar allt efter sammanhang. Jag använder ”mångkulturalism” som beteckning för ett lands politiska program med syfte att hantera samhällets mångkulturella sammansättning. ”Mångkultur” använder jag som en deskriptiv term betecknande flera etniska grupper och kulturer som samexisterar i en stat.

2. Se även Inglis, Christine: Multiculturalism: New Policy Responses to Diversity, MOST UNESCO, (1995), 2011-09-07, www.unesco.org/most/pp4.htm.

3. Sverige deltog i beredningen av konventionen men har själv inte antagit den. Miljöpartiet har vid ett flertal tillfällen motionerat om detta, senast i motion 2010/11:U223.

4. Idén utvecklades bl.?a. av Charles Taylor i Det mångkulturella samhället och erkännandets politik, Göteborg: Daidalos, 1995 och bygger på Hegels berömda Herrschaft-Knechtschaft dialektik i Phenomenologie des Geistes, kap. 4. Se även Will Kymlicha, Mångkulturellt medborgarskap, Nya Doxa 1998.

5. Se till exempel Per Bauhn & Dilsa Demirbag-Sten: Till frihetens försvar: en kritik av den normativa multikulturalismen, Norstedts 2010, s. 33–50.

6. Seyla Benhabib: Jämlikhet och mångfald. Demokrati och medborgarskap i en global tidsålder, Daidalos 2004, s. 26–27, 57–63.

7. Exempel på svensk liberal kritik av identitetspolitiken finner vi hos Jenny Sonnesson, ”Konservatismen – ett hot mot EU” i Borgerlig framtid, 15 essäer om samarbete, konflikt och reformer. Red. Håkan Tribell, Timbro 2011, s. 249–267, 255 ff. Vänsterorienterad kritik hittar vi i Nancy Fraser, ”Rethinking Recognition”, i New Left Review 3, 2000, s. 107–120.

8. Denna rätt formulerades så tidigt som 1952 av påven Pius XII i encyklikan Exsul familia nazarethana, t.??ex. titel II 32–40. Detta gällde naturligtvis inte de liturgiska handlingar vars föreskrivna språk var latin.

9. Religion och hälsa: Ett forskningsprogram bland irakiska flyktingar i Sverige. Projektledare Önver Cetrez. www.teol.uu.se/Forskning/aktuella forskningsprojekt/Religon_och_halsa/

. 2011-09-05.

10. Se till exempel Andreas Johansson Heinö i hans högintressanta avhandling, Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige. Gleerups 2009.

11. Robert Putnam, ”E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century. The 2006 Johan Skytte Prize Lecture” i Scandinavian Political Studies, vol. 30, 2007, s. 137–174.

12. Lena Andersson på Dagens Nyheter är inte känd för att dela den katolska kyrkans världsbild. I detta fall tycks hon dock göra det när hon förordar en kosmopolitisk identitet i stället för en nationell identitet som bygger på ett ”vi och dom”- tänkande. ”Ingens främling”, Dagens Nyheter 2011-08-13.