Kyrkan mitt i politiken i Guatemala – intervju med biskop Álvaro Ramazzini

Den 17 september fick Signum tillfälle att intervjua den katolske biskopen Álvaro Ramazzini från Guatemala, i samband med dennes besök i Stockholm den 15–17 september. Under sitt besök i Stockholm deltog biskop Ramazzini i ett öppet seminarium om mänskliga rättigheter i Guatemala, som anordnades på Ersta Diakoni & Konferens. Ramazzini hade inbjudits av Kristna Fredsrörelsen som arbetar för att stödja människorättsförsvarare i bland annat Guatemala och södra Mexiko.

Biskop Ramazzini disputerade i kyrkorätt vid Gregoriana-universitetet i Rom år 1981. Därefter var han rektor för ett prästseminarium i Guatemala City och under en tid kyrkoherde i en av huvudstadens församlingar. Sedan 1989 är han biskop i stiftet San Marcos som ligger i norra Guatemala. Han är också ordförande för biståndsorganisationen Caritas i Guatemala. Biskop Ramazzini spelade en avgörande roll i det fredsavtal som slöts år 1996 och som innebar slutet på det 36 år långa inbördeskriget i landet. För denna insats tilldelades han den 2 oktober Pacem in terris-priset vid St. Ambrose University i Davenport, Iowa, USA.

Av de 800 000 invånarna i stiftet San Marcos tillhör 40 procent urbefolkningen, mayaättlingar i folkgrupperna nam och sipakapanse. Majoriteten av befolkningen är under 23 år. Utbildningsnivån är låg, man räknar med 50 procents analfabetism bland männen, medan siffran är ännu högre bland kvinnorna. Regionen är underutvecklad ekonomiskt sett och är ett av Guatemalas fattigaste områden. Omkring 60 procent av landets drygt 14 miljoner invånare lever i fattigdom, 40 procent i extrem fattigdom.

På senare tid har utländska företag (i vilka EU-länder äger andelar) etablerat sig inom mineral- och energisektorn i norra Guatemala, vilket har lett till konflikter. Den katolska kyrkan kräver att EU i större utsträckning ska beakta mänskliga rättigheter när investeringar görs i det centralamerikanska landet. EU bör verka för att både urbefolkningens rättigheter skyddas och att internationella arbetsrättskonventioner iakttas. Det underströk biskop Ramazzini, den 14 september, vid en presskonferens i Bryssel före besöket i Stockholm.

Ni har studerat i Rom vid Gregoriana-universitetet som Jesuitorden driver. Har ni kontakt med jesuiter i Centralamerika? Är de verksamma i Guatemala?

Ja visst, jesuiterna är mycket aktiva i Guatemala och i Centralamerika i övrigt. Jag har god kontakt med Carlos Cobarrús vid Universidad Rafael Landívar, Guatemala City. Jag känner också Juan Hernández Pico och Jon Sobrino vid universitetet UCA i San Salvador. Gregoriana-universitetet har jag haft tillfälle att besöka några gånger efter studietiden. En av mina lärare var den framlidne kyrkorättsprofessorn kardinal Navarette.

Vad ger er andlig tröst i er roll som biskop? Vad ger er hopp? Var är Gud särskilt närvarande?

Det som ger mig tröst är, för det första, det vittnesbörd som lekfolket i stiftet San Marcos ger. De är mycket engagerade, deras tjänst i och för kyrkan är förebildlig, särskilt med tanke på att de inte får någon lön alls för sin insats.

För det andra är det glädjande med ungdomsarbetet i församlingarna. Ungdomarna bemödar sig verkligen om att vara Kristi lärjungar. De har också fått internationell erfarenhet, exempelvis genom att besöka gemenskapen i Taizé i Frankrike. Det ger stor tröst att se att ungdomarna engagerar sig. Ytterligare en glädjande sak är alla de präster och systrar som visar att kyrkan är levande. Till sist, på den sociala fronten är det trösterikt med de ”sociala ledarna” som mognar rent politiskt och tar ett ansvar för att försvara böndernas rättigheter, som rör arbetet vid godsägarnas jordbruk.

Kan ni säga något om den aktuella situationen i Guatemala?

Guatemala har förvisso en rad fortfarande olösta problem som är historiskt betingade. Men globaliseringen och dess effekter, i synnerhet de ekonomiska, förstärker dessa kroniska problem som fanns där redan från början. Jag syftar främst på problemet med fattigdomen. Den märks i dessa tider på den ökande migrationen till USA och Kanada. På senare tid är det inte bara männen som utvandrar, antalet kvinnor som gör det stiger också. Migrationen får i och för sig den positiva konsekvensen att de som utvandrar skickar tillbaka pengar till sina anhöriga. Det rör sig totalt om miljoner US-dollar och bedömare räknar med att detta är den näst största inkomstkällan i Guatemalas ekonomi. Det gör att många familjer i Guatemala kan försörja sig.

De flesta som migrerar är ungdomar, vilket hänger samman med arbetslösheten i Guatemala. Staten har inte drivit någon politik som skapar arbetstillfällen. De fåtal arbetstillfällen som finns kräver högt kvalificerad arbetskraft, men satsningar på utbildning har uteblivit. Vi saknar en utbildningspolitik som gynnar ungdomarna, och detta har varit ett problem under en längre tid. Vissa politiker talar om vikten av att Guatemala blir konkurrenskraftigt, men hur ska landet kunna bli det om man inte satsar på utbildning?

Den positiva sidan av utvandringen är att den unga generationen får utbildning, om än inte i Guatemala. En nackdel med migrationen är dock att familjerna splittras. Många barn i Guatemala växer upp utan kontakt med sina fäder som flyttat till USA. FN har tagit initiativ till återförening av familjer, men varken USA, Kanada eller Mexiko har skrivit under och ratificerat överenskommelser om visum för nära släktingar till den så kallade temporära arbetskraften. Dessa länder har inte skrivit under eftersom de betraktar migrationen som ett problem, i motsats till oss i den katolska kyrkan som ser möjligheter och fördelar med migration.

Kan ni berätta mer om dessa möjligheter och fördelar?

Utbildningsmöjligheter, som sagt, flera ur min egen släkt som utvandrade till USA för 42 år sedan har fått sin utbildning där. Mina kusiner har vuxit upp där och har fått bättre förutsättningar än de hade haft i Guatemala. En annan rikedom är det andliga utbytet. En betydande del av katolikerna i USA är spansktalande. I stiftet Wilmington i delstaten Delaware, exempelvis, har vi många som härstammar från stiftet San Marcos och som engagerar sig i pastoralt arbete. Mycket engagerade lekmän undervisar, besöker sjuka med mera. För det tredje har guatemalanerna ett gott rykte på arbetsmarknaden, de och andra migranter sköter arbetsuppgifter som nordamerikanerna inte längre vill utföra. Det rör sig om arbete i trädgårdar, restauranger, tyngre arbete och så vidare.

Jag har alltså hittills talat om globaliseringen och migrationen. Ett annat kroniskt problem är jordbruken i Guatemala. Arbetsvillkoren för dem som arbetar på gods och bondgårdar är i regel omänskliga. Jag insisterar ofta på något som påven Johannes Paulus II berörde i sin encyklika om arbetet, Laborem exercens. Han talar där om arbete som en mänsklig aktivitet, vilket innebär att arbetstagarens värdighet ska respekteras. Arbetsinsatsen är inte bara en fråga om funktion och produktionsförmåga. Men de som arbetar exempelvis på kaffeodlingarna i stiftet San Marcos har omänskliga arbetsförhållanden. Arbetet betraktas endast i termer av produktionsförmåga och lönerna är mycket låga, motsvarar endast 6 US-dollar per dag. Till detta kommer att den nyliberala politiken inte reglerar förhållandet mellan priser och löner. Guatemala har hög inflation, men lönerna stiger inte i samma takt. Ett exempel är de skyhöga priserna på medicin. Staten ger här inga subventioner. Priserna på medicin i Guatemala är till och med högre än vad de är i Europa, trots att lönerna är avsevärt lägre i Guatemala.

En sak som jag dock ser som en positiv utveckling i Guatemala är att landsortsbefolkningen blir alltmer medveten om sina rättigheter. Landsortsbefolkningen, som huvudsakligen består av urbefolkningen (indígenas), är numera välorganiserad och i högre grad medveten om sina rättigheter till naturresurserna. De försvarar sina rättigheter till vatten och jordegendom. Det tar sig bland annat uttryck i att man protesterar mot utländska hydroelektriska företag. Urbefolkningen är inte principiellt emot dessa företag, men man frågar sig hur den lokala befolkningen gagnas av industrin. Staten kontrollerar och äger energiproduktionen. Med stöd i lagstiftningen säljer staten jordegendom till utländska företag, exempelvis till det spanska företaget Union Fenosa (som har sålts till ett engelskt bolag). De utländska företagen sätter i sin tur priserna för energin och hushållen upplever dem som höga, och det väcker protester. Det är alltså inte de hydroelektriska företagens närvaro i sig som man opponerar sig emot utan den oreglerade prissättningen.

I en intervju med er från år 2009 som visas på YouTube, sade ni att man borde bilda en brett sammansatt rådgivningsgrupp – i vilken företag, urbefolkningens representanter, kommunalpolitiker, miljöexperter med flera skulle ingå – för att få fram en bra och ekologiskt hållbar näringsverksamhet. Har det blivit något av det?

Vi har främjat rådslag i samhällena (las comunidades). Från statens sida initierades dessutom ett samtalsforum (sistema nacional de diálogo), men tyvärr blev det bara tomma ord vad staten beträffar. Inga konkreta beslut fattades för att skydda lokalbefolkningens rättigheter. Politiken går i stället helt och hållet ut på att locka utländska investerare och ge dem gynnsamma förutsättningar. Enligt lagen behöver de utländska företagen inte betala skatt de första sju åren. När det gäller mineraler, behöver bolagen endast betala sex procent i skatt. Här ligger rötterna till konflikten; företagen har stora intäkter medan samhällena (las comunidades) i princip inte får behålla något.

I flera länder i Europa, däribland Sverige, menar många att religion, även kristendomen, är en privatsak som inte ska blanda sig i vare sig politik, ekonomi eller samhället i stort. Denna ståndpunkt kom till uttryck nyligen vid riksdagens öppnande och gudstjänsten i Storkyrkan i Stockholm. Vissa politiska partier opponerade sig mot att det fanns både judiska och muslimska inslag i den svenskkyrkliga gudstjänsten. Det uppfattades som en olämplig politisk manifestation. När jag jämför denna privatreligiösa attityd med det intryck jag får av ert sätt att agera som biskop märker jag en stor skillnad. Ni diskuterar och är involverad i politiska och ekonomiska frågeställningar. Hur ser ni på förhållandet mellan religion och samhälle?

De ställde faktiskt samma fråga i går, under ett samtal i Maria Magdalena kyrka här i Stockholm. I mitt liv som biskop är framför allt två texter i Nya testamentet viktiga. De ligger bakom min övertygelse att jag som kristen och biskop inte kan göra något annat än att involvera mig i politiken. Vissa likställer politik med partipolitik, och som biskop kan jag självfallet inte blanda mig i partipolitik. Men jag syftar här på något bredare, politik förstått som ett sökande efter det gemensamma bästa.

Det ena avsnittet är från Matteusevangeliet, kapitel 25:31–46. Den texten är mycket utmanande för mig. När Jesus säger: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta”, då undrar vi: ”när såg vi dig hungrig”. Jesus svarar: ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Låt mig tala om situationen i Guatemala. I Guatemala är hela 59 procent av barnen mellan ett och nio år kroniskt undernärda. Unicef har visat att undernärda barn har dåliga förutsättningar för inlärning. Jag föreställer mig att Gud vill att barnen ska få växa upp under hälsosamma förhållanden och utvecklas som personer.

I nästa steg frågar jag mig: Varför är de kroniskt undernärda? Anledningen är enkel: eftersom de saknar näringsrik mat. Det får mig att ställa en annan fråga: Varför har de inte tillräckligt med mat? Svaret är att föräldrarna saknar arbete eller är lågavlönade, att priserna är höga och så vidare. Men i grunden handlar det om att det borde finnas en politik (aktiviteter som söker det gemensamma bästa) som prioriterar de undernärda barnen.

En av de första sakerna man borde göra är att göra något av de hundratals hektar jord vi har att bruka. Jorden används nu framför allt för export av bananer, inte för självhushållning och näring till barnen. Jag förknippar alltså kronisk undernäring bland barnen med frågan om jordbruket. Men här finns det ett problem; godsägarna hävdar att jordegendomen är deras, även om tilldelningen kan ifrågasättas. Det hela går tillbaka till 1800-talet då diktatorn Justo Rufino Barrios tog jordegendomen från urbefolkningen och distribuerade den till sina vänner. Här fanns också rasistiska värderingar, att urbefolkningen ansågs höra till en lägre ras.

Rätten till privategendom är i princip absolut, det är tabu att tala om privategendomens nytta för det gemensamma bästa. Men en av grundprinciperna i den katolska kyrkans sociallära är att jordbrukets resurser ska tillfalla alla, och om jag inte uppmärksammar de undernärda barnen, då följer jag inte evangeliets budskap. Jag vill verkligen inte att Jesus Kristus, i slutet av mitt liv, ska konfrontera mig med frågan: vad har du egentligen gjort för dem som hungrar? Det kommer då inte att vara tillräckligt om jag endast gjort punktinsatser utan en insats för att påverka de ekonomiska strukturer som ligger bakom problemen är nödvändig.

Den andra texten som inspirerar mig ur Nya testamentet är Luk 4:16–30, där Jesus kommer till synagogan i Nasaret och citerar profeten Jesaja: ”att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren”. Vi har tolkat det som att en jordreform borde genomföras, men vi blir då stämplade för att vara kommunister eller marxister.

I stiftet San Marcos i Guatemala, liksom i delstaten Chiapas i Mexiko, finns en stor del av urbefolkningen, olika folkgrupper från den anrika maya-kulturen. Finns det i dag någon utarbetad teologi som utgår från urbefolkningens kultur och situation, det som på sina håll kallas teología indígena eller teología india? På 1970- och 1980-talen samt till viss del även i dag bidrog befrielseteologin med just ett kontextuellt perspektiv. Finns det teologiska strömningar som anpassat sig till urbefolkningen i ditt stift?

När jag tillträdde som biskop år 1989 initierade vi pastoralt arbete med och för urbefolkningen. Ett led i detta var att prästerna fick lära sig det inhemska språket. Dessutom komponerades hymner på lokalspråken. Vidare studerades och beskrevs urbefolkningens religiösa traditioner och riter, framför allt ceremonier i samband med födseln och vördnaden för livet. En annan åtgärd var att vi var måna om en god kontakt med de religiösa ledargestalterna i de lokala samhällena.

Vid den här tiden började jag också fördjupa mig i det som kallas indiansk teologi (teología india). Några år senare ändrade vi policy och började tala om pastoralt arbete för de olika kulturerna (las culturas), för att på det viset ta hänsyn till olikheterna. Men det fungerade inte. Resultatet blev att urbefolkningens kultur hamnade i skymundan. Sedan två år tillbaka har vi återupptagit fokus på urbefolkningens kultur. Vi har en delegat i vårt stift som ingår i Guatemalas biskopskonferens. Inom denna biskopskonferens finns en särskild kommissionen för pastoralt arbete för urbefolkningen. Detta ämne berördes för övrigt vid den latinamerikanska biskopskonferensens möte i Aparecida, Brasilien år 2007. En dialog pågår sedan dess mellan Troskongregationen i Vatikanen och den latinamerikanska biskopskonferensen angående urbefolkningen. Vi har följt upp detta perspektiv och förstärker urbefolkningens ställning.

Existerar denna teologi muntligt och i informella kretsar eller har den också formulerats i skrift?

Den guatemalanska biskopskonferensens kommission för pastoralt arbete för urbefolkningen har författat några dokument. Annars kan jag hänvisa texter som Clodomiro Siller i Mexiko har skrivit och till det arbete som ett centrum för urbefolkningen, Cenami (Centro nacional de ayuda a las misiones indígenas) utför i Mexiko. Deras hemsida är www.cenami.org (översättning till engelska finns på denna hemsida, min anmärkning).

Till sist, vill ni lägga till något? Något ni vill förmedla till Signums läsare?

Rent allmänt ser jag gärna att Sverige fortsättningsvis är uppmärksamt på det som händer i Guatemala. Sverige bidrog till att skapa fred i vårt land, men vissa problem kvarstår. En särskild vädjan riktar jag till katolikerna i Sverige, att de försöker påverka Sveriges regering när det gäller pensionssparande. Pensionsfonderna äger andelar i företag i Guatemala, vars verksamhet har negativ effekt på den fattiga befolkningen.