Min väg till katolicismen

En kall grå vinterdag – efter en frisk och helt normal graviditet – dör vårt andra barn, en dotter, under födseln. Trots 20 minuters återupplivningsförsök i förlossningsrummet på Londons mest moderna sjukhus, kom hon aldrig att dra andan utanför min kropp. Läkaren som kommer fram till min sjukhussäng har tårar i ögonen. ”I am so sorry. Vi kunde inte rädda henne.” Min man och jag klamrar oss fast vid varandra i total chock. Detta var helt oförutsägbart. Någon frågar om vi vill att en präst ska välsigna barnet och som i en dimma svarar vi ja. Sjukhusets katolska präst dyker upp en stund senare. Förvirrat undrar jag för mig själv om jag bett om just en katolsk präst. Varken min man eller jag är katoliker, även om min mor är det. Prästen tar fel både på vår dotters och min makes namn, men hans enkla bön är vacker och rogivande. Han lämnar oss med ett radband. Den natten och många nätter därefter sover jag med det runt halsen.

Sjukhuset ordnar begravningen. Vi kan välja mellan en anglikansk, katolsk eller icke-religiös ceremoni. Jag frågar min man, engelsman och agnostiker, om vi kan ha en katolsk begravning och han säger ja utan att tveka.

Ett dödfött barns existens innebär förvånansvärt många formaliteter. Det svåraste som krävdes av oss var att registrera lilla Elspeths död på vår närmaste folkbokföringsmyndighet. Vi sitter i väntrummet omgivna av föräldrar med nyfödda barn. När vi äntligen är färdiga går vi på en kylig promenad genom en förfallen viktoriansk kyrkogård. I närheten ligger en katolsk kyrka. Vi går in, tänder ett ljus och ber en bön för vår dotter. Jag inbillar mig att den fladdrande lågan är Elspeth. Ritualen blir snabbt en vana. Under våra timslånga sorgtyngda irrfärder runt London tycks vi alltid passera katolska kyrkor. Vi går in, tänder ett ljus, ber en bön. Ibland sitter vi bara i varsin kyrkbänk och gråter.

En månad efter Elspeths död, ytterligare en kall och grå vinterdag, är det dags för hennes begravning i ett krematoriekapell i norra London. Bara ett fåtal familjemedlemmar och vänner närvarar. Allas smärta är påtaglig. När Elspeths kista dyker upp, i en bil fördröjd av Londons rusningstraffik, är den så liten att vi drar efter andan. Min man Justin och jag hade fasat för denna stund. Att återigen befinna oss i närheten av vår dotters kalla kropp fyller oss med bottenlös sorg. Ingen förälder vill eller förväntar sig att behöva begrava sitt barn. Min man bär in kistan i kapellet. Vår tvååriga dotter Elsa och jag står längst fram och ser honom komma in. Hans ansikte är förvridet och kroppen skakar av snyftningar. Förutom ”Fader vår” kan vi inga av de böner som prästen ber, men gudstjänsten är vacker och mer trösterik än vi hade vågat hoppas på. När vi går ut ur kapellet tittar solen fram bakom molnen, för första gången på flera veckor.

Sorgen kommer i vågor. Vissa dagar är uthärdliga och vi känner tacksamhet. Tacksamhet över att vi har varandra, och tacksamhet över vår ljuvliga tvååriga dotter, som är alltför liten för att förstå vad vi genomlider, men som skänker oss ömhet och värme när våra själar känns som mest frusna. Men ofta kommer sorgen och välter omkull oss och drar ner oss i förtvivlans djupa, mörka avgrund. Vi har inga svar. Dels därför att läkarna inte kan hitta en förklaring till varför vår till synes fullt friska baby dött, dels därför att det inte går att förlika sig med sitt barns död. Vi har ingen religiös grund, inget fundament som kan hjälpa oss med våra tankar och känslor.

Min man döptes i den anglikanska kyrkan men växte upp i ett icke-troende hem. När vi träffades, kallade han sig för en agnostisk före detta ateist. Min mamma är katolik och min pappa protestant. Jag döptes i den protestantiska kyrkan men uppfostrades i den katolska läran av min mor. Vid femton års ålder ville jag konvertera till katolicismen men ledsnade efter ett tag på att varje vecka gå på kurs med en präst och människor som var tre gånger så gamla som jag. Jag fullföljde aldrig min konversion, och de följande tjugo åren förblev jag en protestant med en högst oregelbunden dragning till katolska kyrkor och gudstjänster.

Med våra intensiva jobb och fullspäckade London-liv skänkte min pojkvän och jag föga tankar åt religion. När vi gifte oss ansåg vi båda att allt annat än en borgerlig vigsel vore hyckleri. Med en advokat som vigselförrättare gifte vi oss vid Ales stenar på den undersköna österlenska kusten. När vår första dotter Elsa föddes pratade vi lite löst om att döpa henne men kom oss aldrig för att ordna dopet.

Så dog Elspeth. Och plötsligt verkade det som om Gud sträckte ut sin hand till oss. Vår babys välsignelse på sjukhuset; tända ljus och böner i katolska kyrkor runt om London; den rogivande begravningen. Det kändes som om katolicismen valde oss, snarare än vi den. Eller kanske hade våra vägar alltid lett hit. Det var jag som först nämnde ordet konversion och blev inte det minsta förvånad när min man sade att han hade gått i samma tankar.

Vi hade passerat vår närmaste katolska kyrka, St John the Evangelist i Islington, otaliga gånger eftersom den ligger på vägen till Elsas förskola. Första gången vi gick in där var två veckor efter Elspeths död. Det var mitt i veckan och kyrkan var ekande tom. I vestibulen en anslagstavla som dignade av affischer och handskrivna smålappar. Själva kyrkan var sval, fridfull och inbjudande. Vi tände ett ljus, bad en bön för Elspeth och begav oss hemåt.

En söndag några veckor efter begravningen föreslog min man att vi skulle gå på en mässa, vår första gemensamma någonsin. Nervöst tog vi plats i den nästan fullsatta kyrkan, oroliga över att bli utpekade som bluffmakare. Självklart blev det inte så. Vi hade ingen aning om vad man förväntades säga eller vid vilken tidpunkt, när det var dags att stå eller knäböja – ändå kände vi oss omedelbart välkomna. Vi möttes av idel leenden från bänkarna runtomkring och den jamaicanske prästen Father Howard var både varm och karismatisk. Vi förblev sittande när alla andra gick fram för att ta emot nattvarden, men vi visste att vi ville komma tillbaka.

Hela sommaren fortsatte vi att gå till söndagsmässan i St John the Evangelist. Varje vecka tände vi ett ljus och bad en bön för lilla Elspeth. Sorgen över hennes död fortsatte att komma och gå som ebb och flod och vi blev allt mer beroende av veckotimmen i kyrkan. Vi påmindes om att vi inte borde frukta döden, att vi måste förlåta oss själva, förlåta våra medmänniskor och under alla omständigheter visa kärlek. När min själ fylldes av bitterhet så trängde alltid en bön eller ett stycke ur Bibeln in i mitt hjärta, gav mig tröst och förde mig till ljusare tankar.

Hösten kom. Jag blev gravid och var överlycklig vid tanken på en ny baby och samtidigt livrädd för att förlora ännu ett barn. Att gå till söndagsmässan hade blivit en vana. Min man och jag kände fortfarande att vi skulle vilja ta del av nattvarden. Vi visste utan tvekan att vi ville bli katoliker. Vi anmälde oss till Rite of Christian Initiation of Adults, en process som innebär att vuxna gradvis introduceras till den katolska läran. Under nästan ett år skulle vi gå en kurs i katolsk troslära anordnad av vår kyrka. Förra året genomgick nästan tusen människor i London denna troslärokurs och blev katoliker. I hela Sverige, läste jag, är det omkring hundra personer om året som blir upptagna i den katolska kyrkan. Vi var 20 personer som dök upp den första kurskvällen i vår församling. De flesta var i trettioårsåldern, som min man och jag, den yngsta var 25 och den äldsta 65. Tre handledare var våra lärare och vägledare. Allteftersom veckorna gick blev vi en sammansvetsad grupp. Vi skrattade mycket och kom att stå varandra nära.

Under hösten och vintern deltog vi i de ceremonier som utgör en del av det som den katolska kyrkan i den engelskspråkiga världen kallar för Rite of Election and Call to Continuing Conversion of Candidates. På våren fastade min man och jag för första gången i våra liv. Vi läste, bad och gav bland annat upp tv-tittandet. Fastetiden sammanföll med min tredje graviditetstrimester och blev en fridfull och andlig tid. Utan tv som distraktion på kvällarna och med våra tankar fokuserade på vår gudstro hade vi några av våra bästa och djupaste samtal någonsin. När påsken närmade sig och det var dags för oss att upptas i den katolska kyrkan var vi lika uppspelta som före vårt bröllop eller vårt första barns födsel.

På påsknatten, i en kyrka enbart upplyst av stearinljus, steg vi fram till altaret i sällskap med 17 av våra kurskamrater, samt våra katolska gudföräldrar. Vi avlade vår kristna trosbekännelse. När Father Howard sade orden och utförde ritualerna som innebar att vi nu var katoliker hade de flesta av oss tårar i ögonen. Sedan fick vi för första gången delta i församlingens nattvardsfirande.

Påsknattsmässan höll på till sent. Min man och jag promenerade hem genom den ovanligt varma aprilnatten. Vi kände oss gladare och mer fridfulla än på länge, kanske någonsin. Helt säkert mer än sedan Elspeth dog 15 månader tidigare.

Någon frågade mig om vi hade haft sorgeterapi. Det har vi inte, frånsett en timme som erbjöds av sjukhuset. Men den vändning som våra liv tagit sedan den där kalla januaridagen för 18 månader sedan har varit en ovärderlig hjälp och ett oerhört stöd.

Jag önskar att jag hade funnit min gudstro utan min dotters död. Ingenting kan få henne tillbaka eller till fullo läka våra brustna hjärtan. Att bli en del av den katolska kyrkan är ju heller inget kosmiskt tröstpris. Men inom loppet av två månader blev jag katolik och födde en frisk, välskapt liten pojke.

Båda händelserna känns som lyckliga pånyttfödslar.

Siri Abrahamson är svensk frilansjournalist, bosatt i London sedan tio år.